Idel glada miner i Vallentuna FK. Tränaren Ola Nordstrand (sittande)  prickar av löparna inför starten. Han känner alla och har alltid ett uppmuntrande ord att säga.

Nej, rubriken ljuger inte. Nu känns det i alla fall som om jag är tillbaka. Det var underbart att få tävla igår och sist kom jag faktiskt inte.

Jag springer  på "ett och ett halvt ben" (har inte fullt frånskjut i vänsterbenet), är dåligt tränad och går på trekvarts maskin. Men nu tror jag att jag är på G. Första deltävlingen i klubbmästerskapet i terräng gick bättre än väntat. De 7,8 km gick på 37.47, alltså i 4.50-fart. Efter rådande omständigheter är jag nöjd med det.

Pustar ut efter de tre varven på skogsslingan. På måndag är det ny tävling, då två varv (5,2 km). Klicka på bilderna för större storlek!

God tillväxt i Vallentuna FK!                           

Bengt Lindgren, Torbjörn Andersson och            Segraren i ungdomsklassen.

Arne Lekström, alla duktiga veteraner.

Keep on running!

Nyheten i SvD den 21 juli 1989 om Jaco Palmstiernas husaffär slog ner som en bomb och tvingade senare bort bankmannen från posten som koncernchef i S-E Banken. Turerna redovisas i memoarboken Jacobs stege. Klicka på bilden så kan du läsa texten!

Löpningen förändrade mitt liv. Men min löpning förändrade också Jacob Palmstiernas liv.

Jacob Palmstierna, Sveriges kanske störste bankman efter Marcus Wallenberg, är död. Han blev 78 år.

Som ekonomireporter på Svenska Dagbladet blev mitt förhållande till Jacob Palmstierna lite speciellt. Och det var faktiskt mitt joggande som indirekt bidrog till att han senare tvingades lämna posten som koncernchef i S-E Banken.

Så här ligger det till. På länsrätten i Stockholm hade jag sommaren 1989 vid en rutinmässig diariebevakning hittat en skattedom mot Jacob Palmstierna. Han hade bara betalat 3 000 kronor i månadshyra för en stor villa i Djursholm och inte deklarerat bostadsförmånen. Att nyheten var stor förstod jag direkt men inte att den skulle få så enorma konsekvenser.

Innan vi publicerade nyheten tog jag en joggingtur ut till Frejavägen i Djursholm där Palmstierna bodde. Jag ville se huset och insupa miljön för att få ett bättre underlag till artikeln och också kunna skicka ut en fotograf. Nu 24 år senare läser jag ur min joggdagbok: "Danderyd, tid 1.34, spanade på Palmstiernas villa, pigg, sprang ut 05.17, distans 20 km".

Publiceringen dan därpå fick enorma konsekvenser. Alla medier hängde på, senare gjordes husransakan på S-EBanken och en rättegång om grovt skattebedrägeri inleddes (han friades helt men slapp ej skattetillägget). Det var just under rättegångsdagarna jag insåg Palmstiernas storhet som privatperson. Jag bevakade rättegången för SvD och i pauserna kom Jacob Palmstierna fram och småpratade. Inte ett hårt ord fälldes. Samma i samband med memoarboken. Respekt för den mannen!

Keep on running!

Hundlöp. På språng över Järvafältet. Finns det någon mer trogen följeslagare än en hund? Klagar aldrig på något- bra nu när löpningen går trögt. Aika fick idag bestämma vilka vägar och stigar vi skulle springa på och ibland stannade hon till för att rulla sig i  en vattenpöl. Förvånasvärt torrt och helt snöfritt i skogen men blött på ängarna.

Keep on running!

Testlöpning. Jag spang 3 varv på elljusspåret (3x2,6 km). Måtte det gå lite fortare på onsdag då det är tävling.

Jag ställer upp i Vallentunas klubbmästerskap i terräng nu på onsdag. Det finns risk för att jag kommer sist!

Jag är otränad och inte helt återställd men tänkte ändå delta när KM i terräng drar igång på onsdag. Totalt blir det tre tävlingar på våren och tre på hösten. Jag tror benet ska hålla, lördagens testlöpning gav ett positivt besked även om det gick förskräkckligt långsamt (5-6 minuter långsammare än för två år sedan på den 7,8 km långa slingan).

