Jag har den senaste tiden legat lågt om mitt eventuella tillfrisknande från artrosen. Det är lätt att ropa faran över vid minsta förbättring. Har blivit lite bränd. Men nu . . .
Ingen borde känna kroppen bättre än jag själv. Ändå har jag gjort flera missbedömningar och trott att jag snart är bra. Och kanske är jag det?
Att rehabträningen skulle ta så här lång tid (hittills cirka ett halvår) kunde jag inte ana. Jag har varit en "duktig patient"- gjort allt som föreslagits och lite därtill. Skidåkningen har varit närmast fanatisk. Under de senaste tre veckorna har jag haft 14 skiddagar och det har till och med blivit fler skid- än löpkilometrar.
Jag har också varit en ganska flitig besökare på gym (2-3 gånger i veckan). Att springa på löpband har varit skönt, belastningen känns inte lika hård som på asfalt. Crosstrainer, roddmaskin, benpress, cykel och andra redskap som ska bygga upp muskler i lår och runt knä känns okej men jag tror inte gym blir min grej. Sedan gör jag en del övningar hemma, ganska trist men nödvändigt.
Jag har alltid haft inställningen att är man skadad så är man. Att då krypa på väggarna känns meningslöst. Tiden brukar läka det mesta. Men nu har jag faktiskt börjat bli lite rastlös. Jag vill springa mer än de 5-8 mil i veckan som varit facit den senaste tiden. Samtidigt säger förnuftet nej. Här gäller det att skynda långsamt. Ju starkare benmuskler desto längre distanser, hävdar expertisen.
Kanske är rastlösheten en positiv signal? Samma med dagens utlåtande från sjukgymnasten. Hon såg direkt att det "sjuka" vänsterbenet blivit mera muskelöst. Att det också blivit mycket starkare kunde enkelt konstateras vid bensträckmaskinen.
-Det har skett en stor förbättrinng bara under de senaste tre veckorna. Och jämfört med när du kom hit första gången är det en enorm förbättring. Skidåkningen har varit väldigt bra för dig.
Hon "tillät" mig till och med att ställa upp i Vallentunas klubbmästerskap i terränglöpning om två veckor. Och att springa någon halv- eller helmara till sommaren/hösten bedömde hon som högst realistiskt.
Jodå, löpningen går faktiskt bättre. Jag haltar visserligen lite i början men sedan blir löpsteget nästan normalt. Jag trippar inte längre på framfoten, sätter ner hälen utan att tänka på det och har också fått upp farten. Ingen värk, ingen medicin . Så nog finns det positiva tecken. Men jag är absolut inte helt återställd.
Keep on running!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg