Dubbat under skorna och isdubbar runt halsen. Här passeras Ulriksdals slott.

Det låter som om någon stekte bacon när dubben under skorna biter tag i isen. Jag får järngrepp och det går undan i medvinden på de plogade banorna.

Brunnsviken-Edsviken-Norrviken. Idag gav jag mig ut på Stockholmsisarna under mitt långskubb upp till Rotebro (23 km). Modden på trottoarer och cykelbanor är just nu mycket besvärlig här i Stockholm varför islöpning är perfekt.

Jag får lite av USA-känsla när jag springer ute på isarna. Ändlösa raksträckor, ungefär som Insterstate, "trafiken" i form av långfärdsskrinnare är både tät och snabb. Och även här finns truckstops, korvförsäljare, kaffe, skridskouthyrning med mera för friluftsfolket. Själv har jag medhavt, varm nyponsoppa i termosen bak i ryggan.

De flesta jag möter har isdubbar hängande runt halsen. Här verkar informationen nått fram till skillnad från cykelfolket där allt fler struntar i hjälmen. Jag ser pappor och mammor dra barnen efter sig i långa linor. Hundarna verkar ha lika roligt som människorna och gör ruscher i snön vid sidan av banan. Och en hundägare på spark blir dragen av sin hund. Oj, vad det går undan. Det är härligt att se trots att lördagseftermiddagen inte bjuder på en enda strimma sol.

Längst in i Edsviken tar jag ett kort fikastopp på en båtbrygga.. Sedan bär det av till nästa vik, Norrviken.

Vid Edsberg tar jag paus och efter nyponsoppan kommer krafterna tillbaka. Ju längre norrut jag kommer dessto mer folk på isarna. Åtta av tio har långfärdsskridskor men de som åker på  vanliga hockeyrör kan jag nästan ge en match. Framme vid Norrviken är det packat med folk, grillarna går för fullt och folk sitter ute på bänkar på isen. Jag fortsätter norrut och det börjar skymma. Snart ser jag röken från jästfabriken i Rotebro och viker av in i skogen.

Spärrvakten på Rotebro station höjer på ögonbrynen när jag köper min förköpsremsa.. Sedlarna är iskalla och han frågar om jag varit ute och gått länge.

-Nej, bara sprungit inne från stan. Han verkar mäkta imponerad.

Eftersom pendeln dröjer tar jag mig en runda på perrongen och får ihop ytterligare någon kilometer. Ibland är det härligt att vara lite udda men det får inte gå till överdrift.

Keep on running!

Vilken underbar vinterdag i Gävle. Att tävla i minus 20 grader var inga som helst problem. I bakgrunden Hemlingby Löparklubbs fina stuga.

Att få en skidstav mitt i skrevet under en löpartävling och dessutom springa i 20-graders kyla låter inget vidare. Sällan har Bore Cup gjort bättre skäl för namnet.

Arrangören Hemlingby LK hade förvarnat om att tävlingen kunde ställas in vid minus 17 grader. När vi hämtade ut nummerlapparna var temperaturen nere på minus 20-21 . . .

Inställt? Nej, inte alls och det var nog ett klokt beslut att släppa iväg 67 "galningar" som inget hellre ville än att springa Bore Cups andra deltävling denna smällkalla lördag. Jag hörde ingen klaga på kylan efteråt och eftersom det var så kallt fick de flesta bra fäste. Det lär visst bara ha hänt en gång i Bore Cups historia att tävlingen ställts in på grund av kyla och det var på 80-talet. Till skillnad från skidtävlingar finns det inga regler för när en löpartävling bör ställas in, berättade en av funktionärerna.

Vi sprang alla 7,5 km och mina gjordes på 32 minuter, kanonerna sprang på 25. Det innebar en fjärdeplats igen i M60. Jag har blivit mycket långsammare det senaste året men jag var ändå nöjd och det kändes ganska lätt idag. Fast det kunde ha slutat riktigt illa. Bara någon kilometer efter start fick vi möte på cykelbanan med ett par där mannen bar skidor och stavar i handen. Löparen framför mig stötte till honom och stavarna fladdrade ut. Jag fick ena stavens handtag mitt i skrevet men dessbättre gjorde det inte ont. Jag hade nämligen virat in hela härligehten i en handduk för att klara kylan!

Veteranlöparna dominerar i Bore Cup varför 10-årige William Måhl från Vallentuna FK, här med pappa Stefan, utgjorde ett piggt inslag. De 7,5 kilometrarna var den längsta distans William någonsin sprungit. Och tiden var utmärkta 35 minuter.

Om du inte sprungit Bore förr tycker jag du ska pröva på. Det är en härlig stämning, alla känner alla, väldigt många duktiga löpare är med i denna anrika cup som arrangeras av fyra löparklubbar i Uppland och Gästrikland. Själv tycker jag nog pärlan är Gävle eftersom det är så underbart vackert uppe vid Hemlingby. Tänk dig att efter loppet ta en bastu med gubbsen och aväta en buffé i Hemlingbystugan. Kan det bli bättre?

Keep on running!

Fruktansvärt varmt- men härligt. Bilden från mitt coast to coast 2007, Illinois. Om cirka tre månader är det dags igen.

Den 8 april 2010 står jag med fötterna i Stilla Havet och börjar min över 500 mil långa löpning tvärsöver USA. Flygbiljetten är köpt  och planeringen pågår för fullt.

När det är svinkallt ute är det skönt att sitta hemma och drömma vid datorn. Tankarna på ett andra coast to coast har funnits i mitt medvande i över ett år. Och snart blir drömmen verklighet. Jag har nu defintivt bestämt mig; jag springer en gång till för det var så förbaskat roligt. Klarar jag det blir jag desssutom kanske den äldste i världen som gjort det två gånger. Men det senare är egentligen helt oväsentligt.

Igår köpte jag flygbiljetten till Seattle. Sedan några månader tillbaka har jag börjat staka ut min rutt. 2007 handlade det om 510 mil, den här gången blir det något längre. Startpunkten är bestämd, småstaden Westport sydväst om Seattle. Washington, Idaho och Montana blir mina första delstater att besegra. Det blir säkert rätt tuftt i början eftersom jag kommer att vara uppe på höga höjder och besväras av tunn luft.

Jag kommer i princip att ha samma upplägg som förra gången. Det innebär att jag springer med vagn, tar in på motell och komer improvisera en hel del. Jag ska köra mycket på känsla, ta dagarna som de kommer och uppleva friheten. För mig är detta den absoluta friheten- att ingen annan bestämmer över mig. Kanske blir frihetskänsklan ännu större den här gången eftersom jag nu är lycklig avtalspensionär och kan helt koppla bort jobbet.

Jag återkommer med fler detaljer om löpet. Jag har till exempel ännu inte bestämt var jag ska gå i mål. Kanske blir det i Florida.

Keep on running!

För löparen ett evangelium; på skylten utanför en kyrka i Helenelund stod det att jag i år sprungit 500 mil (8 000 miles).

Det satt hårt inne. Men idag passerade jag 500 mil sen årsskiftet. Mycket, ja men ändå den lägsta noteringen sedan 2001.

Det är väl bara tokar och entusiaster, skillnaden kan vara hårfin, som ger sig ut att springa cirka 6 mil i kyla och snö. Jag hängde på när Team Fakta i dag med Peter Lembke anordnade Årets Sista Långpass. Vi var ett 50-tal löpare där kvinnorna verkade vara i majoritet som hade samlats vid Slussen för att ge oss ut på en runda över Edsviken-Sollentuna-Barkaby-Hässelby-Bromma.

Edsviken, strax innan Sollentuna. Vi sprang i lite olika grupper och tempon, här ligger tempot på runt 6.30-7 min/km.

De flesta verkade känna vandra , många hade konverserat på löparsjaten Funbeat innan. Vi höll ett pratvänligt tempo och stämningen var hög. Själv är jag ovan vid att springa så här långsamt och hamnade ofta ofrivilligt längst fram. Men att som ifjol haka på den snabba gruppen vågade jag inte. Formen är i år för dålig och jag hade från början bestämt mig för att bara springa halva distansen. Så vid Sollentuna sa jag hej då för att ta pendeln hem vid Ulriksdal. Jag hade nog klarat hela distansen men det fick räcka med mina 32 kilometer.

Här vankas det varm dryck, pepparkakor och mackor. I mitten Ulla Lembke.

Egentligen är det rätt fantastiskt med den här typen av arrangemang. Inte en krona kostade kalaset trots att Peters fru Ulla, också ultralöpare, undfägnade oss med mackor, kaffe, varm buljong och andra härligeheter från bakluckan på sin bil.Efter första depåstoppet vid Edsviken ilade hon vidare till nästa stopp i Hässelby.

Vintrigt  vid Edsberg. Strax innan har löparna tagit en kortare paus för att beskåda en julkrubba. Men vad heter löparna? Lämna gärna en kommentar om du känner igen dem.

Keep on running!

Med Spikeybroddar under skorna, varm nyponsoppa under västen och en löpvagn att hålla sig i blir ett tretimmarslöp i kylan och halkan inga som helst problem. Bilden från Tensta.

Nu vet jag att min nya löpvagn klarar kommande coast to coast. Lika säker är jag inte att gubben bakom vagnen gör det.

Idag testade jag på riktigt min nyinskaffade Baby Jogger. Den är av samma modell som min förra vagn, lätt begagnad men i princip i nyskick. Cykeldäcken har jag bytt ut mot smala racingdäck så att den rullar extra lätt. Med 20" hjul tar sig ekipaget  fram överallt. Snön var inga som helst problem, inte heller stora snövallar. Dagens vinterstest pågick i 3 timmar och 20 minuter och utföll till full belåtenhet.

Du som funderar på att köpa en löpvagn tycker jag ska tänka på följande: skaffa så stora hjul som möjligt om löpningen är det viktigaste ochom du bara vill ha en vagn för att springa med ditt barn vid enstaka tillfällen. Själv hade jag gärna haft 24" hjul bak (Baby Jogger tillverkade dessa hjul något år men det har varit omöjligt att få tag på dem, såväl i USA som i Europa). Har du lite tyngre packning är vagn mycket bättre än ryggsäck.

Stora hjul och smala däck gör att vagnen rullar mycket lätt.

Mig veterligt är det bara en person som har sprungit tvärsöver USA med ryggsäck och utan följebil. Det är en oerhört tuff prestation. Mina 160 ryggsäcksmil från Chicago till New Orleans tycker jag var jobbigare än de 510 milen över kontinenten med en löpvagn.

Du undrar kanske om det inte går ganska långsamt att springa med en löpvagn. Jo, tempot dras ner men det är ingen nackdel på de riktigt långa distanserna. Och att knuffa en vagn framför sig är inte det minsta tungt. Förutom packmöjligheterna är fördelen att det är omöjligt att ramla när du springer med en vagn.

Trots att snön kom till Stockholm den här veckan har det blivit ganska mycket sprunget. Jag är nöjd med mina 122 km. Tyvärr har det inte blivit någon kvalitetsträning vilket är illa inför Bore Cup den 9 januari i Hemlingby, Gävle. Distansen är 7,5 km,  för mig rena sprintloppet.

Keep on running!

Carl Johans kyrka är jag döpt i och det är alltid lite speciellt att springa på Karl Johansgatan i Majorna. Det blev rena nostalgitrippen när jag var nere i Göteborg för att hämta min nya Baby Jogger.

-I want ten bottles of Heineken.

Jag var 17 år och var inne på Systembolaget på Chapmans torg för att köpa starkvaror. Att spela utländsk matros från någon av båtarna nere i hamnen var ett säkert knep för att slippa visa legitimation.

Nu är jag här igen, 44 år senare, och minnena väcks till liv när jag springer på Karl Johansgatan, förbi Chapmans torg där Systembolaget låg på hörnan i en gränd med utsikt över hamnen. Bolaget är borta sen många år men då var det en frestelse för en ung gymnasist på Majornas gymnasium. Idag är butiken flyttad längre ner på gatan ner mot spårvagnshallarna i Kungsladugård och när jag kommer springande står tjoget fyllgubbar och skränar på mig. De fryser och verkar behöva  något värmande innanför västen.

Jag är "hemma" i Göteborg för att hämta upp min nya löpvagn jag ska ha på nästa coast to coast. När jag är i Göteborg brukar det alltid bli en tur över Majorna, Kungsladugård, och Slottsskogen. Tänk ändå vad uppväxtmiljön präglar en människa;  jag var 22 år när jag flyttade från Göteborg och fick mitt första tidningsjobb på Värnamo-Tidningen. Men jag  känner ändå att det är här jag har rötterna.

Jag svänger vänster och tar Älvsborgsgatan upp längs landshövdingehusen. Det är som det var igår, allt känns igen även om butikerna har andra namn på skyltarna. Men titta där- där är ju en butik som finns kvar. Mariaplans cykelaffär på Mariagatan i hörnet av Svanebäcksgatan känns igen, det var ju här brödernas cyklar lämnades in för reparation för cirka 60 år sedan. Jag kikar in genom fönstret, är frestad att gå in men lubbar vidare.

Kungsladugårdsgatan är sig lik. Radhusen här verkar lite ruffiga men det är ett fint område som rustas upp.  På spårvagnsspåren la vi barn ut ettöringar och tvåöringar som plattades till till oigenkännlighet. Jag kan än i dag känna lukten av krossad småsten som vi också la ut. Men busstrecken stannade vid detta.

Brevutdelning på Slättgärdsgatan i Kungsladugård. Här på gatan lekte jag som barn och på första våningen i den rappade flerfamiljsvillan bodde vi. Föräldrarna klagade på att värden var snål, eldade dåligt så det vara bara vissa dagar vi kunde bada .

Färden fortsätter in på Slättgärdsgatan,  Sundshagsgatan och upp i Slottsskogen. I branta säldammsbacken kraschade jag med brödernas lådbil och förvandlade den till kaffeved. Sedan bär det av till fågeldammarna där jag som tonåring fångade vattenloppor till mina akvariefiskar. I en av dammarna fick jag med den fruktade karplusen som bet sig fast på mina fiskar. Notaligitrippen fortsätter upp genom parken, upp till observatoriet  och ner på Sjömansgatan där jag och en kompis på söndagarna sålde GP och GT och tjänade bra med pengar. I ett av brevinkasten brukade vi lyssna på ett ungt par som  hade det härligt i sänghalmen. För att slippa bi störda hade de hängt ut en påse med pengar till tidningsköpet.

Framme vid Majornas klubbstuga i ett vintrigt Skatås.

Färden fortsätter ner mot Järntorget, över Heden och förbi Ullevi. Minnena fortsätter att bubbla upp samtidigt som tröttheten sätter in. Sista branta backen upp till Skatås går jag och längtan är nu stark efter en varm dusch och en kopp kaffe. Duschen får jag men kaffet är dessvärre slut.

Keep on running!

Löpning längs Tranebergsstrand på Kungsholmen, en av mina tidigare favoritrundor. I bakgrunden höghusen i Huvudsta.

