Vägs ände. Mitt ute i skogen, tre kilometer från Rydbo, tog den plogade skogsbilvägen plötsligt slut och ersattes med ett skidspår. Skulle jag våga fortsätta och bära vagnen okänt antal kilometrar till Täljö?

För det mesta är långpassen lugna gatan. Men idag var det lite dramatiskt när vägen plötsligt tog slut mitt ute i skogen i ett för mig totalt okänt område. Här hjälpte inte ens en Gps.

Äntligen kom värmen. För första gången på månader har jag sprungit flera kilometrar på bar asfalt. Under dagens långpass till simhallen i Åkersberga (33 km) kunde jag efter Altorp Djursholm springa på helt snöfria vägar. Oj, vad det kändes lätt!

Vilken fantastisk vinterdag. Det var gott om skidåkare ute vid Djursholms golfklubb där jag tog en kort paus för blåbärssoppa.

Hela vägen upp till Rydbo gick problemfritt. På kartan hemma hade jag spanat in små fina skogsvägar som löpte längs Roslagsbanan ända upp till Åkersberga. Jag stack in på en av dessa, kallad Blå leden, men började snart känna mig osäker. Gps:n var inte mycket att lita på och var jag verkligen på rätt väg? Jodå, jag fick lugnade besked av en skidåkare mitt ute i skogen.

-Fast jag vet inte om det är plogat hela vägen.

Så rätt han hade. Plötsligt var det totalstopp. Vägen slutade med ett skidspår och det var 3 km tillbaka till civilisationen, d v s Rydbo och Roslagsbanan. En snabbkoll på Gps:en visade att det kanske skulle vara möjligt ändå att bära vagnen i djupsnön fram till Täljö? Jag skulle precis börja snöpulsandet då det dök upp två motorcyklar på skogsbilvägen.

-Du klarar det inte, du måste vända tillbaka till Rydbo, rådde den ena mannen som borde veta eftersom det var han som plogat vägen.

Något badhus blev det alltså inte idag. Jag fick vända hem med Roslagsbanan redan vid Rydbo. Men ett litet äventyr fick jag på köpet!

Keep on running!

 

Vi höll oss så nära vattnet som möjligt när vi sprang runt de 14 öarna innanför tullarna. Bilden från Djurgården och i bakgrunden Nedre Manilla, ett  vackert hus ägt av Carl-Johan Bonnier och ritat av Ragnar Östberg.

Det bästa med väldigt långa löpturer är när de är över. Det är först när jag fått lite distans till dem de verkligen kan värdesättas.

Visst ska man leva i nuet men jag lever också på minnen, inte minst minnen från alla långlöp. Alla är inte rosenskimrande men även de jobbiga, trista och kanske någon gång lite otäcka löpningarna har ett värde i sig.

Nog är det konstigt- man borde njuta som mest under själva utövandet, det vill säga när man springer. Inte så att löpningen är en Golgatavandring, långtifrån, men löpet får ofta ett extra värde när det är över. Det är då man kan tänka på allt man fått vara med om, vilka trevliga människor man kanske träffat, hur vackert det varit, alla nya platser man fått se- och inte minst hur nöjd man är över att ha klarat över en prestation utöver det normala. Det gäller särskilt när turerna börjar närma sig ultranivå (längre än ett maraton). För helt klart är det jobbigt att springa så långt, även för ultrarävarna.

Det märktes inte minst idag under Stora Ölöpet då ett 50-tal ultralöpare från hela landet på morgonen gav sig av från Stortorget i Gamla Stan för att springa runt 14-15 öar i Stockholms innerstad, en liten nätt tripp som slutade på 56,5 km. Själv fick jag ihop 62 km eftersom jag sprang hem efter "målgång".

Samling på Stortorget. Löparen i rosa mössa och svart overall är "Maraton Mia" (http://bloggaromtraning.se/marathonmia/) och kvinnan i reflexväst och röda jackan Solvikingarnas Barbro Nilsson, född 1949 och som på Sextimmars i Karlstad nyligen lyckades få ihop 60,4 km (mina 62 idag tog ca 7 timmar inklusive alla stoppen).

