Det var planerat att bli 66 km. Men det blev 79, min klart längsta distans under detta coast to coast. Det var dock inte längden som främst plågade mig utan en andra massa förtretligheter.

Redan innan gruvade jag mig för löpningen mellan Denver och Kenesburg. Rutten var tänkt att gå på Interstate 76, den kortaste vägen. Men efter alla avvisningar på motorvägar här i Colorado kontaktade jag polisen innan för att höra om det var tillåtet. Jag fick inget svar på mitt mejl vilket jag tycker är dåligt. I Sverige har myndigheterna en upplysningsskyldighet och måste besvara frågor från allmänheten, hur det är i USA vet jag inte men jag tror att det är liknande regler här. Jag ringde också polisen men ingen visste. Så med dom förutsättningarna vågade jag inte ta motorvägen utan de blev omvägar. Dessutom en fatal felspringning på 5 km i mörkret.

Jag förstår inte var jag fick krafterna ifrån, gårdagen var dessutom en 6-milare. Men löpningen gick väldigt bra. Troligen blir  detta den längsta etappen men 79 km är alldees för långt för en 66-åring. Allt var illa planerat från början men eftersom jag envisades med att dagsetapperna ska vara runt fem mil gick det inte att göra på annat sätt, motellen ligger inte alltid där man vill.

"Du talar med en världsrekordinnehavare i coast to coast". Det är en fras som verkar imponera på många amerikaner. Det gäller även polisen. Det är strykande åtgång på mina visitkort. Av besökarna på bloggen kommer 20-25 procent från USA, det tycker jag är roligt och ger mening åt min bror Ragnars dagliga översättningar.

Ett tag tvivlade jag på att jag skulle nå motellet i Kenesburg. Jag hade då fått punktering på bägge bakhjulen, det satt tiotals taggar från sand bugs, en lågväxande buske i vägrenarna. Dessutom regnade det. Märkligt nog tappade jag inte modet, lyckades fixa punkteringarna men frös som en hund. Myggen och en fatal felspringning mot slutet höll dock på att bli spiken i kistan.

Morgondagen blir också lång. Men nu ska jag ut på Interstate.

-Får jag springa där? frågade jag några poliser som stoppde mig idag.

-En gråzon, blev svaret.

Jag chansar.

Keep on running!

Varningsskyltarna är motiverade, jag ser ofta nerfallna stenar på vägarna. Till skillnad från Sverige är det ovanligt att bergväggarna täcks med stålnät. Bilden från hwy 6, Clear Creek.

Idag borde löparkepsen ha bytts ut mot en störthjälm. Jag sprang ett par mil i en canyon med lodräta väggar, igenom flera tunnlar och sicksackade mellan nerfallna stenar på vägen.

Nej, jag gillar egentligen inte Colorado. Här finns alldeles för många faror för en oskyddad löpare. Jag utsätts ständigt för risker, idag var det risken att få stenblock i huvudet eller att bli påkörd i smala tunnlar och på vägar utan vägren. Visst är naturen storslagen, det är oerhört vackert här, träden håller precis på att slå ut, snön smälter och sommaren är i antågande. Men jag vill bort från Colorado, bort från trilskande poliser och in i tryggheten och civilisationen i Nebraska.

Om jag skulle göra ett femte coast to coast  ska jag försöka undvika Colorado. Märkligt nog är det ändå denna delstat som de flesta coast to coast löpare passerar och den vanligaste rutten är Los Angeles- New York. Jag har varit unik med att ha mina tidigare starter i Oregon och Washington. Startar du där är Klippiga Bergen inte fullt lika utmanande.

 Det var tillåtet att springa i tunnlarna men det kändes ganska läskigt. När det kom bilar fick jag fly upp på en smal remsa längs tunnelväggen.

Löpningen från Georgetown till Denver blev lång, jag kom inte fram förrän det var mörkt. Men det gick ändå lätt eftersom det var nerför hela tiden och jag hade också medvind.

Strax utanför staden Golden blev jag stoppad av en polis på hwy 58. Jag fick inte vara där eftersom vägen saknade vägren, hävdade han. Min bön om att få springa till nästa avfart 1,5 km bort avvisades. Jag skulle ta en omväg på minst det dubbla. Och när jag hävdadde att det inte fanns några skyltar som förbjöd fotgängare sa polisen att man inte kunde sätta upp skyltar över allt. Min erfarenhet av polisen i Colorado är att den är övernitisk och defintivt inte serviceinriktad. Aldrig har jag fått visa legitimation så ofta som här. Jag som trodde att polisens uppgift var att hjälpa medborgarna!

Dagens distans: 66 km

Keep on running!

 Det här är höjdpunkten på mitt coast to coast- 3 401 meter (11 158 meter). Här vid Eisenhower Tunnel går Continental Divide.

Två erövrungar gjordes idag: Continental Divide och Eisenhower Tunnel. Nu har jag nerförsbacke större delen av vägen till Atlanten.

Tyvärr kunde jag inte springa riktigt hela vägen upp till tunneln. Jag blev stoppad av Highway Patrol och fick skjuts de sista fem kilometrarna. Och tunneln fick jag som väntat inte heller springa igenom, det får inga. Men tunnelpassagen blev oproblematisk, jag fick skjuts av ett ungt par från Vale jag träffat dagen innan.

Hjälpsamma och entusiastiska amerikaner. Jeff & Sylwia gav mig skjuts genom tunneln.

Klippiga Bergen bildar Continental Divide i USA, linjen som skiljer om floderna ska rinna ut i Stilla Havet eller i Atlanten. Denna linje och delstatsgränserna är alltid lite speciella att passera. Nu har jag faktiskt i princip nerförsbacke resten av vägen till Atlanten. Tänk om det ändå kunde slutta måttligt, nu är nerförsbackarna hiskeliga och det känns som om jag förlorar alla höjdmetrar jag mödsoamt kämpat mig till.

Jag har kommit till Georgetown, en idyllisk liten stad med drygt tusen invånare. Den  hade sin storhetstid i mitten på 1800-talet under guldruschens dagar . Men här var det silver man bröt och smeknamnet blev därför "Silver Queen of Colorado". Shirley, en äldre fin dam jag möter på Mainstreet berättar att hon just kommit från ett möte där det diskuterats ett återupptagande av brytningen. Nu tror investerana att det finns guld i berget.

- Men det finns det inte, det har man konstaterat långt tidigare. Jag hoppas att det inte blir något av de där planerna, säger hon.

Georgetown, CO.

Dagens distans 30 km

Keep on running!

På flera ställen längs cykelbanan hade laviner utlösts och knäckt träden som tändstickor. Det var mycket vårt att ta sig igenom dessa hinder och ibland tvingades jag plocka av hela packningen för att orka bära kärran.

Rekorddistans, rekordhöjder, översvämmade floder, felspringningar, nerfallna träd efter laviner, mörkerlöpning, stänga restauranger . . . Visst var svårigheterna många idag men inget kunde stoppa mig. En underbar dag!

Minns du turgubben Alexander Lukas i Kalle Anka? Jag är som han, allt tycks gå min väg. Trots en massa besvärligheter ordnar det upp sig till sist. Jag oroar mig inte ens. Knepet är att ta det lugnt och lita på rutinen. Det är kanske just det som är grejen med ett coast to coast; man lär sig att det finns en lösning på det mesta hur dystert det kan verka just för stunden.

Dom här topparna skulle jag över idag. Min gps visade att högsta höjden på Vail Pass var  3 244 meter. Från Vail och upp till toppen var stigningen nära tusen meter. Jobbigt för mig med kärra men cyklisterna som var många verkade inte ha några problem.

Det är väldigt fina skidorter jag passerat, bl a Vail och Copper Mountain. Här håller det unga, rika och vackra folket till. Vårt Åre framstår som den fattiga kusinen från landet. Allt verkar väldigt välordnat, husen är nya, vackra och påkostade och det är dyrt på restaurangerna trots att skidsäsongen avslutades för några veckor sedan (min hotellfrukost kostade 120 kr!). Vail håller igång med sommarturism, mycket cykling, forspaddling och andra utomhusaktiviteter.

Jag sprang mestadels på en underbart vacker bike trail. Eftersom vägen slingrade sig hela tiden blev distansen extra  lång.

Jag visste att dagen skulle bli lång och krävande. Jans körschema visade 54 km, det stämde inte alls eftesom han ritat rutten på I 75 (där jag var förbjuden att springa). Men det är mycket svårt att planera, att det gick en cykelväg hela sträckan Vail-Copper Mountain-Silverthorne gick inte att utläsa på google maps.

Eftersom datorn nu fungerar igen lämnade jag tillbaka min nyinköpta när jag passerade Walmart i Frisco. Inga som helst problem, jag fick tillbaka pengarna trots att förpackningen var bruten.

