Målgången sker imorgon den 22 maj klockan 18-19, svensk tid 00-01. Råkar du ha ”vägarna förbi” Avon By the Sea, NJ, är du välkommen ner till stranden.

Uppmärksamheten lär bli obefintlig den här gången, ingen press, inga av mina barn och troligen heller inga strandflanörer kommer att vara närvarande. Ledsen för det? Nej, jag känner mig så mentalt stark att jag klarar finalen helt på egen hand. Rent praktiskt gick det inte att få ihop logistiken med barnen som annars varit med vid fem tillfällen.

Sverker, bloggens flitigaste kommentator, har förvarnat om att Atlanten är iskall. Vid de två senaste finalerna har jag inte kastat mig i Stillahavet respektive i Atlanten men den här gången tror jag ändå att det måste bli ett dopp.

När jag idag kom fram till mitt näst sista motell tog jag fram datorn och på google maps knappade in Los Angeles-Avon By the Sea. Jag visade rutten för personalen i motellets restaurang. De blev så imponerade över mina tillryggalagda 525 mil att de bjöd på min lilla festmåltid! Att matgäster bjuder förekommer rätt ofta men inte att  restaurangerna bjuder.

Imorgon onsdag väntar drygt en mara, sedan kvällsdoppet och på torsdag flyger jag hem. Skönt att det hela ändå snart är över, höll jag på att säga. Borta bra men hemma bäst!   

Keep on running!

Gene Dykes från Philadelphia, är jämngammal med mig och är en av världens bästa långdistanslöpare i 70-åsklassen. Han har ett 20-tal amerikanska rekord och ifjol sprang han som 70-åring i Jacksonville en mara på 2.54.23.

Ifjol utklassade han mig på Boston Marathon (där jag blev fyra i M70). Samma sak hände i höstas på Veteran VM i Toronto (jag tvåa i ett lopp med få deltagare). Vad är hemligheten med 71-årige Gene Dykes, som vinner allt han ställer upp i, från  5 km upp till 100 miles eller längre?

Idag träffade jag denne världslöpare när jag passerade Philadelphia. Självklart pumpade jag honom med frågor om hur han tränar.

Vi träffades på Walnut Street Bridge i centrala Philadelphia och gick iväg till ett café i närheten. Jag förstod ganska snart att det här är en man som tränar väldigt fokuserat på att göra bra resultat på tävlingar.

-Jag vet ofta före start nästan exakt vilken tid jag kommer att göra. Jag gör den tid jag är tränad för. Sällan några överraskningar, berättar han.

-Resultaten kom när jag anlitade en tränare. Vi minskade antalet mil, la in två vilodagar i veckan men körde de flesta passen i högt tempo.

Gene började springa på allvar först i 60-årsåldern. Han tävlar flitigt och det är ultraloppen, gärna i terräng, han gillar bäst.

Hans träning har få likheter med min.  Kanske knycker jag några av hans idéer för att få till en bra mara sent i höst.

Årets varmaste dag i Philadelphia, 90 F (32 grader).

New Jersey blev min trettonde och sista delstat på detta coast to coast. Delawarefloden bildar gräns. Tyvärr fanns ingen välkomstskylt på Ben Franklinbron.

Dagens löpning genom Philadelphia  och Camden, NJ, blev besvärlig. Jag hade stora problem att hitta och trafiken var livsfarlig. Just trafiken skrämmer mig mer och mer. Nu bara två löpdagar kvar.

Dagens distans till Sleep Inn i Cinnaminson: 58 km

Keep on running!

Dagens text blir kort, tidig start till Philadelphia imorgon. Bjuder istället på några bilder från dagens löpning på 58 km till ett lyxigt Clarion Suites i Glen Mills, PA. Idag varmt, backigt och hög luftfuktighet.

Keep on running!

Mycket symbolik i den här bilden: färgerna i den amerikanska flaggan är på väg att försvinna medan den svenska flaggan nästan har kvar sin ursprungliga lyskraft. Lilleputten Sverige är i flera avseenden ett bättre land att bo i än jätten Amerika, som  dock på pappret är ett rikare land.

