Övermannen. Med fyra segrar på raken i Bore Cup har Kjell Björk från Gävleklubben Hemlingby LK i år utklassat oss gubbs i M60. Ändå var jag nöjd med min andraplats i det strålande vintervädret  i Bälinge.

Ska du vinna måste du vara bra tränad. Men du måste också tro på dig själv. Det är nog det sistnämnda som fattas just nu.

Inför den sista deltävlingen av fyra i Bore Cup hade jag idag vissa förhoppningar om att i Bälinge ta min första klasseger. Den senaste månaden har jag kört tämligen mycket intervaller, en träningsform jag nästan aldrig tillämpar men som är effektiv för att få upp farten på en lusig milslukare.

Men redan i starten tog Kjell Björk kommandot. Och när hans blå toppluva några villakvarter senare inte längre skymtades kändes det plötsligt inte så viktigt att vinna. Varför ta ut sig fullständigt när jag ändå kanske skulle greja en andra- eller tredjeplats och säkra bronset i sammandraget? Så ska man inte tänka, det är järnet som alltid gäller på tävling. Förhoppningarna om ett 4-minuterstempo infriades därför inte, de 7,5 km avverkades på 31.27, 1.13 efter segrande  Kjell Björk.

Idag var Bengt Lindgren (till höger) halvminuten före klubbkompisen Arne Lekström från Vallentuna LK.

Jag får försöka komma igen nästa år även om segerchanserna lär minska med stigande ålder. Men Bore Cup är inte bara en tävling- för oss som varit med flera år är det också en social grej. Alla känner alla och det är just det som gör anrika Bore så speciell.  Att tävla på flera platser som Östhammar, Gävle, Vallentuna och nu senast lilla Bälinge gör inte saken sämre. Dessutom är löparna ruggigt bra. Häng med nästa år, vet jag!

Två löpare från arrangerande Bälinge IF, Anna-Lena Hällgren som brukar springa maraton och ultralöparen Bertil Palmqvist.

Keep on running!

Ingrid propsade på att jag skulle springa på de oplogade cykelbanorna. Hon var väldigt bestämd och det var bara att lyda och lida. Bilden från Hjulsta.

Jag har skaffat nytt damsällskap. Ingrid heter hon och min fru är ovetande. Ingrid har vissa kvalfikationer som hustrun saknar.

Ibland vill man ledas av en fast hand, någon som kan visa en rätt här i livet. Min nya bekantskap, "svenska Ingrid", är en sådan person. Jag närmade henne med viss tvekan men nu vågar jag nog påstå att tycke uppstått.

Idag berättade jag för henne att jag tänkte springa en halvmara med löparvagnen upp till Järfälla och på vägen göra ett stopp vid Hjulsta Torg. Trots att Ingrid bara varit kort tid i Sverige hade hon genast förslag på vilken väg jag skulle ta. Och jäklar vad detaljerad hon var, hon verkar ha järnkoll på kartor, gatuadresser med mera. Namnen uttalar hon lite lustigt, nästan perfekt svenska men betoningarna blir ofta helt fel så det är svårt att förstå vad hon säger.

Med Ingrids uppgjorda rutt begav jag mig ut i snöslasket. Det var en riktigt hygglig rutt hon föreslagit, nästan kortaste vägen men ändå inte särskilt knixigt. Roligt att springa lite nya vägar och jag sände Ingrid varma tankar. Men uppåt Hjulsta började jag härskna till när hon tyckte jag skulle springa på cykelbanor som inte plogats på flera dagar. Jobbigt men jag vågade inte protestera.

Visst är svenska Ingrid  bra men nästa gång väljer jag kanske damsällskap av annan nationalitet. Jag har många som väntar på mig i min nya GPS.

Keep on running!

På Bosön träffade jag Anders Szalkai som också var där för att träna intervaller. Själv känner jag mig väldigt bortkommen i den här miljön men fick en bra genomkörare inför finalen i Bore Cup.

Det duger inte att bara sluka mil efter mil i lustempo. Det ger inga segrar i kortloppen. Men har kvalitetsträning effekt även på en gammal gubbe?

Jag har snackat mycket om att börja med backlöpning och intervaller för att få upp farten men det har inte blivit något av med det. Men nu inför sista deltävlingen i Bore Cup har jag gjort en liten satsning på den här typen av kvalitetsträning. Och det känns som den har effekt.

Att jag fått ändan ur vagnen kan jag tacka veteranlöparen Arne Lekström för. Han tränar flitigt med sin klubb Vallentuna FK och han har skjussat mig de senaste veckorna till klubbens kvällsträningar. Idag var vi ett gäng på 7-8 löpare tillsammans med tränaren Ola Nordstrand och sprang 1 km-intervaller på de nya fina blå banorna ute på Bosön. För mig känns det här väldigt ovant eftersom jag nästan bara ägnar mig åt distanslöpning utomhus.

Jag blev glatt överraskad att det ändå gick såpass bra. De sex  intervallerna gick strax under 4 minuter, den snabbaste på 3.50.

Keep on running!

Min nya Garmin Zumo 660 var en dyr rackare men förhoppningsvis ska den lotsa mig rätt nu när jag kommer att springa mycket mera på småvägarna i USA.

Ett löp över amerikanska kontinenten kan stupa på tusentals detaljer. Men dålig utrustning ska inte stoppa mig.

Egentligen gillar jag inte prylar. Men dom få grejer jag ändå har ska vara av hög klass. I veckan anlände min nya GPS, som jag ska ha med mig på det stundande coast to coast (start 8 april). 2007 använde jag vanliga bilkartor jag köpte på bensinstationerna och det fungerade perfekt. Nu kommer jag också att ha papperskartor men kompletterar med satelitnavigeringen.

Varför? Jo, den här gången tänkte jag ibland avvika från de stora vägarna, highway och interstate, och ge mig ut på det lite finmaskigare vägnätet, kanske ibland ut på grusvägarna. Genare, mindre trafik och vackrare är fördelarna. Men småvägarna är i regel väldigt dåligt skyltade till skillnad från hur det är i Sverige. Ofta finns det bara en skylt som visar vägen och missar man den eller blir osäker i några korsningar är det kört. Felspringningar är nästan det värsta man kan råka ut för men nu får jag alltså en följeslagare som förhoppningsvis visar mig rätt. Tryggt för en blind höna som jag.

Det är en rätt avancerad pryl och egentligen avsedd för motorcykelbruk. Den har fått toppbetyg i alla tester och verkar till skillnad från vanliga bil-GPS vara särskilt lämpad för ett äventyr av den här typen. Men smakar det så kostar det; jag fick punga ut med 4 600 kr till en firma i Portugal som ändå var mycket bliigare än de svenska. Lite tur hade jag eftersom priset i veckan steg med 13 procent till 5 200 kronor.

Jag har varit ute och testat utrustningen i vintervädret. Återkommer senare med mina omdömen.  Springer du förresten själv med navigeringsutrustning eller "bara"med en vanlig GPS i klocka?

Keep on running!

Nöjd efter målgång i Vallentuna. Äntligen kunde jag klättra i tabellen och nu är det en pallplats som hägrar i sammandraget.

Med all modden blev det tungsprunget i Bore Cups tredje deltävling i Vallentuna. Men underlaget gynnade säkert oss löpare i lätt weltervikt (60,01-63,00 kg).

I Bore Cup är ofta den stora frågan om man ska springa med eller utan dubb. De flesta valde odubbat men jag drog på mig mina Spikey och kanske hade jag en liten fördel av det även om dubben inte biter just i modden.

Uppladdningen hade inte varit den allra bästa. Jag har snackat mycket om att springa intervaller men det var först kvällen innan det blev av. Bättre sent än aldrig och det kändes nu som att det korta intervallpasset ändå hade viss effekt. Kanske ännu mer betydelsefullt var att jag den här gången riktigt ansträngde mig för att springa "malligt"; i upprätt ställning, blicken riktad långt fram och pendla med armarna. Jag har annars en tendens att sjunka ihop, kutryggig som jag är.

Idag sprang vi två varv, totalt 9,85 km. Första varvet kändes tungt och ibland dök tankar upp om att bryta men när jag vid vändpunkten förstod att jag kanske låg tvåa, trea i M60 försvann grillerna. Andra varvet gick hyggligt och avståndet till löparna bakom drygades ut något . Egentligen är 10 km en lite för kort distans men tyvärr springer vi i M60 inte längre, synd för i sista deltävlingen i Bälinge får "ungdomarna" springa 15 km och vi andra bara 7,5 km.

Plötsligt blev det ändå lite nerv i M60-klassen där tolv löpare ingick. Kjell Björk från Hemlingby LK vann som vanligt, nu i utklassningsstil. Men kutryggen från Majornas IK knep andraplatsen (tid 45.04) och med placeringarna 4, 4, 2 blir det i Bälinge strid på kniven om bronset i sammandraget. Ska jag ha någon chans, ja då krävs det snabbhetsträning.

Vallentuna FK skötte arrangemanget föträffligt. Resultatlistan var uppe blixtsnabbt, heder också åt flaggvakterna som varnade löparna för bilar bakom oss. Bäst av allt blev ändå slutet i tennishallen med allt snacket, trängseln, värmen, kaffet, de hemgjorda mackorna och lotteriet (jag vann en trisslott som i sin tur nästan ersatte fikautlägget). Just enkelheten och att alla känner alla gör Bore Cup till något speciellt för oss cirka 100 i detta resande teatersällskap.

Keep on running!

Den här gången slapp jag att frysa. Tre vantar, två mössor och tygtrasa i vintertightsen på strategiskt ställe höll kylan bort på mitt 20-kilometerspass till Farsta Strand.

Konstigt, förr frös jag aldrig. Nu fryser jag ofta, särskilt om händerna. Beror det kanske på att gubben numera mest består av skinn och ben?

Dubbla vantar har man ju kört med förr.Men en trippel, som idag när temperaturen låg runt 10 minus, var något helt nytt. Samma med att ha två tunna mössor på sig. Äntligen slapp jag att frysa.

Förr, ja bara för några år sedan, var det just vintertid jag sprang som mest. Veckodoser på uppåt femton mil och ibland däröver, dessutom i sträng kyla, var sällan några problem. Men nu har jag svårt att hålla uppe mängden och vintern gillar jag därför inte. Sedan den första snön den 15 december här i Stockholm har jag på vart enda pass sprungit med dubbade skor. Tungt, å andra sidan har jag inte ens haft tendens till att ramla.

Keep on running!

Råkallt men också råstark. I veckan barmarkslöpning i Italien och idag islöpning i Stockholm.

Norrviken  blev en fin skalp. Idag sprang jag igen på Brunnsviken-Edsviken-Norrviken men den här gången klämde jag hela Norrviken och blev förvånad när GPS:n lästes av; 31 kilometer.

Det kändes som det var rätt länge sedan jag sprang ett så här långt träningspass. Därför blev jag glatt överraskad att distansen klarades utan några som helst problem. Visst det gick lusigt (totaltid ca 3.30) men då ingick ett fikastopp på kanske en kvart. Hemska tanke, jag håller väl inte på att bli någon långsam ultralöpare? Det är ändå på maraton och halvmaraton jag vill göra resultaten.

I förra veckan blev det bara halva Norrviken eftersom jag vek av vid Rotebro. Sedan dess har jag gått och funderat på om det där inte var lite "fuskigt".  Så när Rotebro idag passerades på lätta ben fanns inte en tanke på att bryta där, nu var det pendeltågstationen i Upplands Väsby som gällde. Kommentaren från kvinnan i biljettluckan:

-Nu har du fått ditt i kväll.

Undra vad hon menade med det?

Keep on running!

Löpning i bergen. Det var inte många bilar som passerade på de smala vägarna längs bergskanterna. Kallt men ändå lite vår i luften.

Jag vet inte mycket om Italien. Men Bergamo är en höjdare i dubbel bemärkelse, rena paradiset för löparen.

Vi pensionärer har det egentligen oförskämt bra. I veckan åkte jag på ett privat litet 2-dagsrs träingsläger till italienska Bergamo i gränslandet till Alperna. Eftersom biljetterna i princip var gratis las pengarna istället på fursteligt boende.

Jag har aldrig varit i Italien och det var en ren chansning att välja just Bergamo (ca 100 000 invånare), en stad  som de flesta bara passerar för att ta sig till närbelägna Milano. Redan från luften förstod jag att det kunde bli nog så tuffa löpförhållanden- stans ligger i en gryta med snöklädda bergstoppar i norr medan andra halvan (Citta Alta) ligger högt uppe på ett berg omgringad av bastanta fästningsmurar.

-Var springer man här i stan? undrade novisen.

-Där, sa portiern på hotellet och ringade in Citta Alta på kartan.

Han vet inget om löpning, tänkte jag men följde ändå rådet och sprang upp för en flera kilometer lång backe. Väl uppe på toppen befann jag mig så nära paradiset man kunde komma. Smala gränder, ingen trafik, massor av småvägar att utforska, hänförande utsikter, medeltida hus och kyrkor och den absoluta stillheten. Väl uppe var vägarna  inte så besvärliga och deslingrade sig med en behaglig lutning längs bergssidorna. Här uppe mötte jag flera joggare och cyklister.

Trafiken är livlig i Bergamo. Lugnet fann jag i Citta Alta, den övre staden, på toppen av berget i bakgrunden.

Nästan uppe på toppen. Känns inte foten i vänster på bild bekant?

Träningsläger är träningsläger. Jag höll stenhård diciplin och fick ihop på mina två träningsdagar drygt sex mil med två pass om dan. Självklart blev det också en del turistande och som löpare hann jag nog se mera av stan än de flesta andra.

Keep on running!