Skräppost? På vägrenen på St hwy 2 utanför staden Corydon låg ett oöppnat och frankerat brev. Det tog jag hand om, sprang vidare och postade det i brevlådan utanför Corydons postkontor.

Längs vägarna hittar jag både det ena och det andra. Idag var det ett brev som borde ha lagts på brevlådan, inte kastats på hwy 2 i Iowa. 

Hur kunde brevet hamna här ute på vägrenen utanför Corydon? Var det ett viktigt brev? Vad innehöll det? De frågorna har jag funderat på under hela kvällen här på motellet i Corydon.

Jag vet vem brevskrivaren är. Samma med mottagaren. Namnen syntes tydligt på brevets framsida. Det verkade innehålla ett hårt kort. Kanske ett gratulationskort med tanke på färgen på brevet och några glada klistermärken på baksidan? Sändare och mottagare har samma efternamn så det är eventuellt pappa Daniel i Corydon, Iowa som skriver till sonen Jen i Noel, Missouri, 55 mil längre bort.

Vem skickar brev nuförtiden? Jo äldre personer. Daniel är 72 år. På nätet fick jag också fram ett telefonnummer. Skulle jag våga ringa? Nej, jag skickade iväg ett meddelande över internet men det är ingen riktig epostadress så det är osäkert om det gick fram. Nu väntar jag med spänning på ett svar! Förresten, det var andra gången jag hittade ett brev.

Jag agerade också brevbärare och la brevet på lådan utanför postkontoret i Corydon. Så nu når det defintivt  mottagaren. Här i USA jobbar brevbärarna på lördagar så kanske har Jen brevet redan på måndag.

Här på hörnet vid nuvarande stadshus i Corydon låg Ocobock Brothers Bank. På väggen sitter en skylt som upplyser om att Jesse James och hans banditgäng rånade banken 1871. Tyvärr ingen årtalsangvelse på den äldre bilden.

Corydon, där jag nu befinner mig, har 1 500 invånare. Knappt en människa syntes på de stekheta gatorna, det är lördag och det mesta var stängt men pizzerian var öppen och det blev en pastarätt och gigantiska pizzawienerbröd à la Danmark.

Det har nu gått 143 år sedan stadens mest remarkabla händelse inträffade. Den 3 juni 1873, kanske också en stekhet dag, red fyra män utklädda till boskapsköpare in i staden, band sin hästar utanför Ocobock Brothers Bank, som låg 50 meter från mina danska wienerbröd. Ledare i gänget var Jesse James, alla fyra steg in på banken, drog sina revolvrar, band den ensamma bankmannen och fick med sig ett byte på 6 000 dollar (det hade precis varit skatteuppbörd så banken var proppfull med pengar).

Efteråt red de till kyrkan där en massa människor samlats för att höra jättenyheten att järnvägen skulle dras till stan. Mötet avbröts abrubt då "James Younger Band" dök upp, skjutande vilt i luften och meddelade att banken just rånats. Ingen trodde dem naturligtvis och gänget hann fly över gränsen till Missouri. Detta var Jesses sjunde bankrån och det skulle bli ett 20-tal till plus några tågrån med mera innan legendaren föll för en kula 1882. Jesse James går till historien som den förste beväpnade bankrånaren i USA (1866 Liberty, Missouri).

Spännande historia! Men tror någon att Stockholms Stad skulle sätta upp en minnetavla om Norrmalmstorgsdramat utanför dåvarande Kreditbankdns hus på Norrmalmstorg? Nej, det känns osvenskt och händelsen ligger för nära i tiden (1973).

Dagens distans 38 km.

Keep on running!

Spökstad. Här kunde jag släcka törsten för två år sedan men nu finns ingen bar, restaurang eller butik kvar i Kellerton, Iowa.

-Du har kommit till en spökstad, säger sopåkaren när jag frågar om baren är öppen. Tyvärr har han rätt, nu har också Kellerton blivit en av USA:s många ghost towns.

Kellerton med cirka 300 invånare var en gång en betydande ort mitt mellan de två städerna Mt Ayr och Leon i Iowa. Här fanns järnväg, två banker, egen tidning, hotell, livsmedelsaffärer, caféer, restauranger, en järnaffär, tegelbruk, skomakeri, bensinstation med mera. Idag finns inget kvar. Enda servicen är ett postkontor och en brandstation. Så brukar det se ut i många av de små samhällen jag passerar.