I Norden bor världens lyckligaste människor och vi har också ett relativt högt välstånd. Men USA slår Sverige stort när välståndet mäts per capita.

Jämförelser melllan länder är svåra att göra och ofta tycker man naturligtvis att det egna landet är bäst. Sedan finns det hårda fakta i form av siffror och statistik som säger något annat.

När jag springer på vägarna, pratar med folk, tar in på motellen, äter på restaurangerna, ser på tv och läser tidningarna är det svårt att undvika att göra jämförelser. Vad är bättre i Amerika och vad är sämre?

Här min mycket subjektiva jämförelse mellan USA och Sverige:

* Vänlig befolkning. USA vinner på knock out hur vanligt folk uppträder mot varandra och i synnerhet mot mig som löpare och vit europé. Man är artig och väldigt uppmuntrande, man gillar galningar som satsar 100 procent. Därför återvänder jag ständigt till USA.

* Infrastrukturen generellt sämre. Vägarnarna bra men ofta dåligt underhållna, gångbanor, cykelbanor saknas nästan helt och närmast obefintlig kollektivtrafik utanför storstäderna.

* Bilsamhälle. Allt uppbyggt kring bilen, döda stadskärnor, stora avstånd, utspridd bebyggelse och "alla" städer ser likadana ut med en lång geomfartsgata med bilhandlare, motell och snabbmatskedjor.

* Fetmaepedemi. Befolkningen blir allt fetare och fetare, många har svårt att gå, rullar eller bär syrgastuber, många bilar har handikappskylt, mängder av p-platser för handikappade utanför affärerna, i princip inga joggare på gatorna, på gymmen går man på löpbanden. Jag tycker mig ha sett förfallet från 2005 då jag gjorde mitt första långa löp och fram till idag. Detta är kanske nationens största problem med en sjuk och pillerätande befolkning och ett nattöppet apotek i varje stor gatukorsning.

* Trashankar, slum och förfall. Många på landsbygden och i de små städerna ser (och är) fattiga, hus rivs aldrig, många städer ser väldigt förslummade ut samtigt som det kan finnas mycket fina områden. USA är kontrasternas land!

* Partiska tv-nyheter. Antingen är kanalen för eller annars emot Trump. Det går inte att lita på CNN eller Fox News. Och ofta är journalisten, inte den intervjuade, huvudpersonen.

Sammanfattningsvis vinner Norden inklusive Sverige i min subjektiva jämförelse. Men när det gäller välståndet per capita slår USA Sverige (men inte Norge). Enligt Ekonomifaktas "välståndsliga", som mäter OECD-ländernas köpkraftsjusterade BNP per capita och är ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard, hamnar Sverige på tolfte plats och USA på femte. Problemet är bara att välståndet i USA är så ojämnt fördelat och jämförelsen blir då missvisande.

---

Svagt nerför, ingen vind, varmt och soligt gjorde att dagens löpning gick lätt. Jag korsade den 1,6 km långa bron över floden Susquehanna och  passerade staden Lancaster (60 000 invånare).

Lancaster. En av världens störta fabriker för tillverkning av paraplyer har blivit bostäder.. .

men fängelset är fortfarande fängelse med plats för nära tusen intagna.

Dagens distans till dåligt och dyrt Rodeway Inn, Paradise: 51 km

Keep on running!

Varje dag laddas ett tiotal prylar. Under mitt första coast to coast hade jag knappt en enda elektrisk apparat men jag skulle inte vilja återgå till papperskartor, kompass och en mekanisk vägmätre på joggingvagnen.

Ett coast to coast är mycket teknik. Massor av tekniska prylar måste laddas varje dag.

Har tekniken gjort tillvaron enklare för mig? Absolut! Jag skulle inte vilja vara utan min gps med USA-kartan, som jag använder för navigering. Den är den näst viktigaste prylen efter datorn. Förstår inte hur jag tidigare klarade mig med papperskartor.

