Nu drar vi rakt österut.. Vi har kommit till staden Fowler (1 206 invånare). Här har vi fått ett förslag från borgmästaren som är svårt att motstå.

Motellet i Fowler är till salu. Motellägaren, tillika borgmästare (major), tyckte vi skulle köpa det. Ekonomireporter som man är började jag förhöra mig om motellets lönsamhet och framtidsutsikter. Jodå, skapliga tyckte borgmästaren men jag får nog sova på saken.

Kanske skulle man också passa på att bli borgmästare i den lilla staden som hyser några vildavästerinspirerade butker, en polistation, en offentlig swimmingpool och lite annat smått och gott. Borgmästaren verkade nämligen ganska trött på sitt jobb. Gav inga pengar, bara 25 dollar i månaden, fyra sammanträden i månanden och en massa människor som ringer stup i kvarten om bortsprungna hundar och annat.

Detta skrivs med myggen surrade runt omkring mig ute på en av gatorna i staden. Fick gå runt länge för att hitta ett öppet trådlöst nätverk. Medan detta skrivs cirkulerar en polisbil runt om i kvarteret. Får sluta så jag inte blir haffad.

Mycket varmt idag, 32 grader och besvärlig löpning igen- men kul ändå! I morgon bär det av till La Junta där motellet är granne med polisstationen. Blir tryggt att ta in där.

Keep on running!

Klockan 7 på morgon rullade jag ut från motellet i Fountain. Jan fick ställa in dagens övning eftersom etappen innehöll mycket grusvägslöpning.

Frågan är vilket som var värst: de blodsugande bromsarna eller gruset som fick vagnen att rulla tungt. Dagen blev trots besvärligheterna ändå mycket lyckad.

Sällan har jag plågats så av insekter. Efter ett par timmars löpning var helvetet över mig- en massa små bromsar som ideligen attackerade. Jag överdriver inte, jag slog nog ihjäl minst ett par hundra blodsugare under dagens  ensamlöpning. Landskapet var kargt, det enda som lyste upp var små blommande kaktusar. Lite läskigt var det att springa på vägar där det knappt körde några bilar.

Jan på sina rolerblades kunde inte vara med idag eftersom en stor del av etappen på drygt fem mil bestod av  grusvägar. Han fick ta lift ner till Pueblo men det får väl anses som laga förfall. Istället fick han träffa en massa roliga människor. Av de mera udda mötena var två fångar i randiga dräkter som plockade skräp på Pueblos gator strängt övervakade av sin fångvaktare. De hade inget emot att bli fotograferade och den bilden hittar du under rubriken Dagliga bilder.

Fortsätt att ställ frågor och kommentera, det livar upp oss.

Keep on running!

Ännu ett vägval. Tror du bilföraren, som kom utkörande från golfklubben i närheten, kunde upplysa Jan om vägen eller var vi kunde hitta ett matställe?

Antag att du äger en liten butik i  exempelvis Tranås. Det kommer in en  utländsk turist och frågar om var hotellet och järnvägsstationen  ligger. Skulle du kunna svara på det?

Jan och jag är lite av dumma svenskar i stort land. Vi har svårt att hitta, vi frågar efter vägen, var vi kan äta, var motellet liger etc etc. Som till exempel idag när vi kom till den lilla staden Fountain där vi visste att det skulle finnas ett Super 8 motell. Men var?

Jag stegar in i matbutiken på huvudgatan och frågar mannen bakom disken. Motell? Nej, jag tror inte att det finns några motell här.  En  kund  i affären hör samtalet och genast vill hon hjälpa oss.  Problemet är bara att inte heller hon känner till några motell. Och det där Super 8, ja det har vi passerat för länge sedan.

Slokörad lämnar jag butiken och börjar på egen hand söka efter motell. Snart kommer kvinnan tillbaka, nu i bil. Hon har åkt runt för att leta och meddelar glatt att hon hittat ett motell till oss, men vårt Super 8, nej det existerar inte.

Någon timma innan hade vi förrirrat oss in i ett något förslummat villaområde i Colorado Springs södra förorter. Nu gällde vår fråga hur vi skulle kunna korsa en järnväg. Jag frågar några kvinnor som sitter i solen ute på en villatomt, bara 50 meter från denna järnväg, men ingen av dem känner till hur man tar sig över spåren. Däremot kan de berätta hur man med bil kommer över men då handlar det om en sväng på några miles. Hjälpsamma och trevliga är dom i alla fall och de önskar oss lycka till.