Till skillnad från avfolkningsbygder i Sverige ser det så förfallet ut i USA, som om man lämnat allt i panik. Så begreppet ghost towns är mycket talande.

Förrädisk idyll. Iowa med alla kullar är tungsprunget. Just nu är dessutom luftfuktigheten mycket hög och från  träden för cikadorna oväsen.

Grusade vägrenar, backigt, varmt, åskoväder och hög luftfuktighet. Listan på besvärligheter i Iowa kan nu utökas med en ny plågoande- cikador! Denna insekt för i år ett helvetes liv dagtid. Nej, jag överdriver inte. Ljudet är så starkt längs landsvägarna att det överröstar musiken i mina hörlurar. Det är skärande, rent plågsamt. Enligt lokalbefolkningen inträffar detta fenomen vart sjunde år och har något med insektens livscykel att göra. Inget coast to coast genom Iowa 2021 alltså!

En cikada fram på joggingvagen.

 Josh Zimmerman, 26 år, sprang tillsammans med mig sista biten till motellet i Leon. Jag träffade honom på klassiska Dinky Diner i Decatur City och eftersom han inte hade några löparskor fick han låna ett par av mig.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Vägens riddare. Den här hunden gjorde mig sällskap under cirka en mil längs State hwy 2 mellan Bedford och Mt Ayr, Iowa. Jycken, som precis badat i en flod, hade vallhundstendenser och vi blev kompisar direkt. Men vad kan det vara för ras? 

Får jag valet att springa tillsammans med en löpare eller med en hund väljer jag hunden! Dagar då hundar gör mig sällskap på landsvägarna är de bästa av alla.

Människans bästa vän är hunden, heter det. En ensamlöpare som jag kan inte ha ett bättre sällskap. Ensamheten ute på vägarna gör att jag värdesätter tillgivenhet väldigt högt. Och någon mer tillgiven varelse än en hund finns knappast.

Idag var en sådan där dag då det från ingenstans dök upp en hund. Den kom fram och nosade på mig och vi fann varandra direkt. Jycken hade vallhundstendenser och kollade hela tiden att jag hängde med där bakom. Ibland stack den iväg på små egna expeditioner; var ute i majsfälten, simmade över en flod och jagade fåglar längs vägen. Den verkade lika lycklig som jag, jag kunde se det på hur den skuttade, påminde en hel del såväl i utseende som rörelsemönster om min dotters två kelpies. Men inte var väl det här en kelpie eller blandras av sådan?

Klicka på bilderna för större storlek!

Plötsligt var hunden borta, kanske kände den på sig att ett oväder var på gång? Snart öppnade sig himlens portar, det blixtrade och det var ganska otäckt att springa. Jag räknade hela tiden sekunderna mellan blixtarna och knallarna och blev något lugnare- farligheterna höll sig på avstånd.

Flera bilar stannade och frågade om jag ville ha lift. I en av dessa satt Bob Green och han verkade fast besluten att kärran skulle upp på hans röda pickup.

-Is the lightning dangerous? frågade jag.

-No, you just get wet, svarade han.

Det avgjorde saken. Ofarligt alltså, jag fortsatte att springa trots blixtarna och regnet. Jag har lovat min fru att inte ta några risker under detta löparäventyr så en biltransport skulle vara fullt möjligt.

Regnet har upphört och jag vågar ta fram kameran. Notera att regnjackan är vänd  ut och in- i blåsten och regnet var det omöjligt att ta på sig jackan rätt och jag övervägde att stoppa en bil för att få hjälp.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Iowas vägar verkar inte vara så dåliga ändå. State Hwy 2 har det senaste året fått en smal asfaltremsa som  vägren och jag kan i år ha minst två hjul på asfalten och slipper nu gå ut i gruset och skaka sönder både mig och kärra.

Jans iakttagelse med gula gubben på Google maps var alltså riktig. Vägstandarden har höjts en aning men är inte ändå bra.

Bra däremot var bemötandet vid  ankomsten till motellet.

- Du gör något så ovanligt och beundransvärt att jag vill  bjuda dig på rummet, sa motellägaren. Han  berättade att han året innan gjort samma sak med en australiensare som vandrade coast to coast.