Jo, även ultrarävar blir trötta. Det märktes ganska tydligt idag då vi alla mer eller mindre hade våra svackor. I den 20-mannagrupp jag sprang med och som leddes av Bernt Hedlund (heder åt hans jämna tempo!) var vi ibland väldigt väl samlade men lika ofta utspridda. Efter fyra mil gjordes diverse "utbrytningsförsök", kanske ville man visa vilka krafter man besatte. Själv kände jag mig stark idag, tog det lugnt och gick in för att bara flyta med i gruppen. Extra roligt att det finns så många duktiga kvinnliga ultralöpare. Springa långt kunde man ju annars tro var en sport för karlakarlar.

Här ett litet bildsvep från vår vackra tur runt Stockholm.

Kartstudier före utspring från Stortorget.

Kastellholmen intagen och nu väntar Skeppsholmen.

Beckholmen. Nog känns gubben till höger igen?

Beckholmen avklarad!

Waldemarsudde.

Grand rundas. Löparen i gråa jackan är Miranda Kvist och var min trogna följeslagerska (http://mirandasminut.se).

Smedsuddsbadet vände vi idag ryggen åt.

Keep on running!

Kungsholmen sedd från Sankt Eriksbron i östlig riktning, i bakgrunden Klara kyrka. Totalt ska vi springa runt 15 öar innanför tullarna.

Erövringen av Stockholm fortsätter. Efter Östermalm är det nu dags att inta hela innerstan!

Tuppkammen har växt efter helgens oblodiga erövring av Östermalm. Från Skeppsbron kommer nu på söndag klockan 09.45 att utgå en trupp bestående av ett 100-tal ultralöpare ledda av generalmajor Rune Larsson. Ordern är:

-Spring runt alla öar i innerstan. Gör det grundligt, ta helst alla 15.

Dårpippi? Ja, kanske. Men vår härförare har ändå visat upp en mänsklig sida- vi behöver inte som i Östermalmsfallet springa på alla gator, det räcker med att lufsa runt öarna. Och det är på gatorna, inte på isen vi ska dra fram.

Men finns det så många öar i innerstan? Jo, Rune & Co har sonderat terrängen noga och fått ihop det till just 15 öar. Själv har jag lyckats smussla till mig till militärledningens topphemliga erövringskarta. Den kan du se här:

http://www.funbeat.se/tracks/shownonav.aspx?RouteID=570317

Innan vi drar ut i strid ska vi få höra Guds ord. Predikan sker i Citykyrkan och leds av Rune, en gud för många ultralöpare. Medpredikant är en inlånad amerikansk professor, Timothy Noakes. Denne har gett ut löparbibeln "Lore of Running", en lunta på 932 faktaspäckande sidor. Själv köpte jag boken i tron att det var någon lättsmält sak  men så var det inte alls, mera som en fysikbok på universitetsnivå. Fast intressantare.

Arrangemanget med föreläsningar, middagar, frågestunder och gemensamma löpningar, däribland finalen med Stora Ölöpet,  sker under fredag-söndag och anordnas av Svenska Friidrottsförbundets kommitté för ultradistanslöpning. Inte mindre än 130 deltagare är anmälda. Så säg inte annat än att ultralöpning är på frammarsch i Sverige.

Denna gång ska jag inte komma  ifrån truppen. Förhoppningen är också att vara med ända fram till att den femtonde ön har intagits och få dela detta jättelika krigsbyte med de allra tappraste soldaterna.

Dagens simhallslöp gick till det fina badet i Sollentuna. Där blev det bastu efter 19 km löpning.

Keep on running!

 

Truppen samlad klockan 09.00 under svampen på Stureplan. De tappraste sprang 5,2 mil på Östermalm.

Östermalm är befriat! Idag intogs stadsdelen av 15 soldater i löparuniform och inte ett enda skott behövde avlossas. Själv mötte jag dock mitt Waterloo på Kommendörsgatan.

