I Texas har jag aldrig varit. Besöket blir bara två dagar och sedan en dag i Oklahoma.

Att passera en delstatsgräns innebär ofta ett helt nytt landskap. När jag idag korsade gränsen till Texas försvann halvöknen och ersattes med stora betes- och jordbruksmarker och en del träd.

Trevligare men Texas stinker! Det luktar koskit ute på vägarna. Och så en helt ny doft; rutten fisk. Doften är så vämjelig att man nästan vill kräkas. Hur kan det lukta fisk här ute? Stanken kommer från lastbilarna som passerar mig.

Darwin Pluhar.

Jag stannar och frågar den enda person jag ser, en man som håller på att laga ett flera mil långt stängsel.

-Det är fermenterat majs, mat till korna på våra feedyards. Själv tycker jag inte det luktar så illa, berättar mannen som presenterar sig som Darwin Pluhar.

Feedyards, ja dom stinker också. Dessa industriella uppfödningsanläggningar där korna får äta upp sig innan de går till slakt har jag stött på i bland annat Nebraska. Tusentals kor samlas på en liten yta och då luktar det, kan jag lova. Vid infarten till staden Dalhart dit jag nu kommit fanns flera mycket stora feedyards.

Dalhart (8 000 invånare)  gav ett slitet intryck, nästan som Tucamcari. Men stan växer och lever på jordbruk och boskapsskötsel. Här regnar inget så det borde vara öken men konstbevattning är lösningen. För första gången såg jag helt gröna fält.

Löpformen har varit god under en längre tid men idag gick det ovanligt tungt. Jag börjar bli trött på dessa ändlösa raksträckor och ödsliga trakter där städerna ligger på fem sex mils lucka och ingen service däremellan. Att inta lunchen i något dike, en vägtrumma eller under ett träd är ingen höjdare när det är kallt. Idag var det dessutom nära att jag blev påkörd, fick kasta mig åt sidan när en galning kom körande rakt mot mig i hög fart på vägrenen. Och en stund senare inne i Dalhart höll samma sak på att hända igen. Jag försöker vara så försiktig som möjligt, springer alltid mot trafiken och håller mig på vägrenar och trottoarer då sådan finns.

Dagens distans: 52 km

Från den 70 meter höga järnvägsbron över Canadian River utanför Logan, NM, störtade ett godståg ner i floden. Jag besökte olycksplatsen och HÄR kan du se min fem minuter långa men tyvärr något skakiga video. Jag har information som massmedia saknar.

Bara några kilometrar från mitt motell här i Logan, New Mexico, blåste i förra veckan ett godståg av från järnvägsbron över Canadian River. Tjugotre järnvägsvagnar störtade ner i floden och mirakulöst skadades ingen människa.

Jag besökte olycksplatsen idag och såg en enorm förödelse. Krossade vagnar låg utspridda över ett stort område och uppröjningsarbetet pågick för fullt. Eftersom jag bar reflexväst och gul löparjacka reagerade ingen och jag kunde gå och filma helt fritt. Efteråt har jag inhämtat information som pekar på en jätteskandal kan ligga bakom olyckan.

Lokalpressen rapportering var bedrövlig- knappt några bilder samt knapphändig och missvisande information från den kanske största händelsen på många år i området. Det var de kraftiga vindarna mitt på dagen i onsdags i förra veckan som låg bakom olyckan, hävdade tidningen Quay County Sun.

En utredning har nu startat och enligt mina informationer kunde olyckan ha undvikits. Jag talade med en utredare på platsen som intervjuat de två personerna i förarhytten på godståget. The conductor, chefen, gav order om full fart över bron trots att han fått information om enorma vindstyrkor och att de flesta av de totalt 73 vagnarna på Union Pasific-tåget var tomma och lätt kunde blåsa av.

The conductur förstod inte att vagnarna blåst av, bara att något onormalt inträffat. Han hade innan fått information direkt in i hytten från vindmätaren, säger utredaren och pekar på en liten mätare strax efter bron.

Det var inte första gången det här händer?

