Flaggan i topp för Norge. Ni har bättre vetranlöpare på marathon än Sverige. Men våra kvinnor är minst lika vassa.
Den norska löpartidningen Kondis har i senaste numret utförlig statistik över vad norska löpare presterade under 2007. Här finns tiobästalistor över 5 och 10 kilometer samt för halv- och helmarathon i samtliga åldersklasser.

För en Siffernisse som jag är det här intressant läsning särskilt med tanke på att jag under flera år för Svenska Marathonsällskape tagit fram liknade listor, dock bara för marathon i veteranklasserna. Norge har länge varit en bra löparnation på långdistans men där liksom här dalar resultaten i takt med att välståndet stiger. Har vi kanske inte tid att träna när vi har så mycket pengar och prylar?

Vi klarar oss någorlunda i landsskampen men de svenska männen får storstryk. I klasserna M40-M60 tar Sverige hem endast en klasseger och det genom den förre elitgångaren Enrique Vera Ibanez i M50 som i Göteborgs sprang på fantastiska 2.40.49. Ännu mer fantastisk är dock  norrmannen Ragnar Mjelstads 2.45.05 i London. Han tävlar i M60! Lite bättre kommer vi till om man tittar på vilken tid nummer tio i varje klass hade. Då vinner Sverige 2 av de fem klasserna (M40 och M55).

Betydligt ljusare är det på damsidan där Sverige vinner två av fem klassegrar ( Karin Schön i K45 på 2.49.05 och Kerstin Hallberg i K50 på 3.08.04). Sverige har också bästa dam på plats nummer tio i fyra av de fem åldersklasserna. Breddmässigt var alltså Sverige här bättre än Norge.

Keep on running!

Det var inte Jonas Arnesens åsikt om att Sverige borde bojkotta Kina i OS som fick honom att sluta blogga i Svenska Dagbladet. Och tidningen har heller inte stängt av honom.

Dessa besked får jag i dag av SvD:s sportchef Ola Billger. Han hävdar att uppgifterna i Dagens Media varit felaktiga. Tennisbloggen är nu ett avslutat projekt.

Historien skulle aldrig ha behövt bli en historia om alla varit öppnare och från början talat klartext  om varför bloggen släckts. Istället valde man att inte ge några kommentarer och i den egna tidningen fanns ingen fingervisning. Tvärtom, inlägg under Arnesens blogg som hänvisade till Dagens Media plockads bort och alla antydningar om Kina likaså.

Jag talade om ett olycksfall i arbetet och lågt i tak på SvD. Därför är jag glad att takhöjden ändå finns och att man aktar sig för att censurera. Om det senare kan du läsa mera om på http://blogg.svd.se/svdse?id=6278

Tråkigt ändå att en uppskattad tenissblogg försvann.

Keep on running!

På väg mot Gustavsberg. Under ett löp på 2 timmar och 15 minuter hinner man tänka på mycket- bland annat på yttrandefrihet och demokrati.

Sverige bör bojkotta OS i Kina! Va, politiksnack på Sunesons blogg? Ja faktiskt, jag skriver om det som jag inte skulle få skriva i Svenska Dagbladet.

I veckan var det slutbloggat för sportreportern Jonas Arnesen, en kollega till mig på tidningen. På sin tennisblogg i tidningen och i en tv-soffa uttryckte han uppfattningen att Sverige inte borde delta i årets OS  i Kina. Det var tydligen som att svära i kyrkan för nu är det färdigbloggat för Arnesens del.

Jag har inga detaljer i fallet. Men jag läser om det i Dagens Media http://www.dagensmedia.se, inget i min egen tidning.  Locket på och det är kanske är lika bra det. För alla förklaringar skulle kännas som bortförklaringar. Arnesens uppfattning har mitt fulla stöd. Kina är en diktatur och kommer under OS att försöka visa upp sin bästa sida för omvärlden. En bojkott från svenska sida är kanske lite senkommen och skulle knappast göra Kina till en demokrati men är ändå en viktig markering.

Om detta tänker jag på under mitt långpass idag  till Gustavsberg (29 km). Medvind, underbart vårväder och jag känner mig lycklig och fri.  Tankarna kommer och går och jag gläds över att leva i en demokrati där alla får utrycka sin uppfattning. Därför kan jag inte se det som något annat än ett olycksfall i arbetet att en kollega tystats. För så lågt i tak får det inte vara på en av Sveriges största dagstidningar.

Förresten, vad tycker du i OS-frågan? Lämna din kommentar!

Keep on running!

Massor av skor. Med 8-9 par skor igång står jag på stadig grund- genom att byta skor vid varje löppass minskar skaderisken.

Ett par bra löparskor minskar risken för att bli skadad. Men är du ute och springer mer än någon gång i veckan bör du absolut skaffa dig två par skor.

Jag har sprungit  totalt 11 000 mil sedan 1981. Det gör en årssnitt på 400 mil, hyggligt mycket men inte extremt eftersom veckodosen hamnar på 7-8 mil. Det ovanliga skulle i stället vara att jag under dessa snart 27 år nässtan aldrig varit skadad.

Det tror jag har följande förklaring:

* Jag har från början en bra kropp som klarar stora träningsmängder.

* Jag byter skor oftare än folk byter kalsonger.

* Jag tränar klokt.

Det första kan du inte göra mycket åt. Men punkterna 2 och 3 kan du påverka. Här några handfasta tips som fungerat för mig.

Skorna

I Sverige köper jag alltid de billigaste skorna (sällan över 600 kronor) men i USA blir det de dyrare modellerna som här hemma kostar det dubbla. Min erfarenhet är att billiga skor generellt inte är sämre än dyra- så har du inga fotproblem, kör lågprisvarianten!

Jag springer i Brooks. Bra skor, men om de är bättre än andra har jag ingen erfarenhet av.  Fördelen att hålla fast vid samma märke är att du inte får några problem med storlekar etc, du känner ditt märke.

Mitt råd är att ha minst två par skor igång. Välj då två lite olika modeller eller en herr- och en dammodell (damskor är aningen smalare i lästen). Fördelen med att ha flera par igång är att fotisättningen m m blir lite annorlunda, det är det ensidiga nötandet som ger skador. Under mitt USA-löp hade jag två par och bytte varje dag. Hemma, då jag i regel springer tre pass om dagen, byter jag skor vid varje pass. Min skoarsenal är av modell större- jag har minst 8-9 par igång, däribland ett par tävlngsskor och ett par terrängskor.

Jag skriver på gummit bak på hälen när skorna är inköpta. På så sätt har jag någorlunda koll på när det är dags att slänga skorna. Ett par för mig brukar få gå 300-400 mil men detta tror jag är väldigt individuellt. När skorna inte längre känns sköna- byt!

Fotbädd, alltså en gjuten innersula anpassad just för din fot, kan minska skaderisken om du har fotproblem. Mina tre par fotbäddar är från sent 80-tal och borde enligt expertisen ha kastats för länge sedan. Men de funkar för mig och jag behåller dem. Just att ha några skor med fotbädd och andra utan är vettigt.

Tvätta skorna i tvättmaskin (fintvätt) några gånger om året. De förstörs inte men torka dem inte i hög värme och ingen tumling.

Träningen

Det är främst hur du tränar, inte vilka skor du springer i, som avgör om du kan hålla dig skadefri. Detta är ett jätteområde, som jag bara kort tar upp här.

Nästan alla skador är överbelastningsskador; du har tränat för mycket, för ensidigt eller plötsligt ändrat din träning. Sista punkten är den viktigaste, den som plötsligt börjar springa intervaller som en galning, springer längs sandstränder, springer på doserade inomhusbanor, springer hårt i nerförsbackar, börjar plötsligt med hopp och konstiga stretchövningar blir ofelbart skadad.

