Den omärkta runstenen utanför Märsta ska troligen få sin skylt. Mitt "larm" i veckan har fått myndigheterna att agera.

Sigtuna Museum ska kontakta Riksantikvarieämbetet och informera om att det saknas en informationsskylt vid runstenen i Brista utanför Märsta. Det skriver museichef Lars Wikström i ett mejl till mig nu på morgonen.

Läser kommunen min blogg? Nej, det tror jag inte utan det snabba agerandet beror på att jag kontaktade kommunen och undrade varför runstenen saknade skylt. Jag varnade också för att en omärkt sten lättare kan vandaliseras.

Jag får 100-procentigt stöd. "Jag håller helt och hållet med om att runstenen ska ha en informationsskylt. Dom flesta runstenar och en hel del fornlämningar både i kommunen men också i övriga Sverige har skyltar. Varför denna runsten inte har en skylt kan jag inte svara på", skriver museichefen.

Keep on running!

Klart för start. Bruno Rimbe (t v) instruerar de reflexförsedda löparna om banan i Skinkloppet.

Familjen får även i år handla julskinkan på Konsum. I kvällens Skinklopp kammade jag noll.

En julskinka var första pris i Skinkloppet anordnat av Vallentuna FK. Alla hade lika stor chans att vinna den åtråvärda skinkan. Det gällde "bara" att pricka sin måltid. Jag gissade att jag skulle springa den ca 10,5 km långa banan på 46.30, vilket skulle innebära ett rätt behagligt tempo. Jag missbedömde farten totalt och var drygt 3 minuter långsammare än beräknat. Usch, jag hade nästan den största tidsdifferensen av alla.

Att springa i planerad fart (utan klocka) är ingen lätt match. Ikväll sprang nästan alla mycket långsammare än de tänkt sig. Kan det vara mörkret som spelade ett spratt? Själv upplever jag mörkerlöpning som att det går väldigt fort men i verkligheten gör det ju inte det.

Eftersom två löpare hade samma tidsdifferens delades det i år ut två skinkor.  Men varken jag eller de andra cirka 25 medtävlarna blev helt utan skinka. Efteråt serverades kaffe och smörgås där pålägget var just skinka. Roligt också att löpningen kändes så lätt, trots mina 41 km dagen innan. Jag hade mera att ge, hoppas nu bara att formen består till deltävling Nr 2 i Bore Cup den 7 januari.

Keep on running!

Omärkt runsten. Strax norr om växthusen vid Brista gård längs cykelbanan och infarten till Märsta stod den här runstenen som märkligt nog saknade skylt. Men på Sigtuna kommuns hemsida fanns stenen med och texten lyder: "Torfast och Kätteilvi läto resa stenen efter Torsten sin fader. Gud hjälpe hans ande."

Jag får snart lungna ner mig. Dagens träningsrunda till simhallen i Märsta blev 41 km. Och jag som ska tävla imorgon . . .

Nu plockar jag badhus efter badhus. Valsta Sim- och Sporthall blev nummer 28 i ordningen. Det blåste kraftig sydvind på luciamorgonen och jag kunde inte motstå frestelsen att ta ännu ett långlöp norröver. Vagnen packades med badhustattrialjerna och ett lunchsstopp planerades in på McDonalds efter Löwenströmska sjukhuset.

Löpet förflöt förvånsvärt bra trots väldigt mycket mängdträning den senaste tiden. Det är mycket just nu, på söndag väntar Årets Sista Långpass (6 mil) med Peter Lembkes Team Fakta . Och imorgon är det Skinkloppet i Vallentuna (10 km). Där kan man vinna en julskinka om man prickar sin måltid. Klocka är naturligtvis inte tillåtet.

-Ansträng dig inte, julskinkan kostar 49:90 på Ica, upplyser hustrun.

Äntligen framme. Ytterligare en simhall återstår i Sigtuna kommun.

Keep on running!

Ännu en simhall kan bockas av från listan: Vallentuna.

Lidl, Pizzeria Istanbul, simhall, runstenar och nära till bussar och Roslagsbanan. Vallentuna har allt jag kan önska.

