"Downtown" i Oakley var lätt att missa eftersom centrum varken låg längs Interstate 70, hwy 40 eller hwy 83. Butikerna verkade föra en tynande tillvaro.

Småstäderna jag passerar är inte så små som man först tror. Ta t ex Oakley i Kansas (2 000 invånare) där jag nu varit i två dagar. Stan har bio, bowlinghall, stort fint bibliotek, minst tre motell och mycket annat.

Visst, jag ser det som den svenske USA-turisten inte ser; den amerikanska landbygden och alla småstäderna. Men jag stannar aldrig mer än en dag, kommer på kvällen och springer vidare på morgonen, och missar därför det mesta. Idag hade jag dock lite tid över för sightseeing i Oakley.

Stan ser ut som de flesta amerikanska småstäder; ganska ruffig, ett centrum från sekelskiftet med tynande affärsliv och med igenbommade butiker, ofta tegelbyggnader, flera banker, breda och folktomma gator medan de lite mer livskraftiga restaurangerna och motellen finns ute vid motorvägen (Interstate). Jag ser poliser som åker runt och inte verkar ha något att göra men ser inga cyklister, gångare eller joggare.

Oakley är en stad med väldigt utspridd bebyggelse. Lite charmig men tänk vad mycket vackrare och trivsammare den här typen av städer hade varit om bebyggelsen komprimerats, gatorna varit smalare och det funnits träd.

Jag kikar in genom fönsterrutan på stans biograf/teater. Här visas film varje fredag och lördag och verksamheten sköts av eleverna på Oakley High School. Jag pratar med en fyrbarnsmamma som säger att hon är född i stan, trivs väldigt bra här och jobbar med att tvätta lastbilar på ett truck stop ute vid motorvägen. Hon får naturligtvis ett av mina skrytsamma visitkort. Jag stegar in på motsvarigheten till svenska Trafikverket (Department of Transportation, DOT) för att få lite information om översvämningarna i Nebraska. Men där vet man inget om läget i granndelstaten. Risk finns nämligen att min väg genom Nebraska City och över Missourifloden är avstängd. Det kan skapa stora problem och tvinga mig att rita om rutten i Iowa.

Ett mer närliggande problem är morgondagens väder. Ikväll snöade det och jag fruktar busväder imorgon- 5 grader och kraftig motvind. Blir nog lunch i ett dike igen. Huga!

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Kolla min raspiga VIDEO från blåsiga  backiga och ogästvänliga hwy 83. Här var det nära jag klappade ihop av utmattning.

Igår varmt, soligt, nerförslöpnin och medvind. Idag kallt, molniigt, uppförsbackar och värsta motvinden. Detta var nog en av mina tuffaste dagar under ett coast to coast.

Nej det var inte roligt. Rena helvetet. Jag frös som en hund, stod nästan stilla i motvinden. En dryg sexmilare i detta väder kändes nästan oöverstigligt. Och till råga på allt dök några nyfikna poliser upp. Om dom frågade om jag behövde hjälp? Nä.

Min räddning var att följa samma rutiner som alltid; framåt oavsett hur långsamt det än går, inte slarva, ta på extrakläder omedelbart, dricka och ta en lunchpaus hur vidrigt vädret än är. Jag skakade där jag låg i ett dike och försökte få i mig min lunchmat men lyckades ändå somna och återfick lite av krafterna. I det läget är det skönt att ha en gps som talar om beräknad ankomsttid vid gång. Målet var att försöka klara gångtiden och det gick med knapp marginal.

Morgondagen kan bli ännu värre. Det utlovas bara ett par plusgrader, kanske regn eller snö och hård motvind. Som om det inte vore nog, mitt B&B som skulle ha öppet har stängt. Jag har ingenstans att bo. I det läget beslutade jag att stanna två nätter på lyxiga Sleep Inn i Oakley, springa på hemmaplan och ta en steve på lördag.

Dagens distans: 61 km

Keep on Running!

Lunchpaus längs hwy 83 på gränsen mellan Scott och Finney county.

Jag har fått vänta 41 dagar på värmen. Men idag kom den. Skönt!

Helt klart startade jag detta coast to coast för tidigt. Det var dock nödvändigt, näst äldste sonen Erik gifter sig i sommar med sin Marianne och då kan pappa inte vara borta och springa i Amerika. Och så ville jag ju undvika värsta hettan i Arizona (Phoneix) och i New Mexico. Nu råkade dock vädret i år vara onormalt kallt i dessa delstater.

Jag är en värmelöpare, älskar värmen och klarar höga temperaturer. Och tänk så mycket trevligare allt blir när det är varmt. Med åren har jag börjat frysa allt mer, gissar att det beror på förlite underhudsfett. Vikten har däremot inte ändrats.

Kansas är ingen rolig delstat; monotont landskap, oändliga raksträckor, glesbygd där städerna inte ens ligger på 5-6 mils lucka. Man får ta sikte på en silo eller ett vattentorn i fjärran. Vattentorn brukar alltid betyda ”civilisation” och kanske möjlighet till ett fikastopp. Om fyra dagar är jag i Nebraska och det är först där jag tycker civilisationen börjar när man kommer springande från väst.

Punkteringarna fortsätter och det är lite oroande eftersom jag nu bara har två reservslangar och slangarna är ganska lappade. Men nu har jag ordnat så att en cykelbutik i Lincoln, NE, beställer såväl nya slangar som däck. Men jag är först där om två veckor. Ska löpet stupa på punkteringarna? Det har varit nära förr. . .  Nej, jag har en lösning även på det problemet. Och så har jag på inrådan från signaturen ”Larry” förstärkt däcken med silvertejp på insidan.

Bor på ett väldigt fint Best Western här i Scott City. Tänkte nyttja hotellets jacuzzi men när en manlig hotellgäst parkerade sig i den med två ölburkar avstod jag.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

PS

Det har blivit något fel med dagarna i rubrikerna. Men idag var det löpdag 41

Besprutningsplanet flög flera gånger över mig då jag sprang på hwy 53 mellan Sublette och Garden City. Men piloten stängde dessbättre av sprutan då planet var precis över mitt huvud.

Rena spikmattan. Väl framme i Garden City fastnade massor av små taggar från en växt i gräset och punkterade mina bakdäck. Jag tvingades kasta en slang, som fick ett tiotal punkteringar. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu har jag bara två reservslangar kvar och läget börjar bli kritiskt. Slangarna är svåra att få tag på men  jag ska be en cykelaffär i Nebraska beställa ett mindre lager så att jag klarar mig.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!

Gloria i Venture Foods i Sublette. Hon kontaktar lokalpressen som rycker ut och intervjuar mig.

Butiksdöden härjar i de små amerikanska  landsortsstäderna. Sublette (1 400 invånare) i Kansas har en ”riktig” livsmedelsaffär. Hur länge kan den klara sig i konkurrensen?

Lågprisbutiker som Dollar General och Family Dollar är rena giftpillren mot den etablerade handeln. Ofta är det just livsmedelsbutikerna som slås ut.  De två kedjorna finns i småstäderna och de säljer i princip allt, även en del livsmedel. Men färskvarusortimentet inskränker sig till mjölk, ägg och korv. Alltså inga grönsaker, färskt kött med mera, däremot djupfryst.

Dollar General i Sublette.

Och det är här problemet ligger. När Dollar General m fl slår ut den lokala mataffären återstår bara skräpmat för folket. Kedjorna satsar hårt på godis och läsk. I Sublette möter den lokala livsmedelsbutiken Venture Foods konkurrens från just Dollar General.

Hur klarar ni konkurrensen? frågar jag Gloria som står i kassan på Venture Foods

-Den är tuff men kunderna är ganska lojala. Vi har ju grönsaker, frukt, kött och mycket mera. Och vad folk inte tänker på är att förpackningarna hos Dollar General är mindre.

Själv är jag storkund hos Dollar General, Family Dollar och Dollar Tree. Skäms lite, det är Snickers, Cola och annat skräp jag köper till billig penning. Men även en del småprylar, idag ett anteckningsblock och en datorkontakt.

Andra polisstoppningen inträffade idag. Och även denna gång blev jag haffad på en rastplats. Varför förstår jag inte och det gjorde nog inte heller den unge sheriffen från Liberal. Han hade fått ett samtal från någon bilist och kände sig nödsakad att kolla upp mig. Märkligt nog fick jag också visa legitimation.

Vad är det för fågel jag håller i handen? (tyvärr är den död)

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Kansas! Men egentligen inget glädjehopp. Delstaten tillhör inte mina favoriter.

Idag sprangs en rekorddistans under detta coast to coast- lika många kilometrar som min ålder i siffror. Och så korsade jag gränsen till Kansas.

När amerikaner ställer frågor om mitt löp brukar de mot slutet lite diskret undra hur gammal farbror är. Då blir mitt svar:

-71 but the age doesn’t matter so much in long distance running.

Lite överdrivet men ändå ganska sant. För visst klarar vi gubbar mycket längre distanser än de flesta kan föreställa sig. Har du en bra träningsbakgrund så går det. Jag vågar nästan påstå att det är lika lätt/svårt nu som under mitt första coast to coast då jag var 59 år.

Hur kan det vara möjligt? Själv tycker jag att det borde vara omöjligt men nu när det är möjligt, ja då blir jag så glad och stolt. Och då går ju allt så mycket lättare. Visst springer jag långsammare än tidigare (men då sprang jag kanske istället för fort) och visst klarar jag kanske inte dryga åtta mil som förr. Men dagsdistanserna har inte minskat, snarare ligger jag nu på ett något högre genomsnitt.

Det som jag ändå tror är det mest avgörande är rutinen. Jag lever på den. De flesta problem som nu dyker upp (ingen dag är problemfri) har jag haft tidigare. Jag har alltså en hum om hur jag kan lösa problemet. Och jag vet att det mesta ändå brukar ordna sig till sist.

