Björn befinner sig nu i: Stockholm
Volvo kör om konkurrenterna i USA. Volvo har en stark ställning på den Nordamerikanska marknaden och det märks verkligen när jag nu är ute och rullar på Interstate.
Vad gör man som svensk löpare på en amerikansk motorväg? "Truckspottar" naturligtvis. Det är en härlig syn att se alla Volvolastbilar susa förbi. Snyggast i klassen, absolut!
Enligt Volvos årsredovining för 2013 hade Volvo Truck (Volvo och Mack) en marknadsandel på tunga lastbilar i Nordamerika på 18,8 % vilket var en ökning med en halv procentenhet jämfört med 2012. Stämmer siffran? Jag kollade på Interstate 15 mot Las Vegas. Jag räknade 100 mötande lastbilar vid fyra tillfällen och vid tre av dessa kom Volvo upp i 16 % och vid ett tillfälle 6 % (kanske var jag då ouppmärksam).
Så fort det passerade en Volvo gav jag tummen upp. En del chaufförer vinkade glatt tillbaka, kanske såg dom min lilla svenska flagga fram på vagnen? För att inte riskera träningsvärk i tummen eller i värsta fall bli avplockad igen från motorvägen slutade jag dock ganska snart med det där fånigheterna. Annars had jag idag inga som helst problem med Highway Patrol. Jag blev stoppad bara en gång och den vänlige och frågvise konstapeln fick mitt visitkort. Samma med cheriffen i Baker, han hade tid att prata med mig och Linda Feldman (hon är min följebilschaufför nu upp till Las Vegan där min bror Jan tar över rollen). Under hela vårt långa samtal hade han motorn igång, inget tomgångsförbud i hålan Baker).
Luffaren tar igen sig i skuggan under ett träd längs motorvägen. Luchen bestod av ostmackor och sportdryck.
En solig och riktigt härlig löpardag må jag säga. Svagt nerför under större delen av sträckan. Gudomligt. Kanske var för att en av frukostgästerna på motellet timmarna innan lagt sin hand på min axel och bett gud hjälpa mig på min färd mot Myrtle Beach!
Dagens distans: 55 km
Keep on running!
Highway Patrol har stoppat mig och tvingar mig av från motorvägen. Eftersom det inte fanns några andra vägar måste jag ta "dirtroads" genom öknen. Skulle samma sak hända imorgon?
Från närmast totalt kaos igår till idag någorlunda koll på läget. En nitisk polis kunde ha omöjgligjort hela USA-löpningen. Skulle jag inte få fortsätta att springa på motorvägen fram till gränsen i Nevada, ja då var det kört. Men nu tycks jag ha turskorna med mig.
Ja vad gör man om det inte finns andra vägalternativ än just motorväg, i mitt fall Interstate 15? Fler smått vansinniga exepditioner i öknar utan riktiga vägar vill jag inte vara med om.
Eftersom jag inte vågade mig ut på motorvägen igen tog jag idag en 45-kilometersrunda upp i bergen för att fundera på saken. En ståtlig järnvägsstation här i Barstow, Kalifornien fick mig att bromsa in kärran. Det visade sig att där huserade Chamber of Commerse, vår motsvarighet till turistinformation och köpmannaförening. Jag la fram mitt lilla vägproblem efter att ha skrivit namnet i gästboken.
-Jag ringer Highway Patrol, sa Ann Eshelman och vips var saken löst!
Plötsligt var det ok att springa på motorvägen men först några mil utanför Barstow. Det har jag officer Spikes ord på. Jag får väl hala upp lappen om jag blir stoppad igen. Helt klart var de i alla fall en grov planeringsmiss av mig från början.
Nu får jag ihop pusslet igen, men utan cousin Linda som följechaufför fram till Las Vegas hade det inte gått.
Patsy Kellogg från Apple Valley gav mig vatten i öknen. No shooting?
Milen jag tillryggalade idag gör att jag imorgon kan starta längre fram på motorvägen. Lite hemsnickrade regler men jag vill inte "fuska" även om det här inte är någon tävling.
