"Pastor Björn" predikar löparevangeliet för 20-talet ungdomar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i North Ogden, Utah.

Löpning och religion har beröringspunkter. Det tycker kyrkan och bjöd in mig idag för att berätta om min löpning.

Inbjudan kom från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i North Ogden. Jag gick in för uppgiften och lät väl nästan som en pastor när jag spred mitt löparevangelium för ett 20-tal ungdomar i en bibelgrupp.

När jag mässat färdigt steg en av de kyrkliga ledarna fram och tackade för det upplyftande talet. Han menade att ungdomarna hade mycket att lära från mig om hur jag tänkte och bar mig åt under mitt tredje coast to coast, som förövrigt just passerade Ogden.

Smickrande och hedrande. Och det är tredje gången kyrkan tar mina tjänster i bruk. Första gången var 2007 i en liten småstad i Nebraska (Lewellen) där jag också träffade ungdomar i en bibelgrupp. Och i Gotenburg i Nebraska fick jag mässa kort under en gudstjänst. Skulle detta kunna hända i Sverige? Nej, knappast.

Efter dagens föredrag och souvenirutdelning av en svensk dalahäst och polkagrisar till ungdomarna tog jag bilen till Mcdonalds för att få en kopp kaffe- något kyrkaffe blev det inte eftersom kaffe är syndigt för mormoner. Men inte heller på Mcdonalds hade man kaffe men man skulle  brygga till mig.

-Ni säljer kanske inte kaffe eftersom det bor så många mormoner här? frågade jag den unga flickan bakom disken.

-Jodå, dom dricker det i smyg, berättade hon.

Keep on running!

Övre raden: 16 april körde Rob Chidester mig över fjället på sin snöskoter.

                  25 september samma plats utan snö. Här startar maran.

Mitten:        17 april Den hjälpsamma mormonfamiljen Joan och Bruce Nelson.

                  25 september middag med Joan på restaurang i Ogden (foto:Bruce)

Nedan:       15 april nere i dalen ligger Eden och fjällen är delvis snöklädda.

                 24 september ingen snö längre på topparna.

Finns det något trevligare än återseendets glädje? Jag tänker på det nu när jag efter fem månader är tillbaka i mitt älskade Utah.

Utah blev favoritstaten under mitt senaste coast to coast. Varför? Jo det var här jag träffade dom hjälpsammaste människorna och såg den mest storslagna naturen. Hit måste jag bara återvända.

Jag blir nosstalgisk, jag faktiskt rörd, när jag nu återupplever allt igen. På Roosters Inn i Ogden träffar jag Joan och Bruce Nelson från Honeywille, mormonfamiljen som gav mig alla stevar och hjälpte mig på alla upptänkliga sätt när jag korsade Utah och Wyoming. Gissa om dom blev glada när jag överräckte en svensk dalahäst.

Och idag ska jag "missionera" och sprida löparevangeliet i en kyrka i Ogden. Jag har blivit inbjuden av några löpare jag träffade förra gången, för övrigt samma personer som står för mitt flotta boende i Eden. Det blir väl någon dalahäst där också och polkagrisar till barnen, kan jag tänka.

Maratonbanan har nu inspekterats. De branta nerförsbackarna skrämmer- jag skulle nog placera mig bättre i lördagens lopp om vi sprang uppför istället för nerför. Huga, hur ska det här sluta?

Keep on running!                  

På vingliga ben ner i Stora Saltsjön, Amerikas "Döda Havet".

Med skräckblandad förtjusning kastade jag mig idag i Stora Saltsjön. Efteråt kan jag konstatera att Bohusläns salta vågor slår Utahs.

En salt kille som jag från Västkusten måste naturligtvis vid ett besök i Utah simma i the "Great Salt Lake". Sjön är ungefär stor som Vänern, har ett högsta djup på tio meter och en salthalt fem gånger högre än i haven. Salthalten kan variera från 5-27 procent beroende på nederbörden. I år måste den ligga i det övre spannet, det smakade fruktansvärt salt och jag flöt som en kork.

Vattnet var inte särskilt inbjudande vid naturreservatet Antilope Island, en stor ö strax norr om Salt Lake City. I detta naturreservat strövar bisonoxar fritt och fågellivet är rikt. Sjön är en enda brun, lätt illaluktande soppa. Den formligen kokade av liv, full med små kräftdjur, artemia. Badet blev kort men minnesrikt.

 Höstfärger i bergen. Träden skiftar mera i rött än i Sverige.

