Jag springer ensam i Lill Janskogen. I bakgrunden Ugglevikskällan.

Det skulle bli en dag för mig själv på Djurgården. Men plötsligt befinner jag mig mitt i en löpargrupp på uppåt 50 personer.

Hört tals om Team Stockholm Marathon? Det är ett gäng på hundratals löpare som varje söndag tillsammans med ledare samlas på Stadion för att ta ett långpass som förberedelse inför Sthlm Marathon. Av en ren händelse råkar jag idag under mitt eget långpass slinka in på Stadion.

Team Stockholm Marathon samlas  i olika grupper inne på Stadion. Själv ramlade jag in som snyltgäst  i 3.30-gruppen (inte löphastigheten utan de som hoppas göra maran på under 3.30).

Plötsligt befinner jag mig  i en löpargrupp på kanske 50 personer. Stämningen är uppåt och mycket påminner om förra helgens löpning i Göteborg då jag sprang Gbg Varvets ursprungliga bana från 1980 med 200 andra löpare. De här har dock betalat en slant så jag känner mig lite som en snyltgäst. Men en av ledarna, Thomas Melén, tycker det är helt OK att jag hänger på.

Thomas Melén, en av ledarna i Team Stockholm Marathon. Han peppade och höll ordning på gruppen. Bilden från Haga Norra med kontorshusen i Solna i bakgrunden.

Vi tar en slingrande tur ut på Djurgården och tempot ligger på cirka 5,15 minuter per kilometer, alltså pratvänligt men betydligt snabbare än i Göteborg. Många verkar känna varandra och jag ligger mitt i gruppen och "smyglyssnar" på snacket. Jag förstår att det även här är rätt många blåbär och att det blir svårt för dem att nå en tid under 3.30. Men är det inte så vi fungerar- innerst inne vet vi att vi att vi kanske klarar 4 timmar men inte vill man då springa i 4-timmarsgruppen utan väljer 3.30?

Djurgården och Kaknästornet. Exemplariskt ligger löparna nära vägkanten och ledarna i de gula västarna fångar in eventuella får som förirrar sig i skocken.

Det som slår mig är hur exemplariskt det hela är organiserat. En massa ledare i gula västar håller ihop gruppen, vi stannar vid trafikljus, vi är inte fler än två i bredd, när vi möter någraryttare på  förskrämda hästar passerar vi dem gående och när det dyker upp olika hinder sträcker vi upp armen för att varna bakomvarande. Själv blir jag tillsagd när jag springer för nära löparen framför mig. Samtidigt peppar ledarna och ger lite löptips. I backen vid Linvävartorpet i Haga Parken ropar en av kvinnovästarna:

-Härligt! Korta steget, blicken rakt fram, pendla med armarna och räta på ryggen!

Och visst var det en härlig tur. Löparna i Team Stockholm fick 25 km denna dag, för egen del blev det lite längre. Synd bara att jag själv just nu är i dålig form.

Denna vecka 123 km

Keep on running!

Klart för start. Jimmy Wikholm (keps) ger oss några korta instruktioner innan truppen sticker iväg från Heden prick klockan 08.00.

Det blev rena nostalgitrippen för mig idag. Minnena bubblade fram när jag i glada löpares lag  på barndomens gator i Göteborg sprang den första Göteborgs Varvs-banan från 1980.

Jag älskar galna löparupptåg. Det var därför givet att åka ner till Göteborg när jag på nätet läste om några entusiaster som tänkte springa den första Varvet-banan. Vi blev cirka 200 som i ett gråmulet Göteborg  stack iväg från Heden, platsen där Varvet en gång startade för att senare flytta till Slottsskogsvallen.

Mina löparkompisar i  Majornas IK strax före start. Berndt Hallberg, "Hällsviksexpressen" i gul väst till vänster och intill ordföranden Lennart Bengtsson (svart löparjacka). Lennart har sprungit alla Gbg Varven.

Flera ärrade veteraner men också många blåbär som aldrig sprungit en halvmara  fanns med  i vår tropp. Stämningen var härlig och det skrattades och snackades hela tiden. Vårt lugna tempo (6.10 minuter per kilomter) medgav det.

