Snabbt fram med bussbiljetten. Buss 401 är på ingång för att plocka upp en trött och frusen löpare i Älta för vidare transport till Slussen.

Ibland går det inte alls. Som idag när jag planerade ett långpass på drygt tre mil ner till Handen. Då fanns räddningen i ryggan.

Jag har alltid med mig pengar, SL-remsa och mobiltelefon i ryggsäcken när jag är ute och springer. Det är en ren säkerhetsåtgärd. Idag behövdes bussbiljetten för jag tog helt slut.

Planen var att kuta ner tilll Handen över Slussen, Hellasgården, Älta och Trollbäcken. Det var rackarns kallt när jag stack iväg 07.30 från Birkastan. Jag hade inte mer än kommit till Norra Bantorget förrän jag förstod att det skulle bli problem; benen kändes sega och magen krånglade.

Det blev alltså bussen hem från Älta, löpet avkortat med drygt en mil. Och kanske lika bra det. Visst, jag hade kunnat pina mig hela vägen men i nästa vecka väntar Bore Cup igen.

Denna vecka 135 km

Keep on running!

Gata upp och gata ner. Söndagens långpass på 33 kilomter sprangs i Sundbyberg. Genom att hålla sig inom ett väldigt begränsat område känns inte avstånden så långa, ett knep att ta till när man inte är i toppform. Bilden från Sturegatan.

Alla löpare blir någon gång i karriären skadade. Men det finns knep för att minska riskerna.

Hur tränar du för att unvika skador? frågade Oliver Sture i förra inlägget. Oliver är som jag 60+ men att äldre skulle vara mera skadedrabbade än yngre tror jag inte på. Kanske hjälper vår erfarenhet oss, jag vet inte.

Däremot vet jag att jag själv nästan aldrig råkat ut för skador trots höga träningsmängder. Eller är det kanske tack vare de höga doserna jag fått vara frisk?Jag kan räkna skadorna på ena handens fingrar.

Tur? Ja, säkert.  Stark kropp? Kanske. Men mest tror jag det beror på hur jag tränar. Jag är nämligen en latmask- tar aldrig i till 100-procent. Skulle jag plötsligt  börja springa hårda intervaller, backlöpning, nerförslöpning  eller börja springa på doserade innomhusbanor, ja då hade skadorna kommit. Det är min erfarenhet.

Nej, LSD är min medicin. Long slow distance har visserligen inte gett mig några toppresultat. Men det eviga milnötandet strax under 5-minuterstempo har ändå gett hygglig utdelning och jag har fått vara skadefri. Viktigt också att jag aldrig snabbt ökat träningen eller tagit vilouppehåll längre än någon vecka.

Mitt råd: öka träningsmängderna väldigt långsamt och var sparsam med intervaller m m, då är det skonsammre och nästan lika effektivt att istället köra snabbdistanspass för att få upp farten.

Hur kan du springa 10-15 mil i veckan år ut och år in utan att bli skadad? Ja, "hemligheten" är att jag springer 2, oftast 3 pass om dagen. Några lite längre, andra korta och snabba. Jag har fått upp en bra rutin genom att varje dag springa till och från jobbet och också i regel hem på lunchen. Skulle jag däremot springa drygt 2 mil sex dagar i veckan (jag har alltid en vilodag), ja då hade jag blivit skadad.

Mitt råd: Försök ibland att springa två pass om dagen men variera passen.

Jag skiljer mig från de flesta genom att jag tränar i mängder av olika skor. Redan för 20 år sedan använde jag tre par i veckan. I dag har jag sju olika joggingskor igång och totalt nio om tävlings- och terrängskona räknas in. Och jag har ganska bra koll på hur skorna används. Jag skriver bak på klacken när de köptes. Sedan alternerar jag mellan de olika modellerna i ett sinnrikt system- jag har aldrig samma sko två gånger om dan och eftersom jag i regel tränar tre pass om dagen används tre olika par.

Vad är det för bra med detta? Jo, genom att använda olika skor och modeller blir belastningen lite annorlunda. Därmed blir du inte lika lätt skadad. I tre av paren har jag dessutom fotbädd och det är en väsenlig skillnad att springa i sådana skor jämfört med exakt samma sko utan fotbädd.

Jag byter inte lika ofta skor som butikerna och expertisen råder. Mina skor får gå uppåt 300 mil innnan jag kastar dem, alltså dubbla distansen.

Mitt råd: Springer du mycket ,skaffa minst tre par skor av olika modell.

Skador kommer ändå att inträffa. Vid 2-3 tillfällen, om jag minns rätt , har jag tvingats till totalt löparuppehåll. Annars har jag "sprungit igenom" skadorna och skadekänningarna. Så t ex vid ett tillfälle under mitt coast to coast-löp. Jag har alltså joggat försiktigt, man känner ofta om det är farligt eller inte att fortsätta. Jag tror många bryter för tidigt och därmed förlänger läkningen. Totalvila är sällan bästa medicinen.

