-Hej Björn!

Jag är igenkänd av allmänheten när jag drar fram med min vagn. Okända personer har läst bloggen och kommer fram och morsar.

Min färd ner mot Mölle går som på räls. Idag blev det en ny 6-milare från Linköping till Tranås. Egentligen en helt händelselös dag, frånsett de där mötena. I Mantorp kommer första personen fram. Nummer två träffar jag i Mjölby, fast det var inte en helt okänd person, en gammal chef från tidningen som jag inte sett på 21 år. Tredje personen som läst bloggen träffar jag i Boxholm.

Stenlagd väg utanför Mjölby, jobbig för folk med trehjuliga vagnar men samtidigt rena nostalgitrippen- det var säkert 50 år sedan jag sett något liknande.

Jag passerade nedlagda Boxholms Bruk och den gamla stenvalssbron från 1789.

Löpningen går fantastiskt bra, inga skadekänningar. Säker på att nå Målet i Mölle kan jag ändå inte vara och det är lite det som gör en tripp av det här slaget så spännande.

Jag är nu i Tranås där jag tagit in hos min bror Ragnar. Han kom förresten och hämtade mig i Sommen och imorgon bitti blir det transport tillbaka för att sedan springa ner till Eksjö.

Keep on running!

Exakt här, mellan Åby och Getå utanför Norrköping,  inträffade 1 oktober  1918 Sveriges svåraste tågolycka. Getåolyckan krävde minst 42 liv och lika många personer skadades. Järnvägslinjen är fortfarande i bruk och olyckståget finns att beskåda på järnvägsmuseet i Gävle.

Jag klättrar upp för den branta banvallen. Stenar rasslar ner bakom mig och för att klara branten tvingas jag dra mig upp i ormbunkarna. Jag är på historisk mark och utsikten över Bråviken hänförande.

SJ må ha problem idag men värsta dagen i SJ:s historia inträffadeen en regning kväll den 1 oktober 1918 vid Getå utanför Norrköping. Ångloket F 1 200 med tio vagnar spårade ur på grund av ett jord- och lerskred och flera vagnar fattade eld. Själv har jag passerat platsen med bil några gånger men aldrig stannat till, nu gjorde jag det igår.

Långdistanslöpare och turist är en utmärkt kombination. Löparen har  tiden och en paus behöver man ju alltid. Just Sveriges historia, gärna industrihistoria men även vikingatiden intresserar mig. Under mina coat to coast i USA stannade jag till vid varenda minnesmärke- dom är många kan jag lova.

Strax efter norra infarten till Norrköping vid Wilhelmsbergsbäcken står den här ståtliga runstenen.

Strykjärnet mitt i Motala Ström är från 1917, en gång väveri, nu Arbetets Museum.

Under en sådan här löptur genom Sverige får man se mycket intressant men även helt ointressanta platser. Jag säger bara Jönåker. Finns ett fulare namn? Jag hade tänkt att luncha här igår men pizzerian lockade inte. Annars är nog restaurangen samhällets stolthet vid sidan av Handlarn och en takpannefabrik. Hela orten utstrålade tristess.

Jag är nu i Linköping efter 59 km löpning från Åby. Mot slutet av dagen kom regnet och det kändes ovanligt kallt. På hotellet här blev jag nästan mottagen som en hjälte och fick för ett amerikanskt sällskap berätta lite om mina coast to coast.

I morgon fredag bär det av till Tranås. Där bor min bror Ragnar med Linnea  och de kommer ut och hämtar luffaren i Sommen-att springa hela vägen hade blivit för långt. På lördag kör de tillbaka mig till Sommen, inget "fusk" här.

Keep on running!

Inte heller i Åby (Norrköping) lyckades jag komma åt trådlöst internet. Jämfört med USA ligger Sverige på efterkälken- där har även de sämsta motellen i regel internet.