Vi löpare brukar ha våra minimigränser, gränser vi ogärna underskrider. Här är mina skamgränser:

* En mara om året

Sedan starten 1982 har jag sprungit minst ett maratonlopp om året. Det vore trist att behöva bryta denna svit men något år har jag mer eller mindre tvingat mig att springa trots att motivationen saknats. Att försöka springa så många lopp som möjligt har aldrig lockat, fortfarande är det tiderna som är viktigast. Hittills har det blivit 58 lopp, alltså drygt två om året.

* Löpning minst 5 dagar i veckan

Sex löpdagar och en vilodag i veckan brukar det bli och ofta kör jag dubbel eller trippelpass men som nybliven pensionär kan det nu räcka med högst två gånger om dan. Det där med en vilodag i veckan är jag lite kluven till. Visst, alla talar om hur viktig vilan är men under mina långlöp i USA "vågade" jag inte ta några vilodagar för risken att stelna till.

* Löpning minst 10 mil i veckan

Jag prioriterar mängd framför kvalitet. Ju fler mil desto bättre. Sett strikt ur tävlingssynpunkt har det kanske inte varit optimalt. Men med många mil i benen har du som maratonlöpare en väldigt bra grund att stå på. Numera skriver allt fler att vi äldre bör dra ner på mängden och i stället öka antalet snabba och korta pass eftersom skaderisken ökar med åldern. Men så länge jag tycker det är roligt att springa långt och långsamt fortsätter jag med detta. Under 1982-2001 låg jag på 300-400 mil om året för att därefter öka till 500-900 mil. I år kommer jag med ett skrik upp till 500 mil.

* Maran på minst 3.15

Tidsmålen får naturligtvis justeras med åldern. Men som hårdsatsande löpare i M60 tycker jag skamgränsen går vid  3.15-3.20 på maran. Det målet har jag i år inte klarat och mina två maratonlopp på 3.27 resp 3.26 får ses som misslyckanden. Fortfarande lever drömmen om att gå under 3 timmar på maran. Senast det skedde var 2005 i Hamburg (2.55) varför tiden börjar rinna ut.

Keep on running!

Få hade glatt sig åt en fjärdeplats. Men själv var jag nöjd efter målgången- kvalitetsträningen biter och nu kan det bara gå åt ett håll: uppåt!

Det är bäst efteråt. Själva tävlandet i sig kan ibland vara en pina men att ha fullföljt och känna att man gjort sitt bästa är alltid lika tillfredsställande, oavsett vad placeringen blir.

Är det egentligen så kul det här? Redan efter första kilometern i Bore Cup flög de mest vansinniga tankar runt i mitt huvud. När tredje M60-gubben sprang om funderade jag på att bryta.  Men hur skulle jag förklara detta? Kanske snubbla och låtsas stuka foten . . .

Förnuftet tog dock överhanden och jag mindes hustruns avskedsord "lycka till" och så tänkte jag på hur roligt det brukar vara med snacket i omkädningsrummet och fikat efteråt. Och så tänkte jag på hur fint uppladdningen ändå gått. Efter någon kilometer kom krafterna tillbaka och bryta fanns inte i längre i sinnevärlden.

Arrangörena i Östhammars IF hänger upp målskynket.

Årsdebuten idag i Bore Cup blev trots fjärdeplatsen ändå hygglig, tycker jag. Milen (egentligen 9,66 km) sprangs på 42.42 på en ganska kuperad bana. Vi skulle upp till de två vattentornen i Östhammar två gånger men kunde i år glädja oss åt mildväder och barmark. Distansen är kanske aningen kort för mig och jag kände att det fanns krafter kvar även om andra varvet gick knappt minuten långsammare.

Helt klart behöver jag mycket mer kvalitetsträning för att få upp farten. Jag fick en inbjudan från Arne Lekström (M60) om att träna intervaller med hans klubb Vallentuna FK.  Det blir svårt att rå på Kjell Björk från Hemlingby men kanske kan snabbhetsträningen göra att jag ändå kniper en pallplats i någon av de återstående tre tävlingarna.

Keep on running!