Söndagspasset gick tillsammans med två av klubbens löpare, Torbjörn Andersson och Ulf Bernardsson. Normalt  brukar vi vara några fler på söndagarna, annars tränar jag mest med Vallentuna på måndagar och då är vi ett gäng på uppåt tio stycken plus tränare Ola Nordstrand.

På tämligen isiga vägar sprang vi över Skålhamravägen och Lindö Säteri, drygt en halvmara i vackra omgivningar. Medlöparna verkade starka idag och Torbjörn signalerade då och då att senaste kilometern gick på 5 minuter. Uffe tycktes gilla backarna och dillade något om att "skönt att byta växel" medan jag hjälpligt försökte hänga med.  För tjugo år sedan när man någon enstaka vecka kom upp i 12 mil var jag slut. Nu summerar jag 17 mil men är långtifrån slut.

Passet avslutades med pizza, bastubad och sportdryck från Lidl. Att Vallentuna har en simhall blev en positiv överraskning. De blöta kläderna fick nödtorftigt torkas i hårtorken, i bastun satt jag på joggingmössan och håret tvättades med kvarglömt schampo. Herregud, man är snart ett fall för psykvården.

Keep on running!

Mörbybadet i Danderyd blev min 26:e simhall. Där kostar ett bastubad 80 kronor- dyrt!

Nu har jag sprungit till 26 simhallar av totalt cirka 40 i länet. Målet är att beta av alla innan jag åker till USA i mitten av mars.

 I tisdags Rimbo badhus, i torsdags Gångsätrahallen på Lidingö och idag Mörbybadet i Danderyd. Jag blir mer och mer tänd på idén. Bastubad är en perfekt avslutning efter ett långlöp. Några "värstingar" återstår men Norrtälje (74 km) samt Hallstavik badhus (114 km) är omöjliga. Där måste jag fuska och åka kommunalt en bit. Möjliga är däremot Sydpolen i Södertälje (39 km),  Valsta sim- och sporthall i Märsta (38 km), Sigtuna Fritidscenter (44 km) och Bålsta simhall (45 km).

Löpningen går just nu väldigt bra, jag är i form! Idag blåste det kraftig sydvind och för att  förlänga löpet lite och få medvind hela vägen till Mörbybadet tog jag pendeln till Älvsjö. Sällan har jag haft sådan fart med kärran över Sankt Eriksbron. Finns det något skönare än att vara i form? För mig släpper dessutom alla avståndsspärrar- det är ungefär som att sätta sig bakom ratten på en bil, man kan köra hur långt som helst.

 "Minska löpträningen under december så att du är utvilad och redo inför det nya året", läser jag i en osignerad artikel i svenska Runners World, som kom med posten idag. Samma artikel, fast nu signerad av Bob Cooper, läste jag för två veckor sedan i den amerikanska upplagan av RW. I denna nämns inte specifikt december men ändå behovet av att trappa ner volym och intensitet.

Kloka träningsråd? Ja, kanske för de flesta vanliga joggare men knappast för hårdsatsande löpare. Det är under de mörka månaderna november, december och januari de samlar på sig en massa mil med lugn distanslöpning. När tävlingarna drar igång framåt vårkanten toppar de formen genom att minska volymen samtidigt som de ökar kvaliteten på löppassen.

Så jag fortsätter mitt milsamlande. Det lutar åt en ny 15-milavecka och kanske slutar året på 600 mil.

På dagens löptur mötte jag en riktig tuffing, 73-årige Sten Odenblad, Fredrikshofs IF. Han berättade att han kört många dubbelpass i år och räknade med att året slutar på runt 400 mil. Inte för intet ligger Sten i år på min årsbästalista på maraton. Respekt!

Keep on running!

Rusningstrafik. Jag har börjat mitt långa löp för att hämta ett par  kvarglömda löparskor i Vallentuna. Vid Järva Krog flyter trafiken trögt på morgonen medan jag har cykelbanan för mig själv.

