Se sån stil han har! Majornas IK:s Berndt Hallberg, alias Hellsviksexpressen, ångar in på målrakan i Lidingloppets 15 km. Jo, han spurtslog den gulklädde Lars Gabrielsson från Filipstad.

Ständigt dessa Solvikingar. På långa banan, 30 km, fullföljde inte mindre än 75 Solvikingar- otroligt! I oranga linnet Klas Östbye vars farfar är löparlegenden Erik Östbye. Klas visade framfötterna och sparng på 2.10. Men just nu är det tjejerna i klubben som är bäst.

Ett säkert hösttecken är Lidingöloppet. Jag var ute och tittade och fick inspiration av alla krutgubbar och krutgummor- snart är jag själv där!

Är du bra på marathon är det inget som säger att du är bra på Lidingöloppet. Jag vet, jag har misslyckats två gångar och har inte vågat komma tillbaka. Springer du under 2.15 får du silvermedalj, jag har varit nära men backarna knäckte mig totalt. Knäckande var också att se konkurrenterna strax framför sola sig med sina silvermedaljer, löpare som jag kan slå på maran. Men Lidingöloppet är ingen mara.

Tiden har säkert sprungit ifrån mig att nu gå under 2.15 hur mycket backar jag än tränar. Men först idag upptäckte jag att man har en 60-årsklass (10 km) i Lidingloppet. Kanske ställer jag upp där nästa år. Fick inspiration när jag såg alla 60-, 70- ja kanske t o m 80-åringar kämpa sig i mål. Här vill jag vara med och slåss de kommande 20 åren!

Keep on running!

Tänk vilken tur jag har; min granne har en kolonistuga men hon låter mig ta hand om frukten och bären. Joggingvagnen lastas här full- ett suveränt sätt att förflytta varor för den som vägrar köpa bil.

Hösten är skördetid. Det gäller även för oss löpare- det är nu vi skall skörda frukterna på tävlingsbanorna eftre all träning under  året.

"Du kör 14 kilometer i timman", upplyser trafikskylten mig. Jag kommer ångande med babyjoggern fullastad med äpplen och plommon. Jag har varit ut på morgonen och hämtat frukt på grannens koloni i Stora Mossen.

Livet leker igen. Nu springer jag nästan obehindrat efter skadan. Men skall jag hinna komma iform inför årets viktigaste tävling- veteran-SM på halvmarathon den 11 oktober i Göteborg? Det var där jag tänkte göra bra ifrån mig men just nu känns det inte så viktigt. Jag är bara överlycklig över att det är full kraft framåt igen.

Hösten är väl underbar? Fullt i klass med stekheta sommardagar. Det lukatr gott, jorden är våt, det är friskt och det är lätt att andas. Hösten är den tid då jag normalt är i bäst form. Träningen nu får koncenteras på tävlingar lite längre fram. Viktigast har plötsligt blivit Bore Cup där jag har ett vandringspris att försvara. Första deltävlingen går i december så jag har tid att toppa formen.

Hoppas du också utnyttjar dessa underbaar dagar för löpning.

Keep on running!

Pastaladdning på gång inför halvamaran i Karlsruhe, Tyskland. 5 euro kostade festmåltiden i Europhallen där man hängt upp svenska flaggan till min och en annan landsmans ära.

Karlsruhe är en vacker stad i södra Tyskland. Lite småstad men ändå ett mycket stort centrum och med mängder av spårvagnslinjer där vagnarna går med 10 minuters intervaller. Bilden från stadsdelen Durlach.

Min långa tysnad här på bloggen beror på att jag varit skadad. Men nu är jag sakta tillbaka och i söndags sprang jag en halvmara i Karlsruhe.

Två veckor efter hemkomsten från USA fick jag ont i en liten muskel långt in i rumpan (piriformis syndrom). Jag kunde knappt lyfta höger ben och eftersom  inte vila hjälpte fortsatte jag att "springa". Det hördes lång väg när foten skrapade i marken och hastigheten var lusens.

Det är ytterst sällan jag drabbas av skador, det här var dessutom en lurig rackare som inte ville ge sig. Kände dock igen symptomen och eftersom jag kunde uppräthålla löprutinerna någorlunda, dock bara ett par mil i veckan, kunde jag också hålla uppe humöret. Jag visste att jag skulle bli frisk och snart är jag där!

Söndagens halvmara i Tyskland gick därför efter omständigheterna bra. Det viktigaste var att jag tog mig runt, inte tiden 1.38 som är 10 minuter långsammare än normalt. Nu kan det bara gå åt ett håll; framåt!