-Riktigt. Vi hade en liknande olycka för ca fem år sedan. Då kom tåget i andra riktningen.

Varför finns inga vindskydd på bron?

-Ja, det kan man undra. Bron är den längsta på den här linjen och det brukar blåsa mycket här.

På en restaurang i Logan samtal jag med en pensionerad lokförare från det konkurrerande företaget BNSF.

-Hade jag varit conductur på det tåget hade jag fått sparken. Antingen skulle han ha stanna eller ha krypkört över bron. Det här är en skandal.

När jag går runt på olycksplatsen med löpvagnen och filmar reagerar jag på att området inte är avspärrat. Det finns inga skyltar, inga vakter. Får det gå till så här? Det ska bli spännande att senare ta del av vad utredningen kommer fram till.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

En "Roundupman" utanför mitt motellrum. Ser du något ogräs?

Jag hör ett pysande ljud utanför dörren till mitt motellrum. När jag öppnar ser jag en man med en giftspruta i ena handen och en dunk Roundup i den andra. Han sprutar på några knappt synliga grässtrån.

Ogräsmedlet Roundup är oerhhört populärt i Amerika. ”Alla” villaägare använder det. Varför rycka upp ogräset när man enkelt kan spruta bort det? Det är lite av den amerikanska stilen; det mesta ska gå fort och vara så enkelt som möjligt. Men är Roundup, Monsantos storsäljare, ofarligt?

Preparatet är mycket omstritt, främst i Europa, där flera länder velat förbjuda det, men EU har gett dispens ytterligare några år. Mosanto hävdar att det är helt ofarligt för människor men det finns studier som visar att det är cancerframkallande, vilket WHO också hävdar.

Det är inte första gången jag ser dessa ”Roundupmän” utanför motellen. De bär inga skyddsmasker och ofta är det invandrare, mexikaner. När jag häromveckan var på gruvmuseet i Grants såg jag också en sprutman, nu inomhus, så där handlade det väl om något annat än ogräs.

På tal om att spruta. Det sprutas också flitigt på motellrummen. De flesta motellrum har en svag doft av parfym. Är det så också i Sverige?

Generellt verkar amerikanen inte särskilt miljömedveten. Tänk bara på drivorna av aluminiumburkar och plastflaskor längs vägarna. Bara elva stater, däribland Kalifornien och New York, har ett system som ger konsumenten pengar (5 cent) för återlämnade burkar och plastflaskor.

Och tänk på det enorma avfall av plastbestick, plastglas mm som motellens frukostmatsalar genererar. Där ligger Europa långt före, vi diskar och använder inte lika mycket engångsartiklar.

USA är ju billandet framför andra; varje familj har i regel mer än en bil  och hela samhället är uppbyggt kring bilen. Allmänna kommunikationer saknas i stort, taxi existerar inte i småstäderna. Knappast miljövänligt. När jag stannar till på mackarna för att ta en kopp kaffe förvånas jag över att bilisterna sällan stänger av motorn när de tankar eller ska in och handla. Och värst av allt; personalen står ute och röker kusligt nära bensinpumparna. Ja, som löpare i detta billand reagerar man på mycket som amerikanen finner helt naturligt.

Även Yuca Motel i Logan hade en Roundup- kvinna. Men Elisabeth trodde att det var något annat preparat i hennes spruta, vad visste hon inte.

--

Eftersom det enda motellet i Nara Visa plötsligt stängt tvingas jag att stanna två dagar i Logan (1 000 invånare). Motellägaren här har dock lovat mig en steve. Tur ändå att alla har bil . ..

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Tucumcari i New Mexico med knappt 5 000 invånare är största staden mellan Albuquerqe och Amarillo i Texas. Sällan har jag skådat något hemskare- en stad som håller på att tyna bort.

Det är måndag, sen eftermiddag, och jag springer in i ”storstan” Tucumcari. Innan har en vägskylt upplyst mig om att här finns 34 motell och 24 restauranger. Men allt verkar stendött, de flesta butiker och restauranger har bommat igen för många år sedan. Den överdimensionerade huvudgatan är fem kilometer lång. Nästan det enda som är öppet är fattigmansbutikerna Dollar General och Family Dollar. De ruffiga motellen verkar dock var igång men jag ser knappt några bilar utanför. Vem vill stanna här?