Idag gjorde jag ett av mina längsta löp i Sverige. En utomordentligt fin badhusskalp togs efter 66 km löpning till badhuset i Rimbo. Det kan jag tacka ett par kvarglömda skor för.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Ja, nu har det hänt igen. Efter måndagens intervallträning i Vallentuna råkade jag glömma kvar ett par löparskor i Ekebyskolan. Vilket utmärkt tillfälle för ett långskubb med vagnen!

Skorna stod kvar. Läraren som släppte in mig i gymnastiksalen trodde säkert hon hade att göra med en komplett idiot.

Rimfrost, nollgradigt och svag sydvästlig vind. Det var inte alltför besvärliga förhållanden upp till Vallentuna. Men snart märkte jag att mina handskar (Windstopper) klarar kyla dåligt. Att dessa svindyra löparhandskar även är värdelösa i väta visste jag redan efter att ha varit nära att förfrysa fingrarna på senaste coast to coast. Lösningen nu blev att att dra ner ärmarna på vindoverallsjackan.

Under långlöp är mat viktigt. Varm blåbärssoppa i termos, julmust och varmkorv på mack, två pizzor och en hel del cola var idag mitt 100-oktaniga bränsle.  På pizzerian Vallentuna var de mycket imponerade efter mina 30 km. Men när jag sa att jag skulle längre, kanske upp till Rimbo, ramlade hakorna ner.

Inte Mångsbodarna eller Risberg utan skogarna i Upplands Väsby. Här tankas blåbärssoppa för glatta livet.

Under coast to coast-löpen har jag alltid en bestämd plan för hur långt jag ska springa under dagen. Det hade jag inte idag och det var nog rätt bra. Minimimålet var att bärga skorna i Vallentuna och kanske ta mig till Brottby och i bästa fall ända till Rimbo. I Vallentuna kände jag mig pigg, i Brottby kände jag mig pigg, i Angarn kände jag mig pigg. Så varför inte fortsätta?

Björns egen runsten. Utanför Angarns kyrka stod flera runstenar som använts som tröskelstenar i kyrkan. På denna stod: "Björn och Vigurn läto resa stenen efter Sven, sin fosterson". Själv får jag i bästa fall nöja mig med en vanlig gravsten.

Ju längre norrut  desto mer vinter. I Stockholm var det egentligen bara rimfrost på vägarna men någon mil utanför Rimbo en del snö. Det var ändå lätt att ta sig fram men ett nytt hinder kom smygande- mörkret. Jag hamnade dessutom i rusningstrafik och eftersom vägarna sakande vägren och bilisterna körde med helljus fick jag gå av vägen hela tiden. Lite otäckt, jag såg inget. Jag förvåandes också över att så många inte väjde när vägen var fri, bussarna och långtradarna nästan snuddade mig trots att jag inte hade kärran på vägen.

Mörkt och vintrigt. Det värsta var dock avsaknaden av vägren och att jag blev bländad av mötande trafik hela tiden.

Efter långturen kan jag konstatera: formen är hygglig och nästa coast to coast skulle kunna starta redan nu, inte i mitten av mars. Jag verkar också stark rent av mentalt- att springa så här långt i december och tycka det är roligt bådar gott. Det är inte omöjligt att jag får vinterväder även i USA.

Målet är nått- badhuset i Rimbo. Gissa om bastun kändes skön!

Keep on running!

Klasskillnad. Jag springer i M60 och Arne Lekström från Vallentuna FK är i år ny i M70 där han blev klassegrare.

Löparåret är inte slut. Vi som tävlar i Bore Cup har precis börjat vår tävlingssäsong. Gillar du löpning tycker jag du ska anmäla dig till denna enkla men trevliga löparcirkus.

Idag lördag var det sässongspremiär för Bore Cup med 10 km i Vallentuna, kvinnorna och M70 sprang ett varv, 5 km. Om en månad drar vi vidare till Bälinge  där vi springer 7,5 km, fortsätter i februari till Östhammar och avslutar i mars i Gävle. De tre bästa tävlingarna räknas i sammandraget. Vi är lite av ett resande teatersällskap, alla känner alla. Därför var det extra roligt med många nykomlingar på premiären och att det dessutom  blev deltagarrekord med 166 fullföljande.

