Kalla och blöta fingrar. De nya julklappshandskarna höll inte måttet- jag frös som en hund efter den långa löpturen.

Mina nya och fina löparhandskar med foder i merinoull skulle hålla mig "varm och torr". Pyttsan, sällan har jag frusit så.

Regn, blåst och en temperatur runt nollan. Nej, idag var det inget bra löparväder. De flesta hade nog stannat hemma, tänkte jag. Och så stack jag ut med vagnen på långskubb . . .

Jag "skyllde" på att jag skulle testa utrustningen inför coast to coast. Nu skulle julklappshandskarna få sin duvning. Just handskar är en viktig detalj, de ska klara väta och vara varma men inte för varma. Jag vill absolut inte råka ut för samma sak som hände mig våren 2010 i Montana: stelfrusna fingrar så fort det började regna.

För säkerhets skull packade jag ner  två värmepåsar från Clas Ohlson, utmärkta grejer att ha  i handskarna när det är kallt. Kosan styrdes söder ut mot Tumba. Det regnade hela tiden och sedan började det snöa lätt. Så länge jag var i rörelse var det inga problem men efter 15 km strax efter Ikea i Kungens Kurva började jag frysa lätt om händerna. Nu kändes handskarna aningen blöta varför jag stoppade in värmepåsarna. Panik- av outgrundlig anledning fungerade de inte!

Vid Fittjabadet gjorde jag en stoppsladd och tog en snabbfika . Vad skönt att värma händerna runt en varm kaffemugg! Och vad gott den varma drycken gjorde inombords. Nu snöade det ordentligt och personalen började bli övertygad om att besökaren måste vara en galning efter att  jag upplyst om att den sliriga färden skulle fortsätta till Tumba.

Nu frös jag ordentligt om händerna och förbannade de fina  julklappshandskarna. I produktbeskrivningen för dessa hette det:

"Med ett yttre skal av vatten- och vindbeständigt nylon och med en insida av merinoull, håller denna handske dig varm och torr i alla väder."

Vatten- och vindbeständig? Lögn och förbannad dikt! Eller kanske inte? Nog var handskarna "vattenbeständiga", det vill säga det behöll vattnet och skulle aldrig torka. Men det var nog inte det tillverkaren menade utan att de skulle vara vatten- och vindtäta. Synonym för beständig är ju bestående, varaktig, stabil etc.

Själv gick jag på bluffen. Jag hade läst annonsen från Addnature och uttalat mig positivt om handskarna, som jag senare skulle få i julklapp. Imorgon är det jag som springer tillbaka och byter.

I rent konsumentupplysande syfte varnar jag för mirakelhandskarna av märket Smartwool. Ull kan nog vara bra, blöta ullstrumpor i joggingskor är uthärdligt. Men definitivt inte blöta Smartwoolhandskar på en gammal mans händer.

En misslyckad tur? Inte alls! Att på lätta ben ha sprungit 27 km i detta ruskväder värmer.

Keep on running!

Sega gubbar. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann (som vanligt) M60-klassen medan "fjällbjörken", Kjell Björk från Hemlingby LK i Gävle,  bara var sekunderna efter mig.

Rubriken ljuger. Jag lägger inte tävlingsskorna på hyllan men i dag sprang jag min sista tävling i Majornas svartvita tävlingslinne. I fortsättningen blir det Vallentunas blågula.

Jag byter alltså klubb, lite vemodigt efter elva år i Majornas IK. Ingen schism, tvärtom- det har varit jätteroliga år och att som Stockholmare tillhöra en klubb i Göteborg, min födelsestad, har haft sina fördelar. Efter över 30 år i Stockholm har barndomsvännerna försvunnit men jag har fått nya bekanta genom klubben. Och att tävla för Majorna har varit lite speciellt- det väcker mer uppmärksamhet utanför Göteborg än i Göteborg.

Ny klubb blir nu Vallentuna FK, en aktiv klubb med egen tränare (Ola Nordstrand). Klubben har flera duktiga löpare på medel- och långdistans och jag har tränat med dem de två senaste åren. För mig som veteran är det extra roligt att Vallentuna också har så många snabba löpare i de äldre veteranklasserna, det sporrar! Också roligt att så många duktiga tjejer/kvinnor är med på träningarna.

