Illinois River blev den femte stora floden jag passerat på detta coast to coast. I år är det ovanligt mycket vatten i floderna.

USA är landet med ytterst få naturliga sjöar med undantag för några riktigt stora. Stora floder finns det däremot gott om och idag på min tur till staden Pekin (utan g) korsade jag Illinois River.

Floden är en biflod till Mississippifloden och är 44 mil lång. Jag har korsat den tidigare men aldrig förstått att det är en riktigt stor flod, viktig för båttrafiken i Missisippifloden eftersom den är en förbindelselänk upp till Stora Sjöarna.

Räknar jag rätt är det nu inklusive Illinois River sammanlagt fem stora floder jag tagit mig över: Colorado River, Missouri River, Des Moines River (biflod till Mississippi) och så naturligtvis Mississippi River, Nordamerikas näst längsta flod (längst är Missouri River).

Broar är alltid besvärliga och farliga passager men med de här jättefloderna har det denna gång  inte varit några problem. Vid tidigare coast to coast har jag ibland tvingats åka bil över bl a Mississippi.

Alla små floder, bäckar, ja t o m rännilar har en vägskylt med namnet på floden följt av ordet creek.  De få sjöar jag ser är ofta konstgjorda, uppdämda floder för bevattning eller helt enkelt grävda små dammar, ponds. En lite finare villa eller gård ska helst ha en pond, gärna med en fontän.

Jag blir fortsatt hälsad som om jag vore Messias. På en restaurang var det närmast "slagsmål" om vem som skulle betala min lunch och på vägarna fick jag två penninggåvor, vatten med mera och flera fotograferade mig. Roligast var kanske när jag träffade Cassie Jemilo utanför Pekin, främst för att hon lovade att hon ska be för mig under återstoden av resan mot Atlanten. Med högre högre makters beskydd borde det nu förhoppningsvis gå vägen!

Dages distans 42 km

Veckans distans: 339 km

Keep on running!

Hedersgäst vid en familjeträff, family reunion på motellet. Det var familjen Lowder som samlats i samband med en begravning av Vivan D (Clauson) Lowder. Efteråt bad man för mig.

Jag blir nästan hälsad som om jag vore Mesias själv. Jag blir bjuden på middagar, folk vill bli fotograferade tillsammans med mig, bilar stannar och jag får vatten, folk sticker till mig dollarsedlar och idag blev jag inbjuden till en family reunion.

Det verkar inte finnas några gränser för den amerikanska gästfriheten. Ibland brukar vi i Sverige säga lite föraktfullt att den är ytlig, att det är svårt att komma amerikanen in på livet. Men själv uppfattar jag gästfriheten som uppriktig och jag tycker nog att amerikanen i gemen är väldigt öppen.

Skulle du kunna tänka dig att en främling i Sverige bjuds in till en familjeträff, en sk family reunion som är så vanliga här i USA? Nej, jag har svårt att tro det men vid ankomsten till motellet här i Canton, Illinois, fick jag vara med och blev bjuden på middag och trevligt sällskap. Och så bad en pastor för mig. Stort, jag kände mig hedrad och rörd.

Bilfirman Howard Motors  i New Philadephia startade på 30-talet och har varit i familjens ägo i fyra generationer. Det blir Jonathan, 37, som tar över när  pappa John, 67, slutar.

Nedlagda bensinstationer finns det gott om i USA. På min långa väg idag från Macomb till Canton tog jag matpaus i New Philadelphia, ett litet samhälle med några enstaka hus och en nedlagd mack med begagnad bilhandel.

-Kom in och sätt dig och ät din macka på vårt kontor, där är det mycket svalare, hälsade bilhandlaren John Howard.

Och så fick jag höra firmans långa historia. Här, mitt ute på bonnvischan, har det sålts begagnade bilar sedan slutet av 30-talet, en och annan Volvo ockå, mycket bra bilar, enligt John. Bensinrörelsen las ner 2000, för mycket regler, krångel och monopolbolag men John n skulle gärna vilja återuppta bensinförsäljningen.

