Finaste champagnen åker fram när jag fyller  60 år. Flaskan var hemförd från USA och jag fick  den av SvD:s korrespondent Karin Henriksson efter målgången i Virgina Beach. Gissa om USA-minnena bubblade upp igen!

Vilken vecka! Idag fyllde jag 60 år. Champagnekorken smällde och sex sjundedelar av familjen var samlad hemma.

Nu är man väl en gammal gubbe? Jo, så är det väl men frågan är om jag någonsin känt mig så här fysiskt stark.

Löpningen rullar på otroligt bra och det är lika kul som förr. Jag slukar mil efter mil trots ett heltidsjobb. Hittills är jag uppe i 13 mil denna vecka och veckan lär sluta på cirka 15 mil. Jag ville ha en bra start på året och jag fick en kanonstart.

Lördagen den 12 januari är det deltävling nummer två i Bore Cup i Bälinge. Nu får jag trappa ner träningen om jag skall ha någon chans där. Jag har snackat mycket om Bore Cup. Nu håller jag tyst men återkommer med utförlig rapport efter loppet.

Keep on running!

Mr Knäppgök himself efter 22 kilometers löpning i Karolinska sjukhusets p-garage. Här inne var det lugnt och skönt, inga bilar, torrt, hygglig belysning och lagom kuperat mellan våningsplanen.

Svagt hörs trafiken från Essingeleden. Det skvätter från bilarna därute och människorna hukar i vinden. Värsta snöslask råder men här inne, i Karolinska sjukhusets helgtomma  p-garage, springer jag torrskodd.

Förnuftsmässigt inser jag att det här inte är riktigt klokt. Men ändå är det en utmärkt löpmiljö jag funnit denna vädermässigt vidriga 1 januari. Jag kan variera mina rundor i det oändliga, ibland springer jag på vänster sida, ibland på höger, ibland ger jag varje våningsplan tio minuter och nästa gång bara någon minut. Jag springer upp på det översta etaget, skorna ger avtryck i snön och nästa gång springer jag till vänster om spåren, nästa till höger, jag accelerar, gör småryck, springer hårt upp för alla fyra planen, pustar ut där uppe och joggar ner. Jag är där inne i 1 timma och 48 minuter och har så kallad fartlek. Kanske blev det 22 kilometer. Otroligt roligt!

När jag väl kommer ut från garaget passerar en polisbil. Förmodligen har någon ringt och larmat om galningen som springer därinne med blinkade röd lampa bak i ryggsäcken. Poliserna tittar misstänksamt men fortsätter. I Stockholm har man nog viktigare saker att ta itu med än löparidioter.

Årets första dag blev precis så bra som jag hoppats. Jag fick en kanonstart på löparåret 2008 och med dagens två träningspass blev det totalt 36 kilometer. Imorgon väntar jobbet men innan jag träder in på SvD-redaktionen klockan 9 skall jag ha hunnit med en 10-kilometare över Västerbron och Söder Mälarstrand.

Keep on running!

PS

Om du missade att höra mig i radions Kropp & Själ idag så har du länken här:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1272

På årets sista dag  tog jag mig en tur längs Stockholmmarathonbanan. Bilden från Djurgårdsbrunn där det hade börjat snöa lätt. Om fem månader springer jag här igen och då skall jag också ligga i täten!

Året slutade med flaggan i topp- jag sprang cirka 25 kilomter på Stockholm Marathons bana, inklusive den nya sträckningen förbit Stadshuset, Vasagatan och Norra Bantorget.

2007 blev mitt bästa löparår någonsin även om det tävlingsmässigt inte blev det bästa (5:a.på tiobästalistan i M55 på marathon). USA-löpet gjorde att 2007 blev ett helt osannolikt år: totalt har jag sprungit 948 mil! Undrar hur många svenskar som gjort det i år? Förmodligen kommer jag aldrig upp i den distansen mera om jag inte gör ett nytt kust-till-kust-löp.

Men 2008 skall bli ännu bättre. Jag känner mig väldigt stark och målsättningen är att jag skall vinna i princip allt i min åldersklass på distanser från 3 000 meter upp till marathon. Den 4 januari fyller jag 60 år och tävlar nu i M60. Att vara yngst i klassen är en fördel och den skall jag nu utnyttja. Det stora målet är att ta hem veteran-SM på marathon nu i vår i Malmö och i höst vinna SM på halvmarathon i min födelsestad Göteborg. Under tiden laddar jag upp för att ta hem pågående Bore Cup, en tävling som jag också ser som viktig.

Mycket tävlingssnack den här gången. Men det roliga är ändå det ständiga milnötandet i ur och skur vareviga dag. Hoppas jag får hålla på med det tills jag fyller 100.

Och du, glöm inte att höra mig i radion på nyårsdagen klockan 10.03 i P1!

Keep on running!

Med fingret på Kansas City. Många timmar har har jag suttit och drömt framför USA-kartan på väggen. Nu har jag i grova drag bestämt rutten för nästa långlöpning i USA, det blir en tripp i Mellanvästern.

Nej, jag tänker inte försöka springa jorden runt, korsa Australien eller ta en sväng ner till Afrika. Jag är fullt nöjd med att ha sprungit tvärsöver USA. Men för den skull har jag inte slagit mig till ro, sedan hemkomsten i höstas har jag haft ett nytt långlöp i tankarna.

Nu har jag (nästan) bestämt mig. Det blir ett nytt USA-löp men betydligt kortare; 100-125 mil på cirka tre veckor, alltså cirka 5-6 mil om dagen. Planen är att i sommar springa från Kansas City, en stad med 450 000 invånare på gränsens mellan Missouri och Kansas, till Denver (550 000 invånare) i Colorado. Kanske gör jag en avstickare upp till staden Oshkosh i Nebraska för att hälsa på goda vänner jag träffade i somras.