Jag är i alla fall på väg söder ut och löpningen går enligt plan. Ikväll väntas jag nå Linköping och där på hotellet har man garanterat internet. Det är nästan så man får absinens när man är utan. Just nu sitter jag på en golfrestaurang någon mil söder om Norrköping och här i den "fina världen" finns allt. Golfkärrorna utanför påminner faktiskt lite om min egen vagn.

Keep on running!

Va, inga bilder på bloggen idag! Jag har problem med tekniken. Men löpningen går strålande.

Dagens rapport blir på grund av teknikstrulet kortfattad-jag råkade boka inkvartering på ett vandrarhem utan internet och den restaurang jag nu sitter på har den sämsta uppkoppling jag någonsin upplevt.

Nåväl, jag är i Nyköping efter en tuff backig sexmilare i motvind. Faktiskt förvånad att det ändå gick så bra. Sista milen slog jag följe med en cyklist, Helene  från Nyköping. Vad mycket lättare det går när man har någon att prata med.

Imorgon Norrköping och då förhoppnings en mustigare rapport.

Keep on running!

Vagnen är packad lätt den här gången. Jag är i utkanten av Görvelns naturreservat i jämnhöjd med Spendrups bryggeri i Vårby.

Det luktar smultron från vägrenen, en gulsparv sjunger sitt se-se-se-se-skiiiit, en sjö skymtar mellan lövverken och det är nästan helt  tyst på gamla Riksettan  frånsett  lokalbuss 702 och en och annan fartdåre som passerar mig. Svensk högsommar är underbar!

Äventyret har startat. Vid lunchtid drog jag iväg söder ut med min vagn,  jag kastar en blick bakåt och ser hustrun vinka i fönstret. Tomtebogatan ligger öde och Sankt Eriksgatan är riktigt fridfull, det märks att det är semestertider.

Utanför tullarna gör jag sällskap någon kilometer med en joggare, som sedan viker av upp mot Hägerstensåsen. Det  går lätt idag, de sprillans nya joggingskorna  känns riktigt sköna  och eftersom jag sprungit i det här skomärket i snart 30 år  behöver jag inte frukta några skavsår.  Det är molnigt och känns lite kvavt och det går åt en hel del vätska.

Nog skulle det vara skönt med ett bad? Efter 18 km bromsar jag in vagnen vid Fittjabadet. Här var jag häromdagen och badade bastu, nu är  simhallen stängd så det får bli ett dopp i Albysjön bland alla Kanadagäss  och en och annan badare.

Årets första bad. Här krävdes ingen omklädning, joggingbyxorna hade jag ju på mig.

Att springa så här, utan tider och krav, det är frihet för mig. Ibland springer jag relativt fort, jag kan knappt hejda mig när allt känns så där lätt men för det mesta går det i lustempo och i backarna brukar jag gå. Varför slita ut sig i onödan, det här är ingen tävling och jag känner ingen som helst press på mig. Enda tiden jag hade att passa i dag var att komma fram innan vandrarhemmet i Håknäs utanför Järna stängde.

Vandrarhemmet ja, det är en gammal Essomack från 50-talet, får jag veta av paret som driver stället. Då med Riksettan utanför var det säkert liv och rörelse här. Fast nog var det tur att jag bokat rum iförväg, ikväll var det fullbokat.

Imorgon bär det av på småvägar ner till Nyköping. Det kan säkert bli en rätt tuff 6-milare eftersom det går upp och ner hela tiden. Det har du säkert märkt när du suttit på flygbussen från Stockholm till Skavsta. Roligt är när vägarna inte är spikraka, spännande att gissa vad som döljer sig bakom nästa krök.

Ett gott tecken för en joggare.

