En enda lång raksträcka på 17 mil i öknen mellan staden Twentynine Palms i Kalifornien och gränsstaden Parker i Arizona väntar mig. Hur klarar man detta om man inte vill campa?

Öken, öken, öken. 17 mil ren öken- inte ett träd, inte ett hus, inte något tecken till civilisation. Mitt nästa coast to coast kan bli det tuffaste av dem alla.

Den 13 februar står jag med fötterna i Stila Havet utanför staden Huntington Beach strax söder om Los Angeles. Kärran står parkerad på den vidsträckta stranden, det är tidig morgon, surfarna har börjat dyka upp och det är cirka 18 grader i luften. Västliga vindar, bra för det är öster ut jag ska springa. Min amerikanska ”cousin” Linda Feldman står beredd med handduken, jag torkar fötterna, snör på mig löparskorna, Linda tar några bilder, jag gör en sista koll av packningen, känner på däcken, tar på mig solglasögonen, startar gps;en på kärran, trycker igång klockan på handleden och börjar sakta jogga upp mot Main Sreet för att sedan vika höger på 6:th St och därefter följa Santa Anna River norrut. Totalt ska det bli ca 500 mil innan jag efter100 dagar springer ut i Atlanten och kan bocka av mitt sjunde coast to coast.

Ja, så där kan man drömma. Förhoppningsvis blir drömmen också sann. För nu är planeringen av mitt nästa ensamlöp över den amerikanska kontinenten i full gång. Halva rutten är ritad och i grova drag kan du på kartan se hur jag springer.

Sträckan mellan Huntington Beach och Gothenburg i Nebraska är 260 mil och ska enligt planen springas på 48 dagar (54 km/dag i snitt). Varenda dag är planerad och jag hoppas kunna bo på på motell nästan alla dagar men då krävs det en hel del Stevar. Sedan återstår cirka 250 mil innan jag når Atlanten men var målgången ska ske är ännu inte bestämt.

Vad du inte kan se på kartan är alla öknar, halvöknar, spökstäder, berg, backar, ändlösa raksträckor och att det kan vara över fem mil mellan restaurangerna. Ja, det här kan bli besvärkligt men inte värre än att det är fullt möjligt. Och väl framme i Nebraska, alltså halvvägs, har jag nått civilisationen och städerna ligger lite tätare.

Varför då välja en så besvärlig sträcka? Jo, jag lockas av att "erövra" några nya stater. Arizona är en sådan även om jag sprungit en halv dag i denna delstat under en tidigare löp. New Mexico blir en helt ny bekantskap, även Texas. Och kanske tar jag ytterligare någon ny stat under andra halvan av löpet.

Jag komer att springa i väldigt varma områden. Phoneix, AZ, har sommartid en medeltemperatur på uppåt 40 grader, nära livsfarligt för en löpare. Men eftersom jag startar rekordtidigt den här gången kommer jag förmodligen att få runt behagliga 20 grader.

Tyvärr får jag inte springa på motorvägarna (interstate) i Kalifornien och Arizona, däremot i New Mexico.. Detta har försvårat planeringen. Rutten har jag denna gång gjort helt själv men jag har haft lite nytta av en tidigare sträcka min bror Jan ritat.

Det är roligt men  tidskrävande att rita en rutt. Svårigheten ligger i att hitta boende på lagom avstånd. Så fort motellen ligger mer än 6-7 mil ifrån varandra får jag problem. Och det har jag fått på mängder av ställen. Ibland har detta lösts genom att välja nya sträckningar, andra gånger tvingas jag till "Stevar", det vill säga transporthjälp. Någon kommer ut i bil och hämtar mig på kvällen, kör mig till motellet och nästa morgon kör ut mig till platsen där jag slutade att springa.

Planeringsverktyget är Google Maps, som blivit allt bättre med åren. Numera finns många motell utsatta på kartorna, dock inte alla. Finns inga motell kan airbnb enstaka gånger vara en lösning. Turistbyråer, Chamber of Commerce, olika städers hemsidor med mera kan ibland tipsa om boende. För campa ogillar jag, har dock även denna gång med mig campingutrustning (mycket enkel sådan, får inte väga för mycket).

Och så var det det här med den 17 milen i Mojave öknen, Hur löser jag den knuten? Jo, det blir Linda som får rida ut i öknen på en kamel och hämta mig. Kamelen heter visst Toyota eller var det kanska Mazda.

Återkommer med hur det går med planeringen. Och så tänkte jag berätta om hur man tränar för att springa 500 mil utan att ta en enda vilodag.