Det var vår i luften men fortfarande fanns det idag lite snö och is kvar i skuggiga lägen. Det här är dock inget som kommer att besvära löparna på onsdag. Själv gladdes jag åt att kunna springa utan uppehåll 7,8 km i relativt kuperad terräng. Nåja, jag stannade två gånger för att knyta skorna.

Keep on running!

Runners World maj 2013.

Hon vågade berätta det som få skulle tala öppet om. Respekt för fyrbarnsmamman och den pånyttfödda löparen Helene Vivenius.

Tänk vad lite man vet om sina Facebookvänner. Helen Vivenius i Vallentuna är en trogen läsare av bloggen. Alltid lika glad och positiv och snabb att lämna en uppmuntrande kommentar.

Jag känner inte Helene, har bara träffat henne som flyktigast när jag besökt Vallentuna. Hennes minst sagt kaotiska liv kommer som en överraskning. I senaste numret av Runners World berättar hon frimodigt om sina ätstörningar i unga år, om hur det var att leva med en alkoholiserad man som slog henne och om sitt eget alkohol- och narkotikamissbruk.

Som 17-åring sprang hon halvmaran på 1.25, milen på 38.56 och sprang för det svenska landslaget med Tuulikki Räisänen. När senare allt vändes upp och ner blev löpningen, barnen och arbetet som undersköterska på Daneryds sjukhus räddningen. En solksenshistoria.

Keep on running!

Jag har den senaste tiden legat lågt om mitt eventuella tillfrisknande från artrosen. Det är lätt att ropa faran över vid minsta förbättring. Har blivit lite bränd. Men nu . . .

Ingen borde känna kroppen bättre än jag själv. Ändå har jag gjort flera missbedömningar och trott att jag snart är bra. Och kanske är jag det?

Att rehabträningen skulle ta så här lång tid (hittills cirka ett halvår) kunde jag inte ana. Jag har varit en "duktig patient"- gjort allt som föreslagits och lite därtill. Skidåkningen har varit närmast fanatisk. Under de senaste tre veckorna har jag haft 14 skiddagar och det har till och med blivit fler skid- än löpkilometrar.

Jag har också varit en ganska flitig besökare på gym (2-3 gånger i veckan). Att springa på löpband har varit skönt, belastningen känns inte lika hård som på asfalt. Crosstrainer, roddmaskin, benpress, cykel och andra redskap som ska bygga upp muskler i lår och runt knä känns okej men jag tror inte  gym blir min grej. Sedan gör jag en del övningar hemma, ganska trist men nödvändigt.

Jag har alltid haft inställningen att är man skadad så är man. Att då krypa på väggarna känns meningslöst. Tiden brukar läka det mesta. Men nu har jag faktiskt börjat bli lite rastlös. Jag vill springa mer än de 5-8 mil i veckan som varit facit den senaste tiden. Samtidigt säger förnuftet nej. Här gäller det att skynda långsamt. Ju starkare benmuskler desto längre distanser, hävdar expertisen.

Kanske är rastlösheten en positiv signal? Samma med dagens utlåtande från sjukgymnasten. Hon såg direkt att det "sjuka" vänsterbenet blivit mera muskelöst. Att det också blivit mycket starkare kunde enkelt konstateras vid bensträckmaskinen.

-Det har skett en stor förbättrinng  bara under de senaste tre veckorna. Och jämfört med när du kom hit första gången är det en enorm förbättring. Skidåkningen har varit väldigt bra för dig.

Hon "tillät" mig till och med att ställa upp i Vallentunas klubbmästerskap i terränglöpning om två veckor. Och att springa någon halv- eller helmara till sommaren/hösten bedömde hon som högst realistiskt.

Jodå, löpningen går faktiskt bättre. Jag haltar visserligen lite i början men sedan blir löpsteget nästan normalt. Jag trippar inte längre på framfoten, sätter ner hälen utan att tänka på det och har också fått upp farten. Ingen värk, ingen medicin . Så nog finns det positiva tecken. Men jag är absolut inte helt återställd.

Keep on running!

Upptåget krävde biljett för min "cykel".          Små sjöar i skidspåret.

-Du får betala 45 kronor för cykeln, sa konduktören och pekade på min baby jogger.
-Men det är ingen cykel, det är en barnvagn och sådana åker gratis, svarade jag.