Att kunna mäta avstånden är också en stor hjälp. Allt blir mycket enklare och lugnare när man vet hur långt man sprungit, hur långt det är kvar att springa etc. Jag har en liten cykel-gps på kärran och den tittar jag ständigt på. Battertiden är bara några timmar så den måste laddas vid lunchstoppet..

Jag har dubbel uppsättning av en del prylar, bl a gps-klockor, telefoner (använder dem mycket sällan, ringer med Skype på datorn).

Det enda dumma med tekniken är då den inte fungerar. Jag är inte särskilt tekniskt lagd och när datorn eller gps:en med vägkartan inte fungerar är det nära till panik.Även löparen behöver ladda batterierna. Jag skulle önska att jag hade mer tid över för sömn.  Nu blir det några timmar mindre per dygn jämfört med hemma. Men ändå återhämtar jag mig bra. Är det kanske mina powernaps som räddar mig?

--

York, Market St. Många vackra gamla byggnader men som i flera större och medelstora amerikanska städer också slum och utslagna människor.

Jag har nu kommit till York i Pennsylvania (40 000 invånare). Idag ännu en varm dag och lätt nerför samt medvind. Skönt! Men ändå tycker jag det känns lite tungt, ungefär som i ett maratonlopp vid 30 km då man önskar att det vore över. Fem löpdagar återstår.

Bilmärke och årsmodell? Under huven satt en motor från Ford Camaro.

Dagens distans till Quality Inn,York: 55km

Keep on running!

8 000 man stupade i slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863. Det blev vändpunkten i det amerikanska inbördeskriget där totalt 600 000 dödades. Kriget ledde till att USA enades och att slaveriet avskaffades.

Idag rena idyllen med betande kor på fälten men för över hundra år sedan utkämpades här det blodigaste slaget under det amerikanska inbördeskriget. Jag är i Gettysburg, Pennsylvania.

Ja, det är lite kusligt att vandra runt på dessa fält. Jag har varit här tidigare under ett coast to coast men försöker denna gång att sätta mig in i bakgrunden till detta krig. Det är lättare sagt än gjort för informationen ute på fälten är synnerligen knapphändig. Det finns ett stort Visitor Center en bra bit utanför stan men den omvägen hade jag inte tid att ta.

Däremot hann jag igen att besöka klassiska Mr G's Ice Cream på 404 Balitimore Street.Tyvärr var inte Mr G (Mike Gladfelter) hemma så jag tröstade mig med en jätteglass i rån för dryga 5 dollar.

Rena invasionen av Mr G:s glassbutik.

En slö och för ovanlighetens skull en varm dag, dessutom nerförslöpning. Bättre kan det knappast bli. Men uppenbarligen ser jag ut som en trashank. Folk frågar var jag sover, de utgår från att jag är en uteliggare. Ja, när jag idag stannat till vid en Dollar General och halsade en kall kaffedryck en bit bort från kärran stoppade en kvinna några dollarsedlar i fickan bak på vagnen. Ungefär som att lämna några mynt i romens pappmugg utanför Konsum i Sverige.

Dagens distans till Quality Inn i Gettysburg: 42 km

Keep on running!

Jag har tre par skor igång och skiftar modell varje dag. Av de tre paren på bilden upplever jag Nike Free (röda) som de klart skönaste trots att de nästan är en barfotasko. I mitten hamnar Brooks Adrenaline (svarta) och i botten, dock inte dåliga, Brooks Launch (blåa).

Under detta coast to coast kommer jag bara att slita ut 2-3 par löparskor. Det är mindre än vanligt och förklaringen är det kalla vädret.

Jag har hittills inte haft en enda stekhet dag. När det är riktigt varmt ute kan asfalten bli väldigt het, ja ibland koka. När sulorna blir varma slits de mycket fortare.