Den nya banan i Vallentuna verkade uppskattad, inte alls så backig man kunde tro och att avsluta med en lång utförslöpa var perfekt. Oavsett tid och placering  brukar jag för det mesta var nöjd efter loppen. Så även idag. De 10 km gick på 42.17 och gav en andraplats i M60, knappa minuten efter oslagbare (?) Alex Bonn från Vallentuna FK.

MIna två 15-milaveckor i följd och därefter en lättvecka var möjligen i tuffaste laget. Jag har prövat den modellen tidigare utan att nå optimalt resultat. Kanske hade det varit bättre med två lätta veckor inför Bore. Det gäller ju att vara helt utvilad på tävlingsdagen även om det idag kändes ganska lätt.

Lockar inte deltävling 2 i Bälinge den 7 januari kan jag tipsa om Skinkloppet onsdagen den 14 december  eller Nyårsloppet, båda i Vallentuna. I förstnämnda tävling är priset en julskinka till den som kommer närmast sin måltid, här har alla chans att vinna. I Nyårsloppet är det glögg och pepparkaka till alla. Löpning är också lekamlig spis.

http://www.borecup.se/

http://www.vallentunafriidrott.se/

Skoförvaring hemma. Just nu har jag åtta par löparskor igång och de håller längre än vad fabrikanterna vill medge.

Hur ofta behöver jag köpa nya joggingskor? Svar: inte så ofta som tillverkarna och butikerna hävdar.

Skoföretaget Brooks frågar på sin blogg hur långt man kan springa i ett par joggingskor innan de behöver bytas ut. Enligt deras experter håller t ex en standardsko typ Adrenaline GTS 50-80 mil (300-500 miles).

Det är i mina öron extremt kort. Helst hade fabrikanterna sett att vi byter skor lika ofta som strumpor och kalsonger. Men så långt vågar de (ännu) inte gå.

Skulle jag följa Brooks råd, ja då hade jag med mina 500-600 mil per år behövt köpa 6-12 par skor om året Det verkar minst sagt överdrivet. I praktiken brukar det bli 2 nya par om året, ibland tre.

Lever jag då farligt genom att springa i kanske uttjänta skor? Nej, det tror jag inte. För det första skiftar jag skor hela tiden, springer aldrig två träningspass i följd i samma skor. Genom att skorna är av lite olika modell får jag också variationen. Totalt brukar jag växla mellan 6-8 par, ibland ännu fler och skoflottan kan vara utbytt efter 2-3 år. Resultat: nästan aldrig skadad.

Men om skorna förlorat all dämpning, då är det väl farligt att springa i dem? Nej, inte ens då fast skönt är det ju inte. Brooks skriver på bloggen att det inte är vetensakpligt bevisat att uttjänta skor ger skador. Något annat hade man knappast vågat hävda med tanke på den lönsamma barfotatrenden med minimalistiska och helt odämpade skor.

Fotbäddar, alltså iläggssulor gjutna efter foten, kan säkert också bidra till att skorna håller längre, mina brukar hålla ungefär 200-250 mil. För att öka variationen och därmed minska skaderisken har jag dock inte iläggssulor i alla paren.

De första fotbäddarna skaffade jag för cirka 25 år sedan och några hänger fortfarande med. Enligt expertisen ska de vara utslitna för länge sedan men jag visade ett par för löpardoktorn  Carter Farell och han tyckte de var OK. Jag köpte några nya härom året men de kommer nog inte hålla lika länge.

Enligt expertisen ska man heller inte tvätta löparskorna i tvättmaskin. Jag tvättar (fintvätt) mina ett par gånger om året- de ser ut som nya och jag har inte märkt någon försämring.

För att hålla rätt på alla skor skriver jag bak på hälen när de togs i bruk. Risken är då liten att skorna används för länge. Normalt brukar man dock känan när de är slut.

En vanlig joggare tycker jag ska hålla sig med 2-3 par skor. Det blir både roligare och billigare.

Här länken till Brooks skoråd där man också tipsar om hur man ska få skorn att hålla längre:

http://talk.brooksrunning.com/2011/11/25/how-often-should-you-replace-running-shoes/

Keep on running!