Dagens text utgår på grund av dåligt internet. Allt dock väl och nådde etappmålet efter 60 km löpning.

Keep on running!

Krogarna ligger ofta utanför städerna varför bil är enda alternativet. Utanför Timbuktu Bar&Grill hade ölmärket Budweiser en banderoll med texten "Welcome Bikers". Sådan reklam skulle troligen vara förbjuden i Sverige.

Jag bromsar in kärran vid Timbuctu Bar&Grill, som ligger i rena ödemarken mellan städerna Johnstown och Bedford i backiga Pennsylvania. Det ösregnar, jag är hungrig och beställer in en pizza. Jag är den ende matgästen, de andra pimplar öl.

 Jag bjuds in att sitta vid bardisken. Det är då jag upptäcker att alla inte är nyktra. Min granne till höger är rejält packad trots att klockan bara är tidig eftermiddag. På bardisken framför honom ligger bilnycklarna. När han får höra att jag har flera mil kvar att springa erbjuder han mig skjuts. Lite Bror Duktig-aktigt säger jag att han inte borde köra bil idag men han sluddrar att det bara är  en kort bit hem och att det inte är något farligt.

Servitrisen verkar ha varit med om det här förr.

-Be safe, säger hon när mannen går ut till bilen och kör iväg.

Ingen verkar reagera. Och jag kniper käft även om det är frestande att ringa polisen. Vad skulle ha hänt då?

Lite senare pratar jag med ett par som bor nära krogen. Jodå, de förstår vem bilföraren är.

-Den lokala polisen är aldrig här ute, bara sporadiska besök av State Police, så risken att åka fast är liten. Och blir du stoppad avgör den enskilde polismannen om det ska bli påföljd eller inte, berättar de.

Så alla är inte lika för lagen?

-Så är det.

Har då krogen något ansvar?

-Nej, bara om det händer en olycka.

Med en poliskår som kan göra lite hur den vill bäddar man för korruption. Fulla bargäster som kommit till krogen i bil ser jag nästan dagligen. Och även om det konstateras att de kört berusade avskrivs många fall eller annars stannar det vid en varning. I Amerika verkar man ta alldeles för lätt på problemet med berusade bilförare. Hur många har inte jag mött ute på vägarna?!

Windber var Tarzans födelsestad. Här finns också en kolgruva som är igång, de flesta las ner under 60- och 70-talet.

Appalacherna är inte över, backarna fortsätter och även regnandet. Idag var det dock något mer nerför än uppför. Jag springer i hjärtat av USA:s forna stålindustri - och kolgruveområde. Idag är det mesta bort. Utanför staden Windbear som jag passerade fanns inte mindre än sju kolgruvor, en är kvar. Jag hade velat besöka den men det hade betytt en omväg på en mil.

Dagens distans mellan Sleep Inn Johnstown och Quality Inn i Bedford: 52 km inklusive felspringningar.

Keep on running!

Fruktansvärt jobbig terräng med med branta (10%) och flera kilometer långa backar. Dessutom regnar det, jag har motvind och det är 13 grader. Reflexvästen fick jag av en vägarbetare.

Inga svindlande höjder men 2 743 feet (836meter) är tillräckligt för att suga musten ur mig. De första två milen tog jag 500 höjdmeter.

De yttre förutsättningarna för löpning är just nu de sämsta tänkbara. Det enda som skulle kunna förvärra situationen vore att det började snöa eller att jag hamnar i en tornado.

Nej, det är inte roligt just nu, mest ett jäkla slit och jag går på ren vilja. Dessbättre är jag inte skadad eller har några skavanker, Jag har tidigare skrivit att det här artar sig till det bästa löpet av de alla men det där får jag kanske ta tillbaka. Jag har vädrets makter mot mig,  Och att terrängen i Pennsylvaniavar var så här tuff hade jag hunnit glömma.

Att dagens dagens relativt korta etapp blev så jobbig berodde också på att det inte fanns någon restaurang längs vägen. Och att sitta ute och äta var inte att tänka på. Först efter 30 km dök en glasskiosk upp. Beställde en jätteglass men glass var inte precis vad jag längtade efter idag. Men lokalbefolkningen, som ser fattig ut, köade för glassen. Skrämmande vad folk  här är överviktiga, jag skulle klassa  två av fyra män som överviktiga/feta respektive tre av fyra kvinnor.

Korsar Stoney Creak River. Det är nu mycket vatten i alla floder.

