Klart för start. Vallentunas KM i terränglöpning var mer än en vanlig tävling. Idag sprang vi ett varv, 2,6 km, på en kuperad slinga bakom idrottsplatsen.

För mig är tävling blodigt allvar.  Men tävling kan vara mycket mera; glädje, gemskap och då resultatet inte spelar någon roll. Så upplevde jag kvällens klubbmästerskap i terräng med Vallentunagänget.

Jag är alltid nervös inför tävlingar. Och det har blivit värre med åren. Så i år har det varit väldigt nervöst- dagens KM var min nionde tävling i år, ett rekord i sig.

Fast ikväll var det nog mer lek än tävling. Däför kände jag mig inte det minsta nervös, loppet skulle fungera som ett träningspass inför stundande Veteran SM i halvmaraton i Gävle. Roligt också när man känner igen de flesta medtävlare. Numera tränar jag ju med Vallentuna men tävlar för Majorna.

Ett varv, 2,6 km, skulle vara en lätt match, trodde jag. Innan hade jag värmt upp genom att springa hela banan. Jag har dock ingen rutin på så här korta distanser och måste ha gått ut alldeles för hårt eftersom jag tog helt slut. Med nöd och näppe vann jag troligen klassen 60 år eller äldre.

Dåligt formbesked? Nej, jag misstänker att det var förra veckans 159 km som satt i benen. I Gävle ska jag vara utvilad.

Keep on running!

Mustafa Mohamed vann solklart Laxaloppet i Halmstad. Men själv var jag nummer två och var minst lika nöjd.

Idag skulle det gå undan. Fattas bara med långdistansstjärnan Mustafa Mohamed som "hare". Och visst gick det undan- årsbästa på milen i Laxaloppet i Halmstad.

Jag är på träningsläger med Majornas IK i Skrea, Halland. Efter morgonjoggen åkte vi ner till Halmstad för att springa det nya 10 km Laxaloppet. Kanske inte världens bästa upplägg med tanke på att vi hade lite väl många mil i våra ben. Själv hade jag sprungit ca 10 mi lden här veckan.

På startlinjen kände jag mig sömnig och trött i största allmänhet och hade lust att dra mig ur. Men vid sidan av stod den alltid leende Mustafa och plötsligt blev jag löpsugen. Och när startskottet small försvann tröttheten. Av Mustafa såg jag inte röken- han kom in tio minuter före mig. Men jag var ändå jättenöjd med min tid- preliminärt 41.20 och ca 40 sekunder snabbare än i Påsksmällen. Mest glädjande var ändå att det kändes som jag skulle kunna springa ytterligare ett varv, 5 km, i samma hastighet.

Laxaloppet var en lättsprungen och mycket naturskön tvåvarvsbana längs Nissan. Hoppas arrangemanget återkommer nästa år.

Tre nöjda Majornalöpare. Observera våra låga startnummer. Nr 9 är Lennart Bengtsson och Nr 1 Berndt Hallberg.

Keep on running!

Gammal är äldst. Jag flankeras av Sten Odenblad, född 1939 och Bengt Lindgren, född 1947. I Påsksmällen fick vi alla gå fram och hämta pris.

Medan Stockholm Marathon, Göteborgs Varvet, Stockholm Halvmarathon och ytterligare några stadslopp  växer kämpar landsortsloppen för sin överlevnad. Nu är klassiska Påsksmällen på väg att dö. Måste det vara så här?

MIn inställning till Sthlm M, Gbg Varvet och utländska masslopp typ New York Marathon är kluven. Jippolopp, brukar jag ibland lite föraktfullt säga. Jag springer hellre ett bonnalopp med 100 deltagare och sanna löparentusiaster än dessa upphausade och skräniga  tillställningar som desssutom kostar skjortan.

Fisförnämnt? Ja. Samtidigt vet jag att massloppen är bra. Bra för folkhälsan, bra för några idrottsföreningars ekonomi och också bra för oss tävlingsrävar eftersom de bästa löparna i regel finns med trots alla blåbären. Ändå tycker jag inte det är så roligt att springa de stora loppen. Men mest synd tycker jag det är att de riskerar att kväva de små.

