Tappar andan. Fantastiska naturscenerier men också en massa backar kommer att få halvmaratonlöparna att tappa andan.

Vacker men jobbig bana. Imorgon lördag springer jag och cirka 300 andra Rundrundan. Jag skulle ha kommit urstark men är tröttkörd, allt på grund av en fatal planeringsmiss.

Igår testsprang jag stora delar av Runrundan, den nya halvmaran i Vallentuna som går ett varv motsols Vallentunasjön.  Det blev en både positiv och negativ överraskning. Positiv i så motto att här får du springa i ett underbart vackert kulturlandskap på slingrande grus- och asfaltsvägar, du får se betande kor och hästar, vete- och havrefält, blommande vägrenar, gamla ekar, massor av runstenar men faktiskt väldigt lite av Vallentunasjön.

Negativt tycker jag är att banan är för backig, i alla fall på västra sidan av sjön där jag nu sprang. Det är ständigt upp och ner, kanske inga mördarbackar, men det är inte banan du sätter pers på. Det är bara att hoppas att de flesta löpare inte bryr sig om detta utan istället njuter av naturupplevelsen.

Tävlingen anordnas av Vallentuna FIK, klubben jag tränar med. Igår fick jag på en funktionärsträff lite inblick i hur mycket arbete som ligger bakom. Inte mindre än ett 80-tal funktionärer är engagerade.

Genomgång för funktionärerna på målområdet vid Vallentunasjön. Längst till vänster i kortbyxor och blå jacka tränaren Ola Nordstrand och längst till höger min son Olof i kortbyxor och svart tröja.

Och så till det fatala misstaget. Först igår i samband med funktionärsträffen insåg jag att det är nu på lördag, inte nästa lördag, Runrundan springs. Jag hade denna vecka laddat upp med 15-16 mil, för att tävlingsveckan knappt springa något. Planerad superkompensation blir istället oplanerad superreduktion! Nu brukar jag visserligen snabbt återhämta mig och idag fredag blir vilodag. Men att igår kväll springa Vallentuna-Sollentuna, 22 km, var korkat. Klarar jag imorgon att springa under 1.40 får det betraktas som en framgång.

Keep on running!

Första provturen. Oj, vad vagnen rullade lätt och vad stabil den kändes. Nya modellen är klart bättre än den gamla. Norra Stationsgatan i bakgrunden.

Idag var jag ute och provade min i USA nyinköpta Baby Jogger. Trots relativt små förändringar är   jubileumsmodellen 25th Anniversary en klar förbättring jämfört med klassikern Performance.

Nej, jag är inte sponsrad av Baby Jogger. Jag har visserligen fått ett sponsorerbjudande från detta amerikanska barnvagnsföretag, som numera tillverkar sina vagnar i Kina. Kanske lite smickrande att en 63-åring får sådana erbjudanden. Men som gammal journalist vet jag att det är bäst att inte ha några bidningar, friheten har också ett värde.

Så du får tro mig: den nya vagnen är en fullträff. Kanske världens bästa löparvagn. Mina gamla vagnar har jag på Rune Larssonmanér försett med racerdäck, den nya vagnen har från början stora supersmala däck och rullar därför otroligt lätt.

Vagnen har 20"-hjul både fram och bak, en fördel, särskilt  i terräng, vid kantstenar m m. Den gamla Performance hade också 20"-hjul men nya modellens hjul är 3 cm högre, ganska mycket faktiskt. Hela vagnen är dessutom högre, handtaget sitter 105 cm från marken mot 99 cm på den gamla. Eftersom jag inte är särskilt lång (167 cm) trodde jag det skulle bli problem men det kändes bättre att hålla handen lite högre upp.

Den gamla Performance hade svampigt gummihandtag, den nya hård räfflad plast. Det är också en fördel eftersom handtaget nu inte suger åt sig vatten. Under senaste coast to coast höll jag på att förfrysa händerna efetrsom mina vantar blev genomvåta bara av att hålla i handtaget. Nu slipper jag det problemet.

Sämre däremot är handledsremmen som inte längre sitter fäst i handtaget utan i ramen under vagnen. Remmen är för kort och omöjliggjorde ett naturligt armsving. När du springer med vagn är det absolut nödvänigt att alltid ha denna "livlina" runt handleden. Problemet är dock lättlöst, jag kommer att flytta remmen till handtaget.