Det råd jag vill ge dig när du råkar ut för skador är att om möjligt försöka fortsätta att träna, försiktigt, försiktigt men om det smärtar mycket är det vila som gäller. Det här är kontroversiellt men jag har lyckats springa igenom mina småskador. För oss som lever för idrotten är det psykiska kanske ännu viktigare än det fysiska. Så länge jag sätter en fot framför den andra lever jag!

Keep on running!

Luffarliv. Det här är frihet för mig; att inte ha några krav på sig, att bestämma allt själv, att springa sig trött och slumra till under ett träd i värmen.

Kolla mitt senaste bildspel. Kanske förmedlar det lite av känslan under min 105 mil långa löpning i sommar mellan Denver i Colorado och Oklahoma City i Oklahoma. Långa raksträckor, hetta, ett sönderbränt och montotont landskap, fattigdom men möten med underbara människor.

Klicka på länken bildspel till höger och sätt på högtalarna. Det är min son Olle som hjälpt mig med "filmen". Bilderna är tagna av brorsan Jan och det kan ta någon minut att ladda ner dem.

Keep on running!

När du fyllt 35 klassas du i friidrottssammanhang som "veteran" .I marathon och andra uthållighetsidrotter har åldern inte riktigt samma negativa inverkan på resultatet. Min uppdaterade veteranstatistik  börjar därför från 40  år.

Resultaten omfattar samtliga marathonlopp i Sverige fram till 3 augusti och också många utländska lopp. Det är dock omöjlig att hålla reda på alla svenskar som springer i utlandet varför jag ber dig att komplettera listan när jag missat eller angett felkaktigt resultat. Lämna din kommentar här nedan!

Keep on running!

Länk till listan:

http://www.kajko.nu/Veteranstatistikk.xls

Men en rånarbil typ Bonnie and Clyde . . .

...och med en vägnavigator av märket Garmin. . .

. . . lyckades jag efter hundrade försöket att äntligen hitta en cykelaffär som sålde de speciella racerdäck jag har på min joggingvagn.

Res inte till Oklahoma City. Det finns inget att se i stan. Men gillar du motorvägar, fula hus och några ynka skyskrapor, ja då är miljonstaden en pärla.

Efter mina nu tre genomförda långlöpningar i USA innfinner sig alltid samma känsla; jag vill hem. Att gå och skrota och ägna sig åt shopping är inte riktigt min melodi.

Oklahoma City var en klar besvikelse. Bilarna har tagit över hela stan, som inte bjuder på några skönhetsupplevelser. Enda positiva var besöket på västernmuséet ( National Coboy Museum) där vi gick ett par timmar. Citykärnan med några skyskrapor, obefintlig grönska och fula byggnader vill vi helst glömma liksom slummen ett stenkast från centrum. Nej, något riktigt centrum finns inte i den här stan.

Våra lediga dagar har annars mest ägnats åt ett förtvivlat sökande efter diverse varor. Vi har säkert åkt 10-20 mil i vår gräsliga hyrbil till olika shopingcenter. Jag har slösat bort en dag på att försöka köpa en ny joggingvagn av märkjet Baby Jogger. Vagnen finns inte att köpa, kan jag nu konstatera.

-Vem vill ut och springa i den här stan där det inte finns några trottoarer, skrattar mannen i cykelbutiken utan kunder.

Ingen ny joggingvagn alltså, däremot några nya bakdäck och innerslangar. Utan hyrbilen med väganvigator hade vi inte kommit utanför motellet.

Imorgon flyger vi hem. Längtar redan efter rundan runt Kungsholmen.

Keep on running!

Glada och trötta försöker vi hoppa framför skylten till Will Rogers World Airport i Oklahoma City. USA-äventyret är avslutat- totalt blev det 105mil.

Vi är i mål! Finalen blev oväntat dramatisk eftersom en orm strax innan start slingrat sig in på mitt rum och fick motas ut med en golvlampa och en galge. Både ormen och jag kom nog upp i maxpuls.

Det var smått kaoitiskt på Super 8 i El Reno när vi i morse skulle bege oss ut på vår sista och 23:e dagsetapp med målgång på flygplatsen i Oklahoma City. En orm låg och solade sig på cementgolvet utanför motelldörren och plötsligt var ormen inne i mitt rum.  Hotellstäderskorna verkade ännu räddare än jag och kräket skulle dödas, ansåg de. Jag fick ut inkräktaren,som dock smet in i Jans rum. Innan dödspatrullen anlänt hade ormen satt sig i säkerhet och smitit ut igen.