Jag bor på 1 600 meters höjd i Wolf Creek i Eden, inte långt från kända skidorter som Powder Mountain. Motellet eller rättar sagt bostadsrätten är bland det lyxigaste jag sett. Min "våning" är på närmare 100 kvadrat och här saknas inget- jag har egen uteplats i söderläge, komplett kök, tvättmaskin, torktumlare, två tv-apparater, öppen spis med gaslåga, golfbana runt knuten och tillgång till spa och motionanläggning. Hur ska jag kunna återgälda denna generositet från mormonerna? Jag kanske återvänder till Sverige som mormon . . .

Här bor jag, Lägenheterna i Wolf Creek är mycket lyxiga.

Keep on running!

Barfotalöpning i Liberty Park i Salt Lake City. Höjden är "bara" 1 300 meter men ändå känner jag av den tunna luften.

Jag är i Utah på höghöjdsträning. Jag frustar som en häst och mjöksyran kommer fort. Huntsville Marathon nästa lördag annonseras som "The fastest Marathon in Utah" men det gäller inte mig.

Idag fick jag en föraning om vad som väntar. Lätt löpning på gräsmatta i en park i Salt Lake City, Utahs huvudstad, sög musten ur mig. Vad ska då inte hända när jag är på dubbla höjden? Maran startar på 2 600 meter och slutar på 1 500, en fallhöjd alltså på 1 100 meter. Ner kommer jag nog men i vilket skick?

Salt Lake City ger intryck av att vara en välmående stad. Folkmängden är cirka 200 000 och miljonen när området runt Stora Saltsjön räknas in. Här måste finnas nästan lika många hundar som människor. Ja, det var också ett intryck jag fick under parklöpningen.

Starten har gått för en gigantisk hundpromenad runt Liberty Park i Salt Lake City. Märkligt nog höll hundarna sams så rubriken på detta välgörenhetsarrangemang, "Bark in the park", stämde inte riktigt.

Själv lever jag drönarliv och fördriver dagarna med lätt löpning, shopping och turistande. Min hyrbil parkerade jag idag i ett stort underjoriskt garage och behövde både polis, vakter och varuhuspersonal för att hitta bilen. Under sökandet kördes jag runt på en elektrisk golfbil.

På måndag väntar paradiset, då beger jag mig till Eden uppe i bergen nära målområdet där jag kommer att vara förlagd under hela veckan. Några vänner jag träffade under mitt coast to coast lånar ut sin bostadsrätt. Hjälpsamheten hos mormonerna saknar motstycke.

Inte min bil . . .                                 . . . men den här

Keep on running! 

Idag sprang jag tillsammans med ultralöparen Peter Lembke som tipsade om hur man lägger upp ett 6-timmarslopp. Bilden från Tranebergsbron och Peter på väg till jobbet på Södermalm.

I trettio år har jag tävlat på maraton och halvmaraton. Men jag har inte sprungit ett enda lopp längre än en mara. Nu är det dags att begå ultradebut.

Ju sämre långdistanslöpare desto längre sträckor springer personen. Ja, lite så har jag tänkt om det något udda men växande släktet ultralöpare. Fast det där stämmer inte riktigt, har jag upptäckt under senare år. Ultraskrået rymmer alla typer av löpare och här spelar åldern inte riktigt samma roll för tiderna som i maraton. Bra för en lusig gubbe som jag!

Flera har varit på mig och sagt att jag "måste" springa en ultra. För dig som springer tvärs över USA vore det väl en enkel match,brukar det heta. Det har jag inte riktigt trott på, maran är tillräckligt lång och att springa ännu längre, dessutom under tidspress, har därför inte lockat.

Men nu kanske det ändå ska ske. Jag sneglar på ett 6-timmarslopp i Borås den 10 november. Banan går runt en damm i en park och mäter 1 380 meter, det gäller alltså att springa så långt som möjligt under sex timmar. De bästa svenskarna i 60-årsklassen brukar klara drygt 6 mil och bäst i år i klassen är Mats Zetterlund med 63,2 km på ett inomhuslopp i Karlstad. Ska jag klara det? Ingen aning.

Jag är nybörjare på området. Därför har jag tagit lite hjälp från en erfaren ultralöpare. Idag sprang jag tillsammans med Peter Lembke http://www.teamfakta.se/ och fick flera bra tips på hur man lägger upp ett 6-timmarslopp. Jag gensköt honom när han var på väg från Brommaplan till jobbet på Södermalm. Det blev intervju på springande fot och Peter delade villigt med sig.