Bra, men inte nödvändigt för en långlöpare, är att den nya modellen har fotbroms. Samma med att den har fjädring. Att sittutrymmer är vadderat är också oväsentligt, där ska ju i mitt fall bara packningen ligga.

Den nya vagnen väger exakt samma som den gamla, 8 kg exklusive sufflett. Suffletten skruvade jag bort, den tar bara vind och då är det bättre att jag vid nästa coast to coast slår in väskan i en plastpåse. Jag köpte visserligen till ett regnskydd men det tror jag också är ett vindfång. Helst hade jag velat testa hela ekipaget i en vindtunnel men när idén framfördes till hustrun trodde hon med viss rätt att jag blivit galen.

Jag betalade med en smärre rabatt 400 dollar för vagnen i en löparbutik i Lincoln, Nebraska. Butiken hade jag varit inne i under mitt första coast to coast så jag var lite kändis där. Det är mindre än halva priset jämfört med vad du får betala i Sverige. Men helt lätt är det inte att köpa en Baby Jogger i USA, den säljs nämligen nästan enbart på postorder men kan tas in till butiker om du säger till. När Jan och jag var i miljonstaden Oklahoma City sökte vi som galningar efter en Baby Jogger men fick ge upp, ingen butik sålde vagnen. Är du i USA är frakten inga problem, jag fick inte betala något extra på flyget hem.

LIlla julafton. Vagnen packas upp. Observera kartongen, den är bra att ha nästa gång jag åker till USA. Då lär vagnen klara "Arlandakrossen", det gjorde inte min gamla.

Nästa coast to coast, ja. Jo det blir ett sådant men det får jag återkomma till. Närmast väntar Mölle men då tar jag den gamla vagnen. Jag vill inte riskera något.

Keep on running!

Syndens Mölle. Runt sekelskiftet började män och kvinnor bada tillsammans. Det syndiga levernet kom från Tyskland och under många år var Mölle mer tyskt än svenskt.

Det är snart dags att dra på sig den heltäckande och tvärrandiga baddräkten. Jag ska kuta till Mölle och bada.

Den 11 juli lastar jag babyjoggern och springer till Mölle. Skåneresan blir cirka 60 mil och ska enligt planerna klaras av på 11 dagar, alltså cirka 5,5 mil om dagen. Det blir ett litet äventyr i ett sommarfagert Sverige.

Varför Mölle av alla orter? Ja, först hade jag tänkt springa till Malmö men stan lockade inte. Sedan fick jag en inbjudan från en gammal arbetskamrat med sommarnöje i Mölle och eftersom jag aldrig besökt den klassiska badorten var saken klar.

Rutten var enkel att planera. Jag använde som vanligt Google Map, ett utmärkt verktyg där du också får logitips. Sverige har fantastiskt många små hotell, konferensanläggningar, herrgårdar, vandrarhem, B&B, pensionat och camingstugor. Det förvånade lite, vi slår USA, i alla fall sommartid. Fast prismässigt ligger vi i lä, här kostar ett vandrarhem nästan lika mycket som ett ordinärt motell. Men övernattning över tak ska det ändå bli varenda natt så  campinggrejorna lämnar jag nog hemma.

Länk till kartan

Keep on running!

Män som springer med kvinnors nummerlappar och ungdomar som springer i pappas eller mammas namn och gör toppresultat.  Det hotade  Göteborgs Varvets anseende varför de värsta nummerlapsfuskarna nu har diskvalificerats. Men några  frias märkligt nog.

Efter mitt avslöjande om ett omfattande fusk i veteranklasserna på Göteborgs Varvet har Varvsledningen först nu agerat. Men man gör det halvhjärtat. Samma med Stockholm Marathon som är ännu fegare.

Till Göteborgs Varvet lämnade jag in en lista på 13 namn där det var uppenbart att det var fel löpare i resultatlistan. Listan på fuskare skulle i princip kunna göras hur lång som helst men jag protesterade bara när löparen fanns bland de tio främsta i sin ålderklass. Formellt tävlar man dock inte i ålderklasser på Varvet till skillnad från Stocholm Marathon men uppdelningen på ålder går ändå enkelt att göra.

