Det här var en skylt jag inte skulle ha trotsat. Vattenmassorna blev allt svårare att forcera.
Floder som svämmar över är ett jätteproblem i USA. Också för mig. Min kamp mot Coloradofloden var en av de värsta strider jag utkämpat som löpare.
Jag utsatte mig kanske inte för livsfara igår men inte långt ifrån. Normalt tar jag inga risker men att det blev så dramatiskt i en vägtunnel på en cykelbana under Intertate 70 i canyonen mellan Glendale Springs och Eagle berodde på att jag fått felaktigt information. Vattensituationen skulle bli bättre ju längre upp jag kom längs floden men det blev tvärtom. Efter att ha forcerat några småsjöar började vattnet stiga över knäna på mig.
Ännu så länge bara några småsjöar. Snart skulle det bli mycket värre men det har jag tyvärr inte på bild- kameran och datorn dränktes i vattnet som gick en bra bit över kärrans hjul.
Datorn hade jag i en ryggsäck fram på kärran, idiotiskt nog inte inkapslad i en plastpåse. Och kameran förvarade jag i fickan bak på vagnen. Försent insåg jag misstaget. Snart uppstod nästa problem; hur skulle jag kunna ta mig upp på motorvägen som gick 1-2 meter högre upp än cykelbanan? Att springa tillbaka var otänkbart, jag satt fast i en fälla!
Motorvägen gick högt ovanför mig. Observera övervakningskameran på stolpen, att springa på motorvägen här i canyonen var förbjudet.
Tillsist fann jag ett ställe där jag skulle kunna ta mig upp. Nu var nästa svårighet polisen, för här fick jag inte vara- vägen ansågs för farlig. Jag hade inte mer än hunnit in på en sidoväg förrän jag såg första polisbilen söka efter mig. Räddad, tänkte jag. Men icke, man hade sänt ut storpatrull efter galningen som sprang med ett barn i vagnen.
-Var du ute på Interstate? frågade poliserna.
-Ja, men vattnet gick upp till knäna . . .
Plötsligt blev dom vänliga, dom betraktade mig som en hjälte, frågade intresserat om löpningen och jag fick dela ut mina visitkort.
-Nice talking to you, sa poliserna och när dom for iväg gav dom mig en liten uppmuntringstutning och blinkade med ljusen
Den vattenskadade datorn har plötsligt börjat fungera igen. Tyvärr hann jag köpa en ny innan men den får jag byta när jag kommer till Walmart i Denver. Skönt i alla fall att tekniken verkar fungera igen och att livet kan återgå till det normala. Fast snart väntar nästa utmaning: hur sjutton ska jag ta mig igenom Eisenhower Tunnel?
En tredjedel av hela distansen avklarad!
Dagens distans 47 km
Keep on running!
#1 bureborn - 2014-05-27 08:17:45
Aj då! Men du klarade dig helskinnad själv i alla fall? Utan kallsupar? Tja, det sägs ju att vattenlöpning är skonsamt för kroppen...
#2 Jan Suneson - 2014-05-27 09:11:12
Det här var det mest glädjande nyhet på mycket länge. Nu kan du se ljuset i tunnel (Det kommer att gå bra imorgon i Eisenhower)
#3 Erik - 2014-05-27 10:24:53
Heja pappa!
#4 Rick - 2014-05-27 14:04:22
Jösses Björn, du har nu sprungit sträckan Stockholm - Piteå TUR OCH RETUR på 33 dagar vi andra blir trötta bara över tanken hur reagerar du?
Hur klarar du fötterna när du går i kallt vatten?
Fortsatt God Tur!!!
#5 Lunkan - 2014-05-28 07:32:20
Är det här ditt värsta coast to coast, Björn?
#6 Björn - 2014-05-28 08:37:11
Bureborn: Nej inga kallsupar, vattnet gick bara upp till knäna.
Lunkan: Nej, absolut inte! Egentligen har det gått oförskämt bra. Jag är skadefri, hyggligt stark, självförtroendet är på topp, jag följer exakt tidsschemat, vädret har varit mycket bra etc etc. Svårigheter, typ översvämning och pajad dator "får man alltid räkna med". Nej, det "värsta" löpet var nummer två då jag sprang till Savannah, Georgia. Luftfuktigheten var nära att knäcka mig och det var ständiga 6-milare mot slutet, jag tvivlade på om jag skulle klara det hela. Däck och slangar sjöng dessutom på sista versen.
Rick: Kroppen återhämtar sig till 100 procent. Man vänjer sig till sist vid att springa en massa mil varenda dag och inte ha några vilodagar. Vattnet var nog inte så kallt och jag hann torka upp och slapp skavsår, något som annars lätt händer om man springer i plaskvåta skor.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg