Ortopedtekniker Tommy Lemouré tog fram tre par nya fotbäddar till mig. Leveransen och inpassningen skedde på Stadium på Kungsgatan i Stockholm.

Jättesköna. Det var första intrycket efter att ha provsprungit i mina nya fotbäddar.

Idag var jag och hämtade mina tre par nya fotbäddar, två medelhårda och ett par mjuka. De senare provsprang jag  idag på lunchrasten till full belåtenhet.

Smakar det så kostar det- 2 500 kronor betalade jag för de tre paren. De ska hålla 5 respektive 2,5 år men det där tror jag inte riktigt på. Fast så länge som mina gamla från mitten av 80-talet och som gått ett par tusen mil vardera håller nog inte de här.

Keep on running!

Varför handla i butiken hemmavid när det finns en Lidl 15 km bort? Bilden innan Farsta vid Högdalstoppen.

Har du sprungit med joggingvagn? Det är rätt skönt när du är eller varit skadad. Tempot hålls nere, du får stöd och babyjoggern fungerar lite som en  rullator.

Vilka underbara dagar! Sol vareviga dag och perfekt löpväder. När det är så där sköna dagar brukar jag ofta springa med bar överkropp,  väl insmord med solkräm. Ut och lufta vagnen är aldrig fel, det är lite av  USA-känsla jag nu upplever.

På tal om USA. Har du sett nyheten jag lagt in här på bloggen för mina utländska läsare? Klicka på den brittiska flaggan uppe tillhöger och läs den engelska versionen!

Denna vecka 87 km.

Keep on running!

Själv är jag 61 år och hoppas kunna knyta skorna många, många år till. Äldste maratonlöparen i min statistik är 77 år. Tycko Johansson från Norrfors sprang maran på under 6 timmar.

Hur snabbt måste jag springa för att komma in bland de tio bästa i min åldersklass på maraton i Sverige? Kolla min statistik så får du svaret!

Årets första maratonstatistik är här. Jag har gått igenom resultatlistorna för för alla svenska och ett stort antal utländska maratonlopp och gjort tiobästalistor på de svenska deltagarna i de olika ålderklasserna. Nytt i år är att jag också har med M35 och K35, som officiellt är veteranklasser.

De tio bästa i klasserna M35, M40 och M45 har alla gjort maran under 3 timmar. Och på damsidan har alla i K35 och K40 sprungit under 3,30. Generellt är standarden bättre bland männen när man räknar om med åldershandikapp (wava).

38-årige Fredrik Uhrbom har då med sina 2.22 i Sevillia gjort den bästa prestationen bland männen. På damsidan vinner 35-åriga veteranen Lena Gavelin. Hon blev visserligen slagen  med 7 minuter av Isabbellah Andersson på Sthlm Marathon, men Isabellah är 29 år och således inte veteran.

Om du upptäcker fel eller saknar resultat i listorna vill jag att du mejlar mig. Ambitionen är att ha en ”dagsaktuell” tiobästalista. Listan kommer också som vanligt att läggas ut på Svenska Marathonsällskapets hemsida men där sker uppdatering inte lika ofta.

http://www.suneson.se/statistik/Vetraner_2009.xls

bjorn.suneson@bredband.net

--

Jag ökar milantalet försiktigt. Det går tungt men jag har inte ont längre.

Denna vecka 82 km

Keep on running!

Jag har tre par fotbäddar, alla tillverkade i mitten på 80-talet. De är intakta och jag använder dem fortfarande- varje par har "gått" 2 000-3 000 mil. Nu specialtillverkas tre nya par för totalt 2 500 kr.

-Du är frisk! Du lider inte av artros. Du kan fortsätta att springa hela livet.

Kan man få ett bättre besked? Det var på lätta ben jag idag stegade ut från doktor Carter Farrells mottagning. Det var bara en vanlig muskelinflammation, piriformissyndrom, inte någon ledförslitning jag besvärats av. Röntgenplåtarna talade sitt tydliga språk: höfterna och lederna är intakta.