Ödsligt men ändå storslaget. Bilden från dagens turistlöpning uppe i bergen utanför Barstow.
Dagens distans: 45 km
Keep on running!
Rena ökenhelvetet. Här sprang/gick jag 25 km, bland det värsta jag varit med om.
Den som rullat en barnvagn i lös sand på badstranden vet hur jobbigt det är. Multiplicera den upplevelsen några tusen gånger, ja då förstår du kanske hur jag hade det under dagens ökenäventyr. Det här vill jag inte uppleva igen. Återkommer med detaljer. Nådde i alla fall välbehållen målet i Barstow.
Dagens distans 57 km.
Keep on running!
En galen trainspotter på över tusen meters höjd.
Canjonpass på 1 200 meter besegrades idag. Att jag som löpare kan ta mig upp på höga höjder är föga märkvärdigt. Men att godstågen också kan göra det är fascinerande.
Det tutar i bergen. Här kör godstågen i skytteltrafik, 150 tåg om dygnet passerar det mäktiga Cajon pass. Själv har jag alltid gillat tåg och idag fick jag nästan en släng av trainspotting. Hemma i Sverige har godstrafik på järnväg nästan alltid varit en förlustaffär. Men i billandet USA är det en strålande business- finansmannen Warren Buffet visste nog vad han gjorde när han för några år sedan la vantarna på tågbolaget BNSF.
Linjen, som delas med Union Pasific, utgår från San Diego och Los Anngeles och byggdes redan 1880. Ett mästerstycke i ingenjörskonst, inga tunnlar men en relativt brant stigning på 2-3 procent. Backarna jag idag gick upp för var säkert på minst 10 procent. Utsikten var storslagen och jag såg lite snö på topparna i fjärran.
Buba Walker protesterar utanför en bilfirma i Victorville.
Som löpare stöter man på en hel del märkliga människoöden. "Fallet" Buba Walker i staden Victorville, dit jag nu kommit, var ett sådant. Han hade köpt en husbil men eftersom det var ett smärre fel på den lämnade han in den för reparation. Då råkade bilen totalförstöras men varken firma eller försäkringsbolag ville ersätta. Så nu står han utanför och protesterar, det har han gjort varje helg under åtta månader. För att väcka uppmärksamhet har han dessutom en människoliknande robot, som han manövrera från en gammal polisbil. Roboten skriker ut okvädningsord (en hemlig inspelning han gjorde efter en utskällning från en av firnans chefer).
-Jag har Parkinson och hinner nog dö innan något händer, säger han.
Vem som har rätt eller fel går naturligtvis inte att avgöra. Märkligt ändå att lokalpressen inte uppmärksammat saken. Enveten var han, men inte galen. Det förstod jag efter vårt långa samtal.
Löpningen går riktigt bra. Öknarna närmar sig men ännu är det inte särskilt varmt. Mindre roligt var två punkteringar.
Motel 6 i Victorville har det passande namnet Desert Express. Jag bor här men gillar inte kedjan eftersom man inte får frukost och hotellgästerna är ofta stökiga.
Keep on running!
En baconburgare och 60-tals atmosfär får garanterat en svensk pensionär på gott humör.
Nere i dalen tutade godstågen olycksbådande. Men på Tonys Diner strömmade ljuv Elvismusik emot mig. Servitrisen skrek "comming soon, honey" och jag slog mig ner på en mintgrön vinylsoffa och beställde in en bacon burgare.
Lunchstoppet andades 60-tals nostalgi i kubik. Tonys Diner hade precis allt; pepitafärgade golvklinkers, på väggarna fastspikade 45-varvsskivor med Elvis, Beateles, Paul Anka m fl, affischer med skådisar som James Dean och Marilyn Monroe och i grannbåset en skylt från Coca Cola med texten "Is quality your trust/ continue quality".
Klicka på bilderna för större storlek!
Snart var Tony vid bordet igen, ja inte ägaren för han var död sedan många år tillbaka. Servitrisen hette också Tony.
-Pappa ville ha en pojke men så kom jag. Det fick bli Tony ändå, skrattar servitrisen som var i 70-årsåldern. I USA är man aldrig för gammal för att jobba och Tony berättade att hon var inne på sitt åttonde år här.
Nostalgitrippen fortsatte efter måltiden. Vägen jag sprang på var nämligen gamla Route 66. Den kända vägsymbolen fanns målad lite här och där. Vägen hade två filer i vardera riktningen men knappast någon trafik alls .Alla bilar dånade fram på Interstate intill.
Sen var det slut på det roliga. Nu började det verkliga äventyret. När det var cirka tre km kvar till motellet och jag för första gången under den här trippen skulle upp på motorvägen mötte mig en skylt med texten "Pedestrians prohibited". Nåja, inte så farligt, jag kunde ta en liten sidoväg, visserligen dubbelt så lång.
Vilse i bergen! Smala och oerhört branta stigar men också otroligt vackert. Det här var en av det mest äventyrliga utflykter jag varit med om.
Men det var farligt. "Vägen" visade sig vara en stig och knappt ens det. Den korsade små bäckar, följde delvis banvallen och ständigt möttes jag av skyltar som varnade för att här fick jag inte vara. Jag vågade inte bli upptäckt av nästa godståg utan vek av på en ännu smalare stig. Gps:en sa att jag var på fel spår men stigen verkade ändå leda åt rätt håll. Nu bar det brant neråt, vagnen höll på att ramla utför bergssidan men jag redde upp situationen. Nu var jag så i gasen att jag kort efteråt rullade igenom en 200 meter mörk vattentunnel (utan vatten) för att ta mig över motorvägen. Puh, jag var räddad! Några hundra meter bort låg en Mc Donalds och jag skymtade motellet.
Morgondagen kan också bli besvärlig. Mer eller mindre väglöst land väntar. Lite oroande det där med att jag inte fick springa på Interstate. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.
Dagens distans 41 km.
Keep on running!
En villaägare i Walnut vattnar sin gräsmatta. Här fanns inga förbud men andra städer har infört begränsningar.
Vattenbristen i Kalifornien ska vara den värsta på över 50 år. Men där jag springer fram märker jag inte så mycket av den, träden och gräsmattorna är fortfarande gröna.
När det här skrivs sent på fredag kväll vräker regnet ner utanför motellfönstret. Välkommet naturligtvis men själv vill jag kunna fortsätta att springa i kortbyxor och kortärmat.
Min egen vattenförbrukning har inga restriktioner och termosen under vagnen sinar snabbare än delstatens reservoarer, som nu ska vara nere på runt 30 procent. På restaurangerna utnyttjar jag möjligheten till "free refill", servetriserna får springa fram och tillbaka hela tiden. Idag blev det nog 5-6 glas av iste och cola trots att de inte var jättevarmt.
Två fina löpdagar har gjort mig ganska solbränd. Idag rådde en härlig medvind. Helt klart springer jag åt rätt håll, det brukar blåsa från väst till öst i USA så nästan alla kust- till kustlöpare springer i den riktningen.
Dagen var annars händelsefattig. Jag sprang i trafiktäta, tättbebygda och ganska trista områden och tvingades till ständiga stopp vid rödljusen. Snitthastigheten blev 7,8 km/timman, inte särskilt snabbt men å andra sidan springer jag inte fortare på långlöp av den här typen.
"Jack in the Box", Jack W. Earwood, var en av många jag tog en 0ratstund med längs vägen- Jack menade att hans bolag, Verizon, har den bästa täckningen i alla delstater. Tur då att jag valde det bolaget för min "nödtelefon".
Dagens distans: 58 km.
Keep on running!
.
Stranden vid Long Beach strax söder om Los Angeles var nästan helt folktom när jag startade mitt fjärde coast to coast.
Varken CNN eller de stora drakarna var där. Bara någon strandflanör och en skock sjöfåglar såg löparen i reflexväst på den soldränkta stranden. Ändå får nog starten av mitt fjärde coast to coast betraktas som lyckad.
Jag är ingen Mesias. Men det var nästan som en frälsare jag bars fram efter att den korta tådoppningscermonin i Stilla Havet klarats av. När jag väl kommit upp från stranden och börjat springa med kärran var det som om hela Los Angeles ville önska mig lycka till. På cykelbanan längs en liten strömfåra gjorde motionscyklisterna tummen upp och skrek uppmuntrande ord. Ingen verkade ha missat skylten fram på joggingvagnen med de stora bokstäverna COAST TO COAST. Det värmde.
Och det gjorde solen också. Det var en stekhet dag och den vite nordbon var insmord med solkräm och bar en fånig löparkeps. Det ska visst bli 35 grader om några dagar så attributen kommer att behövas igen.
Michael Thornhill med dagens fångst av tomburkar och plastflaskor. 20-25 dollar brukar han få ihop per dag och det räcke att leva på.
Jag springer på San Gabriel River Bikeway, en cykelled som löper längs floden och där stora industrier släpper ut sitt avloppsvatten som får vattnet att skumma. Där leden övergår till en rännil möter jag uteliggaren Mikael Thornshill med sin stora snabbsköpsvagn fylld med burkar och flaskor som snart ska pantas. Jag blir nyfiken och stannar till för en pratstund.
Mike berättar att han jobbade på ett raffinaderi inte långt härifrån. När han fick en stroke för tre år sedan kunde han inte vara kvar och huset tvingades han också lämna. Nu lever han på att samla tomburkar och han bor i ett tunnel i cementväggen som floden vallats in i. Jag såg hans "bostad" och det låg en massa klädbylten utanför öppningen.
-Jag får 5 cent för varje burk och jag går runt på det men konkurrensen har hårdnat, det är många arbetslösa här, berättar han.
Han ser ändå hel och ren ut, pratar vårdat och skulle kunna var vem som helst om det inte var för det där med vagnen och burkarna. Han berättar att han är krigsveteran från Korea, han verkar stolt över det. Jag ger honom mina tomma vattenflaskor och Mike visar mig märket som talar om att de kan pantas i Kalifornien. Vissa delstater har annars inget pantsystem och att döma av de drivor av burkar jag brukar se längs vägarna verkar systemet inte fungera särskilt bra. Efteråt slår det mig att han att han måste ha skojat med mig; han kan ju inte ha varit med i Koreakriget som var på 50-talet om han nu skulle vara 54 år.
Min "cousin" Linda Feldman var som vanligt med och hjälpte till vid starten.
Dagens distans blev 47 km.
Keep on running!
Med en tydlig skylt på kärran undviker jag att bli stoppad så ofta av polisen. Vagnen inklusive hela packningen väger under 20 kilo.
Invägningen är klar. Själv väger jag 61-62 kilo (lätt weltervikt) och kärra och bagage 19,2 kilo, inte ens halv flugvikt om vi ska fortsätta med boxningstermer.
Att ta sig 500 mil över en kontinent är en match i sig. Vikten är viktig och varje extra kilo kommer att kännas i bergen i Utah och Colorado. Jag har försökt välja så lätta och så få grejer som möjligt, bl a plockade jag bort en sovsäck och bytte ut datorn mot en läsplatta. Jämfört med 2012 har jag fått ner vikten något kilo och jag skulle gissa att knappast någon coast to coast löpare färdats med lättare bagage.
Jag har varit lite nojig med hjulen till kärran. Jag hade önskat ännu större hjul, 24" istället för 20" och dessutom lättare fälgar. Jag fick ett löfte om ombyggnad från ett proffs på området men tyvärr gick det ändå inte att ordna så jag rullar med samma vagn som tidigare.
Den 24 april börjar jag springa. Jag avslutade träningen i söndags med en 14-milavecka och tar nu tre vilodagar. Sedan väntar 30-35 milaveckor under ca 100 dagar. Allt känns mycket bra men några garantier att jag ska klara det hela kan naturligtvis inte ges. Och väl är väl det. Lite spänning måste det allt vara.
Min kompletta packlista hittar du under rubriken Om löpet i högerrmenyn. Nu återstår bara att lägga ner allt i "Amerikakofferten", som på sedvanligt sätt kastas vid framkomsten.
Keep on running!