Närmast väntar dock ett maratonlopp i USA. Även det är ett lopp där jag inte har en aning om hur det kan tänkas gå- Huntsville Marathon är en nerförsmara med en fallhöjd på hela 1 100 meter. Jobbigt för låren med andra ord. Imorgon flyger jag till Utah  och den 29:e smäller startskottet.

Keep on running!

Henrik Hansen och jag på Roslagsleden, här på ett av de torrare partierna på etapp 3 strax norr om Brottby.

Trailrunning, eller terränglöpning, är i ropet. Själv är jag nybörjare på området men har redan blivit biten. Roligt, skonsamt, utmanande och en naturupplevelse av sällan skådat slag!

Efter att ha sprungit några etapper på Sörmlandsleden och i Ursvik gjorde jag idag debut på Roslagsleden. Den här vandringelsleden, som sträcker sig mellan Danderyd och Grisslehamn har "bara" elva etapper på sammanlagt 19 mil jämfört med Sörmlandsledens 100 etapper och 100 mil. Men lillebror är inte sämre än storebror och lockar med en av mina absoluta favoriter; runstenar.

Första intrycket är att Roslagsleden är bättre skyltad. Även här är det orange markeringar runt trästammarna men ringarna sitter tätare och är i bättre skick. Kan det möjligen bero på att kommunerna har ansvaret för leden och inte ideella krafter som i Sörmlandsledens fall? Kanske är leden också lite mer lättsprungen. Men även här pågår förfallet och det var många gistna spänger jag passerade.

Klicka på bilderna för större storlek!

Övre raden: "Jofrid lät hugga stenen efter Spjälle (?) sin man", står det på runstenen som varit försvunnen sedan 1920-talet men hittades 1973 vid rivningen av en lada vid Örsta gård. Inte Kalle men Björn på spången.

Nedre raden: Henrik läste kartan med bravur. Ett av de mera gyttjiga partierna.

På Roslagsleden hade jag sällskap med Henrik Hansen, 37-årig dansk löpare och småbarnsfar bosatt i Täby Kyrkby. Henrik gör något så "osvenskt" som att i samband med en löpartävling (Sörmlands Ultra den 13 oktober) samla in pengar till ett behjärtansvärt ändamål. "50 000 meter och 10 000 kronor" heter hans projekt, som du kan läsa om här: http://minstoradag.wordpress.com/category/ide-och-syfte/

-Jag är förvånad att inte fler gör det i Sverige. Jag har också försökt övertyga de stora arrangörerna av motionslopp att göra det men hittills har ingen nappat, säger han.

Men själv är Henrik på väg att lyckas, han har snart fått ihop de 10 000 kronorna. Och att springa Sörmlands Ultra kommer säkert också att gå bra. Han verkade stark i dag i gyttjan och över de hala berghällarna. Totalt sprang vi tillsammans 28 km med start från stationen i Täby Kyrkby upp till vägkorsningen Gamla Norrtäljevägen/Rumsättravägen. Därifrån skulle vi ta bussen tillbaka till Vallentuna men eftersom det var lördag var det varannantimmestrafik. Det blev i stället lift med en glad bilist som var på väg till en nätdejting i Sigtuna. Säkert också ett härligt lördagsnöje.

Keep on running!

Framme i Österbybruk! Jan på hjul och jag på springande fot startade i Uppsala och vi fick ha vägarna nästan för oss själva.

En grillad med bröd på Österbygrillen i Österbybruk. Det är grejer det efter 46 kilometers löpning.

Jan och jag har varit ute igen och gjort vägarna osäkra. Jan kom med tåget från Gävle och jag från Stockholm, vi möttes på Uppsala central och styrde kosan norrut. Vi fick en härlig resa i lätt medvind, på glest trafikerade landsvägar och genom ett vackert landskap, som ännu inte fått höstfärger.

Solen sken och det var lite kyligt i luften. Perfekt löparväder med andra ord. Jan blev närmast lyrisk när han rullade ut på den fina asfalten från Uppsala. Med hjul under fötterna är han mer beroende av underlaget än jag. Själv märkte jag inte att den släta asfalten senare övergick till en knaggligare variant. Det märkte dock Jan men trots sina 70 år hade han inga som helst problem att ta sig till Österbybruk och det var han som ledde maratonloppet hela vägen med undantag för någon brantare stigning.

