Vi är stolta över Sverige och den svenska flaggan. På en gård utanför Elm Creek i Nebraska stötte jag på en en grupp svesnkättlingar: Vicki Eriickson Westcott (båda föräldrarna svenskar, mamma Johanson och pappa Ericson), Pam Kealey, Dave Wallinger samt  Pat och Floyd Waller.

Jag springer på Oregon Trail, den gamla utvandrarleden. På 1860-talet rullade det här dagligen 800 vagnar västerut och indianöverfallen var många, berättar en minnesskylt. Idag är det bara jag som rullar med min vagn och det är hur fridfullt som helst.

Vad var det där? Jag tvärnitar kärran när jag ser en svensk flagga målad på en husvägg. Det gula korset är något felplacerat men helt klart måste det bo svenskar här, tänker jag. På gårdsplanen kör fFoyd Waller med sin traktor och gör fint, det är Memorial Day idag.

Efter ett tag har han samlat ihop en hel grupp svenkättlingar. Det var hustrun Pat Wallers idé med flaggan, själv har hon besökt både Stockholm och Göteborg och åkt båt på Nordsjön. "Underbart vackert i Sverige" intygar hon för de andra som inte varit där. Vid sidan av flaggan är det målat något som möjligen kan liknas vid en Dalahäst. Pat blir jätteglad när hon får träffa en "riktig" svensk. Det är viktigt att inte glömma bort det svensk arvet, menar hon. Och den 19 juni firas The Swedish Day i Holdrige, stan där jag nu befinner mig i.

När jag springer i dessa svenskbygder i Nebraska borde jag ha haft den svenska flaggan på vagnen. Annars har jag velat vara försiktig med att skylta med nationaliteten, det kan bara reta, tror jag.

En svensk kyrka stod utanför Nebraska Prarie Museum utanför Holdrege.

Solen skiner och löpningen går väldigt lätt igen. Det blev rena nostalgitrippen idag och igår eftersom jag för första gången sprungit på samma vägar som 2007. Plötsligt bubblar det upp minnen och jag minns helt oväsentliga detaljer, till exempel att det var SCA:s handdukspapper Tork på toaletten på Sinclair i Overton, att det luktade koskit utanför Elm Creek, att det regnade och att jag hade skavsår på låren men att SCA:s papper lindrade lidandet. Kvinnan på Sinclair jag då mötte jobbade tyvärr inte idag varför efterträdaren nog tyckte jag var en kuf när jag dök in på toalettenför att kolla om man fortfarande körde blågult på toan. Glädjande nog gör man det!

Totalt blev det 58 kilometer idag måndag, i början i medvind men när jag vände söderut kom den hemska motvinden igen. Väl framme i Holdrege intervjuade lokaltidningen mig och tidningsmannen hade också svenskt påbrå. Morgondagen blir kort, bara 38 kilometer till Minden.

Gårdagens bil(d)fråga verkade svår. Den gamla bilen på åkern var en Dodge Pioneer som tillverkades åren 1960 och 1961.

Jag vågar mig på en ny bildfråga. Jag har nu bott på ett 50-tal motell och en del har haft pool inomhus. Hur ofta tror ni jag utnyttjat denna lyx?

a) Bara en gång

b) Alltid om motellet har pool

Det blev bad på Super8 i Holdrege. Hemskt vad mager jag ser ut- får äta ännu större portioner på Mc Donalds.

Keep on running!

Jag har äntligen kommit till min "hemstad" Gothenburg och tar ett glädjeskutt framför den gamla järnvägsstationen. Gothenburg grundades 1881 av den svenske utvandraren Olof Bergström som lockade hit svenskar under falska premisser om att här fanns skog och vackra sjöar.

I Evangelicat Free Church i Gothenburg, Nebraska blir jag under söndagens gudstjänst mottagen närmast som en messias. Jag hyllas, penninggåvor sträcks fram och gamla svenskättlingar kommer fram och pratar om hur det är i gamla Sweden.

Underbart att vara tillbaka i Gothenburg. I den här staden med en hel del svenskättlingar var jag för tre år sedan under mitt förra coast to coast. Och som jag blir mottagen! Dörrarna öppnas, jag får känna mig som kung för en dag.

Jag träffar samma familj som jag besökte då, Diana Rahe Unterseher och Terry Jessen och får bo i deras villa. Egentligen skulle jag ha inkvarterats i deras nya stora motell de bygger i Gothenburg men bygget har blivit förseant något. Dina och Terry följer också med på dagens löpning, Trerry på cykel och Diana i pickup. Och efter lunch i Lexington skjutsar de mig hem. Vilken gästfrihet!

Sonen Park, Terry  Jessen och Diana Rahe Untreseher framför deras nya hotell i Gothenburg. Om några veckor öppnar motellet, en jättehändelse i Gothenburg med knappt 4 000 invånare.

Tillsammans med motellfamiljen besökte jag gudsjänsten i den evangeliska kyrkan. Gudstänsterna här har lite friare former, mycket musik, alla verkar känna alla  och under gudstjänsten går man runt och hälsar på varandra med orden "good morning" och så får man önska vilka psalmer som ska sjungas. Datatekniken hade här kommit långt, bland sågs texterna på en storbildsskärm.

Själv fick jag stiga fram och blev presenterad av Terry. Mottagandet var närmast kungligt- en svensk viking som springer coast to coast gillar amerikanerna. Och saken blev ju inte sämre av att jag är född och uppvuxen i "riktiga" Gothenburg (Göteborg).

Svenskättlingen Mary Carlson blev glad över att träffa en svensk. Hennes föräldrar kom från norra Sverige men själv har hon inte besökt Sverige.

Wallard Person pratade lite svenska. Hans föräldrar kom från Hörby i Skåne.

Löpningen från Arnold ner till Gothenburg blev som sagt mycket besvärlig men dagen därpå, söndagen vände vinden och rutten gick i en  en öststlig riktning. Medvind med andra ord och jag formligen flög fram. Otroligt roligt att också få springa på samma vägar jagsprungit på och återse restaurangen i Lexington där jag lunchade 2007.

En Dagens fråga hinner jag också med. Vad är det här för bilmärke, modell och när kan den vara tillverkad?

Utkörd på en åker stod den här pärlan. Men vad är det för bil?

Keep on running!

En minst sagt hektisk, blasig och pa alla satt besvarlig  dag gor att jag inte  kan blogga idag. Ar i Gothenburg och aterkommer pa sondag fran Lexigton. Allt annars bra med mig. Vi hors!

Keep on running

Far och son i Sinclair uniform. Norval van Diest, 75 år startade och byggde macken i Dunning, Nebraska 1960 och sonen Norman sköter tankningen åt kunderna och jobbar också i verkstaden.

Det finns fortfarande bensinstationer i USA där kunden inte behöver tanka själv, tvätta rutorna eller kolla oljan. Miljön var som i 60-talets Kalle Anka-tidningar när jag svängde in på Sinclair i Dunning i Nebraska.

75-årige Norvall van Diest klädd i eleganta gröna kortbyxor skrattar ofta, skojar med kunderna och verkar vara en riktig spjuver. Sonen Norman är lite mer reserverad, har oljefläckar på skjorta och keps och sköter bland annat verkstan.

-Jag ska jobba så länge jag kan. Macken är mitt livsverk, säger Norvall medan kunderna strömmar in hela tiden där jag sitter vid ett av borden med en stor coke och två smörgåsar värmda imicron.

Macken fyller 50 år i år  och det ska senare firas. Norvall har byggt den själv av gamla slipers han plockat från en nerlagd järnväg.

-Stabilt och varmt, skrattar han och berättar att det var Conoco de första 35 åren men sedan tyckte oljebolaget att han sålde för dåligt och då blev det Sinclair.

Jag berättar om den gamla Volvon ifrån 1977 i Valentine. Norvall lyser upp och säger att det var en av världens bästa bilar. Han har lagat många Volvo men dagens bilar med all teknik är för svåra.