Du minns kanske att jag i början testade ett par reaskor för 149 kronor från Lidl. Sulans hållbarhet var visserligen kanske bara hälften jämfört med "riktiga" löparskor men Lidlskorna var bland de skönaste jag sprungit i. Så när Lidl kommer med ett nytt erbjudande hänger jag på låset.

För att vara exakt kommer jag denna gång att slita ut 2,5 par. Lidlskorna var oanvända men de två övriga hade jag sprungit en del i innan. Nike Free verkar vara en sko som är närmast outsltlig. Dessa röda trotjänare har jag använt på gymmet hemma de senaste 2-3 åren och de har gjort några hundra mil på löpbanden. Jag har ett par nya som väntar hemma så det får väl bli ett nytt coast to coast för att kunna slita ut dem också. : .

Normalt använder jag skor mycket längre än vad tillverkarna rekommenderar. Förbruknigen hemma ligger på 1,5 par och då talar vi om 500-600 mil per år. Det verkar som om jag kan springa i vilka skor som helst utan att bli skadad. Det kan möjligen bero på alla milen genom åren och att jag växlat modeller flitigt. Det låga slitaget kan säkert också bero på relativt låg vik (61 kg) och att jag mestadels springer med löpvagn och då hamnar belastningen också på vagnen.

Den svenska flaggan vajade stolt i vinden utanför svenska Epirocs fabrik i Fort Loudon, Pennsylvania. Företaget är en avknoppning från Atlas Copco och är en värdsledande tillverkare av bl a utrustning för bergborrning.  I fabriken i USA arbetar ca 100 personer. Jag knackade på och talade med anställda men tyvärr fanns ingen svensk på plats.

Dagens korta etapp mellan McCallenburg och Chambersburg innebär att att Appalacherna nu är ett minne blott. Vad slö man blir när det är "kortdag på jobbet". Jag hade tid att  småprata över Skype med kompisar i Sverige. Och det fanns också tid att besöka ett svenskt företag jag varit aktieägare i. Och så blev det stortvätt - tvättade alla kläder eftersom det luktade kattkiss på Johnnies Motel i McCallenburg!

Dagens distans till Clarion Suites i Chambersburg: 38 km.

Keep on running!

PS

Räkneverket stämmer inte riktigt och kommer snart att justeras. Totalsträckan blir lite längre, totalt beräknas den bli 526 mil men antalet löpdagar ändras inte.

Det här är toppen!! Igår besegrades det näst sista stora berget på touren, Hideling Side State Park. Lincoln Highway 30 har här en lutning på 10 procent och vägen har ett antal Runaway truck ramps som skenande lastbilar kan ta sin tillflykt till.

Med åtta löpdagar kvar vågar jag utropa: Appalacherna är besegrade! Snart väntar  mest platt land eller nerförslöpning.

Johnnies Motel i McConnelsburg var bland det värsta jag upplevt och wifi funkade heller inte så jag rekapitulerar gårdagen. Tur att det finns McDonalds med alltid pålitligt wifi!

Att springa 60 km och med backar som är branta och kilometerlånga är tufft Det blev mycket gång men nerförslöpningen är heller inte lätt trots att jag nu har en fungerande handbroms. Men jag klarade det och var inte helt knäckt när jag nådde motellet i McConnelsburg.

Knäckt blev jag dock efter incheckningen. Jag förvånas över att den här typen av motell fortfarande finns kvar. Knappt något fungerade och det mesta var slitet så 55 dollar var inget fyndpris. Det mest skrämmande var dock de som "skötte" motellet. En jämförelse med grottmänniskor är inte missvisande frånsett att dessa människor var otroligt feta. Rent kaos råddde därine med barn som skrek, doft av kattkiss, ingen fungerande maskin som kunde läsa kreditkort.

Det är fattiga områden jag springer i. Det syns också på befolkningen. Trashankar. Som löpare är jag här en avvikande person men som luffare smälter jag in i miljön.

Men naturen är storslagen

Highway 30, öst Breezwood Pennsylvania.

Gårdagens distans: 60 km

Keep on running!