Jag är på 2 500 meter, högsta toppen i Flaine. Berget i bakgrunden är Mont Blanc, dubbelt så högt.

Vissa saker glömmer man inte, t ex cykling och simning. Samma verkar gälla utförsåkning.

Igår berättade jag att jag inte stått på ett par slalomskidor på cirka 30 år. Därför var jag en aning skraj när jag idag skulle upp till bevis. Med strålande sol och ett i övrigt perfekt skidväder var jag naturligtvis "tvungen" att åka utför.

Det gick överraskande bra. Inte en vurpa, svängarna gick hyggligt och jag var inte en större bromskloss än någon annan i backarna. Fast nog har mycket hunnit ändras under dessa 30 år. Det har egentligen blivit lättare idag; skidorna är kortare och svänger "av sig själv" och nu får man stå bredbent och man åker inte så knixigt utan i mjuka, vida svängar. Dessutom verkar backarna mycket bättre preparerade, rena dansgolven. Fast pjäxorna är rena monstren och de korta carvingskidorna är blytunga.

Visst, det här var kul. Men ger det så mycket för en långdistansare? Jag är inte så säker. Vad tror du? Längd sägs vara ett hyggligt komplement till löpning, men utför...? Jag märkte i alla fall en viss mjölksyrakänning i benen. Och ju fortare du åker desto tröttare blir du, förklarade brorsan Jan, som är ett proffs på området.

Brödraträff i liften. Jag tillsammans med Jan och Ragnar. Foto: Linea Suneson

Skidbackarna må vara många och långa här. Men när dagen var slut återgick jag till mitt rätta element- löpningen. Jag sprang igen i Flains mördarbacke- landsvägen 4 km rakt upp. Och visst kändes det av i benen att jag syndat med skidåkning innan.

Keep on running!

Uppför i franska Alperna. I Flaine finns bara en väg att springa på, en fruktansvärt brant serpentinväg.

Dimma, regn och snö. Ambulanerna åker i skytteltrafik med skidåkare som brutit benen. Själv håller jag mig till vägarna men dom är heller inte lätta.

Jag är på veckolångt besök hos min bror Jan, som varje år brukar tillbringa flera veckor i Flaine, en av de populärare skidorterna  i franska Alperna i skuggan av Mont Blanc. Eftersom det var över 30 år sedan jag stod på ett par slalomskidor kommer det mest att bli löpning.

Backarna är grymt branta och det här kommer att bli utmärkt träning inför vårens alla tävlingar. Jag kommer dessutom att bli fullproppad med röda blodkroppar eftersom höjden ligger på 1 800 meters höjd, för slalomåkarna på 2 500 meter.

Långbackar av det här slaget har jag aldrig upplevt. Att springa upp till toppen tog drygt 25 minuter, sedan följde en lika lång nerförsluta, sedan tog jag reprisen och sprang tillbaka. Pulsen bankade, jag flåsade men jag klarade det utan egentligen en enda gångpaus. Kanske är jag i form?

Uppe på toppen efter 26 minuters löpning. Sedan följde en lika lång nerförsbacke.

Säkert ses jag som en mårklig figur som springer på en skidort där alla åker skidor. Men jag är inte helt ensam. Här finns en ortsbo, en kvinna som  varje dag springer mellan Flaine och Carroz, en sträcka på minst två mil enkel resa.

En  apparat som ser ut som ett jåttelikt kvalster torkar mina dyngsura löparskor.

Keep on running!

Här vid Kanalbron mellan Albysjön och Tullingesjön låg förr en flottbro som flöt på vattnet. Här gick också Göta landsväg, den enda vägförbindelsen under medeltiden från huvudstaden söderut mot Södertörn och Götaland.

Löpning är så oändligt mycket mer än friskvård. Som löpare är jag också en upptäcksresande i när och fjärran. Som idag till exempel när jag sprang Göta landsväg, en tur i våra gamla kungars spår.

Egentligen är vi löpare oerhört priviligerade. Vi kan ta oss till platser dit få kan nå. Numera har jag delvis tröttnat på mina invanda spår och långpassen sker ofta på nya spännande marker. Som pensionär har jag tiden, lusten och orken. Löpningen har fått en ny dimension.