Övre raden: Inga barn i  "Bullerbyskolan" Gamla Uppsala skola. Cola och kanelbulle hos Handlarn i Storvreta.

Mitten:  Vi såg varken döda eller levande uttrar på vägen. Lunch på macken utanför Skyttorp. Men varför serverades inget kaffe här?

Nedan: Jan med sina rolerblades. "4 mil ifrån Upsala"- stämmer exakt!

När du planerar en utflykt av det här slaget är det bra att innan ha kollat upp var du kan ta mat- och fikastopp. Att dra rutten som vi gjorde längs en järnvägslinje, Upptåget, är också praktiskt.  Vindriktningen fick styra, det var först dan innan vi bestämde att staren skulle ske i Uppsala och inte i Österbybruk.  Vi stannade nu till i Vattholma, Skyttorp och Österbybruk. För hungriga vargar blev skräpmat som läsk, bullar, pizza och choklad rena festmaten.

Fyrisån och i bakgrunden Lena Kyrka utanför samhället Vattholma där vi tog vårt första matstopp.

Österbybruk har levt upp sedan Dannemoragruvan öppnades i maj i år. När Jan och jag tidigare var här var järnvägsspåren rostiga, nu glänste de i solen. Malmtågen har börjat rulla ut från den gamla bruksorten igen men allt är inte frid och fröjd. Järnmalmspriserna är pressade, gruvan går med stora förluster och de som köpte aktier i Dannemora Mineral har fått se kursen falla från 70 kronor i maj till cirka 30 kronor. Ny friska pengar måste satsas om gruvan ska överleva.

Utanför Shellmacken i Österbybruk träffade vi gruvans tidigare guide.

-Det var den bästa arbetsplats jag varit på, berättar han innan han tar cykeln hem.

Själva tog vi bussen, Jan 817 till Örbyhus för vidare färd till Gävle och jag 823:an till Skyttorp och vidare till Upplands Väsby och Stockholm. På bussen blev det mer skräpmat; cola och Snickers visade sig vara en utmärkt kombination.

På lördag springer jag delar av Roslagssleden. Tänk vad mycket vi löpare får se av underbara Sverige.

Keep on running!

Ensam i skogen? Nej, bilden ljuger, vi var ett 50-tal som i söndags sprang flera av terrängspåren i Ursvik. Vi som sprang "alla"  fick ihop 32 km. Foto: Jakob Ruhe

Vi påminde om hundar som skulle kissa in våra revir. Söndagens dagsverke bestod i att springa "alla" terrängspåren i Ursvik, Sundbyberg.  Det gick galant trots att jag hade en massa mil i benen innan.

"All in" brukar vara beteckningen på diverse informella löpararrangemang i Stockholm. Någon kallar på likasinnande över Facebook eller annat forum på nätet, man springer tillsammans, umgås och har trevligt och allt är naturligtvis gratis. Jag har varit med om att springa runt alla öar i Stockholms innerstad, springa uppför alla trappor på Södermalm, springa på alla gator på Östermalm etc.

Dagens härförare var Miranda Kvist, en ung glad tjej som älskar terränglöpning och upptåg, gärna av det lite längre slaget. Ett 50-tal långlöpare kände sig kallade att springa den stentuffa Extreme-slingan (15 km) följt av spåren på 10, 5 och 2,5 km, totalt 32,5 km i Ursvik. Morgonen var perfekt; kall men solig och vi fick en skön dag i Sundbybergsterrängen. När allt var över hade klockan stannat på 3.30, alltså ungefär utlovat 6-minuterstempo.

Överst: Miranda Kvist (tvåa i ledet) och till höger Jakob Ruhe.

Nederst: Stilstudie av gruppens äldste löpare.

Själv ligger jag i hårdträning inför Huntsville Marathon i Utah om tre veckor och ville därför ha en mängdvecka. Totalt blev det 185 km på tio träningspass. Sliten? Nej, konstigt nog inte. Men jag är fortsatt lusig och jag måste träna mera på utförslöpning eftersom maran i Utah har en höjdskillnad mellan start och mål på 1 100 meter. Jakob Ruhe var en baddare på utförslöpning och han gav mig idag en del tips på hur denna svåra konst utövas.

Snart börjar en nertrappning av träningen. Men innan dess ska jag och min bror Jan (på rolerblades) i nästa vecka springa/rulla cirka fem mil mellan Örbyhus och Uppsala.

Keep on running!