Vi låg packade som sillar, ungefär som på riktiga Varvet, och det blev riktigt svettigt trots att tempen  låg på några grader. Det måste ha sett ganska mäktigt ut där vi drog fram på Göteborgs trottoarer. Dessbättre var få ute så vi orsakade ingen panik i trafiken.

Linnégatan. Vi höll ihop truppen bra och ingen blev efter. Vi mötte förvånansvärt få fotgängare. Eller var det kanske vi som skrämde iväg dem?

Väl inne i Slottsskogen kom barndomens minnen tillbaka. Herregud, det var här i Säldammsbacken jag åkte med mina bröders lådbil med fotbroms. Och där, strax innan Säldammen efter en svag vänsterböj, krockade jag i svindlande hastighet mot trottoarkanten och förstörde ena framhjulet. Jag vill minnas att jag, "Lillen", fick mycket skäll av bröderna.

Ungefär här i Säldammsbacken var det som jag som 6-7-åring krockade med mina bröders lådbil. Minnena kom tillbaka på denna nostalgitripp genom Slottsskogen och Kungsladugård.

Precis där Slottsskogen slutar och övergår i Slottsskogsgatan svänger vi brant höger. Här låg min kälk- och skidbacke men backen ser inte alls så skräckinjagande ut som jag vill minnas den. Ibland när ingen såg det åkte vi i den jättebranta backen i Slottsskogsgatan och startade ända uppe vid Skytteskogen.

Lite längre fram springer jag förbi min gamla godisaffär på hörnet av Slottsskogsgatan/Ståthållaregatan. Nu är trappan borta, dörren igenmurad och lokalen har förvandlats till lägenhet. Och lite längre fram låg korvkiosken där jag åt min första kokta halva special. Innan Mariaplan, fortfarande på Slottsskogsgatan, springer vi  förbi Triumfglass rånbageri. Jag kan fortfarande minnas de ljuvliga dofterna av rånen som bakades av bastanta kvinnor i vita rockar. Och titta där- där vid garagen snett emot låg vår cykelversktad.

Mariaplan väcker även minnen. Här låg Röda Sten biografen där jag såg King Kong och busvisslade i biobiljetten. Tänk att vår gamla cykelaffär lite längre ner på gatan fortfarande finns kvar. Det var här pappa i början på 50-talet köpte cyklarna till mina två bröder.

På väg upp för Älvsborgsbron. Göteborg visar sig inte från sin vackra sida, diset hänger i luften och snart börjar det regna.

Keilers park på Hisingen. Nu regnar det för fullt  men löparna är på forsatt gott humör.

Rusning genom varuhuset Femman. Systemet hade ännu inte öppnat så vi brydde oss inte om att stanna.

Denna vecka 141 km

Keep on running!

En liten nätt pokal blev det när Bore Cup avslutades i lördags. Bilden tagen utanför Frösåkersskolan där prisutdelningen skedde.

Undrens tid är inte förbi. När fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup i dag sprangs i Österåker kom jag tvåa i sammandraget i klass M60.

Först hade jag inte tänkt ställa upp. Det hade gått så dåligt för mig i två deltävlingar och en hade jag ställt in varför jag i praktiken var chanslös att ta en pallplats. För det hade nog krävts en seger idag men min tredjeplats räckte turligt ändå till att knipa silvret i sammandraget.

Vi sprang på närmast helt snöfria vägar. Dagens distans var 7,1 km och det borde jag göra på klart under 30 minuter. Men jag är fortfarande lusig och tiden blev inte bättre än 30.16. Kjell Björk från löparklubben Hemlingby i Gävle vann som vanligt klassen(1.30 före mig) och tvåa idag blev Alf Sjökvist, mannen med det vackra löpsteget.

Helt klart måste jag lägga om träningen för att bli snabbare, mängdträningen och uthålligheten har jag redan. Det är förmodligen en del intervallträning som krävs. Därför nappade jag när Arne Lekström, en duktig löpare i min egen klass, frågade om jag var intresserad av att hänga med några kvällar när hans klubb, Valttentuna FK, tränar. Intervaller kan göra gott även för en maraton- och halvmaratonlöpare som jag men det är en träningsform som jag egentligen inte gillar.

Nästa vecka väntar något udda och kul i löpväg. Rapport om det senare.