Varför USA igen? Därför att USA förmodligen är ett av världens bästa länder att springa i: entusiastisk befolkning som gillar galningar som jag, det är ett väldigt vackert land, bra vägar, gott om motell och ett billigt land att leva i. Jag kommer att springa mest i Kansas och i stort sett följa highway 36 väster ut. Det är jordbruksbygd, platt och samhällena ligger relativtv tätt, alltså bra löpbetingelser. Datum är inte bestämt men jag har inget emot att springa i augusti när det är som varmast. Även den här gången tar jag med mig min löparvagn "Anna", namangiven efter yngsta barnet.

Varför "bara" tre veckor? Därför att jag i sommar också vill umgås lite med familjen. Jag har dessutom inte så mycket sparad semester kvar. Men när jag går i pension om några år, ja då blir det säkert ett nytt megalöp igen.

Keep on running!

Tomtefar själv klistrad vid radion. Jag har aldrig varit med i ett radioprogram men snart är det dags att sprida löparevangeliet även via radiovågor.

På nyårsdagen kan du höra mig i radion berätta om USA-löpet. Reportern Gustav Asplund i programmet Kropp & Själ intervjuar. Han gör det riktigtt grundligt, ställer frågor som ingen annan ställt och klär av mig in på bara löparbyxorna. Det blir också en löprunda med mikrofonen i högsta hugg genom ett pulserande Stockholm.

P1 klockan 10.03

1 januari 2008

Keep on running!

Efter att jag publicerat min veteranstatistik för 2007 här och på Svenska Marathonsällskapets hemsida har en del kompletteringar kommit in.

Listan är nu uppdaterad. Topplaceringarna är oförändrade men en del nya namn har kommit in. Om du saknar några eller om något är fel i listan ber jag dig lämna en kommentar här nedan.

Keep on running!

Där satt den! Första delsegern grejad i Bore Cup. Nu laddar jag om för andra, tredje och fjärde . . .

En och en halv timma före start anlände jag till idrottsplatsen i Vallentuna. Jag hade kommit med Roslagsbanan fån Stockholm, slunkit in på Lidl och köpt två bananer. Regnet hängde i luften, några plusgrader och barmark. Knappt en kotte syntes till och vid målet var en funktionär igång med att ordna utrustningen. Det artade sig till en perfekt löpardag.

Först hämtades nummerlappen. Till omkädningsrummet hade redan några gubbar kommit. Vi kände igen varandra , vi löparentusiaster är som ett resande teatersällskap. Själv har jag blivit lite halvkändis och gubbarna ville veta hur det egentligen var over there. Någon föreslog att jag skulle börja tävla på ultradistanserna en annan undrade om dagens etapp, 10 kilometer, inte var på tok för  kort för mig. Där satt jag, lyssnade, slängde käft med gubbarna i den goa barackvärmen. Snart var rummet fyllt och det var dags för uppvärmning. Nu var målgången fixad och funktionärer utposterade i de strategiska korsningarna i villaområdena runt omkring.

Efter loppet blev det kärt återsende med gubbarna. Nu var det bullrigare, nu snackades det tider och de flesta verkade väldigt nöjda. Någon klagade på känningar i hälsenan men hade kämpat sig i mål och glad frö detta. Till duscharna hade det bildats lång kö men inte en sur kommentar hördes. Jädra vad härligt vi hade det! Undrar om det var lika uppåt i damernas barack? Själv älskar jag det här enkla livet, ju simplare desston bättre.

Hur det gick resultamässigt? Ja, perfekt. Utklassning är ett starkt ord men kanske var det ändå det när jag vinner med drygt 2,5 minuter och springer in på strax under 40 minuter. På tåget hem smakade banan nummer två extra gott. Synd bara att jag glömde kalsongerna på kroken i duschrummet. Men dom bjuder jag arrangören Vallentuna FK på.

Keep on running!

Livet leker, den 4 januari fyller jag 60. Som yngst i ålderklassen blir jag nästa år livsfarlig på marathon och halvmarathon. Bilden från Ohio och gränspassagen över Ohiofloden till staden Parkersburg i West Virginia.

-Det är inget speciellt med att fylla 60 år, sa en kollega när chefen kom med blommor.

Snick, snack. 60 blir en höjdare, i alla fall för mig som är löpare. Äntligen blir jag yngst i min tävlingsklass, vi vetaraner tävlar som du vet i 5-årsklassser. Att vara 4-5 år yngre än äldste konkurrenten i klassen innebär att jag har ett "försprång" på 7-9 minuter på marathondistansen.

Nästa vecka startar Bore Cup, en löparserie med fyra deltävlingar i Uppland och Gästrikland. Ifjol var jag inte med eftersom det var utsiktslöst för mig som 58-åring att vinna över någon som är 50 år (i Bore har man 10-årsintervaller). Men i år är jag med och nu är målet en pallplats när serien avslutas våren 2008. Reglerna i Bore är sådana att jag reda nu får vara med i M60 trots att jag fyller först nästa år, med andra en stor fördel.

Bore Cup är dock inte huvudmålet 2008. Viktigaste tävlingen blir veteran-SM på marathon i Malmö nu till våren. 2006 tog jag guldet i M55 och målet är att göra om samma sak i M60 men det blir tufft, flera gubbs är goda för tider under 3 timmar.

Jag fortsätter att träna tämligen mycket efter mina 510 mil i USA. I veckan passerade jag 900 mil räknat sedan årsskiftet. Det blir inga 1 000 mil i år men ändå en rekordnotering som jag sannolikt aldrig kommer att slå. Jag är förväntansfull och hoppas få ytterligare minst 25 underbara löparår innan jag ställer undan löparskorna!

Keep on running!