Kathey Christensen, motellägare i Halsey, utnämner jag till Dagens hjälte. Spontant erbjöd hon sig att att åka ut och leta efter min borttappade cykelpump. Och hon fann den direkt! Den låg precis där jag trodde den skulle ligga och hade sheriffen skött sitt jobb hade han kunnat få titeln.

Kathy Christensen fann direkt min cykelpump på vägrenen. Dagen var räddad!

Löpningen idag blev 72 kilometer och det var kraftig motvind hela tiden samt kuperat. Maximalt besvärligt alltså. Att springa så här långt handlar mycket om  teknik, tror jag. Det gäller att springa väldigt långsamt, aningen fortare än gång (idag pendlade löphastigheten mellan 7-9 km/timman) och att inte öka farten om det plötsligt skulle kännas lätt. Det är en vägvinnande stil. Det var också väldigt varmt och det gick åt cirka 8 liter vätska, mest vatten idag.

Vackert landskap med sandkullar men väldigt kuperat och dessutom hård motvind. Det var inte många bilar som passerade här. Men en bilförare, en kvinna i en stor fin vit pickup, lovade mig en gratis middag vid framkomsten till Arnold. Också en Dagens hjälte!

I morgon lördag springer jag till Göteborg, min födelsestad. Förlåt, jag menar Gothenburg där jag en gång tidigare varit.

Keep on running!

De cirka två kilometer långa koltågen gav ibland visst skydd i den kraftiga motvinden.

Med 264 mil har jag nu sprungit halva distansen. Glädjande men trippen går inte bara i dur- jag har problem.

Va, problem, du som varit så positiv hela tiden? Lugn, mitt största problem är vädret och det är kanske av övergående slag. Men aldrig har jag haft så stora problem med vädret; det har snöat, regnat, varit isande kallt och jag har råkat ut för hagelskurar och varit i utkanten av en tornado. Just nu är det den hårda motvinden som plågar mig. Det känns som jag haft vinden emot mig veckovis och den tröttar inte bara ut mig, det är också som om den torkar ut mig. Löpningen blir inte rolig och dagarna väldigt långa.

Idag tillstötte ett nytt problem. Jag blev av med min cykelpump några kilomterar bort från motellet här i Halsey. Efter ormattacken och lagning av slangen har läckaget ändå fortsatt. Idag hade jag pumpen framme många gånger och jag råkade glömma kvar den på vägrenen. Jag var för trött för att springa tillbaka och det började bli mörkt. Därför försökte jag stoppa några bilar men ingen stannade.

Räddningspatrullen rycker ut? Inte alls, från sheriffen fick jag ingen som helst hjälp, snarare blev jag trakasserad.

Plötsligt kommer sheriffen i sin stora bil med blåljuset påslaget. Räddningen, tänkte jag. Jag berättade om att jag måste ha glömt pumpen 1-3 kilometer härifrån och frågade om han inte kunde köra tillbaka och plocka upp den. Det skulle bara ta några minuter.

-Jag har inte tid med sådant. Visa mig din legitimation, sa han barskt.

Ingen hjälp alltså från den som har till uppgift att hjälpa. Och särskilt bråttom hade han inte. Efteråt hörde jag från flera att sheriffen här är illa omtyckt.

Nu står jag alltså utan pump och en vagn med punka i ett samhälle med 80 invånare. Kanske löser det sig imorgon bitti. Hotellägaren var mera av det hjälpsamma slaget; först ringde hon till den lilla restaurangen och bad dem ha köket igång lite längre än vanligt eftersom en hungrig kontinentlöpare var på ingång. Dessutom ska hennes make och jag köra ut och leta efter pumpen.

Denna söta lilla sköldpadda på vägrenen skrämde mig inte.

Svaret på gårdagens fråga är att jag ligger några dagar före jämfört med den ursprungliga planeringen. Per och Torsten tippade rätt.

Keep on running!

Tornadospanarna tog den här bilden när jag kämpade i den otäcka hagelstormen. Drygt 1,5 mil där jag nu befinner mig (Valentine) hade denna storm utvecklats till en tornado och svept med sig ett café.men ingen människa skadades. På bilden försöker jag skydda ansiktet mot haglet. Foto: Greg Guise

Ett glädjehopp när jag idag rullade in i Nebraska min sjätte delstat.