-Först var macken under City Service, sedan Gulf och den slutade som Hamico (BP).

Själv bombaderas jag av frågor om Sverige, främst av sonen som verkade vara bra påläst. Det svenska sjukvårdssystemet  intresserade dem och jag får också många frågor av andra amerikaner om just vår sjukvård. Björn Borg, Volvo, sjukvården och våra höga skatter, verkar många känna till här.

Löpningen gick i början tungt i den höga luftfuktigheten, jag drack uppåt tio liter vätska. Men andra halvan, när jag insåg att jag var i tidsnöd, gick fantastiskt bra. Och vad som är ännu bättre- nackspärren har släppt och är nästa borta!

Det här fängelset i Fulton med två celler var i bruk ända in på 1930-talet. Jag behövde inte ta in här eller sova på bajamajan för jag hade bokat ett motellrum.

Dagens distans: 65 km.

Keep on running!

Igår stark och kaxig. Idag svag och stukad. Jag är "skadad" för första gången under detta coast to coast.

Nej, nej, det är ingen löparskada. Jag har fått nackspärr och har kraftig värk i nacken, kan knappt röra huvudet och när jag gör det hugger det till. Det här störde dagens löpning väldigt mycket, kunde knappt höja blicken. Hur kul är det att springa över fem mil och titta ner på sina fötter hela tiden? Dessutom farligt eftersom jag måste ha full uppmärksamhet på mötande trafik men idag var vägrenarna för det mesta mycket breda. Jag har också svårt att böja huvudet när jag ska äta.

Staden Keokuk ligger längs Mississippifloden och är förfallen.

Värken kom plötsligt under natten på finhotellet Baymont Suites i Keokuk, en stad som för övrigt andades mest förfall. Det blev inte mycket sömn den natten och jag hängde på låset när Dollar General öppnade klockan åtta på morgonen för att köpa asperin- knappt märkbar effekt.

Efter att ha läst Vårdguiden på nätet haf jag blivit lugnare. Det här är inget farligt, kommer att gå över och det är keep on running som gäller. så här står det bl a:

"Om man har akut ont i nacken och axlarna är det ofta bäst att försöka leva som vanligt och undvika för mycket vila. Det är inte farligt att röra på sig även om det gör måttligt ont. Muskelstyrkan, musklernas samordning och balansen försämras snabbt om man vilar för mycket. Det kan göra att besvären blir ännu värre".

Som om inte eländet vore nog, jag råkade boka fel motell här i Macomb vilket gör att dagens distans blev några kilometer längre än nödvändigt och dessutom förlängs morgondagens redan långa distans. Det är bara att bita ihop.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Ett glädjehopp- Illinois gillar jag. Vid den här skylten har jag hoppat tidigare.

Att korsa Mississippifloden är stort för alla kontinentlöpare. Därför är jag upprymd idag- nu känns det nästan som om jag vore hemma trots att cirka en tredjedel av sträckan återstår innan jag kan kasta mig i Atlanten.

Ännu en härlig, solig dag. Jag märker att jag klarar värmen och den höga luftfuktigheten mycket bra. Visst, det går lite långsammare men vad gör det? Det verkar som om jag fått till en effektiv löpteknik, vägvinnande, och det blir aldrig några långa stopp och i princip ingen gång. Jag svettas kopiöst men häller i mig nästan lika mycket vätska som försvinner. Men efteråt på hotellrummet svepte jag ändå en 2-liters iskall Coke inköpt hos min hovleverantör Dollar General.

Ja, idag kände jag mig stark. Med ett par skor typ barfotaskor, vetskapen om att Mississippifloden var nära och att jag lyckats lösa några logistiska problem kom jag ibland upp i den "svindlande" hastigheten av 11-12 km i timman, alltså ungefär femminuterstempo.