Så är också mina skoinlägg, fotbäddar, jag fick av Farrell i mitten på 80-talet. Man ska dock inte springa så länge som jag gjort i dessa så det var hög tid att byta till nya. Jag hade tur och fick idag tid på Sophiahemmet där ortopedtekniker Tommy Lemouré på Ortopedteknik Anatomic gipsade mina fötter för att tillverka en form så han kunde göra nya fotbäddar.

-Björn, du har små fotproblem. Fantastiskt att dina fotbäddar hållit så här länge, sa han.

Jag fick veta att jag pronerar lätt (viste det innan men skönt ändå att få de upprepat 25 år senare). På vänsterfoten är "felet" 11 grader och på högerfoten 9. De är inte mycket och Mustafa Muhammed, för att nämna någon, pronerar dubbelt så mycket som jag och det går ju bra för den gossen.

Min skofilosofi att att hålla igång med 6-7 par, att ha lite olika modeller av skor, byta till ett nytt par efter varje joggingrunda (jag gör 2-3 skobyten per dag) och att ibland springa med fotbädd och ibland utan är enligt såväl Farrell som Lemouré förklaringen till att jag nästan aldrig varit skadad. Variation alltså.

Varför drabbades jag ändå av piriformis?

-Det vet jag inte, svarar Farrell. Och när inte han vet, ja då finns det nog ingen som vet. Hans råd var att fortsätta som tidigare men att strecha rumpan, dock mycket försiktigt men kanske göra det dagligen under minst ett år.

Nåväl, jag är igång igen. Och jag har inte ont längre! Men det går fortfarande  lusigt- fast idag gick min 27-minuterstur till jobbet på 28 minuter. Och nu vågar jag till och med tänka på ett maratonlopp till hösten.

Keep on running!

Dyblöt och just hemkommen efter söndagens"långpass" på 16 km med babyjogger.

Liket lever. Jag är igång igen med löpningen. Plötsligt har livet fått en mening.

Det är för tidigt att ropa faran över. Men det onda bak i rumpan börjar släppa, högerbenet hänger med igen och jag håller nu nästan samma takt som de "vanliga joggarna" om jag tar i lite. Fast det är långt kvar till normaltillståndet och löpningen är inte helt smärtfri.

Nog är människan ett märligt djur. Man jämför sig med hur det var igår och varje ynka förbättring blir då en jätteförbättring. Jag har fått tillbaka känslan av att kunna se fram emot nästa löprunda. Denna vecka har jag faktiskt sprungit varenda dag, visserligen kort, men ändå.

I veckan var jag hos löpardoktorn Carter Farrell. Så mycket klokare blev jag inte efter det besöket. Jo, det är säkert piriformissyndrom jag lider av, trodde han. Men så nämnde han något annat också, betydligt värre, som gjorde mig orolig. Först nu på onsdag då röntgenplåtarna är analyserade får jag min diagnos (dom?).

Ändå tror jag att jag är på G. Utsikterna att springa Stockholm-Oslo om knappt fyra veckor höjer jag från 50/50 till 60/40!

Keep on running

Denna vecka 60 km

Skorna på hyllan. Under den gångna veckan blev det inte ett enda löpsteg.

Vila borde ha hjälpt. Men jag har istället blivit sämre och nu är det bara besök hos en idrottsläkare som kan hjälpa.

Samma dag som Stockholm Marathon gick sprang jag två timmar före start första varvet på banan. Som jag berättade gick det ganska bra och jag fick nytt hopp. Vad jag däremot inte skrev var att jag efter 20 km snubblade, ramlade i gatan och sträckte mitt skadade ben så illa att jag fortfarande känner av fallet. Jag har muskelvärk i höger ben från knä till höft, har ont när jag sitter, tendenser till att halta och löpning är inte att tänka på. Lägger nu också av med cykligen, som möjligen förvärrat det hela.

På onsdag har jag bokat tid hos en av Sveriges mest erfarna idrottsläkare, Carter Farrell. Jag besökte honom en gång uner tidigt 80-tal och blev då ordinerad fodbäddar. De tre paren är intakta och har gått 3 000 mil vardera. Kanske lite väl långt och jag är förberedd på bassning.

Keep on running!

Denna vecka: 0 km

Nisse gör sitt livs lopp i Stockholm Marathon. Han plockar löpare hela tiden och springer härligt avslappnat. Bilden från första varvet på Odengatan vid Vasaparken. På andra varvet såg han lika pigg ut.

Det är skönt att någon annan tar vid när man själv inte håller måttet. Nisse,26 år och min äldste son, noterade personrekord  på årets Stockholm Marathon.

Ska du lyckas i maraton ska du springa så jämnt som möjligt. Det var precis vad Nisse gjorde. Och då gick det bra. Stolt far gläds åt hans putsning av fjolårstiden med 3 minuter till de nya personrekordet 4.46.30. Hans jämnhet gjorde att han plockade löpare hela tiden upp till 40 km.

Nisse har inte tränat särskilt mycket i år. Häromveckan sprang han en av sina längsta träningsrundor, cirka 20 km. I år behövde han inte gå något och det verkade finnas mycket krafter kvar i gossen när jag sprang tillsammans med honom på Odengatan under andra varvet. Om några år är han om mig- härlig tanke!

Själv ställde jag inte upp i loppet. Jag är fortfarande skadad och har nu avslutat laserbehandlingen. Men jag är ändå bättre och och har börjat springa så smått.

Även jag sprang på relativt lätta ben i backen uppför Västerbron. I bakgrunden syns Ångtvättbilen med sin dusch, som jag alltid brukar springa under. En del i publiken trodde jag tjuvstartat.

Två timmar innan starten i Stockholm Marathon stack jag ut på min egen "tävling". Jag joggade runt första varvet på Stockholm Marathonbanan. Det gick överraskande lätt. Men jag hade en värktablett i kroppen och bitvis sprang jag nästan obehindrat. Halvmaran gjorde jag på 2.02, fruktansvärt lusigt, men ändå . . .

Det är alldeles för tidigt med en friskförklaring. Men att jag ändå kan springa stärker mig psykiskt. Der är så viktigt att komma tillbakai de gamla rutinerna igen.

Denna vecka 49 km

Keep on running!

När är jag i slag igen? Bilden från trevande löpning i området vid postterminalen i Tomteboda.

Efter två veckors löpuppehåll var det dags att testa löpförmågan. Jo, jag är bättre men det kommer att ta tid innan skadan är läkt.

Det blir inget Stockholm Marathon för mig. Jag är inte återställd och det här kommer att ta tid. Jag har nu varit på tre laserbehandlingar mot mitt piriformissyndrom (en liten päronformad muskel långt in i rumpan som klämmer på ischiasnerven). Det känns bättre men långtifrån bra.

Tack för alla glada tillrop och tips på alternativa träningar. Det värmer. Annars känns tillvaron ganska trist just nu, nu när det är som vackrast i naturen och man bara vill springa, springa, springa.

Jag håller ändå igång hjälpligt. Det har blivit många och långa cykelturer och promenader, några nya träningsmodeller med inlines, rullskidor vågar jag mig inte på, det skulle kunna sluta med nya skador. Taktiken är att smyga igång löpningen försiktigt, försiktigt. Målet nu är någon mara i höst, kanske Växjö maraton som jag aldrig sprungit. Och så hoppas jag naturligtvis att kunnan genomföra mitt löp i juli Stockholm-Oslo. Tiden läker alla sår, heter det ju.

Löpning denna vecka: 5 km

Keep on running!