Jag tänker på detta efter att idag ha sprungit klassiska Påsksmällen i Enhörna utanför Södertälje. Det är tävlingen som lockat långlöpareliten under 35 år och där dominanterna under senare år varit hemmalöparna Erik Sjöqvist, Kristian Algers och Lars Johansson. Årets vinnare var också en kanon, Hässelbylöparen Haben Idris, som sprang milen på den något kuperade tvåvarvsbana på fina 31.44 och Jeri Emeru från Skellefteå AIK i damklassen på 35.07.

Allt frid och fröjd? Nej, Enhörna IF överväger att lägga ner tävlingen. Så här skriver man på sin hemsida efter loppet:

"Knappt 160 löpare kom till start i kanske den sista Påsksmällen i Enhörna annandagpåsk. Tyvärr finns det en trend att de mindre loppen ute på landsbygden minskar i antalet deltagare och därmed försvinner för alltid medan loppen i de "stora städerna" lockar allt fler deltagare". 

Det vore verkligen trist om loppet försvann. Det är välarrangerat, har bra startfält, går i vacker miljö och är gemytligt i största allmänhet. Vad är det som fattas? kan man undra.  Inte skräms väl löparna bort av att det här är en "riktig" tävling? Eller är det bara så att det krävs mera marknadsföring när de stora skriker allt högre?

Själv hade jag en seger från ifjol att försvara i M60. När duktige, Lars Degerheim från Huddinge AIS, tidigt i loppet tvingades bryta på grund av skada, ja då fick jag det lätt. Och det var också på lätta ben jag sprang trots att jag under större delen av loppet fick springa ensam. Vilket underbart försommar väder vi hade, verkligen kontrast mot ifjol då det var snösörja. Tiden blev nu dryga halvminuten bättre jämfört med ifjol och jag kom in på 42.01.

Ska det för en 63-årig gubbe som jag vara möjligt att gå under 40 minuter på milen? Nej, jag tror det är kört och också uteslutet att gå under 3 timmar på maran. Nästa vecka springer jag Laxaloppet, 10 km i Halmstad (roligt att det ändå tillkommer några nya lopp!). Nog borde man där kunna putsa miltiden?

Keep on running!

Steget före. Mestadels låg Jan på rolerblades före mig men när vi kom in på Gunder Hägg Stadium var jag i ledningen.

Är det bra att provspringa tävlingsbanan? Åsikterna går isär och själv är jag osäker. Men nu har jag i alla fall testat halvmaratonbanan i Gävle.

Den 8 maj arrangeras veteran-SM i halvmaraton i Gävle. Målet är att springa in bland de tre första i M60 men då krävs det förberedelser. Därför passade jag idag på att  springa ett av de två varven.

Samtidigt pågick i Gävle denna långfredag en annan mer allvarlig aktivitet. En grupp bestående av ett 20-tal personer släpade ett stort träkors genom centrum. Min språngmarsch genom stan var däremot ingen Golgatavandring- det gick ovanligt lätt idag. Jag fick dessutom hjälp av brodern Jan som farthållare och vägvisare. För Jan var det årspremiär på rolerblades så det gick lite tyngre, särskilt i backarna.

Jag gillade banan, omväxlande och vacker men inte helt lätt och tyvärr med en del knixar där det finns risk för att löparna genar. Start vid Läkerol Arena och mål på Gunder Hägg Stadium. Det som kan vara knäckande är den långa slakmotan mot slutet och framför allt sista backen upp mot arenan. Det är antagligen här loppet avgörs.

Gävle har jag i ljust minne. Här har jag gjort min snabbaste  halvmara (1.20.00). Tretton år har gått sedan dess och frågan är hur mycket jag tappat. Gisningsvis handlar det om cirka tio minuter.

En bild jag gärna vill se upprepas: först över mållinjen i klass M60.

Keep on running!

Hit men inte längre. Jag fick inte träffa kungaparet på Drottningholm.

Tyvärr blev det inget kungamöte idag ute på Drottningholm. Kungen var inte hemma men eriksgatan fortsatte ändå, nu på gulmålad slup ute vid Jungfrusund.

Jag missade Drottningholm under min pågående eriksgata. Skadan togs idag igen med en kort visit på detta underbara slott. Dagen till ära hade jag iklätt mig gul löpartröja men det hade jag inget för eftersom kungaparet inte verkade hemma.

Däremot ställde statsmakterna upp med transport tillbaka till fastlandet. Vid Jungfrusund låg Trafikverkets gula färja och väntade på mig. Prislistan tar upp gångare och cyklister, dock icke löpare med trehjuliga joggingvagnar, men betala fick jag göra ändå.

Jag tog färjan över till Fittja. Gratis transport? Nejdå, tio kronor kostade nöjet.

Vid simhallen i Fittja gjorde jag halt för ett bastubad.  Vilken underbar solig löpardag jag fick. Färden  hem med tunnelbana till Sankt Eriksplan kändes dock nästa lika lång som de 24 km jag nyss sprungit.

Keep on running!

Görvälns slott var det sista av de nio slotten jag passerade på min Eriksgata i Uppland. Huvudbyggnanden är uppförd under 1660-talet och här bodde Elisabeth Brahe, hustru till rikskanslern Erik Axelsson Oxenstierna.

Kung för en dag. Idag var jag ute och inspekterade nio slott i Uppland. Sjuglasvagnen fick stå kvar i Kungliga Hovstallet och istället rullade jag ut ett modernare ekipage i solskenet, min Baby Jogger.

Nog är man hemmablind. Jag visste inte att det finns så många slott i mina hemtrakter. Men nu vet jag efter dagens lyckade slottsjakt. Målet var inte att  som majestätet "vända blad och se framåt"  utan att se så många slott som möjligt under en löprunda på 3-4 mil. Totalt fick jag ihop nio slott och då ratade jag ändå Stockholms Slott samt slotten Ulriksdal, Haga, Drottningholm och Kina.

Här ser du mina fyra första slott:

Övre raden: Rörstrands Slott, granne med Filadelfiakyrkan. Slottet har ägts av drottning Kristina 1649-1651. Ståtligast av alla är Karlbergs slott som började uppföras 1634. Här är min mors syster född.

Undre raden: Lilla Hornsberg vid Karlbergskanalen var ursprungligen vaktstuga till slottet Stora Hornsberg, som revs 1890 när Stora Bryggeriet på Kungsholmen uppfördes.  Kristinebergs slott ligger mellan idrottsplatsen och tunnelbanestationen i Kristineberg och uppffördes omkring 1750 av köpmannen R Schröder.

Egentligen fantastiskt att jag har så många fina slott bara någon kilometer från bostaden på Tomtebogaan. Rörstrands slott och Karlbergs slott har jag varit inne i några gånger. Däremot visste jag inte att det ena av de två röda gamla trähusen vid Ekelundsbron över Karlbergskanalen var ett "slott", eller rättare sagt vaktstuga till en malmgård där den nu rivningshotade Janne Lundkvisthallen ligger.

Efter en lov upp till Kristinebergs slott springer jag tillbaka över Ekelundsbron. Det är härligt att springa idag och det är riktigt så jag känner historiens vingslag. Tänk att jag haft en kungamördare in på knutarna- på Huvudsta gamla slott ska Jacob Ancarström tillsammans med Claes Horn planerat mordet på Gustav III.

Här mina nästa fyra slott:

Övre raden: Huvudsta gamla slott uppfördes 1750 och flyttades till sin nuvarande plats i en skogsglänta intill Huvudstabadet. Ulvsunda slott uppfördes 1644-1647 av fältmarskalken Lennart Torstensson

Nedre raden: Åkeshovs slott ligger på ett gods som ursprungligen hette Nockeby, omtalat redan på 1400-talet. Slottet har byggts om flera gånger på 1700-talet med arkitekt Carl Hårleman i spetsen. Hässelby slott började byggas på 1640-talet av riksrådet Karl Bonde och är det slott  i Stockholms stad som ligger längst från Stockholms centrum.

Löpningen flyter på bra och det är först efter Hässelby jag börjar få problem. Mina kartrekognoseringar har varit bristfälliga och i Hässelby Villastad förirrar jag mig på diverse återvändsgator. Området är väldigt backigt och jag trodde att det var möjligt att springa längs Mälaren men här har allemansrätt och strandskydd satts ur spel.