Idag sprangs andra deltävlingen i Bore Cup, ca 7,5 km på ett tunt men halkfritt snöunderlag i Bälinge utanför Uppsala. De flesta verkade göra bra tider och först i mål var klubbkompisen Lars Södergård. Alex Bonn, också Vallentuna, vann min klass, M60. Jag blev tvåa och några sekunder före alltid säkre Kjell Björk. Min tid klockade jag till 29.46 (har ej sett resultatlistan) vilket skulle innebära nästan exakt 4-minuterstempo. Lite väl bra och någon med GPS-klocka menade att banan var 7,2 km.

Vilken fin dag vi fick där i Bälinge! Egentligen fantastiskt att detta lilla samhälle med Bälinge IF klarar ett så här stort arrangemang. Det bästa med Bore Cup är ändå när tävlingen är över och vi alla tillsammans fikar och har vårt eftersnack. Det är ungefär som i USA, där är det inte ovanligt att tävlingar avslutas med en gemensam måltid. Bälinge IF- vi kommer tillbaka till era ostmackor och dammsugare!

Kepp on running!

64 år. Idag fyllde jag år och konstaterar att mina tider rent statistiskt borde bli sämre för varje år. Men har det blivit så? Bilden från Ropsten efter ett löp idag till Elfvik på Lidingö.

Alla vet att vi blir långsammare med stigande ålder. Men hur snabbt sker försämringen? Statistiken är både skrämmande och hoppfull.

Jag är född den 4 januari 1948. Det innebär att jag idag fyllde 64 år. Det är ingen bra ålder för en löpare, kanske den sämsta av alla. Plötsligt är jag äldst i min åldersklass M60.

Men spelar några år hit eller dit någon roll för tiderna på långdistans? Ja, mer än du kanske anar. Det finns forskning på det här.

Sven Gärderud, statistikprofessorn och höjdhopparen Carl Erik Särndal och Ivar Söderlind kom 2010 ut med en rapport, som tar upp statistiska skillnader mellan svenska friidrottsveteraner i olika åldersgrupper (från 35 år och uppåt). Hur mycket långsammare springer t ex en 60-åring jämfört med en 55-åring på maraton?

Rapporten visar att försämringen för män på maraton är cirka fem procent från en femårsklass till närmast högre. En 40-åring (M40) som springer maran på 3.15 kan alltså "se fram emot" att tiden som 45-åring (M45) blir cirka 3.25, alltså fem procent sämre. Så där håller det på fram till och med M60, sedan blir förändringen hela 10 procent per femårsintervall. Suck, det går alltså snabbt utför mot slutet.

På halvmaraton är resultatförsämringen i början "bara" fyra procent. Men för kvinnor är den högre- sex procent på halvmaraton och nio på maraton.

Stämmer då detta även för elitmotionärerna? Ja, femprocentsförsämringen överensstämmer förvånsvärt bra också på de tiobästalistor jag gjort varje år i klasserna M/K35 upp till M/K75. Min egen försämring har inte varit fullt lika kraftig och det kan bero på att jag tränat mera ju äldre jag blivit. Men till sist kommer tiden i fatt och jag kommer att föllja kurvorna. Det där med att åter gå under 3 timmar på maraton och 40 minuter på milen kan jag glömma.

Nattsvart? Inte alls! Vi veteraner har ju våra åldersklasser. Och nästa år är jag yngst i M65. Då jäklar! Men just 64 är inte bra. Nu är det svårt att konkurrera med hårdsatsande 60-åringar.

Vi äldre får ofta rådet att minska mängden. Vi är ju så bräckliga. Det tror jag inte riktigt på. Ligger du sedan länge på en hög nivå kan du stanna kvar där utan att riskera skador. Så har det varit för mig. Men att svaja upp och ner i mängd, ta en massa vilodagar eller på annat sätt radikalt ändra träningen , ja då ökar skaderisken. Keep on running, är inte så dumt.

Jag blir lite förvånad när jag jämför min träningsmängd (ifjol 611 mil) med den svenska långdistanselitens. Generellt springer våra elitlöpare inte särskilt mycket; Isabellah Andersson med över 20 mil i veckan är ett lysande undantag. Själv sprang jag ifjol mer än t ex Anders Szalkai (3:a i M40 på fjolårets årsbästalista maraton ). Och till och med fler mil än en av Sveriges bästa ultralöpare, Andreas Falk. Eller var det jag som sprang för mycket och dom som sprang för lite?