Keep on running!

Slott 1, Haga slott. Uppfört 1802-1805 för Gustaf IV Adolf. Kung Carl XVI Gustaf och hans systrar "Hagasessorna" är alla födda på Haga slott. Sedan 1966 används slottet som gästbostad vid statsbesök.

Slott 2, Ulriksdals slott. Uppfördes 1634-1644 för fältherren Jacob De la Gardie. Blev 1684 kungligt slott. Carl Malmsten inredde på 1920-talet ett vardagsrum år kronprinsparet Gustaf VI Adolof och Louise. Namnet Ulriksdal efter Karl XII:s bror som dog 1 år gammal. Kanske skall kronprinsessan Victoria och prins Daniel bosätta sig här?

Slott 3, Edsbergs slott. Ursprungligen Edsbergs gård uppförd omkring 1630 av proviantmästaren Henrik Olofsson. Greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna (kusin till Axel Oxenstierna) övertog gården på 1630-talet. 1760 ersattes den nye ägaren, överståthållare Thure Gustaf Rudbeck, trähuset med ett stenhus. Själv tog jag paus på isen och drack varm blåbärssoppa.

Alla goda ting är tre. Så även de tre slott jag idag passerade på mitt långskubb på isarna i ett gnistrande vackert Stockholm, Solna och Sollentuna.

Det myllrade av folk på isarna denna soliga söndag. Löpturen startade från Stallmästargården vid Brunnsviken. Korvförsäljare fanns både på land och ute på isen där många långfärdsskrinnare åkte på den upplogade banan. Själv hade jag betydligt vidrae vyer- jag skulle klämma tre vikar och tre slott på min löptur.

Det var perfekta förhållanden för löpning; ett ganska tunt snötäcke och kärv is gav mig bra grepp. Efter en avstickare in till Haga slott fortsatte jag norr ut längst in i Brunnsviken. Nu fick jag en landpassage på någon kilomter innan jag nådde Ulriksdals slott som ligger vackert vid Edsviken. Här var det ännu mera folk ute på isen. Motvinden bet lite i ansiktet, jag började känna mig trött och det var skönt att ta paus ute på isen vid Edsbergs slott. Fantastsikt vad varm blåbärssoppa smakar gott.

Sedan var det ny landspassage innan jag anträdde tredje viken, Norrviken. Nu lyckades jag villa bort mig i radhusområdena och det blev också lite löpning i skogen innan jag hasade ner för de branta slänterna och något mörbultad nådde isen.

Löpningen då? Nja, idag gick det riktigt tungt. Inte ens solen och blåbärssoppan hjälpte.

Denna vecka 120 km

Keep on running!

Springer med duktiga veteranlöpare. I mitten Uhlie Evertsson, 48 år, med som bäst 2.39 på Sthlm Marathon och senast 2.55 och till höger Anders Hult, 46 år, med 2.40 som bäst i Stockholm och senast  3.14. Min bästa tid i Sthlm är 2.53 och ifjol 3.10.

Visst har Sverige många bra veteranlöpare på maraton. Men jämfört med Norge har vi inte en chans även om de svenska damerna bjuder bra motstånd.

I veckan kom den norska löpartidningen Kondis ut med ett välmatat nummer med massor av veteranstatistik. Det är bara att konstatera; Norge är klart bättre än Sverige bland veteranerna på långdistans. Så har det varit under många år.  Vad tror du det beror på? Min högst oventskapliga teori är att vi är för bekväma i Sverige.

På herrsidan slår Norge oss i samtliga klasser upp till 65 år. Bäst av alla efter att tiderna räknats om med wava är 62-årige Ragnar Mjelstad som i höstas gjorde 2.49 i Berlin. En otroligt bra prestation även om han har långt kvar till japanen Yoshihisa Hosaka som i februari satte nytt världsbästa i M60 i Oita, Japan på 2.36.30.

Sture Axén i M65, Jörgen Larsson i M70 och Gunnar i Irvegård var dock ifjol snabbare än bäste norrman. De gjorde 3.13, 3.39 respektive 5.04.

I Norge är damerna snäppet bättre än herrarna. Ändå får de stryk av svenskorna i såväl K40 (Lilian Magnusson, Spårvägen med 2.39 i K40 och Jana Jobe, Solvikingarna med 3.10 i K50).