Varför berättar jag det här? Jo, under mina besök i USA har det ofta slagit mig hur illa informerade folk är om sitt närområde. Kanske är det allt bilåkande och avsaknaden av cykelturer, promenader, joggingrundor med mera som är orsaken till den här "okunskapen". Däremot tycker jag att den vanlige amerikanen ändå är väldigt hygglig, man vill verkligen hjälpa. Kvinnan i bilen i Fountain är bara ett exempel.

Jag tror nog Tranåsbon vet var stationen och hotellet ligger, däremot är man säkert inte lika benägen att göra allt för hjälpa turisten. Kanske har vi något att lära här?

Avslutningsvis, dessa rader skrivs från ett motell i Fountain. Vilket? Jo, Super 8! Det fann vi själva till sist.

Imorgon bär det av till Pueblo. Där vet vi att det finns gott om motell.

Keep on running!

Backarna var många och långa. Men landskapet var vackert, påminde om West Virginia i miniformat.

Andra dagen blev tuffare än väntat. Att etappen skulle bli lång, 63 kilometer, visste vi men inte att landskapet var så kuperat. Backarna höll på att knäcka mig idag.

Det är vackert där vi springer. Bergen är mörkt gröna av lummig lövskog, rancherna ligger tätt och vi ser en hel del hästar ute på fälten. Vi springer på fina slingrande vägar, trafiken är gles när vi kommit bort från motorvägens brus och vi hör fågelsång, det låter som gulsparv fast det är säkert någon annan art.

Det är svårt att ta till sig allt det där vackra när löpningen går tungt. Får väl skylla på den tunna luften och alla backarna. Fast för Jan på rolerblades går det lätt, även uppför, och i nerförsbackarna svischar han om mig i hiskelig fart. Det ser riktigt farligt ut i bland.

Visst var jag trött. Men nog är det konstigt att krafterna sedan plötsligt kan komma tillbaka. En rejäl lunch och vila brukar göra under och undret fick jag uppleva i dag. Vi besökte en kinesrestaturang, där blev vi sittande en timma, och förutom en massa mat drack vi massor av te. Under de två sista milen till storstaden Colorado Springs kände jag mig väldigt stark.

I morgon fortsätter vi söderut till staden Fountain. Det blir en kort tripp på 3,5 mil men vi behöver nog båda ta igen oss lite.

Keep on running!

Kärran lastad och dags att sticka iväg från motellet. 105 förhoppningsvis underbara mil väntar mig i Colorado, Kansas och Oklahoma.

Ser väglaget ut på det här sättet är det bara gång som gäller för Jan som tar sig fram storartat på sina rolerblades.

Vi befinner oss på 1 700 meters höjd på kullarna ovanför Denver i Colorado, luften känns fuktklibbig, det är 29 grader och vi känner av den tunna luften. Mitt och min bror Jans Mellanvästeräventyr har precis startat!

Det här är livet. Fri som fågeln, jag får ägna hela dagarna åt det bästa jag vet- löpning. Jag kör förra årets USA-äventyr lite i repris, den här gången dock i miniversion och nu med sällskap men det artar sig till att bli samma höjdare igen.

I fjärran ser vi snöklädda berg, långt där nere ligger Denver i en gryta, några skyskrapor sticker upp på högplatån och det hela ser lite overkligt ut. Förorterna vi springer igenom andas välstånd, stora nya fina gråa trävillor i två plan, välansade gräsmattor och vattenspridarna på. Men märks ändå inte lite av den amerikanska bolånekrisen även här? Jo kanske, vi ser en  del skyltar om hus till salu och i en del villaområden står de nybyggda husen tomma.

Jan och jag har fått en kanonstart. Resan hit till mittpunkten av USA gick väldigt smidigt, bagaget kom fram,  joggingvagnen dessutom  i oskadadt skick Tack SAS och Continental för detta. Enda smolket i bägaren var två förargliga felspringar första dagen. Vår annars korta dagsetapp på lite över 3.5 mil blev plötsligt en mil längre. I sådana lägen gäller det att bita ihop och bara se framåt.

Vi har kommit till staden Castle Rock. Vi är båda i gott skick och i morgon väntar kanske resans största utmaning; en dagstetapp på drygt 6 mil där matfrågan, vägval och annat hänger lite i luften. Men det är är detta som är tjusningen, att inte riktigt veta vad som väntar oss.

Jag hoppas att ni som följer vår resa även i år ställer en massa frågor om löpningen och annat smått och gott.  Allt skall besvaras.  Passa också på  att kika  på  de dagliga bilder vi lägger upp.  Här  är det Jan som är humorredaktör.