--

Idag på födelsedagen blåste det styv kuling och rakt västliga vindar. Vad var då inte bättre än att springa i den härliga medvinden ut till Elfvik på Lidingö och ta bussen och tbanan hem?

Vid brofästet på Lidingösidan finns den här cykelräknaren. Den visade att 58 cyklister passerat idag och 763 sedan årsskiftet. Jag försökte lura räknaren och bli den 59:e "cyklisten" men det gick inte. Är det någon som vet hur räknaren skiljer cyklister från gångare/löpare?

Keep on running!

Flaggvakt. Under Nyårsloppet i Vallentuna var jag flaggvakt, min första funktionärsinsats någonsin. Riktigt roligt!

Räkneverket stannade i år på 611 mil. Löparåret 2011 blev ett bra år, inte minst resultatmässigt.

Sällan har jag tävlat så flitigt som under 2011. Men det är egentligen bara två tävlingar som sticker ut: Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon. På maran (3.12) blev jag tvåa och bäste svensk i M60 och halvmaran (1.29) vann jag M60.

Tiden från Stockholm Marathon visar sig nu när året är slut konkurrensskraftig. Ingen svensk 60 år eller äldre sprang under 2011 en mara fortare i Sverige eller utomlands. Halvamaratiden däremot är sämre, den placerar mig som nummer sex i M60. Men vi talar om små marginaler; tvåan på maraton kom bara fem sekunder efter och vi var sex gubbar i M60 som ifjol gjorde 1.29 på halvmaraton.

2012 ska förhoppningsvis bli ett ännu bättre år där den stora grejen blir ett tredje coast to coast i USA med start den 19 mars. Den 4 januari fyller jag 64 år och som äldst i M60 ligger jag därför pyrt till . Målet  är ändå att finnas med på tiobästalistan 2012 för såväl maraton som halvmaraton.

Keep on running!

Energipåfyllning. Ultralöpning kräver mycket bränsle och efter 30 km tog vi godisstopp.

Vi hoppade över nerblåsta träd, hukade i vindbyarna och åt glupskt vårt godis. Tio små negerpojkar, eller rättare sagt en massa ultralöpare, var idag på språng i Stockholm och en efter en försvann vi.

Agatha Christies deckare Ten Little Niggers (numera med den svenska titeln "Och så var det bara en") kommer väl till pass för att beskriva dagens ultraevent "Mellandagsrean". Vi var ett 30-tal långlöpare som via Funbeat träffades för att tillsammans springa en slinga på 45 km på norra Djurgården-City-Kungsholmen-Årstaviken och med målgång vid Slussen.

Klart för start. Daniel Becker (grön jacka i mitten) ledde gruppen på ett förtjänstfullt sätt.

Som alltid vid den här typen av gemensamhetslöp faller den ena löparen bort efter den andra ju längre distansen blir. Vid starten utanför Östra Station kunde jag räkna till 30 löpare. Medan vi forcerade en lätt stormskadad Lill Jansskogen började ropen bak i klungan om att det gick för fort . Vi sprang i 6.30-tempo, en fart långsammare än vad de flesta joggare normalt springer i, å andra sidan var ju distansen en annan.

Efter Blockhusudden var vi bara 19 kvar. Några hade hoppat av på grund av skadekänningar, andra var nöjda med sina längdrekord och en del kanske bara hade tröttnat. Stämningen var dock god i gruppen. Solen sken, det var 8-10 grader och om det inte var det där med vinden så var det perfekta förhållanden.

Ny krafter hämtades på Blå Porten där vi fikade/åt lunch. Nu hade vi gjort halva distansen. Restaurangen var förvarnad. Vi satt vid egna bord och gästerna verkade inte höja på ögonbrynen åt det något udda sällskapet.

Joggare brukar beskrivas som rätt äckliga typer (av icke joggare). Vi snorar, fräser, pruttar, pinkar och bär oss åt. Männen är naturligtvis värst. Men stämmer det där? Nja, jag har tyckt mig se en förändring åt det bättre hållet. Vi är ännu inte lika pryda som amerikanarna, och bra är väl det. Men i grupplöp av den här typen där det det dessutom är med många kvinnor uppför vi oss helt normalt. Jag såg män som betalade för att komma in på en toalett, tjejer som undrade om någon hade en näsduk att låna ut för det droppade under näsan och när någon fräste ut snor, ja då skedde det diskret.