Imorgon nya svårigheter, hur ska jag ta mig igenom Eisenhower Tunnel? Alternativvägen, en brant serpentinväg, är 16 km längre men har varit stängd de senaste dagarna på grund av allt vatten.  Så vad ska jag göra när fotgängare inte får vistas i tunneln? Jag har en lösning också på det problemet. Vad tror ni jag kommer att göra?

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Det här var en skylt jag inte skulle ha trotsat. Vattenmassorna blev allt svårare att forcera.

Floder som svämmar över är ett jätteproblem i USA. Också för mig. Min kamp mot Coloradofloden var en av de värsta strider jag utkämpat som löpare.

Jag utsatte mig  kanske inte för livsfara igår men inte långt ifrån. Normalt tar jag inga risker men att det blev så dramatiskt i en vägtunnel på en cykelbana under Intertate 70 i canyonen mellan Glendale Springs och Eagle berodde på att jag fått felaktigt information. Vattensituationen skulle bli bättre ju längre upp jag kom längs floden men det blev tvärtom. Efter att ha forcerat några småsjöar började vattnet stiga över knäna på mig.

Ännu så länge bara några småsjöar. Snart skulle det bli mycket värre men det har jag tyvärr inte på bild- kameran och datorn dränktes i vattnet som gick en bra bit över kärrans hjul.

Datorn hade jag i en ryggsäck fram på kärran, idiotiskt nog inte inkapslad i en plastpåse. Och kameran förvarade jag i fickan bak på vagnen. Försent insåg jag misstaget. Snart uppstod nästa problem; hur skulle jag kunna ta mig upp på motorvägen som gick 1-2 meter högre upp än cykelbanan? Att springa tillbaka var otänkbart, jag satt fast i en fälla!

Motorvägen gick högt ovanför mig. Observera övervakningskameran på stolpen, att springa på motorvägen här i canyonen var förbjudet.

Tillsist fann jag ett ställe där jag skulle kunna ta mig upp. Nu var nästa svårighet polisen, för här fick jag inte vara- vägen ansågs för farlig. Jag hade inte mer än hunnit in på en sidoväg förrän jag såg första polisbilen söka efter mig. Räddad, tänkte jag. Men icke, man hade sänt ut storpatrull efter galningen som sprang med ett barn i vagnen.

-Var du ute på Interstate? frågade poliserna.

-Ja, men vattnet gick upp till knäna .  . .

Plötsligt blev dom vänliga, dom betraktade mig som en hjälte, frågade intresserat om löpningen och jag fick dela ut mina visitkort.

-Nice talking to you, sa poliserna och när dom for iväg gav dom mig en liten uppmuntringstutning och blinkade med ljusen

Den vattenskadade datorn har plötsligt börjat fungera igen. Tyvärr hann jag köpa en ny innan men den får jag byta när jag kommer till Walmart i Denver. Skönt i alla fall att tekniken verkar fungera igen och att livet kan återgå till det normala. Fast snart väntar nästa utmaning: hur sjutton ska jag ta mig igenom Eisenhower Tunnel?

En tredjedel av hela distansen avklarad!

Dagens distans 47 km

Keep on running!

Min dator och kamera har forstorts av vatten i samband med att Colorado River svammat over (gps fungerar). Jag forsokte forcera vattenmassorna men packningen blev skadad. Tog mig 60 km till Eagle, CO och ska idag mandag vidare till Vail. Laget kaotiskt men har inte gett upp, i bra fysiskt skick.

Anvander grannhotellets dator. Kan logga in pa min webmail sa jag har lite kontakt med yttervarlden.

Allt stangt har, Memorial Day. Ska forsoka kopa ny dator pa Walmart, 35 km bort i staden Avon.

Keep on running!

Efter löpturen tog jag en fika på McDonalds i sällskap av Dewayne Miner. Han berättade att han var sugen på att någon gång i livet också springa ett coast to coast, nu blir det mest terränglöpning, "trail running", en mycket populär löpgren i USA och i synnerhet i Colorado.

Plötsligt hoppar en man ut i vägbanan framför mig. Det visar sig vara en av Colorados bästa långdistaslöpare. Han vill springa med mig och nu skruvas farten upp.