Keep on running!

Rutten Denver-Oklahoma är 105 mil. Vi passerar städerna Pueblo (B), Syracuse (C), Garden City (D), Minneola (E), Woodward (F) och Waton (G).

Naglarna klippta, sista långpasset gjort och vi är laddade som tusan. Lördagen  den 5 juli åker jag och min bror Jan till Denver för att där börja vår 105 mil långa färd mot Oklahoma City.

Idag gjorde jag mitt sista långpass. Jag kutade upp till Arlanda flygplats för att skaffa en plastpåse att slå in joggingvagnen i. Fin genomkörare på 45 kilometer.

Fick lite av USA-känslor under löpet. Kanske var det stoppet på Mc Donalds strax norr om Löwenströmska sjukhuset som var orsaken. En helt underbar dag; plus 16 grader, svag sid- eller medvind och lite fuktklibbigt. På småvägarna i närheten av Arlanda plockade jag smultron och det var som att komma till Edens lustgård. Jag såg inte Eva men ormen, faktiskt två- både en liten huggorm och en något större snok. I USA såg jag inte en enda levande orm- däremot hundratals överkörda skallerormar, särskilt i Wyoming.

Keep on running!

Titta på USA-kartan längst upp på sidan! Det har tillkommit en liten krumelur i mitten. Det är där jag skall börja springa snart. Den 6 juli startar jag en drygt 100 mil lång löpning mellan städerna Denver i Colorado och Oklamhoma City i Oklahoma. Men mig har jag min bror Jan, 66 år, på rullskridskor.

Mer om detta äventyr läser du i högerkolumnen under "Information om resan".  De tidigare USA-äventyren (2005 Chicago-New Orleans 160 mil och 2007 Across USA 510 mil har jag nu lagt under "Arkiv".

Jan och jag räknar med att blogga varje dag så välkommen åter till min sida när vi startar vårt Mellanvästernäventyr!

Keep on running!

Svensk sommar när den är som vackrast. Bilden tagen längs Tidernas väg strax norr om Högbo.

Är du ute en hel dag på vägarna är det viktigt att äta minst en lagad måltid och ta flera fikastopp. Jan sträcker ut benen efter 4 mils åkning och 1 mil kvar till Gävle.

Klarar du att springa en mara, ja då klarar du säkert att springa flera i sträck under några dagar. Här får du lite tips på hur du kan lägga upp ditt eget miniävtyr.

Jans och min Gästrikerunda på drygt tio mil under lördag och söndag är över. Kul, allt klaffade perfekt och vi är inte särskilt slitna. Pröva själv får du se hur lätt det är! Du klarar mycket mer än du tror. Jan, 66 år och duktig slalomåkare men annars inte särskilt sportig, förvånades överdet hur lätt det gick. Visserligen hade han rolerblades på fötterna, men ändå.

Här några punkter att tänka på:

• Rygga eller joggingvagn? Vagn är bäst men handlar det bara om några dagars löpning duger en 20-liters löparryggsäck bra (jag sprang visserligen med rygga 160 mil mellan Chicago och New Orleans men det var too much).
• Packa extremt lätt! 2 par strumpor, 2 par kalsonger, 2 kortärmade löpartröjor, 1 vindoveralljacka, 1 långärmad tröja, kamera, mobil, mp3, pengar och hygienartiklar räcker. Tvättar gör du varje dag.
• Var ute länge varje dag men ta många pauser, ät rejält (lunch och ett par fikastopp och middag vid framkomsten). Då är en mara per dag inga problem.
• Gå i uppförsbackarna. Spring långsamt, långsammare än ditt vanliga joggingtempo.
• Öva med att springa med en 0,5 liters vattenflaska i varje hand. Bättre än vätskebälte eller vattenpåse i ryggan).
• Boka hotell i förväg
• Spring på vänster sida av vägen, var extra försiktig, ta inga risker, klä dig så att du syns.
• Ha gott om tid, stressa inte!

Lite kort om vårt Gästrikeäventyr. Vi höll hyggligt tempo, särskilt dag 2 då vi avverkade drygt 5 mil på 6,5 timmar, inklusive lunch  vid kvarnen i Högbo och vi tog två fikapauser. Eftersom jag sprang med vagn hade vi inga problem med packning eller vätska (har en 11-litersdunk under vagnen men eftersom det inte var så varmt gick det bara åt ett par liter vatten. Mycket tallskog, sjöar, mestadels ödliga trakter, ganska vackert men Jan klagade ofta på dålig asfalt, något en löpare sällan har problem med.

Keep on running!