Du som besökt slalombacken i Flottsbro i Huddinge har säkert sett skylten med "Göta landsväg" mellan parkeringen och serveringen. Här gick på 1500-talet den enda vägförbindelsen från Stockholm söderut men ursprunget var den forntida tingsvägen med anor kanske redan från bronsåldern eller ännu tidigare. Tänk att få springa på denna historiska väg!

Skylten i backen ovanför värdshuset i Flottsbro. Här stannade jag till för lunch- perfekt med spagetti och köttfärssås!

Som en liten rännil leder Göta landsväg söderut över Skanstull och Årstafältet på denna karta från 1642. Just över Årsta är vägen som bäst bevarad.

Det är först när jag kommer ner till Flottsbro  efter cirka 2,5 mils löpning jag börjar följa Göta landsväg. Full fart råder i skidbackarna och jag betraktas säkert som en knepig typ när jag kommer springande med min vagn förbi skidliftarna och söker mig in i skogen för att ta mig över Kanalbron.

Nu är jag på Göta landsväg. Här genom skogen strax efter Flottsbro har kungligheter i både levande och dött skick passerat.  Trafiken var inte tät- historikerna uppskattar att cirka 800 personer om året färdades på landsvägen som på 1650-talet byttes ut mot en större som drogs förbi Fittja.

Innan jag startade hemifrån på Tomtebogatan hade jag på internet gjort lite kart- och historistudier. Att kolla kartan visae sig klokt- på Google map var inte passagen över kanalen utritad, inte heller på kartan i min GPS. Bland annat  Botkyrka och Huddinge kommuner, hembygdsföreningar och historiker hade utförlig information om den gamla landsvägen. Jag fick till exempel veta att här vid Flottsbro passerade Gustav Vasa midsommaraftonen 1523 när han gjorde sitt stora intåg i Stockholm. 1634 gick Gustav II Adolfs liktåg här när kungen fördes hem från slagfältet i Lützen. Och 1464 möttes en dansk och en svensk trupp vid Flottsbro- svenskarna segrade.

Det kändes också lite som en blågul seger när jag efter 35 km löpning nådde simhallen i Salem. Men historieböckerna lär inte berättade att den 15 mars 2011 passerade långdistanslöparen Björn Suneson här. Det får du bara läsa på min blogg!

Keep on running!

Idag gick det två minuter snabbare än för två år sedan på exakt samma bana i Vallentuna.

17-milaveckan gav resultat. Drygt 1 km före mål fanns krafterna någorlunda kvar och jag kunde dra på en liten spurt och avancera i fältet.

Bore Cup är över för den här gången. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå spelades när jag idag sprang i mål i cupens fjärde och sista deltävling i Vallentuna, ca 7,5 km. Och visst var himlen blå och allt känds härligt.

Egentligen stod inget på spel, jag skulle bli trea i sammandraget hur det än gick. Så att närmaste konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby låg före mig under större delen av loppet bykymrade inte. Hade jag däremot slagit ettan i min klass, Alex Bonn från Vallentuna, ja då hade jag klättart ett pinnhål och blivit tvåa i samamndraget.

Men att slå Alex hade jag inga förhoppningar om, kanske lite dumt eftersom jag idag bara blev dryga halvminuten efter honom. Roligt var att få bända ner Fjällbjörken och springa om i sista backen. Tvåa i M60 på 30.45 samt trea i sammandraget, det är jag nöjd med. Och visst, nog ger mycket mängd resultat- inga kanontider men styrka och jämnhet.

Keep on running!

Inget kan stoppa en löpare med vagn. Även om allmän väg upphör och stigarna tar slut tar inte färden slut. Efter Vidja i Ågesta fortsatte jag att springa genom skogen på ett spår där en snöskoter åkt. Totalt blev det 38 km den här dagen som slutatde i Väster Haninge.

Den här veckan försökte jag köra slut på mig. Det blev mycket mängd men slut blev jag inte.

På lördag är det fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km i Vallentuna. Det är för kort för mig, helst hade jag velat springa dubbla distansen som de lite yngre får göra. Tyvärr är tävlingen redan avgjord för min del, jag blir trea i sammandraget oavsett hur jag nu placerar mig. Fast skulle jag mot förmodan vinna på lördag, ja då blir det silver.

Alltså ingen viktig tävling alls. Ändå har jag tränat bra, försökt springa så mycket distanslöpning det bara gått. Det har varit åt det lekfulla hållet, hjärnan har inte varit påkopplad utan benen har fått styra, jag har navigerat med min vagn efter solen och haft det riktigt trivsamt. Konstigt, när det handlar om distans kan jag hålla på länge och det käns inte plågsamt men att pina mig med intervaller, backlöpning och andra seriösa träningsmetoder känns inte lika roligt, det blir för mycket minuter, sekunder och allvar.

Långskubb på Ekerö. Exakt efter en mils löpning dök den här milstenen upp på Lovön. Här tog jag blåbärssoppapaus för att fortsätta färden hem, totalt 29 km.

Nästa vecka blir en vilovecka men lite kvalitetsträning ska det väl ändå bli. Nu pustar jag ut efter att denna vecka ha sprungit sammanlagt  171 km.

Keep on running!

Ultralöparen Dean Karnazes (till vänster på bilden) är oerhört stor i USA. Han är ett PR-geni och får enormt genomslag i medierna, inte minst nu när han springer coast to coast i USA.

Aldrig har det varit så populärt att springa tvärs över Amerika. Just nu är ett 10-tal löpare igång. Störst av dem alla är Dean Karnazes- ultralöparen som vet hur man lindar medierna runt lillfingret.

Dean har nu varit igång drygt en vecka och det går verkligen undan. Målet är att göra 8-10 mil om dagen. Det kan jämföras med mina 5,3 mil. Dean är alltså i en helt annan klass. Frågan är om han inte är en bättre PR-kille än löpare även om han själv gärna vill framställa sig som en av världens främsta ultralöpare.

De drygt 200 personer som sprungit/gått över USA under årens lopp har gjort det under tämligen knappa omständigheter. Det har sällan handlat om mycket pengar eller mediauppbackning. Kufar, idealister, skolpojkar, missförstådda, rättshaverister, överviktiga, cancersjuka, arbetslösa, världsförbättrare, sanna löpare- ja alla typer förekommer. Många vill säkert ha sponsorer och uppmärksamhet men få får det. Dean tillhör undantagen.

De flesta som sprungit över USA har haft följebil. Karnazes omger sig dock av en stab med folk. Paul Staso i Montana sprang liksom jag ensam med packningen i en babyjogger. Jag träffade Paul hemma i Missoula under mitt andra coast to coast ifjol och nu skriver han så här till mig om Deans bravader:

"Dean is running across America with the support of two huge tour busses and about 20 crew members with him. Their goal is to make sure that Dean does not have to do anything but run. They navigate for him . . .they ride bicycles next to him with food and drinks on them . . . they are always close by so he can go in to their tour busses to cool down, shower, use the toilet, and eat. If Dean does not make it acrossAmerica I´ll be really surprised syrprised."

Det finns naturligtvis inget rätt eller fel hur man "bör" springa ett coast to coast. Men att göra det på Deans sätt lockar inte mig. Det goda med Dean är dock att han säkert får andra att börja springa. Så kanske skulle vi behöva en Dean Karnazes även i Sverige?

Följ Dean här:

http://www.dadt.com/live/special/runacrossamerica/index.html

Keep on running!

Den här gatlyktan prickade jag en mörk kväll med min borrade ollonpistol.

Som tonåring var jag inte Guds bästa barn. Emils hyss i Lönneberga framstår som synnerligen oskyldiga jämfört med mina.

Jag besökte idag Göteborg för mitt årliga tandläkarbesök. Samtidigt  passar jag på att ta en löprunda. Den här gången uppsöks gamla "brottsplatser", platser där jag i ungdomligt oförstånd gjort en massa bus. Rundan blir lång, ja den skulle kunna bli en ultra. För jag var inget snällt barn, nej en riktig jävlunge.

"Var god sänd mig tvenne askar av Edra utsökta ollonpatroner". Så inledde jag som fjortonåring mitt brev till Clas Ohlson i Insjön, ett brev nerknackat på pappas skrivmaskin. Classe levererade och jag sköt vilt med min borrade ollonpistol. Idag springer jag förbi den gatlykta i Järnbrott som blev måltavlan. Jag skäms 49 år senare.

Jag springer också förbi garaget hemma i radhusområdet där moppen trimmades. Så här i efterhand är jag glad  att polisen stoppade den finnige ynglingen och släpade hem honom till chockade föräldrar. Först då förstod jag att det höll på att barka åt skogen.

I föräldrarnas garage trimmades mopeden.

Det är alltså med blandade känslor jag återser brottsplatserna. Turen startar från simhallen på Frölunda Torg, går över Gnistgatan, Antenngatan, Änggården, Kungsladugårdsgatan, Chapmans Torg, Första Långgatan, Järntorget, längs hamnen och ner till Centralsstationen för att sedan ta Linnégatan och Slottskogen tillbaka. Det är alltid lite speciellt med att springa på barnddomens gator, minnena bubblar upp hela tiden.

Vid Chapmans Torg stannar jag till. In på en liten tvärgatan låg Systembolaget som jag besökte som omyndig gymnasist.

-I want five Pripps Blue strong beer, sa jag på bästa skolengelska. Och damen bakom disken som kanske trodde jag var från någon av båtarna nere i hamen levererade. Själv var jag så nervös att jag  krockade med en pelare i lokalen och var groggy redan vid utmarschen.

Vid Kusttorget på hörnan låg Systembolaget i mitten på 60-talet. Här övade jag mina engelskkunskaper med viss framgång.

Jag fortsätter längs Karl Johansgatan, svänger in på Allmänna Vägen och stannar till i korsningen med Lotsgatan. Här utanför skolgården till Majornas Gymnasium låg rökrutan och varje rast gick jag och säkert minst halva klassen ut och rökte. Vilket vansinne! Hade inte skolan haft en rökruta hade jag säkert aldrig börjat röka- det tog tolv år innan jag fimpade för gott.

Jag joggar in på skolgården, pratar med en lärare som berättar att nu är det Vuxenskolan med 3 000 (!) elever. Skolan har enligt henne noll resurser och undervisningen sker mer eller mindre dygnet runt. Jag sneglar upp på skolklockan och minns att när jag gick i andra ring  lyckades vrida runt visarna så att tiden och ringningen kom ur led.

Det fanns en liten lucka i urtavlan där jag sträckte ut handen och lyckades vrida tiden ur led.

På hemvägen passerar jag Järnbrott igen. Intill Järnbrottsskolan, som nu är nerlagd, låg Konsum och där brukade flera i klassen snatta, min favorit var punchpraliner.

Idag solarium men tidigare Konsum där jag knyckte godis.

På väggen utanför en stuvbutik på Bilradiogatan hängde en tuggummiautomat som jag brukade länsa. Föräldrarnas bridgemarker hade filats till så att det gick att vrida runt så länge man vågade.

Brottets bana avslutades efter studenten 1968. Och 23 år senare, 1981, blev jag ännu förnuftigare- började jogga. Och på den vägen är det än.

Keep on running!

-Äsch, det var väl inget märkvärdigt, tyckte Anna efter sitt rekordlånga löp i Umeå.

Hur ska vi föräldrar få våra barn att börja springa? Bästa sättet är kanske att inte göra något alls!

Det var nog pappa som var stoltast idag, inte huvudpersonen själv. Idag klippte Anna, vår yngsta dotter till med ett rekordlångt joggingpass. Är det månne mina ultratakter som smittat av?

Anna är 16 år och egentligen inte någon "löpartyp", hur nu en sådan ser ut. När hon för första gången började jogga i somras kom det därför som en fullständig överraskning för oss föräldrar. Jag har avsiktligt legat lågt med allt snack om löpning, varit rädd för att det skulle skrämma bort henne.

Men nu är hon alltså "fast". Hon har själv fått upptäcka att löpning är fantastiskt roligt. Den stora drivkraften har säkert varit att gå ner i vikt men nu springer hon också av ren glädje. Som idag när hon var med pappa i Umeå och vi fick ihop rekorddistansen 13 km.

Jag minns hur fantastiskt stolt jag var när jag för första gången sprang över en mil. Då var jag i vuxen ålder, sprang upp till Kista och tog tunnelbanan hem. Hur ska det då inte vara för en tonåring att passera drömmilen? Säkert kommer hon att minnas den här underbart soliga vinterdagen i Umeå, dagen då det omöjliga blev möjligt. Det är bra för självförtroendet.

Vad som är bästa "taktik" för att få barn att börja motionera vet jag inte. Tjat, kan i alla fall aldrig vara någon lösning. Uppenbarligen räcker det att vara ett någorlunda gott föredöme. Och att uppmuntra hela tiden.

-Jag ska ut och springa i morgon också, säger Anna.

Se så lätt det går! Anna forsar fram genom Umeskogarna.

Keep on running!