Visst, för att bli snabbare, exempelvis inför en tävling, krävs det att du ökar intensiteten och inte bara lunkar på som tidigare. Men för Guds skull, ta det lugnt. Jag vet inte hur många, bland annat i min egen klubb, som skadats när de börjar komma i form och tar i så de spricker. Mitt knep är att i stället skippa de allra mest intensiva passen, t ex intervaller och backlöpning, och i stället springa snabbdistans på väg, inte löparbana. Skonsamt och effektivt!

Keep on running!

Där satt den! Tre tävnlingar och tre segrar. Segern i Östhammar innebär att jag vunnit hela Bore Cup varför den sista tävlingen i Gävle om en månad blir betydelselös (men den skall också vinnas!). Till vänster i bild tävlingsarrangören Anders Jansson, Östhammar FI.

Klockan 10.30 kliver jag av Uppsalabussen i Östhammar. Lite is här och där, en grå himmel och  ett par plusgrader. Det artar sig till en bra tävlingsdag. Då händer det som inte skall hända. . .

Bussen försvinner och kvar står jag på landsvägen- utan vantar. Mina tävlingsvantar ligger bredvid på sätet där jag satt och plötsligt känns dagen riktigt grå. I huvudet snurrar tankar som att åka hem eller försöka köpa nytt i Östhammar. Men då flyger djävulen i mig, jag springer efter bussen och grejar vantarna!

I omklädningsrummet i Frösåkersvallen är det redan fullt med löpare trots att det är en timma kvar till start. Vi säger inte så mycket till varandra trots att alla känner alla. Vi Bore Cupare är ett resande teatersällskap och så här före start hämmas vi av tävlingsnerverna.

Det är annat ljud i skällan när vi kommit i mål. Vi skrattatar och tjoar  och vi verkar alla nöjda, oavsett placeringarna.  En av de duktigaste veteranerna under senare år i Bore, Alf Sjökvist, hade en tung dag i dag men i duschrummet spritter han som ett barn:

-Jag kände i dag inte av skadan från Bälinge, skrattar han.

Se där, kan man vara mer positiv? Höjdpunkten bland oss egotrippare är nog ändå samkvämet efteråt. Vi samlas i matsalen i Frösåkersskolan, äter för billig penning arrangörens hemgjorda mackor, dricker kaffet och äter kakorna och pratar, pratar, pratar. En utomstående skulle inte förstå någonting.

Keep on running!

Äntligen framme.Efter cirka 30 kilometers löpning var det skönt att ta pendeltåget hem från Handen till Karlbergs station. Isen på Övre Rudasjön i bakgrunden hade precis lagt sig och låg spegelblank.

Söndag är för mig liktydigt med långpass. Hoppas att det är samma sak för dig, jag tror  att vi  som tävlar på hel- och halvmarathon behöver  regelbundna genomkörare.

I regel har jag kvällen innan bestämt vart jag skall springa och sedan är det omöjligt att ändra sig. Plötsligt bara känns det i kroppen att jag måste springa till ett speciellt ställe, till exempel till Kungsängen, Upplands Väsby, Vaxholm, Gustavsberg eller som i söndags till Handen. Jag har upptäckt att det känns mentalt lättare om man springer i en riktning och tar pendeltåget hem istället för att springa en runda. Då upplevs sträckansom  "längre"  vilket peppar mig och skulle jag inte orka är det bara att stiga på tåget några stationer tidigare. Pröva själv- Stockholm med sina fina kommunikationer är ju ett paradis för oss löpare!

Långpassen skall gå i lustempo, då sägs dom ge störst effekt. Så är det säkert men i regel springer jag onödigt fort (4.30-4.45-tempo). Har jag krafter kvar och också känner mig mentalt stark kan jag höja tempot sista halvtimmen för att sedan ta det lugnt sista kilometern. Långpass för mig är löpning minst 1,5 timma, sällan längre än 3 timmar.