När man är ute och ränner så här har man alltid mat i tankarna. Längs vägrenen plockar jag lite smultron, lite torra och säkert inte bästa ekomaten, men goda. Morgondagens high light blir Åstugan utanför Nyköping. Denna pärla, som jag fått tips om, ska servera underbara räksmörgåsar. Och jag har börjat fantisera om hur Skogaholmaren ska smaka. Rapport om detta oerhört viktiga ämne och mycket annat i morgon kväll.

Keep on running!

Södertälje till vänster och Fittja rakt fram. Här vid Albysjön ska jag ta av på min färd till Mölle.

På måndag startar jag min 60-milatur till Skåne. I dag lördag var jag ute och provsprang delar av "banan". Jäklar vad jag är löpsugen!

Allt kändes bra på testlöpet med baby joggern ner till simhallen i Fittja, cirka 18 km. Löpningen blev rena bastubadet och väl framme blev det ytterligare ett bastubad, nu dock för 40 kronor. Det är alltid lika spännande vad jag ska betala. Ska ungdomarna i luckan tro att luffaren uppnått pensionsåldern eller inte? Senaste gången måtte jag ha sett riktigt sliten ut, 20 kronor alltså, men idag var jag tydligen lite fräschare och fick betala ordinare taxa. Ingen verkar "våga" fråga om åldern. Nåja, jag må se ut som en gammal gubbe men känner mig ännu inte som en sådan.

Häng med på turen ner till Mölle! Jag hoppas kunna blogga varenda dag. Övernattning under tak är med ett undantag också fixat. Här körschemat:

Dag 1: Stockholm-Järna 54 km

Dag 2: Nyköping 61 km

Dag 3: Åby (Norrköping) 54 km

Dag 4: Linköping 54 km

Dag 5: Sommen/Tranås 59 km

Dag 6: Eksjö 57 km

Dag 7: Vrigstad 53 km

Dag 8: Vittaryd 52 km

Dag 9: Strömnäsbruk 63 km

Dag 10: Munka Ljungby 67 km

Dag 11: Mölle 37 km

Keep on running!

Min första löpartidning- Nr 1 av Spring Time 1984. Tidningen känns fortfarande aktuell trots 27 år på nacken.

Långdistanslöparna var generellt bättre förr. Men var inte också löpartidningarna det?

Först tänkte jag kasta eller skänka bort alla mina gamla löpartidningar. De börjar ta för stor plats på hyllan där hemma. För ett antal år sedan åkte "medaljerna" ut, flera kilo försvann och bara de riktiga priserna behölls.

Men skulle tidningarna också ryka? Jag började blädda i några och blev fast direkt. Herergud, jag sitter på guldgruva!

Snabbt konstaterar jag:

* Tidningarna håller hög klass- fortfarande angelägna. Layouten känns däremot lite ålderdomlig vilket förstärks av de svart vita bilderna.

* Egentligen inte så mycket nytt under solen: träningsråden som gavs då håller fortfarande. Samma med synen på löpningens alla hälsoaspekter, filsoferandet kring löpningen etc.

* Några skribenter är de samma, till exempel Bertel Österdahl med sina träningsråd. En kul detalj i Spring Time, föregångaren till svenska Runners  World är att artikelförfattarnas bästa maratontid alltid finns med. Bertel hade 2.26.26, Bertil Sjödin (träningsråd) 2.56.42, Anna-Karin Walstam (kostråd) 2.47.37, Per Eric Nordquist (kolumnist) 3.04.15, Ulf Wickbom (kolumnist) 2.49.37, Carter Farrell (läkarråd) 2.59.00 och Ulf Johansson (debatt)  2.23.

* Tidningarna förr var mer kritiska, ja ibland riktigt fräna. A Lennart Julins sågning av Per Eric Nordqvists hyllning av orienteringsstjärnan Annichen Kringstads eventuella OS-chanser på maraton går inte av för hackor.  Det är förresten min egen erfarenhet som journalist- tidningarna var som bäst i mitten på 80-talet då journalistiken var mer kritisk och granskande och reportern stod i bakgrunden. Det handlade mycket om orättvisor, sätta dit och avslöja makthavare, företag etc. Idag är det lite väl mycket av egotripopade, harmlösa, flamsiga och intetsägande artiklar- ytan verkar ibland viktigare än innehållet. Och hur många tränings- och kostråd har vi inte serverats under alla åren? Samtidigt har resultaten dalat.