Vår 105 mil långa tripp från Denver i Colorado, genom Kansas och ner till miljonstaden Oklahoma City i Oklahoma har gått fantastiskt bra. Egentligen har vi inte haft några problem- jag har känt mig väldigt löpsstark praktiskt taget varje dag och ett dagssnitt på 46 kilometer i temperatur på 37-40 grader har varken knäckt mig eller Jan. Det som kanske förvånar mig mest är att Jan varit så stark, han är ändå 66 år och en glad amatör på sina rolerblades.

Vi har också haft haft kul ihop. Mindre lyckat är kanske vägvalet. I ärligehtens namn har vi sett en ganska trist del av USA, landskapet bjuder inte på några större naturupplevelser även om raksträckorna och de enorma åker- och gräsfälten är imponerande i sig. Nej, nog var det mycket vackrare i bland annat Oregon, Wyoming, Nebraska och West Virginia  under fjolårets coast to coast.

Jag vill varmt rekommendera dig att göra en liknande tripp även om du inte behöver vara så extrem som jag. Att springa utomlands är alltid spännande men det är också roligt att göra en tur på några dagar i Sverige, springa med ryggsäck eller joggingvagn, sova under bar himmel eller ta in på vandrarhem. Pröva!

Vilodag i morgon? Nej, visserligen är "uppdraget" avslutat men i morgon ger jag mig ut på en kortare löprunda utanför motellet. Jag har förmodligen blivit rätt lusig efter allt lufsande och nu gäller det att få tillbaka snabbheten inför höstens tävlingar.

Keep on running!

Glada poliser i Kingfisher,  Oklamhoma. Till vänster sheriffen Ken tillsammans med kollegan Brian. Observera fängelsefönstren i bakgrunden och de nytvättade polisbilarna.

När bara en dags löpning återstår kan det avslöjas; vi har brutit mot lagen varenda dag.  Men vi har haft tumme  med sherifferna och sluppit böterna.

Så här ligger det till: På highways får enligt trafikreglerna bara motorfordon befinna sig. Löpare, gångare, rolerbladåkare , cyklister och andra konstiga figurer enligt amerikanskt sätt att se på saken får inte vistas på dessa vägar och inte heller på Interstate (motorvägar), dock med vissa undantag. Ändå är det just på highways vi befunnit oss.

Efter diverse stopp och olika besked från polisen var det först i staden Kingfisher i Oklahoma vi fick klara papper på  hur trafikreglerna egentligen är utformade. Tack Ken och Brian för att ni läste lagen för oss! Vi förstår nu att polisen när som helst har kunnat plocka av oss från vägen. Men det gör man ogärna, polismakten ser generellt mellan fingrarna och låter fotfolket vara i fred så länge de inte utgör  en upenbar trafikfara. Det är bara då det varit dubbelfilig väg som vi haft laglig rätt att vara på highways, även i de fall då det inte funnits en vägren. Finns det vägren, vilket mestadels varit fallet, skall du vara på vägrenen och innanför den vita linjen, olagligt är det likväl.

Varför denna långa mässa? Jo, den visar väl i viss mån att USA är byggt för bilar, inte för fotgängare och annat löst folk. Skulle polisen strikt följa reglerna, ja då skulle inte vår lilla tripp varit genomförbar och än mindre ett coast to coast-löp.

Men är fotgängare och andra tillåtna på mindre vägar, t ex på state- och countyvägar eller på de små grusvägarna (dirtroads)?

-Bra fråga, skrattar Ken, som dock inte kunde ge något svar.

I Colorado förvånades vi över att interner i fångdräkter under övervakning plockade skräp på gatorna, samhällstjänst i någon form. Ännu mer förvånade blev vi när vi såg interner i oranga dräkter tvättade Ken  och Briens stora vita polisbilar bakom fängelsebyggnaden.

Är inte sådant jobb förnedrande? undrade jag.

-Vi ser det inte så. Internerna är inte vålds- eller rymningsbenägna och gör det frivilligt men de skulle inte få tvätta privatbilar, förklarar Ken.

Ändå förstår jag inte riktigt. Systemet skulle knappast kunna genomföras i Europa och absolut inte i Sverige. Men OK, om alla i samhället tycker att det är i sin ordning så är det väl inget straffarbete. Men det känns ändå inte rätt.

Imorgon är det målgång på flygplatsen i Oklahoma City. Några dagars shopping väntar nu de svenska valutasvinen.

Keep on running!