Jag är något tveksam till 6.30-tempo. Visst, du orkar långt men steget blir konstigt. Det kändes ofta som jag låg och bromsade och fick hela tiden se upp så jag inte trampade någon på hälen. Efter 30 km och ett godisstopp vid Janne Lundqvisthallen på Kungsholmen började jag springa aningen fortare än gruppen och snabbt uppstod en lucka.

Nu var det 15 km kvar till mål. När ingen ville hänga på- det var ju  ingen tävling utan en social grej- ökade jag ytterligare och sprang  i mitt naturliga tempo. Längst Årstaviken mötte jag en gammal arbetskamrat och stannade till några minuter. Och väl uppe på nya Årstabron kunde jag se gruppen i fjärran.

Årets Sista Långpass (66 km) för två veckor sedan kändes lättare än Mellandagsrean, som för min del blev totalt 48 km. Fartökningen de sista 15 km blev ändå även här ganska betydande. Jag anlände 17 minuter före de övriga till Slussen och räknar jag in pratstunden med arbetskamraten, ja då ökades tempot från 6.30 till 5 minuter per km. Kanske hoppfullt inför coast to coast i mars?

Keep on running!

Toppen. På julaftonen passerade jag 600 mil. Bilden från krönet av Västerbron.

Nu har jag passerat 600 mil räknat sedan årsskiftet. Ska det bli över 1 000 mil nästa år?

När man passerat 60 "borde" man kanske springa mindre. Men för mig har det blivit tvärtom. Kanske beror det på att jag inte slet ut mig i ungdomen.

Mina 30 löparår kan delas in i tre perioder: första halvan då jag låg på 200-300 mil per år, sedan en period med 400-500 mil föjt av 600-900 mil de senaste åtta åren. Så här ser det ut i detalj:

Siffror och statistik är intressant, tycker jag. På Svenska Marathonsällskapets hemsida hittar du mera av denna vara. Där finns nu förutom min ålderindelades resultatstatistik på maraton och halvmaraton också Jan Ternhags gedigna sammanställning över maraton och ultra 2011 sorterade på antalet fullföljande samt Christer Svenssons Smålandsstatistik. Vilken tid måste man göra för att tillhöra de tio snabbaste i M40 på maran, vilket lopp efter Stockholm tror du hade flest fullföljande på maratondistansen och vilken smålänning sprang ifjol flest maror inkl ultra?  Svaren finner du på: http://www3.marathonsallskapet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1490&catid=5&Itemid=9

Keep on running!

På G. Malin Zetterström och Emma Stelin-Nilson ute på småvägarna mellan Vallentuna och Uppsala. I början gick allt lätt.

Klarar en otränad person att gå tolv timmar i ett sträck? Den frågan ville tre gymnasietjejer få svar på och ställde upp som försökskaniner.

Själv är jag en dålig gångare. Jag går långsamt och har inte en chans att hänga med i min frus tempo. Snabbgång måste handla om teknik.

Att springa i tolv timmar, visserligen med pauser, klarar jag av. Det vet jag för det har jag gjort under mina coast to coast. Men att gå under så lång tid? Jo, det skulle nog också fungera men särskilt långt skulle jag inte komma.

Men klararar otränade personer tolv timmar och hur mår de i så fall efteråt? Hanna Samuelson, Malin Zetterström och Emma Stelin-Nilsson går på Tibblegymnasiet i Täby och bestämde sig i höstas för att testa och göra ett "vetenskapligt" skolarbete av äventyret.

-De första sex timmarna gick det suveränt, vi knatade på och hade det väldigt trevligt, berättar Hanna, som är den enda i gruppen som tränar (dans varje dag).

Långpromenaden startade i september i Bällsta, Vallentuna där Hanna bor och skulle avslutas tolv timmar senare i Uppsala. Flickorna hade satt upp hårda krav; de skulle gå oavbrutet men tillät sig tre kortare stopp för toalettbesök. De gick på landsvägar, ofta i vägrenen för att slippa asfalten. Halvvägs började problemen. Hanna fick mot slutet väldigt ont i bäckenet och kompisarna värk i lårmusklerna. De stretade dock vidare i regnet och mörkret och nådde Uppsala efter knappa tolv timmar, totalt cirka åtta mil.

Flickorna höll sams trots smärta och trötthet och stöttade varandra för att orka vidare. På bilden Emma, Malin och Hanna.