Dagens distans: 40km

Keep on running!

Rémi Laure lyckades hitta var jag skulle bo.

Idag var det nära att jag tvingades tillbringa natten utomhus i regnet. Jag lyckades inte hitta var jag skulle bo. Men en fransman kom till undsättning och räddade mig.

Ja, det här kunde ha slutat riktigt illa. Jag hade bokat ett rum på ett airbnb i staden Ligonier i Pennsylvania men råkat skriva in fel adress i gps:en. Efter att ha irrat runt säkert en timma stötte jag på Rémi Laure, en ung fransman som bodde på ett närbeläget B&B. Efter diverse telefonsamtal kom jag tack vare Rémi rätt.

Egentligen gillar jag inte airbnb-boende även om de kan vara nog så fina och också ganska billiga. Nej, det är motell som gäller för mig men i Ligonier råkade motellpriserna vara hutlöst dyra. Att inte kunna rulla in kärran på rummet stör mina rutiner. Och jag gillar inte att passa tider, ibland måste man göra det med värdarna. Till ett motell  kan jag komma när jag vill, jag vet exakt var alla saker finns men på ett airbnb blir jag bara förvirrad. Där jag nu bor serveras ingen frukost, det finns ingen tv på rummet, inget skrivbord och jag delar badrum med andra. Visst, lyxproblem.

Även idag en rätt besvärlig löpdag med mycket trafik, farliga vägar, backigt och regn mot slutet. Pennsylvania är klart en av de tuffaste delstaterna och även om det nu inte återstår så många dagar känns målet ganska avlägset.

Mitchell DeBiase stod i en vägkorsning och sålde blommor inför söndagens Mors Dag. Affärerna gick bra.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

En Cone, kaffe och dator, en perfekt kombination.

Det är inte för matens skull McDonald's är min absoluta favorit.  Nej, det är för en massa andra saker, bl a outstanding wifi.

När  jag här på bloggen skriver at jag gillar McDonald's brukar jag få kommentarer om skräpmat. Ja, det kan kanske stämma till viss del men kedjan har mycket annat än hamburgare och pommes frites.  Man har ett antal sallader och dom tar jag ofta. Dessutom är fet och energirik kost nog ganska bra för mig under ett coast to coast. Och mer än ett hamburgermål varannan dag brukar det inte bli.

Vad är det då som är så bra med McDonalds? Jo, detta gillar jag:

* Bra wifi. Det fungerar alltid. Och alla McDonalds har wifi  till skillnad från många andra kedjor, bl a Pizza Hut, Subway, Wendys m fl, där vissa restauranger har wifi, andra inte.

* Rent och fräscht. Toalettern städas ständigt, borden alltid rena och restarangerna i toppskick. Andra kedjor är är mer ojämna.

* Samma utbud.  Man behöver aldrig riskera att vissa maträtter inte serveras. På Subway t ex är det rena lotteriet om man har kaffe, glass eller pizza.

* Personalen trivs. Mycket ungdomar, mycket skratt i köket, man verkar trivas. Och McDonalds anställer personal med funktionsnedsättning. Toppen!

* Snabbheten. Något mer rationellt än en McDonalds-restaurang finns inte. Du hinner knappt få upp plånboken förrän maten ligger  på brickan.

En sådan toppenkedja måste jag vara aktieägare i. Häromdagen köpte jag därför några aktier i McDonald's. Sedan tidigare är jag ägare i Coca Cola, också en av mina favoriter. Sedan hör det väl till saken att man inte ska köpa aktier med hjärtat utan med hjärnan. Här gjorde jag dock ett undantag.

__

Vackra men farliga vägar. I skarpa vänstersvängar med skymd sikt går jag över på höger sida.

Dagens löpning var mycket tuff. Fruktansvärt backigt, mycket trafik och farligt. Nej, denna dag vill jag helst glömma och närmast lättad att jag nådde mitt motell innan det hunnit bli mörkt.

Dagens distans: 56 km

Keep on running!

Jag klarar tre dagar utan att behöva tvätta mina kläder. Fyra dagar är problematiskt. Fem dagar är kris.

Jag är nu inne på femte dagen. Normalt brukar motellen ha en "guest laundry" men mina senaste två har saknat trots att de varit fina hotell. Ibland har jag lyckats få motellen att tvätta för mig i sina egna maskiner men  det har man inte velat göra den här gången. Och utanför motellen har inte funnits någon laundromat.