Eftersom det är väldigt långt till morgondagens etappmål, Mt Ayr, var jag idag tvungen att springa ytterligare en bit trots att jag kommit till motellet. Men vem skulle kunna köra ut och hämta mig på kvällen?

-Det gör jag. Och jag ska försöka fixa så du blir utkörd nästa morgon, sa motellägaren.

2007 tog jag första gången in på det här motellet. Så ägaren kan hänga ut skylten "Welcome all coast to coast runners!"

"Temperaturen är hög ut i kroppen, närmare 40 än 37". Ja, det är fruktansvärt kvavt och tungsprunget. Idag låg heatindex på 105 vilket motsvarar en upplevd temperatur på 40,6 celcius. Jag var tvungen att ta en sovpaus och lyckades få vagnen att ge lite skugga.

De flesta gånger jag sprungit i Amerika har det varit torrt, floderna har varit uttorkade och fälten sönderbrända. Därför är det roligt att i år se all den här grönskan och floder som verkligen är floder.

Missouri River och Nishnabotna River, Iowa.

Dagens distans: 48 km.

Keep on running!

2014 Iowas äldsta drugstore finns i lilla Sidney med 1 100 invånare . Vid disken Gina Simrell, som jag sprang med idag samt Anja Hummel och Charlene Brownsfield.

2012. Samma drugstore med Charlene och kollegan Ashley Ward.

Jodå den fanns kvar, Penn Drug från 1863. Det enda som skulle knäcka Iowas äldsta drugstore vore ännu ett Walmart.

Idag passerade jag "rodeostaden" Sidney i Iowa. Här var jag för två år sedan och självklart tittade jag in på drugstoren, stans stora sevärdhet. Allt var sig likt, nästan.

Men hörde jag inte personalen viska något om Walmart? Där Walmart etablerar sig brukar butikerna dö och citykärnorna bli öde. Skulle detta också kunna drabba Penn Drug, som varit i samma familjs ägo nu i 151 år? Jo, flera av  städerna runt om Sidney har ett Walmartvaruhus. Så tillvaron är osäker.

Jag ger mitt lilla bidrag till denna kulturinstitution genom att svepa några coke och äta den hemgjorda glassen. Och så köper jag en fotsalva, den hade jag annars tänkt köpa på Walmart i Shenadoah där jag nu befinner mig.

En drugstore är något väldigt amerikanskt; i grunden ett apotek men också annan försäljning av diverse sällanköpsvaror, ibland kombinerat med enklare lunchmat, glass och läsk.

Störst av alla är Walgreens med 8 000 butiker följt av CVS med 7 000 och Rite Aid med 4 000. Men dessa apoteksjättar har inte matservering och brukar inte kalla sig för drugstore (kan förknippas med droger). Amerikanens behov av apoteksvaror verkar omättligt och tillväxten i branschen är stark.

Idag var det rekordvarmt och rekordhög luftfuktighet. När jag springer på den ännu så länge glest trafikerade Nebraska hwy 2 springer plötsligt en joggande tjej ut från en sidoväg. Ryktet om mitt coast to coast hade spridit sig till Nebraska City där jag var dagen innan. Gina Simrell, stödlärare i en problemklass i denna stad, gör mig sällskap till Sidney. Förhoppningsvis bidrog vi båda till Penn Drugs överlevnad. Och det gör också stadens museum som nu färdigställer en monter för denna drugstore.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Idag måndag korsade jag gränsen till Iowa efter 55 dagar och 264 mil, ett dagssnitt på 48 km. Glädjande, men gruset på vägrenarna här i Iowa är inget att jubla över.

Det här löpet kan bli det bästa av alla. Men farorna lurar över allt, just nu är det tornados i närområdet och en liten svart fluga, som utgör hoten.

Jag är i Iowa! Det är tredje gången jag hoppar vid delstatsskylten. Och det är tredje gången jag äter på Burger King i Nebraska City, gränsstaden till Iowa. Allt känns så bekant. Bara bra för det ger en viss säkerhet. Men det gäller att inte känna sig för säker, man måste vara på sin vakt hela tiden och minsta incident kan stoppa löpet.

Men hittills har det gått överraskande  bra. Jag är helt skadefri, har inte den minsta "känning" någonstans, jag tycker fortfarande det är roligt och ser fram emot varje löpdag. Jag lever på rutinen, tror jag. Och jag tror att jag springer lite smartare nu än under de andra löpen- håller igen på farten och springer i ett jämnt, långsamt tempo- vägvinnande!