Mitt råd: Spring försiktigt även om det gör lite ont. Vid kraftig värk, avbryt, men börja i stället gå, cykla, simma etc.

Denna vecka 14 mil.

Keep on running!

Milslukande i gråväder. Bilden från söndagens löpning på Järvafältet med Bögs gård i bakgrunden. Diagrammet ovan visar att det är först under senare år jag kommit upp i årsdoser på 500-600 mil. Rekordåret 2007 med totalt 948 mil beror på mitt löp tvärsöver USA.

Snart har jag sprungit tre varv runt jorden. Trevarvspasseringen kommer att inträffa runt nästa årsskifte.

Lever jag på gamla meriter? Ja, det känns nästan så när jag för närvarande ligger på en elfteplats i sammandraget i  Bore Cup. Jag är lusig på tävling och nu även på träningsrundorna. Trösten är att jag fortfarande är uthållig på de långa distanserna. Och ibland kan jag explodera så hoppet är inte ute.

Nog är det fantastiskt att kroppen har pallat för alla mienl. Jag känner egentligen inga skavanker och är fortfarande lika löpsugen. Under alla dessa år har det blivit sammanlagt 11 441 mil räknat till dags dato. Till skillnad från många andra har jag på ålderns höst ökat årsdoserna ganska rejält (se diagrammet).

Jag har knappt reflekterat över det men sträckan motsvarar nära tre varv runt jorden mätt vid ekvatorn där klotet är som bredast. Det återstår 580 mil innan nästa passering och troligast är att den sker någon gång i början av 2010 men kanske, kanske redan i år. Märkesdagen får på något sätt firas.

Denna vecka blev lite av revansch för mig. Efter att ha legat sjuk i influensa var det som jag ville visa för mig själv att liket fortfarande  lever. Jag klämde till med 15,6 mil.

Keep on running!

Tävlingen är över i Vallentuna. Egentligen finns det ingen anledning att se så här glad ut. Någon totalseger i Bore Cup är inte att räkna med även om hoppet inte är helt ute.

Tre dagar innan tävling låg jag nerbäddad i influensa. Furutsättningarna att göra bra ifrån sig i Bore Cups andra deltävling var därför urusla.

Redan på uppvärmningen kände jag att det här inte var min dag. Annars var det en perfekt dag för löpning, + 2 grader och ett ganska lättsprunget snöunderlag, ingen halka och ingen modd.

Redan efter första kilometern var 3-4 gubbar i 60-årsklassen före mig. Innan loppet var över skulle det bli 5 gubbar. En sjätteplats, usch! Det här är min sämsta placering någonsin i Bore. Enda trösten var att det gick allt lättare mot slutet men vad hjälpte det när distansen inte var längre än 7,5 km.

Ändå ville jag inte ha dagen ogjord. Att träffa de gamla gubbarna, slänga käft i omkädningsrummet och skoja efter loppet är alltid lika roligt. Vi är som ett resande teatersällskap, vi känner varandra utan och innan, märker direkt när någon är borta och noterar nyfiket varje nykomling. I omkädningsrummet är det trångt och bökigt men alltid samma härliga stämning. Jag älskar Bore, just de enkla yttre förhållandena och en tävling där ingen är stjärna men alla är  jäkligt bra.

Med dagens sjätteplats (tid 32,49) och ingen start i första deltävlingen ligger jag pyrt till i sammandraget där tre av fyra tävlingar räknas. Skulle jag mot förmodan vinna de två återstående, ja då räcker det ändå inte till totalseger. Då krävs det att dagens ledare, duktige Kjell Björk från Hemlingby, blir som sämst 3:a i något av de återstående loppen.

Nästa gång teatersällskapet spelar är den 7 februari i metropolen Bälinge. Ska jag även där ha en statistroll?

Keep on running!

Ensam i stort land. Sommarens 105 mil långa löpning mellan Denver i Colorado och Oklahoma City i Oklahoma får illustrera mitt löparår 2008. Foto: Jan Suneson

2008 blev ett mellanår för mig. Men 2009 hoppas jag ska bli ett guldår. Siktet är inställt på att vinna svenskt mästerskap för veteraner på såväl marathon som halvmarathon.

Det är med lite blandade känslor jag summerar löparåret 2008. Att året skulle överträffa 2007 med coast to coast-löpet var knappast att vänta. Flera glädjeämnen finns men också en del besvikelser, bland annat att bästa marathontid inte blev bättre än 3.10. Tiden räckte ändå till att bli totaltvåa i Sverige  i M60 (Åke Palmqvist var en sekund snabbare).

Totalt blev det 605 mil vilket motsvarar 11,6 mil per vecka. Visst, det är mycket men ändå mindre än de senaste fyra åren. Förklaringen är en skada (piriformis syndrom) jag ådrog mig några veckor efter hemkomsten från USA. Mitt mängdmål för 2009 är att igen komma över 600 mil, nog så svårt eftersom jag inte har inplanerat något annat långskubb än Stockholm-Olso.