Jag är i Valentine, Nebraska. Här har jag både sett och fått åka med stans enda Volvo, en rishög från 1973.

Dagens rapport blir kort på grund av stora internetproblem. Jag har tagit mig en bra bit in i Nebraska och pustar nu ut på Super8 i Valentine efter att blivit hämtad ute i det ödsliga landskapet med sandkullar.Kraftig blåst och slakmotor på flera mil har gjort löpningen myclet besvärlig.

Ännu värre lär det bli imorgon torsdag. Målet är ändå att nå ett motell i Holsey där jag har ett rum bokat. Vindstyrkan ska öka till det dubbla. Om jag inte hade denna motvind hade det gått mycket snabbare, jag är just nu i väldigt bra form.

Luther Whitmer, 27 år och anställd på Super8, kom ut och hämtade mig och skjutsade mig till motellet efter avslutad löpning. Bilen var en av de värsta rishögar jag sett men Luther älskade den och var överlycklig över att få träffa mig, en svensk och dessutom född i Göteborg där bilen tilverkades för 33 år sedan.

Dagens fråga hinner jag ändå med. Hur tror ni jag ligger till tidsmässigt jämfört med mitt ursprungliga schema som jag inte visat någon annan än Jan:

a) 1-3 dagar före

b) 1-3 agar efter

c) Exakt som planerat

Keep on running!

Ännu ett indianreservat som jag passerar, nu Rosebud. I staden Mission ger man ut en lokaltidning men den missade nyheten om min ankomst trots besök på redaktionen.

Det kändes lite som om den fattige inte hade någon sked när det regnade manna från himlen. I staden Mission stegade jag in på lokaltidningen Todd Country Tribune. Där missade redaktören ett scoop- hon förstod inte att framför henne stod en kontinentlöpare, den förste som någonsin passerat staden.

Om jag hade velat hade jag kunnat få väldigt mycket press. Jag söker inte publicitet men har inte något emot den. Rune Larsson var ännu mer restriktiv, han nobbade alla tidningar.

Som gammal journalist köper jag alltid lokaltidningarna där jag stannar till. Det är roligt att det fortfarande finns så många lokaltidningar kvar, flera riktigt små och väldigt lokala. Roligt också att tidningarna är så billiga här, lösnumren kostar ofta bara 75 cent.

Självklart jämför jag våra tidningar med de amerikanska. Och i den jämförelsen behöver vi  inte skämmas. Småtidningarna här men även exempelvis draken i Rapid City ser ålderdomliga ut, ungefär som våra på 70-talet.; sällan färgbilder, taffligt redigerade, lösblad och inte klistrade. Lokaltidningarna ägnar stort utrymme åt till exempel skolavslutningar, händelser i Rotary etc, sådant som jag själv skrev en gång om på lokaltidningarna under 70-talet men som nu nästan försvunnit i våra fina svenska landsortstidningar.

På motellen tittar jag på de stora nyhetskanalerna i tv. Och inte heller här ska vi skämmas. Reportern och inte den intervjuade är ofta huvudpersonen, presentationerna sker väldigt teatraliskt, reportrarna är aggressiva och man pratar gärna i mun på varandra. Nej, den där "tuffa" stilen gillar jag inte. Bra däremot att det finns så många nyhetskanaler, i Sverige är det närmast skandal att Rapport och Aktuellt i princip är samma vara, tur att TV4 Nyheterna bryter monopolet.

Min löpning går just nu otroligt bra. 71 kilometer, delvis i motvind från White River till ett casino ett stenkast från gränsen till Nebraska, var inga som helst problem.

När det är så här platt och fint, ja då går det undan. Jag sprang halvmaran på 1.50, snabbt för mig med vagn eftersom ultralöpning går ut på att hålla igen.

Rätt svar på gårdagens fråga om ormen gavs av Ulf och Per. Visst var det en Bull snake, en av de största ormarna i Amerika, inte giftig men ändå inte ofarlig.

Bull snake flyr fältet.

Keep on running!