Infarten till Tucumcari.

Bilmärke?

Mitt motell ligger i ena änden av huvudgatan, ute vid motorvägen. Här finns en handfull stora kedjemotell så här borde det finnas några restauranger. Nä, även här allt nerlagt. Turligt nog råkade mitt motell ha en matservering.

När jag checkar in frågar jag vad som hänt, stan är ju rena spökstan.

-Ja, vi dör sotdöden. Befolkningen minskar varje år. Men det var länge sedan något större företag klappade igen, svarar receptionisten på stora Quality Inn, som för dagen bara hyser några gäster.

Jag läser senare att Tucumcari är en mycket fattig stad. En femtedel av familjerna lever under fattigdomsstrecket. Men stan marknadsför sig som rena paradiset; ”low cost of living” och ”high quality of life”.  Skönt att jag drar vidare imorgon. Detta var nog en av de hemskaste städer jag sett i Amerika; ett levande lik!

Stor kråkfågel med bo längs Interstate 40.

Dagens distans: 57 km. Nu en tredjedel av sträckan avklarad! Här min rutt upp till Gothenburg ( ej exakt)

Keep on running!

Inbjudande men det blev ändå inget dopp för mig i The Blue Hole i Santa Rosa.

I Santa Rosa är det blått som gäller. Stadens stolthet och stora turistattraktion är The Blue Hole, en springkälla med klarblått vatten.

Något sådant vill man ju inte missa så jag sprang dit. Det är inte ofta man hinner turista men idag fanns tiden.

-Svalka av dig och ta ett dopp, tyckte personalen på turistinformationen intill.

-Jovisst ska jag göra det, svarade jag kaxigt.

Men det var något överilat. När det gick upp för mig att 62 Farenheit motsvarar 17 grader minskade badintresset. Det hela slutade med ett fotbad, skönt även det.

The Blue Hole är alltså ingen varm källa utan en så kallad artesisk källa. Temperturen håller sig konstant på 16 grader året runt, nog så uppskattat sommartid i dessa ökentrakter. Vattnet byts ut var sjätte timma, är kristallklart och gör detta geologiska fenomen till ett dykarparadis. Källan är 25 meter djup och häromåret omkom en dykare som utforskade de underjordiska tillflödena.

En lat och härlig dag med andra ord. Och jag hann även med att besöka ett gym.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Hur långt tror du det är bort till horisonten?

Nära sju mils motorvägslöpning, oändliga raksträckor och ett intetsägande landskap; dessutom inte en enda restaurang att stanna till vid. Trist? Nej, en ganska bra dag på jobbet.

Löpformen är mycket god just nu. Kan det vara en effekt av höghöjdsträningen? Den goda formen i kombination med att det gick svagt nerför gjorde att dagens långa etapp till staden Santa Rosa (2 700 invånare) ändå inte blev så besvärlig. Väl framme beställde jag McDonalds mest kalorika mål, en Quarter Pounder med ost och extra mycket pommes frites och massor av cola. Låter inte så hälsosamt men jag behövde skrovmålet. Får väl försvara mig med att det till luch blev en medhavd kyclingsallad.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Leota Harriman, ägare och chefredaktör på The Independent i Edgewood, en stad i New Mexico med 4 000 invånare.

Jag söker ingen publicitet, ligger mycket lågt med kontakterna med tidningar och tv. Men idag besökte jag en liten lokaltidning i staden Edgewood.

Det fanns en baktanke med besöket; genom att ge en intervju skulle jag kanske få hjälp med att ordna en steve inför morgonens löpning på över sex mil. Det fick jag, dock inte för morgondagen utan lite längre fram. Men det intressanta med besöket på redaktionen var att jag fick en liten inblick i hur småtidningar på mindre orter fungerar och hur man ser på framtiden för lokaltidningar.