Jag brukar se fram emot de här passen och upplever dem inte som särskilt jobbiga. Efteråt äter jag något gott med familjen och varje söndag dricker jag ett glas rött vin. Fast idag var det riktigt jobbigt, de cirka 30 kilometrarna ner till Haninge gick trots medvinden tungt och tog hela 2 timmar och 40 minuter. Jag fick gå i en del backar och hade oförklarlig muskelvärk i hela höger ben. En sak är dock säker: i morgon är jag pigg igen, dålig dag brukar alltid följas av en bra dag.

Keep on running!

Med friskvårdscheckarna från jobbet köpte jag ett ett badkort till stans simhallar. Men hur skall jag kunna förbruka alla checkar- jag besöker ju normalt aldrig badhus och kan knappt simma längre än 200 meter.

Pärlor för svinen. Ja lite så kändes det när jag kvitterade ut mina friskvårdscheckar på arbetet. Dessa checkar har jag lobbat internt för och när vi på Svenska Dagbladet äntligen fick denna löneförmån, ja då kunde jag inte utnyttja den.

Massage, yoga, fotvård, gym- listan är lång på vad checkarna kan nyttjas till. Men inget av det där lockade mig och reglerna är sådana att de inte får användas för köp av varor, t ex i mitt fall löparskor eller kläder. Så det var ytterst nära att mina checkar för tusen kronor brände inne. Badkortet jag köpte i veckan blev därför lite av en nödlösning. Och fortfarande har jag en massa checkar kvar, hittills är bara hälften av fjolårets tilldelning förbrukad och snart får jag nya checkar för 2008. Snacka om ett i-landsproblem!

Fick du några checkar och hur använde du dem?

Keep on running!

Där satt den! Andra segern kirrad i Bore Cup, nu i Bälinge. Jag älskar den här typen av lopp, ju enklare desto bättre.

Vi ställer upp på en gatustump i Bälinge några mil utanför Uppsala. Det regnar lätt, det är bara vi dryga hundratalet  löpargalningar som är ute denna regniga lördag och så några mammor med barnvagnar.

Det känns som jag kommit till världens ände men jag älskar den här miljön. Det är här jag träffar de verkliga löparentusiasterna, vi är som ett resande teatersällskap och jag känner igen många av löparna, flera duktiga veteraner och några supersnabba seniorer.

Något mindre flashigt än Bore Cup kan jag knappast tänka mig. I Bälinge har arrangörern, Bälinge IF, skippat musiken vid starten. Och när vi cirka 30 minuter senare kommer i mål bjuds vi på en plastmugg ljummet vatten. Men ingen har anledning att grymta, arrangörerna fixade det här galant. De hemgjorda mackorna, varmkorven, kokosbollarna och kaffet som vi för en billig penning efterår kunde köpa smakade fantastiskt. Och vilken gemenskap vi hade därinne i skolmatsalen. Inga priser eller "medaljer" efter loppet- så är det i Bore Cup- men segrarnas namn och tider lästes upp och alla applåderades.

Loppet då? Ja, det var en flack tvåvarvsbana runt ett villaområde, en del ute på landsväg. Totalt 7,6 kilometer, alldeles för kort för mig. Jag får lätt känning av mjölksyra redan efter någon kilometer, dessbättre försvinner syran. Regnet gör att de tryckta papperslapparna med ålderklasserna löparna har  bak på ryggen faller av, en efter en. Jag trampar på gröna lappar med M40, M50, K40 etcetera men ingenlapp med  M60. Hoppet tänds och jag anar att jag ligger bra till men säker är jag inte ens när jag når målet med ett skrik strax under 30 minuter.

Pust och stön! Jag grejade det ändå, förstår jag när tvåan i M60 svischar in dryga minuten efteråt. Nu jäklar, nu har jag chansen att vinna hela Bore Cup. Två tävlingar kvar men tvåan måste vinna båda för att gå om mig. Den 9 februari  är det dags igen, då i Östhammar  och nu 10 kilometer. Det är där jag hoppas avgöra cupen.

Keep on running!