Ett mästerverk. Denna underbart vackra runhäll sprang jag idag förbi och den antas vara ristad på 1 000-taletav runmästare Fot. Hällen finns i Sundby, Spånga socken. Texten lyder: "Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make". Intill finns en annan runhäll, dock ofullbordad, med mansnamnet Ärnmund.

Är det inte fantastiskt med alla dessa runstenar och runhällar vi har här i Mälardalen? Mina löpturer går ibland i historiens fotspår. För mig är en skylt från Riksantikvarieämbetet liktydigt med ett stopptecken.

Jag har sprungit förbi här många gånger men varken sett skylten eller runhällen. Nu kom jag från andra hållet och fick se runmästare Fots mästerverk i Spånga. Jag får något av en religiös känsla och känner mig liten när jag betraktar dessa historiska minnesmärken. De gamla fornnordiska namnen klingar så vackert; Andvätt, Gärdar, Ärnmund. Jag tänker på namnen medan jag springer där i blåsten.

Ja, usch vad det blåste idag. Västliga vindar som begränsade löpmöjligheterna- jag har ju Östersjön som bortre gräns. Därför blev det pendeltåget till Spånga vilket gjorde att jag kunde springa drygt två mil i härlig medvind.

Vilken bra löpvecka jag haft. Räkneverket stannar på exakt 15 mil. Två 15-milaveckor på raken alltså. Nu bör jag vara väl förberedd inför nästa helgs millopp i Bore Cup.

Gör helg. Vagnen ställs ner i källaren efter lördagens löprunda på 24 km. Totalt har det denna vecka blivit åtta träningspass, varav dubbelpass två dagar. Söndag får bli vilodag och nästa vecka blir en lättvecka, dock med tävling.

Som pensionär har jag gott om tid och därför passar jag på att resa mycket. I slutet av januari åker jag till Barcelona för att springa några dagar i bergen och längs Medelhavet, förhoppningsvis i kortbyxor. Det blir lågprisflyg  och  lyxhotell. Men vid den här tiden på året tvingas hotellen hålla nere priserna. Som vanligt väljer jag ett hotell med lagad och storslagen frukost, jag måste ju äta upp mig lite.

Keep on running!  

Runstenen i Bröta, Grödinge socken var osedvanligt vacker. Enligt skylten intill är stenen från 1000-talet och texten kan uttydas: "Vigmar lät resa denna sten efter Jörunde, sin frände och kamrat. . . broder. . ."  Själv fick jag ett trevligt stopp och lite vila under min långa färd.

När andra åker till jobbet på morgonen springer jag till mitt "arbete". Men för mig är förflyttningen själva arbetet. Dagens löptur blev ett helt dagsverke.

Vad jag tycker om pensionärslivet! Som avtalspensionär får jag hyggligt betalt och är dessutom fri som fågeln. Tidningslivet var nog bra men det här är bättre. Nu är det jag som bestämmer och får ägna mig åt det jag älskar- löpning.

I morse tog jag joggingvagnen från Karlbergs station och åkte ner till Tumba för ett långskubb till simhallen i Ösmo. Gråmulet, fullt med folk i tåget och alla satt tysta och dystra med sina Metro eller fingrade på sina mobiler. Mig väntade en dryg 3-milare på okända vägar och bara tanken på detta värmde.

På en sommarstugetomt stod en övergiven studsmatta. Ännu ett skäl att ta ett snabbstopp. Men oj vad stel gubben är, jag hade stora problem att komma upp på mattan. Dessbättre var de enda åskådarna några hästar i hagen intill.

Innan hade jag rekat vägen på Google Maps och i min GPS knappat in adressen till simhallen i Ösmo där jag skulle bada bastu. Att springa hemifrån hade blivit drygt fem mil, alldeles för långt, därför fick det bli pendeln en bit.  Det är lite fascinerande att styras av en GPS- ställer man in den på gångfunktion brukar det dyka upp spännande småvägar. Rätt kommer man alltid, dessutom får man den genaste vägen.

