Äpplen, plommon och vinbär från min grannes koloniträdgård transporterades smidigt hem på babyjoggern. Har aldrig känt något behov av att  äga en bil.

Skördetid. Ja nu är det också skördetid för oss löpare. Det är på hösten vi är som bäst och det är nu vi ska upp till bevis i tävlingarna.

Vilka underbara dagar för löpning; sol, 13-15 grader och och möjlighet att springa när och var jag vill. Jag gillar det sorglösa livet som avtalspensionär. I veckan hängde jag med min klubbkompis Arne Lekström till Vallentuna och körde intervaller med några löpare i Vallentuna FK (jag tävlar för Majornas IK men tränar med Vallentuna- perfekt!). Och så blev det en runda ut till grannens koloni i Stora Mossen för att hämta hem den första äppleskörden.

Cykla är ju perfekt att göra till jobbet men minst lika bra är att springa. Fast skulle jag och min son Erik klara det på 15 minuter? Nej, det gick inte, de cirka 3 km från skylten på Solnavägen till Sergelstorg gick på drygt 20 men vi tog oss nog fram säkrare än cyklisten.

USA-löpet har gjort att det inte blivit så mycket tävlande i år. Påsksmällen i våras (klassegrare) och Stockholm Halvmarathon (3:a i M60) är facit hittills. Närmast väntar Umemaran den 9 oktober. Där hoppas jag få skörda frukterna efter all mängdträning. Styrkt efter halvmaran ställer jag också upp på VeteranSM i Bålsta veckan efter. Där kommer det garanterat inte vara några ungdomar som nästlar sig in och springer på lånade nummerlappar från pappa och andra gubbar.

På tal om nummerlappsfusket- det verkar som droppen urholkar stenen. Jag har fått signaler om att en stor arrangör är på väg att svänga och tillåta omregisreringar. Återkommer när jag har något konkret att rapportera.

Nu gäller det att vässa formen inför de sista tävlingarna. På måndag åker jag till Long Island, New York  för en veckas träningsläger i vackra omgivningar. Vad skönt att kunna vara lite stationär och inte behöva bryta upp varenda dag för en ny 5-milare.  Sovmorgon, två pass om dan, mycket kvalitetsträning och långfrukostar väntar.

Du missar väl inte reportaget i senaste numret av Runners World? Kenneth Gysing har gjort ett hemma hos på Tomtebogatan och härliga bilder utlovas från mitt coast to coast.

Keep on running!

Arrangörerna av Stockholm Halvmarathon har idag strukit  den 25-årige "fuskaren", som sprang i pappas namn och petade ner mig på en förarglig fjärdeplats. Nu får jag tredjepriset men det satt långt inne.

Trixandet med nummerlappen har gått till ungefär som jag  förmodat. Pappan kunde inte starta eftersom han blivit sjuk varför han överlät nummerlappen till sonen. Denne ringde då kansliet för att göra en namnändring, fick nobben men sprang ändå. Sonen kontaktade mig idag och bad om ursäkt och ursäkten godtas.

Om det blir startförbud för far och son nästa år vet jag inte. Däremot hoppas jag att arrangören i fortsättningen tillåter nummerlappsbyten och gör det enkelt och billigt att registrera bytena på nätet. Vi som krigar om placeringarna i veteranklasserna vill inte ha fler skandaler.

Keep on running!

De här personerna sprang in som nummer 1, 2 och 4 i på årets Göteborgs Varv i klassen M60. Men är dom verkligen i 60-årsåldern? Foto: MarathonFoto.com

Det fuskas vilt på de stora löpartävlingarna. Idag kan jag avslöja att fem av de tio främsta löparna i min egen åldersklass, M60, på årets GöteborgsVarvet inte var några gubbar i 60-årsåldern utan snarare ungdomar.

Att tillhöra de tio bästa löparna i sin åldersklass på GöteborgsVarvet är stort. Eftersom halvmaran är så gigantisk (drygt 900 löpare i mål bara i M60) är den placering du får där ofta liktydig med placeringen du  totalt sett har i Sverige.

Just placeringen i den egna åldersgruppen, inte tiden i sig, är minst lika viktig för många veteraner  som för senior-eliten ((du är veteran redan från 35 år). Därför är det sorgligt att arrangörerna av stora löpartävlingar som bland annat  Stockholm Halvmarathon och GöteborgsVarvet inte lyckas stävja det utbredda nummerlappsfusket.

I helgen missade jag själv tredjeplatsen i Stockholm Halvmarathon för att en 25-åring lånat pappas nummerlapp och därmed "vann" 60-årsklassen. Nu visar det sig att den här typen av fusk, ja jag kallar det för fusk när man slår sig in bland tio-i-topp löparna, snarast är regel än undantag. Min granskning av bilderna tagna från GöteborgsVarvet visar att så är fallet.

När jag ringer upp tvåan i M60 på GöteborgsVarvet, en 62-årig idrottsprofil från Mariestad, erkänner han utan omsvep att han låtit någon annnan springa i hans namn.