Keep on running!.

Ho, ho, ho. Parkrungeneralen, Deri Thomas, hälsar löparna välkomna till dagens parkrun i Hagaparken. Många hade tomtemundering, även jag, men skägget lämnade jag hemma. Det här blev mitt 35 parkrun.

Det har vänt idag, vi går mot ljusare tider! Och ännu är inte löparåret 2018 slut. Du springer väl Nyårsloppet och Årets Sista Långpass?

Jag skulle aldrig självmant sätta på mig en tomteluva. Men tänk vad grupptrycket gör; idag sprang jag bland 50-talet andra glada löpare Haga parkrun iförd just en tomteluva. Det blev ett av mina sämsta resultat (24.45) så jag får skylla på huvudbonaden!

Parkrun kommer troligen nästa år att växa ganska mycket, från idag sju lopp (varav tre i Stockholm) till kanske tio eller fler. Utan att avslöja för mycket planeras ett i södra Norrland, ett i Mellansverige och ett i södra Sverige. Och alla städerna ska enkelt gå att nå med tåg. Kul!

Får passa på att göra lite reklam för min egen klubbs stundande löpartävling, Nyårsloppet i Vallentuna. Vi brukar vara ett par hundra löpare, som på nyårsaftonen under dagtid springer ut det gamla och springer in det nya året. Sträckorna är 10 och 5 km, även barnlopp finns. De flesta år har jag varit funktionär och stått med en flagga längs banan, så blir det nog även i år.

Årets Sista Långpass, vad är det? Jo ett långpass på ca 60 km med ett hundratal ultralöpare som den 29 december springer en runda i Stockholms norra och västra förorter. Jag har varit med de flesta gånger och så blir det kanske även i år även om jag tycker att man borde byta ut banan till någon roligare sträckning.

Keep on running!

Julgranen körs hem traditionsenligt i babyjoggern. Det finns knappt något bättre sätt att transportera en gran på. Jag hann dessutom springa runt i kvarteren och kolla utbud och priser. Denna gran fick jag betala 300 kronor för.

Glada löpare i 70-årsklassen i Malmö Ribersborg parkrun. Nils H Persson från Helleneholms IF hade det tidigare åldersrekordet i M70 men blev  idag av med det till mig då jag sprang de 5 km på 22.42,17 sekunder före Nils. Hans prestation var bättre ålderomräknat eftersom han är något år äldre.

"Låg batterinivå", signalerade hörapparaten i vänster öra under pågående parkrun i Malmö. Men kroppen hade hög energinivå så det var bara att ignorera spökrösten och ge järnet!

Med dagens Malmö Ribergsborg parkrun har jag nu sprungit alla parkrunlopp i Sverige, totalt på sju platser. Vilket lopp är bäst? Svårt att säga men Malmö kommer högt på listan. Banan är helt platt, går 99 procent på grus längs Ribersborgstranden med Kallbadhuset och spektakulära Turning Torso i bakgrunden. Måste vara underbart här en varm solig vår- eller sommardag- idag var det duggregn och bara någon plusgrad.

Malmöbanan har förutom att vara platt och snabb några andra fördelar; ligger nära centrum och därför lätt att nå för turisten, det finns gratistoaletter (fina) precis vid starten och efteråt kan du fika i anrik miljö i på Ribersborg Kalllbadhus. Nakenbadet i Öresund avstod jag dock ifrån, fick bli varm dusch inne på hotellet i stan. Hade glömt pengarna men glada löparbröder bjöd farfar på en kopp kaffe på badhuset.

Löparna samlas inför start. I bakgrunden Turning Torso. Totalt sprang 34 och jag blev tia.

Du som läser bloggen vet att jag är heltänd på parkrun. Det här var mitt 34:e parkrun. Det fina i kråksången är att dessa "tävlingar" är gratis och att de ger bra snabbhetsträning inför riktiga tävlingar. Atmosfären är underbar, folk är lite mer avslappande och alla typer av löpare, ja även de som  promenerar med hund eller barnvagn, finns med. Resultatservicen är dessutom ypperlig- du får hem via mejl en detaljerad resutatlista.

Tanken är att under en tvåårsperiod försöka springa alla parkrun i Skandinavien och även försöka inneha åldersrekorden, det senare en omöjlighet. På de sju platser i Sverige jag sprungit är det bara i Örebro jag inte har åldersrekordet. För två veckor sedan skulle jag dock försöka återta det men då strejkade tåget så jag får gör ett nytt försök. Och i Malmö blir nog inte rekordet långlivat. Nils verkar vass.