När jag väl lyckas krångla mig ut på Lövstavägen blir det fart på löpningen igen. Jag passerar sopsorteringsanläggningen och kommer till Kyrkhamn där jag läser på en skylt att här har Herbert Tingsten ( chefredaktör på DN) och Gunnar Sträng (socialdemokratisk finansminister) bott och gått i skola.

Folkskolan från 1902 där Herbert Tingsten och Gunnar Sträng lärt sig räkna och skriva.

Jag följer Mälardalsleden, utsikten efter Kyrkhamn är storslagen.

Snart ska det bli besvärligare igen. Jag blir djärvare, kanske lite omdömeslös, och struntar i cykelleden och sticker in på en stig i skogen. Tack vare de stora hjulen på vagnen tar jag mig ändå fram gående  i den bitvis tuffa terrängen. Min GPS ger mig fullständigt vansinniga besked och nu är det navigering efter solen som gäller.

Plötsligt dyker den gamla fornborgen Gåseborg upp. Historiens  vingslag upprepar sig, jag har nått en försvarsanläggning från 500-1 050 ekr. Två murar omger platsen, som aldrig grävts ut varför man inte vet hur gammal anläggningen är. Jag går upp till den branta klippan och kan blicka miltals norrut över Mälaren.

Gåseborgs yttre mur. En skylt berättar att platsen aldrig undersökts arkeologiskt men det stämmer inte; i november-december 2002 gjordes en provutgrävning och man fann då bitar av deglar med spår av guld i samt spår av kvinnoarbeten varför man nu tror att borgen inte bara varit en försvarsanläggning.

Blåsippan ute i backarna står. Här såg jag också en violett variant.

Jag får gåshud, ja vårkänslor, där ute vid Gåseborg. Marken är blå av blåsippor och ute på Mälaren ser jag den första segelbåten. Mycket snö ligger dock kvar i Brukets skidbacke några kilometrar längre bort. I närheten skrålar påsklediga ungdomar. De verkar inte gå Lidls blåbärssoppa som jag utan lite starkare bränsle. Men vi är lycklga på var sitt sätt.

Efter några vikar dyker så sista slottet upp, Görvälns slott  med utsikt över Mälaren. Jag tvingas gå uppför den branta backen och möter några konferensgäster ute på grusplanen. Flera av "mina" slott används idag som konferensanläggningar, bra så att dessa guldklimpar kan bevaras för eftervärlden och att så många som möjligt får en inblick i den svenska historien.

Snart är jag ute på det riktiga vägnätet igen och får  nu vettig GPS-vägledning. Jag är ganska trött varför siktet är inställt på Järfälla pendeltågsstation. När jag sitter på pendeln hem mot Karlberg tänker jag; vilken underbar gåva jag fått att kunna springa så här långt (36 km idag) och att jag upptäckt att löpning är så oändligt mycket mer än bara en fysisk aktivitet.

Keep on running!

Nej, jag har inte börjat med fotboll. Löpartävlingar är fortfarande blodigt allvar, jag tävlar inte mot mig själv utan mot andra. Bilden efter målgång i Kungsbackaloppet.

"Jag tävlar bara mot mig själv", brukar många löpare säga. Resonemnaget låter väldigt defensivt och den ende man lurar är sig själv!

Det finns flera anledningar att anmäla sig till ett lopp. Den stora massan har inga tidsambitioner och ofta är man glad att bara ta sig runt och få uppleva stämningen. Men sen finns det också en stor grupp löpare som återkommer till tävling efter tävling, de är kanske med i någon klubb, ser ut som löpare och verkar ta det ganska seriöst även om de inte gör toppresultat. Det är här man hör snacket om att "tävla mot sig själv".

Hur ska man kunna vinna över sig själv? Det låter mest som om att det nog inte kommer att gå så bra idag. Visst vill väl alla förbättra sig och i så måtto håller kanske resonemanget. Men nog vill vi löpare också mäta oss mot andra, hur långsamma vi än är? Tävlingsinstinkten tror jag finns i oss alla. Vi vill slå klubbkompisen, chefen på jobbet. klasskamraten etc.