Jag har också haft tur, inte minst med vädret. Just nu är det dock väldigt förrädiskt; varmt, fuktigt, blåsigt och tornados härjar i närområdet. Bara 20 mil ifrån mig, i nordöstra Nebraska dödade två tornados intill varandra  (unikt fenomen) en människa och skadade ett tiotal. Här kan du se de unka bilderna från CNN:  http://www.cnn.com/video/data/2.0/video/us/2014/06/16/tsr-myers-tornadoes-hit-nebraska.cnn.html 

En som däremot haft otur med vädret och mycket annat är "världsrekordvinnan" Jessica Goldman. Hon försöker, eller rättare sagt försökte, slå hastighetsrekordet för kvinnor i coast to coast, 69 dagar. Hon har nu varit ute i 60 dagar, hunnit till Illinois och har 150 mil kvar att springa till New York. Utsiktslöst med andra ord.Jag tar in på henne med mina 49 km per dag i snitt jämfört med hennes ca 59 eftersom den distansen har hon inte gjort den senaste tiden.

Jag är förvånad att hon inte hunnit längre, ja jag trodde på ett världsrekord. Nu har hon dessutom blivit biten av insekten Buffalo gnat, fått en allergisk reaktion och bölder över hela kroppen. På den mycket knapphändiga bloggen visar hon bilder på bölderna och frågar om hon ska besöka läkare. Det ska visst vara högsäsong för denna lilla svarta fluga som kan döda husdjur, för de flesta andra blir det bara ett kliande insektsbett. Jag tror att jag har blivit biten ett par gånger.

Valet av Iowa framför Missouri var kanske ändå rätt. I cykelaffären i Nebraska City hörde jag att landskapet i Missouri är ännu mer kuperat.

Dagens distans: 38 km.

Keep on running!

Det är mellanbrodern Ragnar som sköter översättningarna. Ett tidsödande men viktigt jobb eftersom jag har hundratals läsare bara från USA. Ragnar fungerar också som faktagranskare och korrekturläsare.

Så här skriver han själv om sin dagliga syssla:

Ända sedan Björn började springa i USA har jag skött jobbet med att översätta hans texter på bloggen till engelska. Björn är en skicklig skribent med ett helt liv som journalist bakom sig. Snabbt och lätt får han ihop texter om sina äventyr, på svenska.

Men i USA blir det svårare med bloggen. När han springer där träffar han folk som blir nyfikna och vill läsa om honom. Visst kunde han med stor möda få ner texterna på engelska men det skulle ta tid och ork från hans riktiga jobb som löpare.

Bättre då att anlita någon som har mer vana av att använda främmande språk. Som tur är har han en bror som varit språklärare hela sitt liv. Jag har jobbat som lärare i engelska och tyska på högstadiet och älskar språk. När jag accepterar att göra översättningen av bloggen under ett coast to coast vet jag att jag har framför mig nästan en timmes jobb varje dag i 100 dar men det är ett roligt jobb och det får mig att hålla mig up to date med modern engelska.

Det kan verka otrendigt att använda en gammal stofil på 70 till att skriva på en blogg. Kan han klara av att skriva levande nog för att hålls intresset uppe? Som läsare av Björns blogg ser ni att han själv inte försöker vara trendig och förfalla till en modern, slapp jargong. Nej, ett korrekt språk ska gälla både för svenska och engelska.

Svensk skola har rykte om sig att släppa ut elever med mycket goda kunskaper i engelska. Men det som undervisas är brittisk engelska och jag är en stor älskare av det lite snobbigt brittiska. Många amerikaner imponeras av det brittiska och kan nog ofta finna att mitt ordval och mitt sätt att skriva är lite komiskt. Det blir lite Monty Python över det med ibland gammaldags uttryck i fel sammanhang.

Den bästa hjälpen en översättar kan ha är Google. Är man osäker på en fras kastar man bara in den i sökmotorn. Får man då några miljoner träffar kan man vara ganska säkert på att det är hyfsad engelska. Tyvärr har man ingen aning om det är amerikansk eller brittisk. Särskild nytta har jag av Google när texterna handlar om träning och löptekniska saker. Sådana facktermer är inget jag kan och jag tror att de ofta är kortlivade modeord som snabbt byts ut mot nya trendigare ord.