Bland glädjeämnena 2008 får också räknas in segern i Bore Cup. Där vann jag alla fyra deltävlingarna. Målet i år är att vinna igen men det kan bli mycket svårt, inte minst med tanke på att jag inte kan räkna bort någon tävling eftersom jag inte ställde upp i den första. Redan den 10 januari får jag min "dom" i Bore då andra deltävlingen springs.

Fortfarande har jag målet, drömmen, att göra maran under 3 timmar. Senast detta skedde var 2005 (2.55 i Hamburg). En storsatsning görs nu för att komma under denna drömgräns i Düsseldorf Marathon, som går den 3 maj. Det är i Tyskland jag gjort mina bästa lopp, kanske för att jag inte känner samma press där.

Går det bra i Düsseldorf är det tveksamt om jag springer Stocholm Marathon. Mycket löst hänger också Göteborgsvarvet och Göteborgs Marathon, tävlingar som får stå tillbaka eftersom jag 2009 prioriterar veteranSM på halv- respektive helmarathon.

Mycket tävlingssnack blev det. Det roligaste är ändå den vardagliga träningslöpningen. Så länge jag kan sätta en fot framför den andra lever jag. Mer begär jag inte.

Keep on running!

Glad igår och glad också i dag. Någon som vet vad löparen intill mig heter?

Dagen efter de 63 kilomerarna tänkte jag bara ut och "lufta kläderna". Men det blev en milrunda på lätta ben- gårdagen kändes knappt av.

Jag upphör aldrig att förvånas över vilken fantastisk maskin kroppen är. Normalt borde jag ha varit slut idag, ändå gick det undan riktigt bra. Och det är just detta att man aldrig riktigt vet vilken form man är i som gör idrottandet så chansartat men också spännande.

Igår var ryggan fylld med ombyteskläder. På milrundan idag gjorde jag mellandlandningar i två livsmedelsbutiker och fyllde ryggan med mat. Trots att jag har stor familj äger jag ingen bil varför matinköpen ofta sker just på springande fot. Kan det bli billigare och bättre?

Keep on running!

Det blev fel på länken till tv-inslaget i ABC Nytt. Här är den rätta länken:

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?a=1358617%26d=35807

Totalat var vi närmare ett 50-tal ultralöpare, som här från Slussen klockan 08.30 startade vår 6 mil långa löpning. Men ju längre färden gick desto färre blev vi i tätgruppen . . .

...och här vid Mälaren söder om Hässelby efter cirka 45 kilometers löpning är vi plötsligt bara sju stycken (inklusive fotografen).  Och när vi väl nådde målet efter 63 kilometer var det bara jag, Fredrik Elinder (längst till vänster på bild), Johan Fridlund (2:a från vänster) och Mats Liljegren (längst till höger)som var kvar. De andra valde att ta det lite lugnare men de flesta nådde målet.

Ungefär som Tio små negerpojkar. Idag var jag ute och skubbade med ett stort gäng ultralöpare och ju längre resan framskred desto färre blev vi.

Sex mils löpning hade utlovats. Bakom det här lyckade arrangemanget stod Peter och Ulla Lembke. På deras hemsida hade de lockat oss till "Årets sista långpass". Peter tog hand om den stora gruppen, som valde att ta det piano och Ulla, också ultralöpare, svarade för markservicen idag. Smörgåsar, cola, varm buljong, chips, kaffe och massor av andra godsaker bjöds vi på från bagagageluckan vid de två depåstoppen.

Det som slog mig direkt vid starten var att det var ovanligt mycket kvinnor. Jag som trodde ultra var något mest för kraftkarlar. Den andra reflektionen var: hur skall jag klara det här lugna tempot (6-7.30 min/km), jag har ingen vana vid att springa så långsamt och fruktade att löpsteget skulle bli konstigt och trötta ut mig.

Ändå bestämde jag mig för att ta det lugnt. Jag vill snacka med så många som möjligt men redan på Strandvägen började gruppen att splittras och dom längst där fram hade nu ökat till 5-minuterstempo. Lite mot min vilja började jag springa fortare för att komma i kapp. Och när jag väl var där framme fanns ingen återvändo- jag såg ingen bakom mig och utan kartläsare skulle jag vara förlorad.

Det var bara att gilla läget och hänga på elitlöparna, t ex Johan Fridlund, en hårding som laddar inför Western States eller Fredrik Elinder, som trippade så lätt idag och hade krafter att snacka under hela rundan. Säkert tog de lite hänsyn till mig gamle man och slog av på takten.

Hur gick det då? Jo, alldels utmärkt. Med två stopp på Mc Donalds (Barkarby och Brommplan) och med Ullas läckerheter fanns det faktiskt lite krafter kvar i en snart 61-årig kropp. Göra om det? Ja, kanske men närmast väntar Bore Cup, som nu framstår som rena sprintertävlingen.

Under ett av stoppen blev vi intervjuade av ABC Nytt. Inslaget, där bland annat jag intervjuas, kan du se på denna länk (i slutet av sändningen):

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?a=1358617&d=35807

Denna vecka totalt 149 kilometer.

Keep on running!