Hur bra är då gång som ren träning för en långdistanslöpare? Naturligtvis bättre än stillasittande. De få gånger jag varit skadad har jag gått, trevlig sysselsättning men träningseffekten tveksam. Under USA-löpen gick jag i alla backar och tog också kortare gångpauser, det gällde ju att hushålla maximalt med krafterna.

Runt sekelskiftet ansåg träningsexpertisen att gång var en utmärkt träningsmetod för maratonlöpare. Då handlade det om snabba promenader på uppåt sex mil! På marathon.se har Anders Szalkai skrivit en intressant artikel om dåtidens träningsmetoder, som hade likheter med dagens, bland annat propagerades för barfotalöpning. Här artikeln http://beta.marathon.se/aktuellt/maratontr%C3%A4ning-f%C3%B6r-100-%C3%A5r-sedan

Keep on running!

Raketbränsle 1. I bakluckan fanns kaffe, buljong, saltgurka, chips, pepparkakor, wienerbröd och skumtomtar- onyttigheter men läckerheter för en långlöpare.

17 mil även denna vecka varav idag 65 km i snöslask. Jag är i kanonform. Tacka raketbränslet för det!

Idag sprangs "Årets Sista Långpass", ett löpararrangemang på 60,6 km som för fjärde gången ordnats av paret Peter och Ulla Lembke. För mig var det inte årets sista långpass. Men det blev längre än beräknat på grund av två felspringningar.

Vi var många idag. I den "snabba" fartgruppen var vi ett 30-tal, som skulle hålla ett tempo på 6.20 min/km. Jag är kluven till ett sådant relativt långsamt tempo- steget blir konstigt men samtidigt kan man hålla på väldigt länge så för utpräglade ultralöpare är det bra.

Efter 20 km och första depåstoppet med  Ullas läckerheter gjorde jag ett misslyckat "utbrytningsförsök". Tanken var att springa ensam de 13 km upp till Barkarby och sedan invänta gruppen på Max. Men efter Edsberg virrade jag bort mig, där rök 1 km. I närheten av Sollentuna station var plötsligt gruppen framför mig varför jag fföljde med upp till Barkarby. Det är ändå ett socialt arrangemang, ingen tävling.

Första depåstoppet i Sjöberg, Danderyd.

Snöslask. Delar av 6.20-gruppen forsar fram över Järvafältet.

I Barkarby gjorde jag ett nytt utbrytningsförsök sedan jag sett tre löpare som redan varit inne och ätit på Max och nu var på väg till depåstopp nummer 2 i Hässelby. Naturligtvis hann jag inte i kapp dem och sprang dessutom fel, där brände jag 3-4 km i onödan. Suck! Hade jag inte haft med mig min GPS hade jag brutit där.

Raketbränsle 2. I en exotisk livsmedelsaffär i Järfälla köpte jag tre gamla wienerbröd och cola. Det ökade varvtalet på motorn.

De köpta wienerbröden måste ha varit minst ett vecka gamla till skillnad från Ullas nästan dagsfärska. Men alla onyttigheter var dessbättre kvar i bröden. Jag kunde öka tempot lite och sprang nu med GPS:en påslagen i handen. På tal om handen- i vantarna hade jag lagt i så kallade handwarmers inköpta på Clas Ohlson, jag slapp att frysa. Mycket lyckat! Mindre lyckat var plastpåsarna jag hade i skorna för att undvika väta; påsarna gick sönder efter några mil och hamnade till sist framme i skon. Mer lyckat var att jag hade ullstrumpor dagen till ära, då känns knappt vätan. 

Det var därför på friska ben jag bromsade in vid depåstopp nummer 2. Där blev det en längre pratstund med Ulla och nya skumtomtar med mera.

-Två löpare passerade här för femton minuter sedan, berättade hon.

Förgäves tog jag upp jakten igen. Nu ökade jag markant tempot och låg på lite drygt 5-minuterstempo de återstående dryga två milen in till Slussen där vi startat på morgonen klockan 08.30. Men icke, jag såg inte röken av löparna. Men ändå var jag glad  att jag kunde göra den här fartökningen.

Visst var jag trött men inte slut. Jag knäppte av klockan på 7 timmar och 50 minuter, totaltiden inräknat alla stopp. Jag är i form!

Sist: Tack Ulla och Peter för ett toppenarrangemang, dessutom gratis.

Keep on running!