Ordern var: Inta samtliga gator på Östermalm genom att springa på dem. Skona civilbefolkningen och visa största möjliga hänsyn mot gående, även mot promerande grevar och baroner med hund.

Invasionen gick bra trots kylan och det hala väglaget. Vi höll ett 6.30-tempo när vi betade av gata efter gata. Det var lite av en kniptångsmanöver- vi började med att slå en ring runt Östermalm genom att inta Birger Jarlsgatan-Valhallavägen och Strandvägen. Sedan tog vi gatorn i väst-östlig riktning och därefter nord-sydlig. Även små återvändsgator var vi inne och vände på.

Det här kunde bli hur långt som helst. Några erfarna krigare talade om 5-6 mil, andra om ännu längre. Fast några elva skulle det inte behöva bli, så krävande var tydligen Södermalm som intogs ifjol. Och det borde bli längre än Kungsholmens fem mil.

Hur långt det blev idag vet jag inte. Jag stötte nämligen på motstånd på Öfre Östermalm efter cirka två timmars löpning. Soldaterna intill mig hade börjat fingra på sina patronbälten, förlåt vätskebälten. Själv kände jag också att jag behövde något att dricka och stannade till kort på Kommendörsgatan för att ta upp varm blåbärssoppa ur ryggsäcken. Med flaska och lösa soldatvantar i handen anslöt jag sedan  till truppen men upptäcte då att jag måste ha tappat ena vanten.

Vad göra- springa tillbaka och leta efter den eller fortsätta att hänga på truppen och riskera förfrysning? Jag valde det första men vågade inte som vanlig menig kommendera halt. Vanten hittade jag efter ett tag, däremot var truppen utom synhåll. Jag sprang som en galning för att leta efter kamraterna som var ovetande om dramat bakom dem. Jag frågade några adelsmän om de sett truppen passera men alla skakade på sina pälsmössor.

Jag tvingades göra patron ur. Skadeskjuten irrade jag runt på Östermalm i ett förgäves sökande och hamnade till sist på en mäss på Nybrogatan. Utanför fanns en skylt med ett stort gult M och därinne severades fet och god mat.

Lite snöpligt fortsatte jag löpningen drygt en timma med en lov runt Brunnsviken. Från att tidigare inte ha varit det minsta trött var jag plötsligt helt slut. Tänk vad mycket lättare det kan vara att springa i en grupp jämfört med att springa ensam och "övergiven". Nåväl, hem kom jag och cirka 33 km kan expeditionen summeras till. Tack överste Daniel von Becker och Bernt af Hedlund för ett toppenarrangemang!

Hur det gick för de andra kan du läsa här: http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=928204

Keep on running!

Springer i medvind. Kosan styrs mot badhuset i Gustavsberg, det blåser kraftig nordvästlig vind och jag ska få mest medvind idag. I bakgrunden stadshuset , riddarholmskyrkan och byggkranarna för Citytunneln.

På långpassen springer jag numera nästan alltid med vagn. Och vintertid är slutmålet ofta en bastu i någon kommunal simmhall ett antal mil från bostaden. Gustavsbergsbadet bjöd mig idag på en överraskning.

Med stigande ålder blir man allt mer bekväm. Ska det springas långt får det därför ske i medvind. Varför slita ut sig i onödan?

På SMHI eller någon annan vädersajt brukar jag innan kolla upp vindriktningen. Jag har också span på var jag kan tänkas äta och vilka allmänna kommunikationer som finns för att ta sig hem. Vagn och löpning i en riktning är vad som gäller. Och  lite nya löpvägar försöker jag också luska ut. Vi som bor i en storstad har enorma fördelar; Stockholm blir aldrig "utsprunget".

Dagens tripp till Gustavsbergsbadet blev totalt 36 km. Det känns som jag i dubbel bemärkelse just nu har medvind- löpningen går lätt och jag är riktigt löpsugen. Och med vagnen är det ungefär som att sätta sig i en bil; jag vrider om startnyckeln och kan i princip köra på hur länge som helst (nåja). Tankar gör jag under vägen, idag medhavd varm blåbärssoppa och efter drygt 25 km lunch på restaurang Herrgårn på Björknäs Torg. Mjölk, strömming och potatismos är jag inte bortskämd med.

I Nackareservatet efter 15 km häller jag upp  blåbärssoppa och äter min banan, bränslet gav mig kraft att springa ytterligare en mil till nästa depåstopp, lunch i Björknäs.

Springer du med vagn är det omöjligt att ramla. Under mina över tusen mil i USA har jag inte ramlat en enda gång. Och här hemma är det ju perfekt att ha vagnen att hålla sig i när det är isigt. Idag sprang jag i backarna längs södra delen av Årstaviken och där var det rena isgatan men jag var lika säker som löparna med dubbat under.

GPS:en leder mig in på nya trevliga vägar. Terrängen runt Nackamasterna är för mig tämligen okänd mark. Samma med de fina villaområdena i Saltsjö Duvnäs. Först när jag kommer upp på Skurubron känner jag igen mig, till Gustavsberg har jag sprungit många gånger men då har det alltid varit genaste vägen.

Efter att ha varit ute i drygt fyra timmar når jag Gustavsbergsbadet, ett stenkast från Gustavsbergs centrum. I vanlig ordning skryter jag med hur långt jag sprungit och att det nu ska bli skönt med en dusch och bastu.

-100 kronor, säger kvinnan i kassan utan att blinka och verkar inte alls imponerad över distansen. Vagnen får jag på nåder ställa i ett låst personalrum. Men hon hinner säga fyra gånger att hon gör ett undantag bara för mig.

Det undantaget var jag glad för. Men 100 kronor känns som rena rånet. Hade jag kommit 38 minuter tidigare, d v s före klockan 14, hade inträdet varit 50 kronor. Jag får springa fortare nästa gång eller välja ett annat badhus. Att ett gym ingick i entreavgiften gör inte priset mer lockande.

Keep on running!

Järngänget i M60.  Här är gubbarna jag slåss mot i Bore Cup: Alex Bonn från Vallentuna FK vann som vanligt men idag var jag före krutgubben Kjell Björk från hemmaklubben Hemlingby LK. Foto: Jan Suneson

Hemlingby i Gävle är ett paradis för friluftsfolket. Området har allt; vacker natur, slalombacke, skidspår, promenadvägar, djur för de yngsta och mysiga Hemlingbystugan med matservering, brasa samt bastu och ett litet gym i källaren.

Det var hit tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup förlagts. Jag blir alltid lika glad när jag besöker Hemlingby. På dagens program stod löpning ett eller två varv på en 5-kilometersslinga genom skogen och ett villaområde, för mig två varv, totalt 10 220 meter.

Dagens stora fråga var: springa med eller utan dubb? Underlaget var hårt packad snö, bitvis sandat med stengrus men också förrädisk ishalka under lössnön i kanterna. Testlöpningen innan gav beskedet att det kanske ändå var bäst med dubb även om risken för att falla var liten. Men när jag står i startfållan med mina "galoscher" på tävlingsskorna och det är några sekunder kvar till start ser jag att knappt någon tänker springa dubbat.  Av med dubbarna i all hast- ingen bra start!

Det var dock länge sedan jag var så här vältränad inför ett lopp. Med totalt 30 mil i benen under två hårda träningsveckor med bland annat intervalllöpning och en sista vecka med nära nog totalvila hade jag ingen anledning att vara orolig. Men det var jag ändå, jag är ingen tävlingsmänniska.

Loppet blev för min del ett taktiklopp från början till slut. Här gällde det placeringen, inte tiden. Min svåraste konkurrent i M60 heter Kjell Björk från Hemlingby och han har slagit mig under senare år men jag vet att han är inte omöjlig, däremot är det värre med Alex Bonn, en gammal topplöpare och nu yngst i 60-klassen. Taktiken blev därför att lägga sig i lä bakom "fjällbjörken".