Knappt en mil från Tumba tar jag fikastopp på Café Rosenhill. Två gamla kanelbullar och några koppar kaffe sitter fint. Efter Rosenhill väntar i princip två öde mil så det gällde att fylla på. För säkerhets skull finns i vagnen en liter blåbärssoppa från Lidl. Löpningen går lätt trots att landskapet är rätt kuperat. Diset och duggregnet gör att det också känns lätt att andas. Jag passerar ett flertal sjöar, tänk vad vackert det måste vara här sommartid. Under min färd möter jag knappt en enda bil. Intrycket av att vara långt borta förstärks av att Radio Stockholm försvinner titt som tätt i lurarna.

Ingen badare i sjön Muskan. Och själv hade jag ingen lust att kasta mig i vattnet denna gråmulna dag men sommartid hade det nog blivit ett dopp.

Backarna och distansen tar till sist ta ut sin rätt. Studsen i benen är borta och mot slutet börjar jag gå i backarna. Jag är en dålig avslutare, både på träning och tävling. När jag vet att jag är nära målet kommer alltid tröttheten.

Nåväl, en fin skalp blev det. Simhallen i Ösmo var inte den lättaste att ta men kan nu bockas av på listan över simhallar i Stockholms län. Nu återstår mest avlägsna och närmast onåbara badhus som Rimbo och Norrtälje. Innan bastubadet blev det sen lunch på grillen utanför simhallen. Knappt ätbar mat men efter 33 km och 4  timmar på vägarna slinker allt ner.

Framme i Ösmo! Hem fick det bli pendeln.

Förra veckan 15 mil och förhoppningsvis lika mycket denna. Varför så mycket? Jo, tanken är att komma i form inför Bore Cup som startar den 3 december med 10 km i Vallentuna. Dagarna före tävlingen ska det inte bli mycket sprunget. Superkompensation brukar det visst kallas.

Keep on running

Peter Nilsson (tvåa från vänster i grön jacka) la ut på Funbeat om ett gemensamt långpass, "Stockholms högsta broar". Klockan är 10 och järngänget ska precis sticka iväg från Slussen och avverka en brorunda på 26 km.

Hoppsan, redan 30 km! Och jag som inte ens hunnit bli trött. Hur gick det här egentligen till?

Ska du bli bra på långdistans är det många mil som gäller. Ju fler mil desto bättre. Ja, så ser min enkla träningsfilosofi ut. Jag tror inte på alla råd jag läser i löpartidningarna- där går mycket ut på att du inte behöver träna särskilt mycket eftersom det finns genvägar. Det är nästan så tidningarna inte vågar skriva att långdistanslöpning är ett slitgöra (men ett roligt sådant).

Nikes slogan "Just do it" gillar jag. Min egen "Keep on running" har ungefär samma budskap. Varför krånga till något som är så otroligt enkelt? Det är ju bara att ge sig ut och springa.

Men hur får man ihop alla de där milen som faktiskt behövs? Det tar ju ändå en massa tid och motivationen är inte alltid på topp. Det behöver inte vara så svårt. Som  i lördags t ex, på Funbeat läste jag om ett gemensamt långpass i Stockholm. Det vara bara att haka på- kilometrarna avverkades en efter en utan att jag knappt märkte det. I trevligt sällsskap får man extra krafter.  Plötsligt var vi alla åter vid startpunkten och vi klockade 26 km, med mina 4 km till Slussen blev det 30.

"Nyttolöpning" eller "transportlöpning" har under många år varit min melodi. Lite överdrivet skulle man kunna säga att jag bara lägger ner några timmar i veckan på ren löpträning. Istället används kroppen ungefär som folk använder bilen eller allmänna kommunikationer; som ett transportredskap. De senaste tio arbetsåren sprang jag i princip varje dag till och från jobbet och dessutom sprang jag hem och åt lunch, alltså tre träningspass per dag fem dagar i veckan. Med den taktiken blev det många mil, dessutom gratismil och även kvalitetsträning eftersom det ibland gick undan. Jag är förvånad att inte fler springer till sina arbeten. De som gör det springer bara ena vägen, sällan fram och tillbaka. Varför? Med lite tillvänjning klarar kroppen lätt 2-3 mil om dagen.