Själv hamnar jag med ett skrik på fjärdeplats i M60 i  "Norskkampen". Men det är historia, så bra är jag inte i år. Formsvackan kändes av under dagens långpass i ett snöigt Stockholm tillsammans med två duktiga veteranlöpare från Enskedegruppen.

Vi startade från Kärrtorps IP och jag hade "värmt upp" med en mil innan genom att springa från bostaden i Birkastan.  Det hade utlovats "lugnt" tempo och det blev det också. Vi höll runt 5.10 per kilometer och milen gick på 53 minuter, jag tvingades att ta i för att hänga med.

Det är bara att konstatera- jag är inte i form. Det känns därför just nu som lång dags färd mot Stockholm Marathon. Huvudmålet är dock maratonloppet i Düsseldorf den 3 maj. Ska jag hinna få upp farten till dess?

-Du får göra som jag, med stigande ålder får du satsa på kvalitet och köra intervaller, råder Uhlie mig under löppasset.

Och visst har denne 48 årige postman rätt. Han har aldrig gjort en tid under 3 timmar i Stockholm. I år blir det dock inget Stockholm Marathon för honom eftersom han samma dag springer Postmilen.

Denna vecka 130 km

Keep on running!

PS

Min veteranstatistik hittar du på Svenska Marathonsällskapets hemsida:

www.marathonsallskapet.se

Full fart på isen. Att springa med babyjogger är perfekt- du får med dig allt du behöver. Här var isen skrovlig men inte ens på blankis var det halt-dubbarna på skorna gav bra grepp..

Det fräser som om någon steker bacon. Dubbarna greppar i den sträva isen som ger ifrån sig det säregna ljudet. Annars är det tyst frånsett att det knakar till i isen då och då där jag springer helt ensamöver isvidderna söder om Sigtuna.

Jag är ute på minäventyr, springer Vikingarännet och har gett mig upp i ottan. Jag älskar de här lite småtokiga löpningrna. Strax innan 06.30 anländer jag med buss till ett helt kolsvart Sigtuna, inte en kotte

ser jag när jag letar mig ner i gränderna mot Mälaren. Faktiskt lite kusligt, där ute ligger ödsliga isar och väntar på mig. Vågar jag mig ut, jag har ingen isvana men israpporten som jag läst på morgonen lät betryggande och jag har ju ändå isdubbar. Om drygt en timma smäller startskottet i Uppsala för eliten, de ska åka 8 mil, själv ska jag bara springa 35 km till målet i Hässelby.

Jag ser den skottade banan 50 meter ut från land. Inte en människa i sikte och där står jag vilsen med min kompass i handen. Jag börjar springa men inser efter någon kilomter att jag är på väg norrut- motUppsala. . .

Det ljusnar snabbt och när jag når 33-kilomtersskylten råder ingen tevkan om att jag är på rätt spår. Jag får upp värmen och passar på att bytatill dubbat. Det är en hel del snö på isen och det fräser om dubben. Jag skulle mycket väl kunna springa odubbat men jag misstänker att det blir mindre snö och halare söderut.

Löpningen flyter på bra, jag har lätt medvind men att springa på is är egentligen ingen höjdare. Det känns hårdare och tyngre än asfalt. Och mina 35 kilomter kommer att kännas som en mara. Jag hör senare att flera skridskoåkare stupat i sprickorna men dessa har jag som löpare inga problem med. Springer du med vagn är det dessutom omöjligt att snubbla.

Här vid Roparudden måste jag ta till vänster och springa upp på land- i det smala sundet till höger på bild är det öppet vatten. Fortafarnde möter jag inga människor, det börjar kännas lite enhanda och solen vill inte bryta igenom.

Efter två timmars maklig löpning tar jag paus. Den varma blåbärssoppan smakar underbart där ute mitt på isen. Forfarande inte en människa i sikte. Jag hör planen från Arlanda och västerut skott från regementet i Kungsängen. Konstigt, kan inte militären ta ledigt en söndag? Längs stranden sitter gula plakat fastspikade på träden och varnar besökarnaför farligheter på marken.