Vad hände då efter mina protester till såväl Varvet som Sthlm Mararathon? Ja, man agerade lite olika. I Göteborg diskades 10 av de 13 löparna. När man söker på åldersklass är fuskarnas namn nu bortplockatde. Och söker man direkt på namnet kommer beteckningen "DSQ" upp framför namnet och inga tider anges.  Bra! Nu blir den åldersindelade resultatlistan rättvisande. Men helt rätt blev det ändå inte. I damer 60-64 år är ettan, tvåan och fyran unga kvinnor, det syns tydligt på bilderna. Dessa kvinnor finns dock inte med i min årsstatistik men säkert i en massa andra listor.

På Stockholm Marathon är nummerlappstrixandet- själv vill jag kalla det för fusk när det handlar om topplaceringar- inte alls lika utbrett. Men det förekommer och jag protesterade mot totalt tre felaktiga resultat i M60 och M50. Vad gjorde då Löparkansliet i Stockholm? Jo, man godtog delvis protesten och strök fuskaren i den åldersindelade resultatlistan men diskade inte personen utan lät denne stå kvar med namn och resultat i stora listan. Det gör att när du söker direkt på namnet kan XX stoltsera med ett toppresultat som 60-åring trots att han inte sprungit utan överlåtit nummerlappen till en 30-åring.

Inte ens när det handlar om upprepat fusk vågar Löparkansliet ta i och stänga av personen för gott. Jag tänker då på den 62-årige pappan som lämnade nummerlappen till sin son som "vann" 60-årsklassen ifjol på Stockholm Halvmarathon och petade ut mig från pallen. Nästan samma sak höll på att hända i år, nu på Stockholm Marathon.

Varför stänger ni inte av pappan och sonen?

-Håller absolut inte rättsligt i någon instans, svarar Lennart Bresky på Löparkansliet.

Konstigt resonemang. Nog borde en löpararrangör ha rätten att stänga av personer som inte följer reglerna, i alla fall under något år.

Men det är inte de enskilda  fallen som är  problemet. Om Göteborgs Varvet, Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon inte bara såg till egen snöd vinning utan tillät omregistreringar, låt vara till en mindre avgift, tror jag mycket av det här nummerlappstrixandet skulle försvinna. Det är inte rimligt att kanske ett år i förväg betala 885 kr för en start i Stockholm Marathon och inte kunna överlåta startplatsen när man av någon anledning inte kan starta. Här måste arrangörerna ändra sig! Men tyvärr verkar viljan (ännu) inte finnas.

Keep on running!

Överst på pallen. Men konkurrensen var inte hård- bara tre gubbar i min åldersklass. Den galne svensken som tagit sig till Nebraska fick ändå applåder på Johnny Carson Track Field i Norfolk.

Att tävla i USA skiljer sig mot i Sverige. Löparna och vädret är några skillnader. Det första mest på gott, det senare mest på ont.

I lördags sprang jag en halvmara i Norfolk, Nebraska. Yngsta dottern Anna, 16, sprang samtidigt sin första riktiga tävling, ett 5 km lopp. Det gick bra för oss båda även om jag inte klarade målet att putsa mitt årsbästa. Tiden 1.33 var en besvikelse men placeringsmässigt bättre, totalt nr 14 och snabbast av alla gubbar 50 år eller äldre. Anna hamnade på övre tredjedelen.

Anna spurtar i mål och slår många betydligt äldre tjejer och män.

Generellt är standarden sämre bland löparna i USA. Entusiasmen är däremot inget fel på. Det gör att det för en svensk är väldigt trevligt att tävla här. Och vilket pastaparty vi undfägnades kvällen innan. Att springa en halvmara för att inte tala om en mara är stort. Före start stannade allt av, alla vände sig mot den amerikanska flaggan och nationalsången sjöngs.

Den som tror att det bara är att komma över och vinna i småstadslopp, jag till exempel, biter sig i svansen. Det här var mitt fjärde lopp i USA och alla har gått sämre än väntat. Orsaken är bland annat den höga luftfuktigheten som vi inte är vana vid. Idag var det inte extremt fuktigt men tillräckligt för att göra mig tröttare än normalt.

Inne för varvning. Att påstå att befolkningen gick man ur huse för att se den ende utlänningen i loppet är en lätt överdrift men mitt  löparlinne var tydligen intressant för det blev avfotograferat. Få sprang i klubbdräkt, däremot flera män utan något på överkroppen.