Jag märkte ganska snart att det idag gick tungt för Kjell. Men jag vågade inte springa förbi honom. Under första varvet låg jag bakom hela tiden, ibland kändes det som joggtempo och någon gång råkade jag trampa honom lätt på bakhasorna- förlåt Kjell och även Miles Fleetwood som fick känna av mina fötter. Inte heller under andra varvet vågade jag ta några initiativ. Vad var det med mig?

Det kändes nästan som om jag borde ha bett om ursäkt när jag ca 3 km före mål "var tvungen" att glida förbi Kjell. Och när jag sedan inte hörde honom längre gick det plötsligt lättare att springa och jag kunde dra på lite granna. Tiden, 44.19, är dock inget att yvas över även om andra varvet gick fortare. Det kändes som att det fanns gott om krafter kvar. Nu spelar det egentligen ingen roll men varför kan jag aldrig ta ut mig fullständigt?

Tyvärr är Bore Cup redan avgjord. Hur bra jag än springer sista tävlingen (7,5 km i Vallentuna 12 mars) så blir det brons för mig. Det är klart, skulle jag vinna, ja då blir det silver totalt. Men det verkar osannolikt. Marginalen till Bonn var idag 3.20 och till Björk 49 sekunder.

Keep on running!

Jag  och andra märkliga djur i senaste numret av Rocky Magasin.

Vad som rör sig i huvudet på en långdistanslöpare kan vara intressant. Men sådant brukar man ju läsa i löpartidningar och på diverse bloggar, inte i ett seriemagasin.

Jag blev därför förvånad när tidningen Rocky Magasin ringde och ville intervjua mig. Rocky, är inte det den där tecknade serien i DN om den smått odräglige hunden? Jo, så är det men  reportern Jeanette Thuresson tyckte att jag absolut kunde vara intressant för deras läsekrets. Hm . . .

Men när väl tidningen nu kommit ut blev jag lugn. Reportern, som intervjuade mig flera timmar, har gjort ett gediget psykologiskt, filosofiskt och journalistiskt arbete. Läs och bedöm själva! Här artikeln: userfiles/file/BSuneson.doc

Keep on running!

¨

Morgonlöp på bilfria och hårt packade sandvägar i ett naturskyddsområde utanför Girona.Träningsförutsättningarna är perfekta med en temperatur på 8-12 grader.

Jag är i Spanien och löptränar. Äta, springa sova- rena drömtillvaron och det är kanske så jag måste lägga upp det för att ha någon chans i Bore Cup.

Nu kan det avslöjas: mitt trumfkort jag hummade om i förra veckan var just detta privata lilla träningsläger i spanska Girona. Jag tog ett billigt Ryan Air flyg men kostade på mig ett lyxhotell med överdådig frukost- jag misstänker att jag är en förlustkund för hotellet med tanke på hur mycket jag vräker i mig. Det märks verkligen att den svenska kronan är stark, hotellet billigt, ja allt verkar billigt. 1 liter rödvin, 2 burkar sportdryck och två bananer kostade cirka 15 kr på Lidl.

Jag anlände fredag kväll och åker hem idag söndag kväll, kort men jag får ädå ut fem träningspass och totalt 7 mil i Spanien varför veckan kommer att sluta på 16 mil. På lördag är det Bore Cup, 10 km i Gävle, och nu ska jag vila mig i form men kör nog några intervallpass hemma för att få upp farten.

Korta utlandsresor för löpning är det bästa jag vet. Det spelar egentligen ingen roll vart man reser eftersom det går att springa överallt. Så mitt råd är att ta första bästa lågprisflyg för att fly kylan. Och ta med en GPS- då kan du springa obehindrat och hittar garanterat tillbaka till hotellet.

Någon vidare värme var det inte i Spanien men 8-12 grader är ändå inte fy skam.Och jag slapp snön, jo det snöade idag på flera håll i Spanien. Och idag fick jag lite färg i ansiktet. Jag har mött många joggare och flera verkar vara rena kanonerna.

Lite turistande hanns också med i Girona, en stad på 90 000 invånare norr om Barcelona och från 700-talet där delar av stan påminner om Gamla Stan i Stockholm. Det blev dock ingen tur på hyrcyklarna.

Keep on running!