-Jag tänkte inte på konsekvenserna att någon missade silvret. Själv gör jag halvmaran på 2 timmar, inte 1.30.

Har du bett om att bli struken från resultatlistan?

-Nej.

Så här ser den åldersklassindelade resultatlista som Varvet nyligen la ut på sin hemsida:

1. X X, Falkenbergs OK  (fuskare)

2. X X, Mariestads AIF (fuskare)

3. Åke Palmqvist, IK Akele (loppets rättmätige segrare)

4. X X (fuskare)

5. X X, Hagens AIK (fuskare)

6. Inge Johansson, Kisa SK (silvermdaljör)

7. Anders Gezelius, Donsö IF (bronsmedaljör)

8. Leif Christensen (4:a)

9. Göran Önnerby, Anderstorps OK (5:a)

10. X X, LRF Konsult (fuskare)

Eftersom jag bara ringt en av de fem fuskarna kan jag inte tvärsäkert utala mig om vad som ligger bakom fusket. I de flesta fall är det säkert harmlöst- man har inte kunnat starta av någon anledning och skänker eller säljer då sin dyra nummerlapp till någon bekant. Ren aningslöshet alltså.

Hade GöteborgsVarvet och bl a Stockholm Halvmarathon tillåtet byten och också registrerat bytena med nya namn hade man sluppit mångaav problemen. Här måste en ändring till! Arrangören förlorar inget ekonomiskt men skulle också kunna ta ut en bytesavgift.

När jag i veckan påtalade fusket på min blogg och diverse löparforum utbröt en läsarstormstorm med uppåt 200 inlägg och över tusen dagliga besökare på min hemsida.  Några tyckte jag hängde ut folk men de flesta stödde mig, ingen förnekade att jag borde ha tredjepriset. Men det bästa med debatten var nog ändå att så många krävde att reglerna för överlåtelse måste ändras. Och nog var det roligt att jag grejat ett guld för Åke Palmqvist både på Stockholm halvmarathon och på GöteborgsVarvet genom att avslöja fuskarna!

Keep on running!

Det fuskas friskt i veteranklasserna- personer överlåter nummerlappen på en yngre löpare men kommer in i resultatlistorna som vinnare. Jag har nya bildbesvis och kommer ikväll här på bloggen att avslöja ytterligare "fuskare". Välkommen åter!

Keep on running!

Den här löparen vann 60-årsklassen på Stockholm Halvmarathon. Men är det inte något lurt- ser han inte betydligt yngre ut? Foto: MarathonFotos

I lördags blev jag fyra i klassen M60 på Stockholm Halvmarathon. Vann gjorde en för mig helt okänd 61-åring. Mina efterforskningar visar nu att någon annan måste ha sprungit med hans nummerlapp- "fusk" med andra ord!

Överst i resultatlistan i M60 står Olle Olerup, Saltsjöbaden, född 1949 och med sluttiden 1.26.22 vilket var 7 minuter snabbare än min tid. Olle hade nummerlapp 2678. MarathonFotos bildbevakade loppet och idag la man ut de första bilderna på nätet.

När jag knappar in Olerup får jag upp flera bilder (se ovan), inte på en 61-åring utan på som det verkar en 25-åring, kanske hans son. Helt klart är det inte Olle som springer utan en betydligt yngre löpare.

Ytterligare efterforskningar visar att Olle, som är professor och gjort sig en förmögenhet på att häromåret sälja sitt bioteknikbolag till LinkMed, ibland springer en del halvmaror. Då brukar tiderna vara betydligt blygsammare, runt 1.45-2.00. De senaste tiderna är från Wien och Jamacia med 2.01 respektive 1.59 år 2007.

Varför någon annan sprungit med hans nummerlapp vet jag inte. Jag ser i resultatlistorna att Olle ibland får mässfall och inte ställer upp i tävlingar han är anmäld till. Kanske var det så den här gången också. Av ekonomiska skäl borde han dock inte behöva överlåta nummerlappen. Han borde vara tämligen förmögen eftersom han 2007 hade råd att köpa Sveriges dyraste hus, en papmig tegelvilla i Saltsjöbaden för 27 miljoner. Säljare var kändisen och it-entreprenören Johan Stael von Holstein.

Jag tror inte att det ligger något ont uppsåt i det hela, snarare aningslöshet. Men det är trist när det blir så här eftersom de bästa i veteranklasserna krigar om placeringarna. Själv borde jag alltså blivit trea i loppet men nu skickas kanske bucklan ner till Saltsjöbaden och inte till Birkastan om min protest inte godtas.

Själv tycker jag det kan vara OK att springa med någon annans nummerlapp men inte om löparen är så bra att han eller hon tar sig in på prisplats. Vad tycker ni själva?

Keep on running!

Trötta ben. En mil kvar till Tierp, tallskog, raksträckor, lite trafik  och uppförsbacke hela tiden.