Kunde jag inte lika gärna använda Google fullt ut och köra texten i Google Translate? Visst går det. Jag måste erkänna att programmet blir allt bättre och klarar nu det mesta. Men Björns kåserande stil med lite konstiga ordvändningar knäcker programmet. Då måste någon gå in och rätta i efterhand och det är ett dötrist jobb.

Samarbetet mellan mig och Björn löper smidigt. När han på kvällen lägger ut sin text får jag den precis lagom till morgonkaffet. Efter någon timme har han tillbaka den översatta texten och kan lägga ut den på bloggen. Vi har så bra synkade hjärnor att det är sällan jag behöver be honom om något förtydligande och han behöver aldrig ändra något jag skrivit.

Precis som Björn är jag ofta på resande fot. Tack och lov att jag har mobilt bredband. Jag behöver inte som Björn jaga Wi-Fi på bibliotek eller restauranger. Tyvärr har ju operatörerna klantat sig så att det inte funkar i utlandet. Därför hade jag svårt med översättningen när jag var utomlands för en tid sedan.

Jag ser fram emot att få följa Björns väg mot Atlanten och få hjälpa honom med de kommande 50 intressanta reportagen om det märkliga landet i väster.

2014. Här på restaurangen i Palmyra, NE, har jag varit tidigare. Ny ägare, ny meny och wifi är årets nyheter. Trevligt att komma tillbaka, dessutom blev jag bjuden på lunchen.

2012. Samma restaurang och samma baby jogger två år tidigare.

Ska jag efter Nebraska springa i Iowa eller Missouri? Det har varit den stora frågan den senaste tiden i mejväxlingen med Jan. Nästan som att välja mellan pest eller kolera.

Nej, Iowa tillhör inte mina favoritstater. Skälet är enkelt; vägarna är hårt trafikerade, vägrenarna är grusade och vid varje möte måste jag ut i gruset. Dessutom är landskapet kuperat, "rolling hills". Tyvärr gäller samma sak i Missouri. Ruttplaneraren Jan fick annars en beställning på att dra upp en rutt för just Missouri men när jag såg den blev jag tveksam. Det var alla "Runemotellen" som fällde avgörandet.

"Runemotell", vad är det? Jo, det är ett uttryck Jan och jag använder för all usla, nergångna motell från 50- 60-talet, dom som ultralöparen Rune Larsson är så förtjust i. Finns skylten color tv kvar blir han alldeles lyrisk, själv ser jag sällan charmen i dessa motell där man får dålig valuta för pengarna. Missourirutten hade för många Runemotell så därför blir det Iowa igen, för femtioelfte gången. Dessutom var de risk för 7-milare och Stevar, något jag helst slipper. Nästan blåkopia på Nebraska och Iowa med andra ord.

-Springer du samma rutt som tidigare? är den vanligaste frågan jag får när jag berättar att detta är mitt fjärde coast to coast.

-Nej, brukar jag svara. Men det stämmer ju egentligen inte riktigt.

Många tycker säkert att det är fantasilöst och tråkigt att rulla på i samma gamla hjulspår. Men det är det abosolut inte, snarare tvärt om. Underbart att känna igen sig, veta vad som dyker upp bakom nästan kurva, hur motellet är, äta på samma restaurang och kanske rent av träffa samma människor jag mött några år tidigare. Så nu längtar jag efter Iowa, trots det där förtretliga väggruset.

Ung ultralöpare. 26-årige Pete Kostelnick, Lincoln, NE gjorde mig sällskap längs Nebraska hwy 2 idag. Dagen innan hade han sprungit 130 km (80 miles) på ett löpband! Han förbereder sig inför Badwater,"världens tuffaste löpartävling" som är 217 km (135 miles) och går i Death Valley, CA.  

Värmen har kommit till Nebraska, idag 28 grader på eftermiddagen och i morgon ska det bli över 30. I kombination med hög luftfuktighet börjar det bli ganska tuffa förhållanden. Jag verkar ändå klara mig bra i värmen. Hellre värme än kyla. Men mina handwarmers köpta på Clas Ohlson vågar jag inte kasta. Men kanske dags imorgon att testa min nya hitech löparkeps? Doppar man den i vatten ska den fungera som ett kylskåp.

Dagens distans 53 km

Veckans distans: 341 km

Keep on running!