Keep on running! 

På lördag springer jag en halvmara i Nebraska. Jag kommer väl förberedd till USA- den här veckan har jag sprungit 161 km.

Jag läser i löpartidningarna att  bästa uppladdningen inför en mara eller halvmara är att springa sista långpasset kanske två veckor före tävlingen, inte en vecka som jag nu gjort. Men jag har märkt att jag återhämtar mig väldigt snabbt och 15-17 mil per vecka är inga orimliga mängder.

Veckan före Stockholm Marathon blev det 17,5 mil och maratonveckan i stort sett vila (fyra träningspass på totalt två mil). Den här typen av superkompensation fungerade så bra att jag nu kört den i repris.

Jag flyger till Omaha, huvudstad i Nebraska som ligger i mitten av USA. Två av mina barn, Sigrid 23 och Anna 16, följer med och det blir en liten semstertripp för oss alla. Nebraska är kanske inte resmålet nummer ett för turisten men jag gillar bonnvischan.

Halvmaran äger rum den 18 juni i Norfolk, en stad med 25 000 invånare och som grundades 1866 av bland annat tyska nybyggare. Loppet går inne i stan och banan följer ibland North Fork Elkhorn River och lär därför vara platt och snabb. Återstår att se hur snabb jag själv är men målet är att putsa årsbästa vilket skulle innebära 1.26-1.29. Barnen är anmälda till ett lopp på 5 km.

Det kan bli varmt och kvavt. Bra är därför att många lopp i USA startar tidigt på morgonen, min start sker 08.15. Men det är ändå ingen garanti- för några år sedan sprang jag en halvmara en tidig morgon i Arkansas men det blev ändå olidligt hett. Tur att jag kvällen innan hann byta  från hel- till halvmaraton. Det gick vägen och jag vann, fick en gigantiskt pris som var svårt att transportera hem på planet. Trevligt i USA är också att löparna kvällen innan brukar serveras en gemensam pastamåltid.

Keep on running!

Sommarsverige. Mycket blommor, som här Stor käringtand, kantade vägrenarna och det doftade starkt. Bilden tagen efter 39 km löpning på den "oändliga" cykelbanan mellan Gävle och Furuvik.

Med 13-14 grader blev Stockholmsmaran en skön joggingtur. Dagens mara i dubbla temperaturen blev däremot en riktig mara.

Idag sprang jag totalt 44 km mellan Tierp och Gävle och brodern Jan rullade lojt framför på sina inlines. Själv svettades jag enormt och medvinden gjorde att det blev extra hett. Jan däremot verkade inte ha några som helst problem och hans  ryggsäck med vattenbehållare blev nu räddningen för mig mot slutet.

Jag kom med tåg från Stockholm och Jan från Gävle och vi möttes i Tierp där vår resa startade. Vi viste vad som väntade, vi har tidigare gjort sträckan fast i andar riktningen. Idag valde vi lightversionen, åkte tåg två stationer mellan Mehedeby och Älvkarleby.

En fuskare? Nej, vi hade i förväg bestämt att ta tåget från Mehedeby till Älvkarleby eftersom asfalten inte uppfyllde Jans önskemål. För mig spelar underlagets  jämnhet ingen större roll men skönt att få sträckan kortad med cirka en mil.

Livet på en pinne är att efter 28 km löpning äta  en stor pizza  i Skutskär. Anrättningen blev inte sämre av att den kryddades med dofterna från det närbelägna massabruket. I Skutskär köptes också den andra 2-literflaskan med Cola men ändå led jag nog av vätskebrist mot slutet. Livet på en pinne är däremot inte  att springa med en klubba i munnen. Mannen på pizzerian tyckte vi skulle ha var sin klubba men att samtidigt suga, svälja och andas, ja det går knappt när man springer. Jan gjorde samma erfarenhet.

Vi rörde oss i två län. När gränsen passerades var det "bara" 13 km kvar in till Gävle.

-Jätteroligt, tyckte Jan när vi skiljdes.

Själv var jag däremot rätt färdig. Men efter dusch i simhallen vid framkomsten och ytterligare ett antal liter vätska är jag beredd att hålla med honom. Det här får vi göra om!

Keep on running!