Vid Kungsängen passerar jag andra landspassagen. Ännu så länge har inga tävlingsåkare hunnit ikapp mig. En sysslolös funktionär ropar att jag ska hålla mig på min kant eftersom skrinnarna snart kommer. Det hela känns lite fåningt, isbanan är bred som en motorväg och hela Stockholm skulle få plats här.

Neråt Jakobsberg börjar det dyka upp lite motionsskrinnnare som inte är med i tävlingen. Och plötsligt korsar en isjakt banan. Men jag väntar fortfarande på de första tävlingsåkarna. Kanske ska jag hinna före dem i mål ändå? Isen blir dessto bättre ju närmare Stockholm jag kommer. Fem kilomter från mål, när jag varit ute i cirka 3.30 kommer två tävlingsåkare. De ligger tätt tätt intill varandra och jag får sedan höra att det skiljde 1 sekund i mål mellan dem. Ytterligare några åkare passerar men sedan är det dött igen. När första i motionseliten passerar strax före mål är det ett helt annat tempo.

Själv gör jag mina 35 kilometer på cirka 4 timmar. Då har jag tagit det riktigt lugnt med flera mat- och fotostopp men är ändå ganska trött. Eliten går i mål på cirka 2.33 -fantastiskt att skrinna 8 mil på den tiden, nästan dubbelt så snabbt som en maratonlöpare springer.

När det återstår några kilometer dyker två skorstenar upp i fjärran. Värmeverket i Hässelby får mig att associera till till någon öststat. Tänk vad fint Hässelby skulle vara utan detta hemska kraftverk som är placerat mitt i bebyggelsen ett stenkast från Mälaren där också målet för Vikiningarännet förlagts.

Strax före målskynket viker jag av till vänster. En fotograf knäpper en bild och folk undrar nog vad det var för galning som kom springande. Det känns underbart att tappa upp termos nummer två och hugga in på mackorna. Snabbt lämnar jag området medan skorstenarna sprider ut sin rök över Mälaren.

Göra om det här? Nej, varför springa på is när det finns vägar?

Denna vecka 144 km.

Keep on running!

En del av färdkosten inför söndagens löp på isarna. Eftersom jag springer med vagn  har jag obegränsat packutrymme för mat, kläder med mera.

Nu på söndag startar den 8 mil långa skridskotävlingen Vikingarännet mellan Uppsala och Stockholm. Jag tänkte springa banan.

Jag springer utom tävlan, dock inte hela sträckan. Exakt var jag kliver på har jag inte bestämt och fortfarande är det lite öppet om det blir start för mig. Jag vill inte ha för mycket snö på isarna. Jag har fått klartecken från arrangörerna men jag ska inte vara ivägen för er åkare.

Bildextra utlovas från trippen nu på söndag här på bloggen. Du skridskoåkare som läser det här, vinka när du svischar förbi mig på isen.

Keep on running!

Loppet är över och mackorna, kaffet och varmkorven väntar för de tävlande. Det är det här som är det bästa med Bore Cup, gemenskapen och enkelheten.

Det rådde vinterväglag idag i Bore Cup. Löparna  föll som käglor men jag stod pall med dubbat under. Fast det hjälpte inte, gubbarna var mig övermäktiga.

Idag lördag sprangs tredje deltävlingen i Bore Cup, 10 km i Bälinge utanför Uppsala. Det var nu jag hade chansen, det är på de lite längre distanserna jag har en viss fördel även om en mil är aningen kort. Vi i 60-årsklassen springer inte längre än milen. Sista och fjärde tävlingen i cupen går om en månad i Östhammar och är ett "sprintlopp" på 7,5 km.

Oddsen var emot mig. Idag var det vinna eller försvinna. Jag hade rätt bra koll på formen efter ett teslopp på en mil dagarna innan. Då gjorrgde jag 2 minuter sämre än normalt. Men skulle det ändå räcka?

Nej, det höll inte. Kjell Björk från Hemlingby LK blir bara bättre och bättre och med dagens seger kan ingen hota honom i M60. Han var nära 3 minuter före mig idag. Ändå  var min tredjeplats och  44.02 ingen katastrof med tanke på underlaget. Två löpare såg jag falla men själv hade jag järngrepp med mina Spiky.

Keep on running!