Idag uppstod en liten kontrovers på Upptåget. För andra dagen i följd reste jag till Skyttorp för att åka skidor och hade med mig kärran på tåget. Tidigare har inte krävts betalning.

På tåget finns en särskild plats för cyklar och barnvagnar och på väggen ovanför sitter ett anslag om avgift för cykel och att det inte är tillåtet att resa med cykel i rusningstrafik. Om barnvagnar står inget, däremot står det på hemsidan att barnvagnar reser gratis. Eftersom min baby jogger är en barnvagn, visserligen utan barn, borde jag inte betala. Eller?

Konduktören upprepade att jag skulle lösa cykelbiljett. Och så la hon till att "cykelkärror" också krävde biljett. Uppenbarligen var hon lite osäker på vad det var för något jag reste med. Hon hade med sig en kollega, troligen någon som skulle skolas in, varför jag räknade med att snart bli avkastad. Dessutom var det rusningstid. Men icke, hon gick bara sin väg.

Men kanske hade hon rätt? Jag var med om en liknande situation häromåret när jag sprang till Mölle, då krävde DSB betalt för kärran. Den gången hade man antagligen  rätt t, det finstilta var dock väldigt oklart.

De pengar jag eventuellt snuvat Upptåget på har nu skänkts till skidsektionen i Skyttorps IF. Hellre ett bidrag dit än till Upptåget även om jag gillar  all "spårbunden trafik".

Spår, ja. Idag var dom inte lika fina som igår men 15 km blev det ändå. Värme och regn hade gjort sitt men konstigt nog gick det ännu snabbare idag, glidet var fantastiskt. På några ställen små partier av barmark, på andra vattenpölar. Tyvärr är det nog slutåkt i år i Skyttorp, i allal fall för oss utan vattenskidor.

Keep on running!

Snö, sol, skidspår. Så stärks själen. Skyttorps skidsektions stuga skymtar snett söder.

Trodde du att snön försvunnit? Inte, jag fann den i Skyttorp. Och vilka spår sen!

Eftersom jag snöat in (sic!) på skidor sörjer jag att säsongen nu är över i Stockholm. Men det räckte att åka 26 km nordost Uppsala för att hitta toppenspår.

I morse tog jag pendeln från Karlberg till Uppsala för vidare färd med Upptåget till Skyttorp. På skidspar.se hade jag kvällen innan läst att spåren där skule vara bra (fem skidåkare av fem möjliga). Kunde det vara möjligt?

Jo, det var sant. Den första jag möter i spåren är Björn Alm från Skyttorps IF:s skidsektion med kompanjon på spårskoter. Herregud, jag får åka nyspårat idag! 

Av med mössa, av med tröja- här ska åkas! Det går som på räls, klockan är runt 10, snön har ännu inte hunnit bli "sorbé" och glidet är hyggligt. Efter en kilomter svänger jag höger in i en liten talldunge. Aj, aj, massor av barr och blött men kort efter öppnar sig himmelriket: en 2,1 km lång raksträcka genom en bred gata i ung tallskog, inte ett barr så långt ögat når.

Bilden är tagen 13 april klockan 10.30. Otroligt att det går att åka skidor vid den här tiden på året. Jag fick ha spåren för mig själv, mötte bara tre andra åkare här.

Jag tuggar kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen inte är särskilt kuperad blir jag inte vidare trött men återvänder efter någon timma till startpunkten för kaffe och mackor. Jag sätter mig på en stubbe, himlen är klarblå och ovanför flyger ett sträck sångsvanar mot norr. "K o a n g, k o å h, k o o h" låter det. Svagt hörs bruset från landsvägen nedanför och jag bestämmer mig för att ta några rundor till. Glidet har blivit allt sämre, värmen har stigit och ryggsäcken gör att jag svettas. På hemvägen blir det elljusspåret, backigt och sämre men fullt åkbart. Jag är nära att stupa i brantaste backen.

Hur länge till kommer det gå att åka här? Veckan ut, tror Björn Alm, som nu fått på sig skidorna och åker 5 km i "sina" spår. Själv får jag ihop totalt 26 km, årshögsta. Till detta ska också läggas 6 km löpning från tåget till skidspåren och tillbaka. Hit återvänder jag troligen imorgon måndag trots att det ska regna. Det gäller att passa på. Snart är det nog Sälen som gäller om skidintresset håller i sig!

En perfekt kombination; tåg och joggingvagn.

Keep on running!