* Både mycket och lite har hänt på skofronten. Efter snart 30 år är vi tillbaka på ruta 1 med lätta och inte så dämpade skor. Tänk då kostade skorna bara runt 400-600 kronor, ett par svenska Lejon (Kjell-Erik Ståhl sprang i dessa) kunde man få för cirka 200 kronor.

Allt var naturligtvis inte bättre förr. På löpområdet tror jag de största förbättringarna skett på kläd- och teknikorådet, inte på tränings- och skofronten. Men i nummer 1 av Spring Time 1984 finns en klocka med pulsmätare för 1 675 kronor från  Running Center på Porjusvägen. Priset motsvarar ungefär tre par löparskor alltså ungefär vad de dyrare puls- och GPS-mätarna kostar idag. Och kläderna förr var inte bara tillverkade i bomull- i Nr 2 av Spring Time 1985 ser jag en annons från New Line med en komplett vindoverall för 445 kronor som "andas".  Brooks hade sedan flera år tillbaka skor med sin kil som dämpade pronation. Och på avdelningen Nya produkter läser jag om radiomössan "Radiocap" med inbyggd radio.

Så nog fanns det folk på 80-talet som sprang i funktionskläder och pronationsskor och lyssnade på musik. Jag började springa 1981 men tyvärr blev det ingen radiomössa!

Vad är din egen erfarenhet? Tycker du att utvecklingen på löpområdet går framåt med stormsteg?

Keep on running!

Vikingen lever men knappt mycket mer. Vikingatåget runt Vallentunasjön krävde sina offer. Foto: Lennart Klingenstierna

Vi drog ut i stora skaror i väster- och österled. En del stupade längs vägen men 217 tappra krigare, män och kvinnor, nådde ändå hemmahamnen i Vallentuna. Mjöd hade blivit vår död, sportdryck däremot var mumma för våra torra halsar.

Ingen viking hade varit så korkad att han gett sig ut på långfärd och bytt ut skeppet mot apostlahästarna denna underbart vackra sommardag med 28 grader i luften och lätt nordostlig vind. Men den moderne vikingen snörde på sig skorna och sprang Runrundan.

Det hade nog gått fortare om vi hissat segel. Våra 21 km runt Vallentunasjön blev visserligen en skönhetsupplevelse, vi sprang på våra anfäders vägar och fick se deras runor. Men det kändes som vi hade grundkänning hela tiden. Backarna var många, hettan olidlig och även de tappraste klagade. Jo, det gick långsamt idag för alla, sanden ville aldrig nå botten i timglasen.

Jag kom inte hem med några troféer från vikingatåget. Tiden 1.40.55 är min sämsta någonsin men gav ändå en 26.e plats. Inte ens segraren och stormannen Jarlabanke (Peter Broberg från Hässelby SK) fick med sig något guld hem till släkten i Täby. För guldmedalj hade krävts en tid på 1.24. Kanske var det mjöd i Jarlabankes dryckeskrus? Nåväl, bra kämpat ändå trots att tiden "bara" blev 1.28.

Vikingahövdingarna får sina belöningar från folket . Överst från vänster segraren Peter Broberg, Hässelby SK, Johan Sandler, Anders Ternow, Enskede och nedre raden Patrik Karlsson, Team Skavsåret och Alberto Ramus, Huddinge AIS.

Bakom erövringståget stod Vallentuna FIK. Välarrangerat! Om det går att ändra rutten lite till nästa år så att den blir mera lättseglad, ja då tar jag på mig vikingahjälmen och brynjan igen.

Keep on running!