Visserligen kan bara en  vinna tävlingen, själv har jag aldrig varit förste löpare över mållinjen. Men sen finns det så många matcher i matchen; bäst på jobbet, bäst i klubben, bäst i åldersgruppen med mera. Men genom att baisa sig och intala sig själv och andra att jag inte bryr mig, ja då blir resultatet därefter. Nej, då är det mycket bättre att sätta upp lite högre mål. Och du ska heller inte vara rädd för att berätta dem för andra. Det har nästan blivit fult att säga vilken tid man siktar på. Konstigt! Ingen skulle straffa dig om du inte når målet.

Jag tänkte på det där under dagens halvmara, Kungsbackaloppet. Någon i omklädningsrummet frågade vilken tid jag räknade med och jag smög inte utan berättade att jag trodde på lite drygt 1.30. Jag tror att det stärkte mig under loppet, tiden skulle i så fall vara lite bättre än ifjol och dessutom skulle jag förmodligen slå alla mina konkurrenter i åldersklassen.

En reflektion jag gjorde under loppet  var att allt fler numera tittar på sina klockor stup i kvarten, ja mycket oftare än så. Kanske funkar det för en del men ligger du risigt till tror jag att du gör dig en otjänst. Går det tungt kan du inte öka hastigheten. Går det lätt kan du dock slå av på takten. GPS som visar hastighet kan nog vara bra på träning men inte tävling. Just idag tittade jag inte en enda gång på klockan- jag sprang helt på känsla.

Dagens placering är inget att yvas över: plats 62 av totalt 221. Tyvärr finns inga ålderklasser i Kungsbackaloppet men det är något jag tycker tävlingsledningen borde fundera på att införa eftersom loppet är relativt stort. Med åtminstone en gubb- och gumklass (säg 50 år eller äldre) skulle nog fler äldre ställa upp. En som dock vågade var 70-�rige kämpen Roland Karlsson som sprang in på nästan exakt 2 timmarmed placering 208. Han är sjömannen som steg i land, började leva ett nyktert liv och som mest tränade 20-25 mil i veckan. Nog finns det många fantastiska löparöden?

En annan idé är att ålderomräkna resultaten med wava. Då hade mina 1.29.46 sett lite bättre ut, ja kanske gett mig "segern" i hela loppet . Nöjd är jag i alla fall.

Keep on running!

Loppet är över. Idag blev det premiär med kortärmat och kortbyxor. Bilden tagen utanför vår fina klubbstuga i Skatås. Foto: Lennart Bengtsson

Tre starter och tre "segrar". Ja, det är en välvillig tolkning av resultaten från mina senaste tre tävlingar i Göteborg.

Hur lång var bananan egentligen? Det var det stora samtalsämnet efter Premiärloppet idag i Skatåsterrängen. Enligt tävlingsarrangören, Sävedalens AIK, var banan 10 km. Och på hemsidan visar man en GPS-mätt runda där varvet är 3,11 miles, två varv alltså nästan exakt 10 km. Men i målet visar löparnas klockor på andra distanser, någon hävdade rent av att banan bara var cirka 9,2 km.

Vad spelar längden egentligen för roll? I kärlekslivet ingen men i löparlivet är det lite annorlunda, särskilt på sådana distanser som milen, halvmaran eller maran. Där vill vi som med hull och hår går in för tävlingarna veta de exakta banlängderna. Det är därför synd att man inte kontrollmäter banorna på lite större lopp. Ett tips alltså till nästa år.

Min tid blev 40.59 på den ganska backiga banan med bitvis sugande gräsunderlag. Tiden överraskade positivt eftersom det gick tungt idag.  Det får mig därför att tvivla på att banan verkligen var 10 km.

I 50-årsklassen blev jag fyra, 60-årsklass fann inte, och eftersom de framför mig var 9-12 år yngre, är jag inte alltför ledsen. Och i den interna klubbtävlingen där resultaten omräknas med åldershandikapp blev det full pott igen. Tre "segrar" på raken alltså.

Höghöjdseffekten verkar nu borta. Nästa lördag åker jag för fjärde veckan i följd till Göteborg för att springa halvmaran Kungsbackaloppet i Kungsbacka. Äntligen min distans men tyvärr ingen åldersklassindelning.

Keep on running!