Nu när jag är avtalspensionär och har i princip hur mycket tid som helst har det bliivit lite svårare att få ihop milen även om jag fortfarande ligger på 500-600 mil om året eller 11-12 mil i veckan. Att ge sig ut två gånger per dag känns inte riktigt lika lätt. Istället blir passen längre, att springa två mil en dag är mer krävande än två pass på en mil vardera. Men fortfarande är det en massa nyttolöpning- jag kutar med babyjoggern och handlar, springer till badhus och har en massa andra  trevligheter för mig. Pliktpass typ Kungsholmen eller Brunnsviken runt blir allt sällsyntare.

Här har vi nått toppen på Hammarbybacken. Där pågick ett maratonlopp och här är det Mats Liljegren (löparen i grönt i mitten) som passerar toppen för nionde gången, 13 varv återstår. Puh!

Tävling är också bra träning. Sällan har jag sprungit så många tävlingar som i år. Loppen har svarat för en stor del av kvalitetsträningen. De bästa milpåfyllarna i år har ändå varit långpass typ Stockholm-Mölle eller rundor på 1-2 dagar, ibland med övernattning. Världen ligger öppen för dig- det finns hur många möjligheter som helst att få ihop dina mil. Skyll inte på tidsbrist!

På tal om mängd. Den här veckan verkar bli riktigt bra. Kanske landar jag på 15 mil.

Medlöparen Mats Dänsel filmade vår brorunda. Här hans fina reportage:

http://www.youtube.com/watch?v=yw0538N4roE

Keep on running!

Bibbi Lind satte nyligen världsrekord i maraton för 67-åringar med tiden 3.31.32 i Växjö Marathon. Bibbis klubb Solvikingarna är Sveriges bästa på långdistans. Foto: Anders Hofgren, Göteborgs Posten

Sveriges bästa veteranklubb på långdistans finns i Göteborg, inte i Stockholm. Solvikingarna vinner i år igen och det kan man tacka sina duktiga damer för.

Med en färsk världsrekordinnehavare, Bibbi Lind, är det kanske inte så konstigt att Solvikingarna kan koras till Sveriges bästa löparklubb  på veteransidan (löpare 35 år eller äldre) på maraton och halvmaraton.

Med söndagens Bromölla Marathon är långdistansåret 2011 snart över. De tiobästalistor jag fört i de olika ålderklasserna på distanserna maraton och halvmaraton är därför i det närmast defintiva. Med mitt sätt att räkna* är det inget snack om saken: Solvikingarna vinner sammandraget över Stockholmsklubben FK Studenterna.

De starkaste korten i Solvikingarna på maraton är just damerna med Bibbi Lind i K65, Jaana Jobe i K50 och Barbro Nilsson i K60 samt på halvmaran Göran Sander i M40. Jaana toppar även halvmaratonlistan.

Här Sveriges tio bästa veteranklubbar på långdistans:

1. Solvikingarna, 82 po�ng

2. FK Studenterna, 75 po�ng

3. Sp�rv�gen, 55 po�ng

4. Fredrikshofs FIF, 50 po�ng

5. Team Stockholm Marathon, 44 po�ng

6. Borl�nge LK, 40 po�ng

7 IK Akele, 36 po�ng

8/9. H�sselby SK, 35 po�ng

8/9. R�n�s 4H, 35 po�ng

10. Team Skavs�ret, 31 po�ng

Kolla mina uppdaterade årsbästalistor under "statistik"! Saknar du några resultat vill jag att du mejlar mig.

Keep on running!

* Så här har jag räknat klubbpoängen: 10 poäng för plats 1 på maraton eller halvmaraton, 9 poäng för plats två, åtta poäng för plats tre etc.

Ännu en simhall avprickad från listan. Totalt blev det 22 km till Högdalens sim- och idrottshall, inte genaste vägen precis.

Det är ett tufft mål att försöka springa till samtliga simhallar i Stockholms län. Det kryllar av inomhusbad och flera ligger långt bort från stan.