Det är inte ofta jag får löpsällskap. Minns jag rätt har det bara hänt tre gånger under mina coast to coast. Men idag fick jag en medlöpare och inte vilken som helst; 42-årige Dewayne Miner, från New Castle, CO. Han har i år sprungit halvmaran på 1.08, gjort milen på 30 minuter och var under skoltiden en av Colorados bästa löpare. Han och hans fru var ute och körde bil, de fick syn på mig och Dewayne grep tilfället i flykten:

-Får jag springa med dig en bit? undrade han.

Vilken fråga! Självklart fick han det. Nu kunde jag inte  längre med att springa i mitt vanliga lustempo (9-10 km/tim) utan ökade farten obemärkt till 12 km/timman och i alla backarna sprang jag. Uppenbarligen var sällskapet rena vitamininjektionen, vi pratade hela tiden, jag kände mig väldigt stark och var knappt trött efter detta "snabbdistanspass" på 8 km. För Dewayne var det knappt joggingtempo. Vad han tyckte om vår runda kan du läsa i gästboken här på bloggen.

Frihet, skönhet! Man kan inte annat än känna sig fri och lycklig när löpturen  går i ett så vackert landskap. Bilden från I 70 mellan New Castle och Glenwood Springs, i bakgrunden Coloradofloden.

Jag bor på ett väldigt flott motell (Quality Inn) alldels intill Coloradofloden. Från tredje våningen ser jag den brusande floden och iband passerar ett koltåg. Här finns ett motionsrum men tyvärr saknades just dom redskapen jag behövde.

Surfare i forsen utanför mitt motell. De lever kanske inte så farligt men det gör korna som dricker vattnet ur floden. De har inte en chans om de ramlar i och surfarna berättade att de varje år ser någon död ko flyta förbi. Klicka på bilderna för större storlek!

Dagens distans: 28 km

Keep on running!

Borrning efter naturgas utanför Parachute, CO. Just här fann man gasen på 400 meters djup men ofta får man borra betydligt djupare. Colorado har de tredje största gasreserverna i USA.

Naturgas är stort i Colorado. Längs gamla highway 6 där jag springer står borrtornen tätt. Men någon hit för bilisterna har den inte blivit.

Jag frågar kvinnan på Shellstationen i Rifle hur många kunder som tankar gas.

-Ungefär två av tio. De flesta kommer utifrån, svarar hon.

Det låter ju ändå som en väldigt hög andel. Men när jag senare på motellet kollar uppgiften visar det sig att stationen är den enda som säljer naturgas just i denna stad. Och då åker gaskunderna naturligtvis dit. Men annars ligger gasmackarna glest i hela Colorado. Av delstatens 4,5 miljoner motorfordon drivs bara drygt tusen med gas. I Sverige är andelen märkligt nog högre- cirka 50 000 gasfordon på totalt fem miljoner fordon.

Många bilar jag möter på vägen har någon koppling till gasproduktionen i området. Vad används då all gasen till? Ja, det mesta går till industrin, för uppvärmning av bostäder och för att framställa ström.

Gaspump i Rifle. Gasen är något billigare än bensinen men bilarna är mycket dyrare i inköp vilket får amerikanen att tveka, miljöargument räcker inte.

Idag var en "vilodag", knappt en mara att springa. Det blev därför tid över för planering och sådan gör man lämpligen inne på Mac Donalds med bra wifi och i sällskap av en kopp kaffe och en ice cream cone. Jag författade ett mejl till vägmyndigheten (Department of Transportation) och frågade om jag kunde få specialtillstånd för att springa genom Eisenhower Tunnel. Cyklister och fotgängare är förbjudna i tunneln, som är 2,7 km lång och går på 3 400 meters höjd.

Jag vet att man gjort undantag för cykelgrupper och annat men att en svensk pensionär släpps igenom är nog inte så troligt. Det skulle bli stopp i ena filen under 15 minuter. Försöka duger men går det inte har jag andra lösningar på gång.

Om dagens etapp blev kort blir morgondagens ännu kortare, bara 27 km till Glenwood Springs. Att det blir så där kort ibland beror på svårigheter i logistiken, det hade inte gått att slå ihop två etapper.

Jag har haft tur med vädret med undantag för en dags snöoväder i Utah. Idag föll de första regndropparna på mig och imorgon kan det också bli lite regn.

Har kommit till hålan Silt med 2 900 invånare. Staden för tanken till vilda västern men marknadsförs som "Gateway to the Outdoors".

Dagens distans: 40 km

Keep on running!