Så vad göra? För första gången tvingas jag nu tvätta mitt under löpningen när jag stannat till för lunc. En nödlösning men den får duga.

Löpare i civila kläder. I en förstad till Pittsfield (Sharpsburg) passade jag på att tvätta mina löparkläder.

Keep on running!

Har precis sprungit in i Pennsylvania. Fanns ingen välkomstskylt att hoppa framför. I bakkgrunden skymtar Ohiofloden. Detta skrivs från Subway i staden Midland, bara 800  meter från ett kärnkraftverk på andra sidan floden.

Backar, backar, backar. Tar de aldrig slut? Med dålig handbroms blir det jobbigt även nerför.

Minns du den svenska barnboken Nasses taxi med den dumsnälle björnen Nasse som inte förstod varför det gick så lätt nerför men tungt uppför? "Det är ju samma backe", tyckte Nasse. Och jag kan förstå honom.

När man får hålla emot med hela kroppen i de branta nerförsbackarna blir det svårlöpt. Jag har ibland tvingats gå och det är ju inte optimalt. Handbromsen  har jag fått justerad i några cykelaffärer men den har aldrig blivit riktigt bra. Men i staden Beaver i Pennsylvania fick jag den ordentligt åtgärdad.

Kenny i Snitger's Biecycle Store i Beaver, PA ägnade 1,5 timma åt min handbroms. Han bytte ut alla delar och nu fungerar den perfekt så jag kan springa i de brantaste nerförsbackarna. Jag behövde bara betala delarna, arbetskostanden bjöd ägaren Marlin mig på. Vilken service!

Här min rutt i Pennsylvania ( ej exakt).

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Laura Byler, 42, undervisar sina yngsta barn Stephan, 15 och Jonathan, 11 i sitt eget hem. Skolorna Amish har är undermåliga, barnen lär sig inget och alla barn, oavsett ålder går i samma klass, hävdar hon.

Drog- och alkoholproblem bland unga Amish, dåliga skolor och en bokstavstrogenhet fick henne att lämna sekten. Laura Byler och hennes man levde 40 år bland Amishfolket men vågade bryta sig loss.

Utanför Salineville (1 200 invånare) i Ohio stannar en bil till. En medelålderskvinna är nyfiken på vad jag håller på med och när hon får veta det vill hon bjuda mig på lunch. Att hon är fd Amish förstår jag först när jag frågar om inte hennes barn borde vara i skolan nu.

- Jag undervisar dem numera hemma, tidigare gick de i en Amishskola men nu får de mycket bättre  undervisning, säger hon.

Så du har lämnat Amish, var inte det svårt?

-Jo, jättesvårt. Mina föräldrar var Amish, jag och min man har levt som Amish i 40 år men för två år sedan lämnade vi sekten. Vi ville att våra barn (hon har sex barn men bara två hemma) skulle få bättre undervisning och slippa alla problem med droger och sprit som är vanligt bland unga Amish.

Drogproblem, men Amish är ju så religiösa och lever som man levde på 1800-talet?

-Ja, det tror de flesta men så är det inte riktigt.

Hon har ingen utbildning som lärarare, i Ohio krävs inte det vid hemundervisning. Hon får också själv välja skolböcker men en viss koll att barnen lär sig något sker ändå  från statens sida. Några pengar från staten får hon däremot inte.

Jag kollar på skoj om Jonathan kan sin mulitplikationstabell. Matte är inte hans bästa ämne, berättar mamma, och han har vissa svårigheter med 7x8 och 9x7, det verkar som han räknar ut svaren.

Laura  och barnen är klädda i moderna kläder, har mobiltelefoner och ser ut som vilka amerikaner om helst. Stephan berättar att han vill bli pilot, en fullständig omöjlighet för en Amish. Att bryta sig loss har dock varit mycket svårt, sekten försökte länge hålla dem kvar men har nu gett upp. Barnen har mist kompisar men umgås ändå med en del Amish.

När vi skiljs frågar Laura om hon får be för mig. Jag blir rörd och visst får hon det!

Dagens löpning hörde till de tuffare, Backarna har blivit brantare, ibland så branta att det knappt gick att knuffa kärran. Småvägarna var bitvis grusvägar men mycket vackra. Möjligen blir det ännu värre när jag imorgon kommer in i Pennsylvania.

En jacuzzi på hotellrummet. Den fick stå oanvänd, skulle bara känna mig fånig i den. Tur att det också fanns dusch och badkar.

Dagens distans till East Liverpool; 57 km

Keep on running!