Min svit på Comfort Inn& Suites i staden Liberal (21 000 invånare) i Kansas.

Dagen var lång och tämligen händelsefattig. Hwy 54, en dubbelfilig väg med ganska lite trafik, är trist men ganska lättlöpt. Oklahoma och nu Kansas tillhör inte precis de mest natursköna delstaterna. Nej, ska jag kora några delstater som trista så är det just dessa två. Jan på rolerblades och jag springande avverkade OK och KS för några år sedan. Det luktade mest koskit, inget att se och under ett tidigare löp genom Kansas City slogs jag av fattigdomen, kriminaliteten och vakter i varenda butik. Jans och mina minnen från Oklamhoma City är en ful stad med enormt mycket trafik och inget att se.

Ja, som du förstår vill jag snabbt ut från Kansas. Jag längatr till sköna gröna Nebraska. Fast hotellet jag bor på här i Liberal, Comfort Inn och Suites, är bland de lyxigare ag bott på. Mitt rum är stort som en modern tvårummare och badrummet som en liten etta.

Dagens distans: 71 km

Keep on running!

Gränsen mellan Texas och Oklahoma går mitt i det lilla samhället Texhoma (900 invånare). Som vanligt blev det ett glädjehopp vid gränspasseringen.

Nu passerar jag den ena delstatsgränsen efter den andra. Idag är jag i Oklahoma och imorgon i Kansas. Här har tornadosäsongen precis börjat.

Ja, jag är i USA:s värsta tornadoområde Igår kväll rapporterades om ett par tornados inte långt från mitt motell i Stratford. Men jag sov gott och märkte inget. Det enda jag märkte på morgonen var små högar av hagel längs vägen. Detta oväder orsakade dock inga skador. Annars brukar vindstyrkorna just i Oklahoma vara bland de kraftigaste.

Först trodde jag att det var snö men det var hagel från nattens oväder.

Sol, lätt nerför och svag medvind. Dagens löpning till staden Guymon (11 000 invånare) i Oklahoma blev trots längden och två punkteringar behaglig. Jag hörde fågelsång, såg gröna åkerfält, vindkraftverk och en och annan oljepump. När det finns en restaurang att stanna till vid blir allt så mycket lättare.

Dagens distans: 69 km

Keep on running!

Cheriffen från Dalhart litade först inte riktigt på mig när jag hävdade att det inte fanns något barn i vagnen. "You are talking to the world champion in coast to coast running", sa jag. Då trodde han mig och kardansträcktes fram och jag erbjöds skjuts (vilket jag vänligen avböjde). Det suddiga ansiktet beror på vatten på kameralinsen.

Jag hann springa 179 mil i Amerika innan polisen stoppade mig. Vad har hänt?  Har de somnat in eller gått en charmkurs?

Alla som följt den här bloggen vet att jag inte är så förtjust i den amerikanska polisen- onödigt hård och tuff, en fastsättarmentalitet och inte hjälpsam. Under tidigare coast to coast har jag blivit stoppad i genomsnitt två gånger i varje delstat. Eftersom det handlat om sex löp och ungefär tio delstater varje gång blir det över hundra ingripanden. I Sverige har jag blivit stoppad en gång under mina 40 år som löpare.

Så vad har hänt i år? Är det jag eller polisen som ändrat beteende? Även ifjol noterade jag att polisen blivit lite mer mänsklig. Åtta av tio ingripanden brukar annars handla om att bilister ringer polisen och säger att det är en galning ute på vägen som antingen kidnappat ett barn eller utsätter ett barn för livsfara. Så även denna gång.

Jag hade stannat till på en rastplats två mil utanför Dalhart och åt en banan i ösregnet. Då kom cheriffen smygande i sin vita bil och undrade om jag hade ett barn i vagnen. Han trodde inte riktigt på mitt nekande och skulle kolla vad som dolde sig under regnskyddet på kärran. När jag "i förbegåeende" upplyste om att detta var mitt sjunde löp över USA och att jag var "världsmästaren" blev det annat ljud i skällan. Han blev så imponerad att han nästan föll baklänges, sträckte fram handen och erbjöd mig skjuts till Stratford tre mil längre bort.

-Nej tack, men om jag ramlat ihop innan jag nått Stratford får du gärna plocka upp mig, skojade jag. Vi skildes som bästa vänner.

Gatorna i Dalhart svämmade över. Här regnar det annars aldrig så dagens skyfall var säkert uppskattat.

Ja, idag var jag oerhört stark. Sprang de dryga fem milen i princip utan  något stopp. Lunchen fick tas på gående fot eftersom det regnade hela tiden och blixtarna var kusligt nära.

Silorna töms på majs som är mat till kor och kycklingar. Enligt en anställd skulle majsen bara ha lagrats i i drygt tre månader. Det skulle innebära att den skördats i december. Kan det verkligen stämma?

Imorgon händer något väldigt speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans: 54 km

Keep on running!