En gång fuskare, alltid fuskare? Pappan, som ifjol lämnade över nummerlappen till sin son på Stockholm Halvmarathon och "vann" 60-årsklassen, har gjort det igen!

När jag granskade bilderna från Göteborgs Varvet på löpare som fick framskjutna placeringar upptäckte jag ett utbrett trixande med nummerlappar. Män sprang i kvinnors namn och äldre löpare lät dottern eller sonen springa i deras namn. Resultatlistorna blev helt missvisande.

Regelbrott, javisst. Dock fullt förståeligt eftersom en startplats är dyr och dessutom inte får överlåtas enligt Varvets regler. Och eftersom man i Varvet officiellt  bara tävlar i två klasser, män och kvinnor, och ingen uppdelning sker i ålderklasser är det kanske inte så mycket att bråka om? Nej, men en åldersuppdelning går ändå att göra och det är då det blir problem - felaktiga resultat smyger sig in i diverse tabellsammanställningar, bl a Svenska Friidrottsförbundets veteranstatistik. Dessutom kan man ju ogilla att personer får stoltsera med resultat de inte gjort.

På Stockholm Marathon och även Stockholm Halvmarathon är det annorlunda. Där tävlar man verkligen i ålderklasser och dessa är uppdelade i 5-årsinterevaller. Själv är jag 63 år och springer alltså i M60. I år var det på maran 399 löpare i denna grupp och de tre första får pris. Skulle någon ungdom smyga sig in bland de främsta, ja då blir vi elitveteraner irriterade.

Nu är jag klar med motsvarande bildgranskning från Stockholm Marathon. Drygt 400 bilder från de cirka 25 främsta löparna i varje ålderklass, män som kvinnor från 35 år och uppåt  har studerats. Det visar sig att det bara är en handfull resultat som är felaktiga, i något fall kan man möjligen tala om fusk. Som jag ser det är det inte personen som springer under falsk flagg som är fuskaren utan den som överlämnat nummerlappen i syfte att få ett bra resultat.

Förklaringen till att det dribblas relativt lite med nummerlappar på Stockholm Marathon kan vara att det är mycket svårare att hitta någon som verkligen klarar att springa en mara, det är lättare när det handlar om en halvmara då barnen kan ställa upp om pappa eller mamma fått förhinder. Så var det t ex ifjol i Stockholm Halvmarathon när en 61-årig man från Saltsjöbaden gav sin son i 25-årsåldern nummerlappen. Sonen var en duktig löpare och vann 60-årsklassen. Själv kom jag fyra men efter bildgranskning och protest fick jag senare bronset.

Den händelsen väckte stor uppmärksamhet, bl a på min blogg och diverse löparforum med hundratals inlägg. De flesta stödde mig men många var också arga på att jag hängt ut familjen med bild och namn. Dessutom anklagades jag för bildstöld trots att jag köpt loss bilderna. Reaktionerna har varit liknande i år efter Varvet-granskningen. Hittills är det cirka 250 inlägg i en något förvirrad diskussion på funbeat.se:

http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1025346

Man kunde ju tro att Saltsjöbadsmannen, som idag är 62 år, lärt sig något av läxan. Men nu visar det sig att han gjort precis samma sak igen!

En 62-åring?

Om det är något av barnen som även i år sprungit för honom, vet jag inte. Jag har kontaktat 62-åringen och ställt ett antal frågor via mejl men från Saltsjöbaden är det  tyst.  Jag vet därför inte varför hans nummerlapp sitter på en cirka 40-år yngre person. Den leende mannen på bilden sprang maran på 3.28, en bra tid om det nu varit i 60-årsklassen. Dessbättre skickas dock inte bucklan i år till Saltsjöbaden eftersom placeringen inte riktigt räcker.

Jag kommer nu att lämna in en protest till Stockholm Marathon och be att resultat stryks samt ytterligare några resultat. Notoriska fuskare borde stängas av. Vad tycker du?

Grundproblemet är ändå att omregisteringar inte tillåts. I veckan talade Varvsledningen om att den håller fast vid nuvarande regler men förklarade inte motiven (som troligen är rent ekonomiska). Skulle Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon tillåta överlåtelser, ja då hade man gjort en stor PR-vinst, tror jag. Lidinglöoppet och Vasaloppet gör det så varför kan inte andra?

Keep on running!