Nyligen skrev jag att jag var på god väg att ha klarat av att springa till alla länets simhallar och där bada bastu. Efter att ha kollat upp hur många "riktiga" simhallar det faktiskt finns (35 stycken) har jag efter nu avverkade 16 inte ens klarat hälften. I Stockholm Stad återstår dock bara några stycken, senaste skalpen är Högdalen.

Men i kranskommunerna är mycket ogjort. Sydpoolen i Södertälje är ingen omöjlighet. Fast de två baden i Sigtuna, simhallen i Ösmo och de tre baden i Norrtälje kommun kan bli svåra. I värsta fall får badpojken fuska och åka kommunalt en bit. Det är bara att tacka för att det inte finns något inomhusbad i Nykvarn även om jag en gång under en löptur till Göteborg hade första doppet, förlåt stoppet, just i Nykvarn.

Varför denna dårpippi att springa till simhallar? Naturligtvis för att det är roligt. Jag kommer ut på helt nya sträckor och att avsluta med ett bastubad efter ett långpass är inte dumt. Egentligen skulle man väl också ta en simtur, säkert bra avslappning för trötta benmuskler. Sedan är det ju också roligt att göra något "ordentligt", helt komplett- ungefär som att springa på samtliga gator i en stadsdel eller runt Stockholms alla öar, något som jag tidigare gjort.

Badhuslöpen sker för det mesta med vagn eftersom jag måste ha med mig ombyteskläder och lite färdkost men visst går det  också med en ryggsäck. Jag börjar nu bli smått expert på bastubad i Stockholm. En iakttagelse är att pensionärerna är i majoritet under dagtid.  I bastun brukar det vara ungefär sex av tio som inte följer ordningsreglerna och de vanligaste "brotten" är att man inte tar av sig badbyxorna eller att man sitter på dem alternativt sitter med bar rumpa på bräderna samt att man häller vatten på värmeaggregatet. I områden med mycket invandrare finns det knappt någon som är naken och till och med i duschen är badkläderna på. Det är okej, men frustande "valrossar", öldrickare eller folk som klipper naglarna har jag svårare för.

När jag jobbade på SvD fick alla anställda friskvårdscheckar. Själv hade jag problem med vad checkarna skulle användas till- gym, massage, yoga och en massa annat lockade inte. Sedan kom jag på att checkarna också kunde nyttjas för besök i simhallar. Nu har jag två badkort som riktigt bränner i fickan; i slutet av februari går korten ut och tolv besök återstår. Upptagen badpojke med andra ord!

Keep on running!

Jag ser nöjd ut efter målgången men var egentligen besviken på tiden. Efter att senare ha sett placeringen blev jag riktigt nöjd.

Äntligen en seger i Tyskland! Här har jag tävlat många gånger men aldrig vunnit.

Det är i Tyskland jag gjort mina bästa lopp. Men någon seger har det aldrig blivit. Tyskarna är oerhört bra- vad har jag att sätta emot 60-åringar som gör 2.47 på maran, en tid som jag inte ens gjort i min ungdom.

Idag var det en halvmara i Düsseldorf, Martinslauf. Ambitionen var att där springa på årsbästa vilket skulle innebära under 1.29. Tävlingen går inne i en stor park i utkanten av Düsseldorf, banan är platt och underlaget skönt, mest grusvägar. Men det senare skulle visa sig lurigt- eftersom vägarna till stor del var täckta med  löv satte det förmodligen ner hastigheten. Fast det hade jag ingen känsla av under loppet. Numera tittar jag inte på klockan och det var nog lika bra det.

Jag klockar 1.32.33, tre minuter sämre än i Stockholm. Förbolt! Men ska det räcka till seger i åldersklassen? Ja! Jag slog närmaste konkurrent med två (2) sekunder! Tacka min skapare för att jag inte sneglade på klockan utan kämpade vidare.

Priset var ett fint franskt årgångsvin. Men eftersom jag reser budgetklass (Ryan Air) och åker med handbagage blev flaskan plötsligt ett problem. Skulle jag behöva konsumera den direkt? Hemma på hotellet fick jag receptionisten att korka upp buteljen och i hotellrestaurangen njöt jag av segerens sötma. Halva innehållet lämnade jag kvar- kanske gladde det någon annan. Imorgon bitti ska jag ut och jogga längs Rehn och kanske också hinna med en hårklippning innan hemresa. Bara jag nu inte som förra gången säger "ganz kurz", snaggat alltså. . .