Jag träffar Leota Harriman, editor & publisher på The Independent. Hon äger tidningen som funnits sedan 1999 och kommer ut en gång i veckan. Det är ingen gratistidning, kostar 50 cent och har några hundra prenumeranter men ett par tusen läsare på nätet.

Är tidningen lönsam? frågar jag.

-Ja, men det är inga jättevister. Och för ett par år sedan övervägde jag att lägga ner.

Hur många jobbar här?

-Vi är runt åtta personer.

Jag blickar runt i lokalen men ser inte en kotte. Det visar sig att Leota gör det mesta av jobbet och att hon har en fast stab av frilansare. Att ha anställda skulle knäcka ekonomin. Redaktionen ligger en bit utanför stan, ja en bra bit bortanför Walmart, troligen av kostnadsskäl.

Har den här typen av tidningar någon framtid?

-Ja absolut. Men det gäller att vara så lokal som möjligt. Vi skriver om det som de stora tidningarna inte tar upp. Och vi är opolitiska, har ingen agenda.

För mig som gammal journalist och som började tidningbanan på småtidningar är det naturligtvis ljuv musik. Men jag undrar ändå om inte tidningsdöden fortsätter i USA, även för de superlokala tidningarna. Illavarslande eftersom minskad insyn och brist på vederhäftig information är fördummande och ökar risken för korruption. President Donald Trumps ständiga attacker mot media och uttalanden om ”fake news” har inte underlättat för varken stora eller små tidningar.

Tidningsdöden i USA är skrämmande:

• Under de senaste 20 åren har pressens upplagor halverats och värst har det varit för småtidningarna.
• Vinsterna inom pressen är bara en tredjedel mot för 20 år sedan.

När vi skiljs tar Leota en bild på mig. Hon har ingen ”vanlig” kamera utan fotar med mobilen.Ett tecken i tiden, man tvingas snåla in på allt.

Vad var det då hon var intresserad av av att höra från mig? Det var inte så mycket frågor om löpnigen, mera om hur jag såg på Amerika och amerikaner i största allmänhet. Det om något är man intresserad av att veta. I botten ligger nog en oro för att Europa inte längre ser upp till Amerika som tidigare, gissar jag.

--

Eftersom jag fått antydningar här på bloggen om att ha "fuskat" genom åka bil vill jag bara klargöra att dessa stevar varit helt nödvändiga. När det är mer än sex sju mil mellan motellen måste jag lifta för att slippa camping. Bilåkandet har dock inte kortar den totala löpdistansen, bara jämnat ut dagsdistanserna. Jag springer varenda meter över Amerika. Hedersord.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Vem påstod att Arizona och New Mexico skulle ha behagliga temperaturer vid den här tiden på året? Det är ju rena vintern jag fått uppleva!

Nattens och morgonens snöfall var ingen tillfällighet. Jag slapp visserligen snön under större delen av dagen. Men de sista 15 km till Moriarty (1 900 invånare) var tuffa. Det började snöa igen men jag hade då satt på allt i klädesväg så jag slapp att frysa. En del bilister stannade och erbjöd mig en ”ride” men jag tackade ståndaktigt nej. Jag mötte en cyklist som troligen var hemlös och denne stackare tröstade mig med orden:

-Det är mest nerför nu. Du ser stark ut!

Det låter konstigt men det kan vara ganska skönt att springa i sådant där ruskväder när kroppen är med på noterna. Löpformen är bra men inte hade jag tänkt mig att jag ständigt skulle behöva vara i rörelse för att slippa frysa.

I lokaltidningen läser jag att denne cyklist blev påkörd på Route 66 6 juni 2014 och dog åtta dagar senare. Bilföraren smet men greps och dömdes till tre års fängelse.

Jag bor nu två nätter här i Moritary. Morgonen får förutom löpning ägnas åt att fixa en steve till lördagen. Annars var det planerat en uteövernattning men det går ju inte nu är det är minusgrader tidiga mornar och nattetid. Brr!

Dagens distans: 47 km

Keep on running!