Sommaren är över. Så kändes det  denna småruggiga septemberdag på en 55 kilometer långa löptur genom de uppländska storskogarna. Det enda som påminde om svensk sommar var de två myggbett jag fick på benen.

Jan kom från Gävle och jag från Stockholm. Vi möttes på Skyttorps station och vi var de enda som klev av Upptåget. Det duggregnade, var 12-13 grader och kändes ruggigt i största allmänhet. Men att ställa in vår dryga fem mil löp- respektive rullskridskotur till Tierp var det inte tal om. Det skulle klarna upp vid lunchtid, löd väderrapporten. Men våra badplaner skrinlades tidigt.

Uttern till höger och Jan till vänster.

Vårt första stopp blev pizzerian i Österbybruk. Frusna och lite blöta hängde vi på låset när man öppnade klockan 11. Vi var också rätt trötta efter våra två mil eftersom vägen hade gått svagt uppför hela tiden. Inte skulle stigningen fortsätta?

- Nej, det är platt ända fram till Tierp, försäkrade serveringspersonalen.

Med det lugnande beskedet smakade strömmingen och potatismoset extra gott. Samtidigt verkade solen bryta igenom och Jans humör var nu på topp eftersom han spanat in fin och slät asfalt, viktigt för rullskridskofolket men oviktigt för mig.

Vi hade inte mer än kommit ut på stora vägen förrän den fina asfalten var borta. Och så satte backarna in,  det gick knappt synbart uppför hela tiden, inte en enda nerförsbacke.  Och vart tog det fina vädret vägen? Många felaktiga förutsägelser den här dagen.

När skylten Tierps kommun dök upp var det nästa som att passera en delstatsgräns i USA. Men det återstod 15 kilometer att springa.

Nästa metropol var Tobo, också med en pizzeria. Nu var jag så trött att jag börjat gå i en del backar. Lördagens halvmara kändes i benen men efter en hamburgare skulle väl krafterna återvända? Nej, tyvärr kom de inte tillbaka och sista milen kändes ungefär som Sista Milen på Lidingöloppet.

Jan brukade vänta in mig och sista väntan blev extra lång. Han la sig i gräset i rondellen vid infarten till Tierp och orsakade viss uppståndelse i trafiken. Bilister bromsade in och alla undrade naturligtvis vad som hänt med med den utslagne fabrorn med hjälm.

-När två bilister stannat och undrat om jag behövde hjälp insåg jag att det kanske var bäst att resa på sig. Annars skulle väl polisen rycka ut, skrattar brorsan.

Nå, ärligt talat- vad det här äventyret så kul? Tja, vad ska man säga? Det är som en mara, bäst när den är över!

Keep on running!

Det gäller att ta vara på de sista fina sommardagarna. Jan och jag ska därför imorgon onsdag ut på ett nytt litet äventyr- en femmilare på den uppländska landsbygden.

Vi startar i Skyttorp, Jan på rullskridskor och jag springandes, och vi passerar metropolerna Österbybruk, Örbyhus och Tobo. Målet är Tierp och totalt blir det cirka 51 kilometer. Tuta på oss om du skulle se oss, det gillar vi.

Keep on running!

Pustar ut efter målgången i Kungsträdgården. Tiden visste jag men inte hur jag placerat mig i min åldersklass. Det blev en glad överraskning vid hemkomsten.

Idag sprang jag tidsmässigt min näst sämsta halvmara i livet. Men ändå var jag nöjd.

Nej, ambitionerna var inte högt ställda inför Stockholm Halvmarathon. USA-löpet gjorde mig visserligen uthållig men samtidigt långsam. Ett tag "fruktade" jag att mina två äldsta barn skulle slå mig. Kanske blir det så nästa år när de tränat lite bättre, jag hoppas det! Och inför starten var jag nervös för att jag skulle "skämma ut mig".

Lite uppladdning hade ändå skett. De senaste 3-4 veckorna hade jag sprungit en del intervaller, snabbdistans och rätt mycket backlöpning på skogsstigar i Hagaparken. Kanske fick jag valuta för det idag. Jag kunde hålla ett väldigt jämnt tempo i loppet, hade egentligen inga svackor men farten fanns inte riktigt där.

Det blev delvis ett värmelopp. Här gällde det att dricka för fulla muggar- två Gatorade i varenda vätskekontroll och vatten över huvudet. Redan före start var jag lite torrlagd efter att ha sprungit hemifrån, dock bara 4 km, men ändå. Fast vad var det här mot den kvalmiga halvmaran i småstaden Wynn i Arkansas för sju år sedan? Då gick det till och med tre sekunder lusigare än idag men även då bra;  intervju i lokalpressen och ett enormt pris som var så stor att det var svår att transportera hem på planet

Något pris blev det dock inte idag men en fjärdeplats i M60. Tiden 1.33.42 kanske kan putsas på veteran-SM i halvmaraton den 16 oktober i Bålsta.

Keep on running!