Keep on running!

Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Jag sprang tillbaka till Kvarnstugan i Brottby och hämtade min kvarglömda blomma.

Det finns tusen anledningar till en löptur.  Idag stack jag iväg till Brottby för att hämta en kvarglömd blomma efter föredraget igår.

Vad roligt det var att hålla föredrag. Åhörarna verkade också intresserade och ställde många frågor när jag igår i Brottby berättade om mina USA-löpningar. Efteråt fick jag som tack en blomma från Rolf Öhrneman i föreningen Brottby Gamla Idrottsvänner. Naturligtvis glömde jag kvar blomman i Kvarnstugan.

Men ingen skada skedd. Jag fick en nog så god anledning att springa tillbaka. Och vilken fantastiskt fin löptur jag fick. Nej, jag sprang  inte hela vägen från Stockholm till Brottby utan "fuskade" och tog Roslagsbanan till LIndholmen och fortsatte till Brottby, en tur på cirka milen genom hagar och skogar på slingrande grusvägar.

Det var inte helt lätt att hitta till Brottby och skyltarna i vägskälet gav ingen upplysning, ej heller min GPS som föreslog en annan väg.

Hade jag inte hemma på Google Maps kollat kartan hade jag aldrig vågat ta tvärsöversvägen från Lindholmen. Min GPS visade en helt annan väg, nästan dubbelt så lång. Och det fanns inga skyltar som upplyste om att  det gick att komma fram till Brottby. Men fram kom jag trots att de få jag mötte inte hade en aning om vägen.

Jag förstod ändå att jag var hyfsat rätt trots att vägen blev allt mer oansenlig. En skylt dök upp om motortrafik förbjuden och senare också en bom och en grind. På en äng såg jag 18 hästar och föl gå och beta, djuren blev inte de minsta rädda. Hade detta varit i USA skulle hästarna ha flytt i panik- där ser djuren bara bilar, inga människor till fots. Lite senare såg jag 23 tamgrisar med kultingar fritt gå och böka i upplöjd jord. Men grisarna skrämde jag, dom verkade fly för livet när jag kom joggande. Om du inte visste det, en gris springer inte särskilt fort. Till och med jag är snabbare!

Det känns som jag varit på språng hela dagen.  Först var det 4:ans buss från Sankt Eriksplan som gick fyra minuter för tidigt. Den hinner jag lätt upp, tänkte jag och tog upp jakten mot Östra Station. Men icke, bussen var snabbare idag och jag fick ett oplanerat snabbdistanspass på tre km. Tur att jag sprang, annars hade jag missat tåget.

Några timmar senare blev det också löpning, nu till postombudet i mina hemkvarter. Ett paket med en buckla från Sporrong (första pris i Stockholm Halvmarathon klass M60) låg och väntade. Roligt. Men varför ska det behöva ta sju veckor för att få priset? Och om det nu måste ta så lång tid kunde man då inte också gravera in namnet på pristagaren? Nu kändes det väldigt opersonligt.

Återkommer på söndag från halvmaran i Düsseldorf.

Keep on running!

Hur hanterar man mentalt oändliag raksträckor ? Om detta och mycket annat får du höra mig berätta om  på torsdag.

Keep on running! Under ett föredrag nu på torsdag berättar jag om mina USA-löp och alla är hjärtligt välkomna. Det kommer att handla mycket om de mentala aspekterna i ultralöpning och om att du inte är slut som löpare efter 50.

I all enkelhet kommer jag torsdagen den 3 november att visa några bilder och berätta om hur det är att springa tvärs över den amerikanska kontinenten. Det är Föreningen Brottby Gamla Idrottsvänner som bjudit in mig. Alla får komma, det är gratis och fika serveras till självkostnadspris. Ta chansen att ställa frågor!

Plats: Kvarnstugan i Brottby, Vallentuna

Tid: Klockan 19 torsdagen den 3 november

Keep on running!