Keep on running!

En sprittande glad 81-årig Kent Carlén efter målgång. Skorna han visar upp är mina. 

-Jag har glömt skorna . . . !

Blickarna i omklädningsrummet riktades mot en 81-åring, som febrilt rotade i sin väska.

Att en halvtimma före start upptäcka att löparskorna glömts kvar hemma är inte lätt för någon. Men Kent Carlén från Björklinge SOK verkade inte så bedrövad.

-Kan du inte springa i dina  vanliga skor? föreslog någon.

-Nej det går inte, dom är för stumma.

-Vad har du för storlek? frågade jag.

-41.

-Pröva mina, jag har 42.

Den skolöse sken upp. Med en extra socka verkade skorna passa någorlunda. Så det blev start ändå.

Sällan har det vid målgång i Bore Cups 36-åriga historia skådats en gladare löpare. Kent kom visserligen sist men tog sig ändå i mål och det var ju huvudsaken. Den gamle skidåkaren, idrottsledaren och gympaläraren var sprittande glad, hoppade upp och ner som en hundvalp, gjorde krumbukter och skrattade åt allt och alla.

Ove Engman,79, år har sprungit alla Stockholm Marathon. Så dagens 5 km i Uppsala var lätt som en plätt.

Otroligt glad denna något ruggiga lördagseftermiddag i Uppsala var också Ove Engman, mannen som sprungit alla Stockholm Marathon och som har en egen idrottsförening (Elvans IF). Föreningen är ansluten till Riksidrottsförbundet och Ove är numera enda medlem. I år var det nära att hans fina maratonsvit brutits men Ove är av segt virke och kämpade sig i mål. Eftersom han knappt sprungit något sedan maran och dessutom genomgått en besvärlig bukoperation var det inte alls säkert att han skulle klara dagens 5 km.

-Jag gjorde det! Kände inte av något, skrattade Ove.

The same procedure as every year. Lars Söderberg, Vallentuna FK 3:a, Kjell Björk, Hemlingby LK 1:a. och jag 2:a i klassen M70.

En annan krutgubbe i Bore Cup-sammanhang är min svåraste konkurrent; Kjell Björk, 72 år, från löparklubben Hemlingby i Gävle. Räknar man samman alla lopp vi sprungit i Bore vinner nog Kjell och idag var han överlägsen segrare i M70.

-Ständigt denne Björk, skojade ja.

-Ja, men du springer ju över Amerika, det kan inte jag, skrattade fjällbjörken då vi joggade ner efter målgång.

Nästa föreställning i Cirkus Bore är den 12 januari i Björklinge. Då är sträckan något längre; 7,5 km, en liten fördel för mig. Då skall fjällbjörken kanske inte knäckas men böjas!

Keep on running!

Mikaela Larsson, Spårvägens FK,  springer in på årets snabbaste svenska halvmaratontid i Köpenhamn Half Marathon den 16 september (1.14.18).

Den första preliminära åldersklassindelade halvmaratonstatistiken ligger nu ute. 2018 blev ett bra år för de svenska halvmaratonlöparna med en ny rekordtid för David Nilsson (1.02.09).

Finns du kanske själv med på listan? Och hur fort måste du springa för att komma in på listan i din åldersklass? Kolla! Hittar du några felaktigheter, uteblivna resultat eller andra konstigheter vill jag att du epostar mig. Ambitionen är att få en felfri lista, tyvärr dock en utopi.

Det är lättare att få till en någorlunda riktig  lista på halvmaraton än på maraton, främst för att färre springer dessa lopp utomlands. Men även lopp på hemmaplan kan ställa till problem.Några av de större loppen, bl a Helsingborg och Jönköping Marathon, sätter t ex inte ut födelseår i resultatlistan. I en del andratävlingar tvingas jag beställa resultatlistan eftersom den inte finns på nätet eller annars har man lyckats dölja den på hemsidan.

Göteborgsvarvet är som vanligt en mardröm. Här tvingas jag bildgranska varenda resultat eftersom det "fuskas" med nummerlapparna. Det kan vara ungdomar som springer med mammas eller pappas nummerlapp när föräldrarna av någon anledning inte kan ställa upp. Värst är det i damklasserna över 40 år där det finns en del damer i skägg som nått topplaceringar. T ex Maria (en man i skägg) står som 7:a i W50 och Ulla (en kraftfull yngre man) blev 3:a i W60.

Egentligen är det skandal att Göteborgsvarvet med sina resurser inte plockar bort dessa felaktiga resultat. Att kolla igenom de 10-20 främsta placeringarna i varje åldersklass skulle kanske kräva en dags arbete.

Så här svarar Götebrgsvarvets kommunikationsansvarige Mattias Grahn på kritiken:

- Vi ser det inte som ett alternativ att införa id-kontroll på startrakan eller att manuellt identifiera alla löpare i efterhand. Ansiktsigenkänning är på gång som en ny typ av identifikation, kanske kommer det att bli lösningen på den här utmaningen i framtiden.

Statistiken hittar du under Maratonstatistik överst på sidan och den kommer att uppdateras. Hela listan lägger jag dock ut idag här på sidan. Trevlig läsning!

Keep on running!

Vid målgången i somras doppade jag fötterna i Stilla havet. Men när jag nästa år springer mitt sjunde coast to coast blir det som vanligt i Atlanten.

Nu är det klart, det blir ett sjunde coast to coast. Jag startar redan i februari nästa år och det kan bli mitt tuffaste Amerikalöp med en hel del ökenlöpning.

Kort efter målgången i somras var jag rätt övertygad om att det här inte var mitt sista coast to coast. Jag kände mig lika stark och motiverad som tidigare och jag hade faktiskt klarat av de längsta genomsnittliga dagsdistansrna någonsin (54 km/dag). Och eftersom jag forfarande tror att det är möjligt har jag bestämt mig för att änu en gång ensam korsa den amerikaanska kontinenten på springande fot.Jag har min hustrus fulla stöd, en absolut nödvändighet.

Enkelbiljett är köpt och jag är igång med att planera rutten. Starten blir den 13 februari söder om Los Angeles (Huntington Beach). Jag kommer att springa i Arizona, New Mexico (ny stat för mig) och troligen att snika hörnet av Texas (också ny stat) för att sedan gå rakt norrut till Gothenburg, Nebraska. Det är väldigt ödsliga områden och mycket öken. Jag har redan "kört fast" i öknen öster om Twentynine Palms i Kalifornien. Troligen kommer jag att få ge avkall på att varje natt kunna sova inomhus. Men jag har en del lösningar på gång men de är ännu inte i hamn. Logistiken är minst lika besvärlig som att springa!

Målgång är inte bestämd. Jag är lite sugen på att springa till Nashville, TN, och besöka Gran Ol Opry och ha finalen på någon strand i South eller North Carolina (också nya stater). En månads rolig ruttplanering väntar.

Som vanligt kommer jag att blogga. Så välkommen att hänga med på mitt sjunde coast to coast!

Keep on running!

Kände mig  nöjd med mina 1.38.17 (netto) i San Sebstian halvmaraton.

De svenska löparna i söndagens San Sebastian Marathon gjorde bra ifrån sig. Seger på halvmaran män och seger också på 10 km damer.

Jag åkte ner till San Sebastian i norra Spanien bara för en sak: att putsa min halvmaratontid från Göteborg (1.42.24). Det gick vägen- drygt fyra minuter snabbare. Bör nu ligga hyggligt till i den åldersindelade halvmaratonstatistiken, som jag hoppas kunna presentera här på bloggen om någon vecka.

Jag räknade med att det vädermäsigt skulle bli ganska tuffa förhållanden; kyligt, regnigt och blåsigt. Nu blev det inte så farligt- runt 9-10 grader, knappt någon vind eller regn. Banan i San Sebastian är mycket platt, vacker och går mest i centrum. Det var alltså upplagt för bra tider överlag. Lite förvånande dock att maratontiden inte "blev bättre" än 2.11.10 (David Kiprono Metto, Kenya).

Däremot visade svenskarna framfötterna. Daniel Lundgren vann halvmaran på fina 1.04.56 och Mikaela Larsson 10 km på 34.22. Inte illa i löparlandet Spanien.

Själv är jag nyfiken på hur jag placerade mig i min ålderegrupp. Tyvärr ger resultatlistan inget svar eftersom man klumpat ihop alla löpare över 40 år. I den gruppen kom jag på plats nummer 312 av 912 manliga löpare.

Tävlingsåret 2018 är inte över men det blir inga fler maror eller halvmaror. Däremot springer jag i december Bore Cup och ett park run i Malmö. Imorgon måndag reser jag hem och innan blir det en joggingtur i Bilbao.

Keep on running!