Jag har idag gett snabbmaten ett nytt ansikte. Efter att ha  korsat Mississippifloden dök en Diary Queen upp, en av mina favoritkedjor. All verksamhet upphörde därinne och jag bombaderades av frågor från personalen. Eftersom jag alltid fryser inne på restaurangerna åts menyn Nr 1 (baconburgare) utomhus. Jag tror det blev nytt rekord- högst fem minuter i depån och sedan en rivstart med kärran. Jag har inga som helst problem med att springa på "full tank"!

Min första Steve med taxi. Föraren heter David Lee Guymon Jr.

Taxi är billigt på landsorten, ungefär 1 dollar/mile. Därför sved det inte i plånboken när jag idag tog min första "Steve" med en taxi. För en transport på 14 km betalade jag 10 dollar exklusive dricks. Steven gjorde att morgondagen till Macomb inte blir orimligt lång. Så imorgon bitti blir det taxi igen till platsen där jag avslutade dagens löpning.

Som ni hör är jag ganska uppåt. Det är egentligen bara två saker som oroar och de är av teknisk art:

1. Min handhållna vattentäta mc-gps, den jag navigerar med, startar ofta inte trots att batteriet är fulladdat. Jag har fem reservbatterier och det verkar som bara 1-2 fungerar. Vet inte om det är batterierna det är fel på eller enheten. Utan gps är jag illa ute. Måste köpa nya batterier ev ny gps när jag kommer till en större stad.

2. Läsplattan har också batteriproblem efter vattenskadan. Den fungerar bara med strömkabel. Lägger datorn av, ja då har jag riktigt stora problem.

Daagens distans 44 km (till Elvaston)

Keep on running!

En varm, slö och helt underbar dag. Jag har precis nått dagens etappmål Kahoka. Ännu har jag inte drabbats av solsting men snart. . .

Stans enda motell var fullbokat så jag övervägde att ringa fängelset för att höra om de kunde hysa mig. Men jag ringde inte- jag skulle nog inte få enkelrum, kingbed, wifi och ishink.

Fullbokade motell är en rysare.  Eftersom jag inte vill campa och inte heller kan springa till nästa stad uppstår stora problem. Som idag till exempel då jag försökte boka mitt första motell i Illinois (Carthage). Jag hade hört att det fanns ett fägelse i stan, så varför inte pröva att ringa dit?

Det var en jäkla tur att jag inte slog det samtalet! För fängelset är idag ett historiskt museum över Joseph Smith, första ledaren för samfundet Sista Dagars Heliga. Han och hans bror Hyrum blev här mördade 1844 av en mobb på 150 personer. Hade jag ringt hade jag kanske fått ett rum ändå men på ett dårhus! Jag var ändå inte helt snett ute för jag har sprungit förbi ett fängelse när jag korsat Mississippifloden men det måste ha var lite längre norrut.

Jag tvingas nu planera om etapperna lite, imorgon torsdag blir det en onödigt kort dag till Keokuk i Iowa men på fredagen blir det en 7-milare till Macomb i Illinois. Ni hör, jag är i gränslandet mellan Missouri, Iowa och Illinois.

Temperaturen låg idag på 35 grader och luftfuktigheten kändes också hög. Räddningen blev ett café längs vägen, en glad överraskning. Jag hade innan frågat några ortsbor om det fanns ett vattenhål längre fram men det skulle det inte finnas. Jag är förvånad över hur dåliga kunskaper lokalbefolkningen generellt har om sitt närområde. Ibland vet jag mer tack vare min gps. Är vi lika dåliga hemma?

Så dags för första bilfrågan under detta coast to coast. Jag vill veta bilmärke, modell och årtal på denna skönhet som stod parkerad (för gott?) bakom caféet. Ägarinnan ville restaurera pärlan men det fanns nog inga pengar för det. Under de två timmar jag satt på caféet kom bara en kund.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Idag korsade jag gränsen till Missouri och som vanligt blev det ett hopp vid skylten. I Missouri kommer jag bara att vara två dagar, sedan korsar jag Mississippifloden och springer in i Illinois.

Genom att låta utvalda motellgäster bo gratis har en motellägare i Iowa lyckats få en toppranking på sitt motell på TripAdvisor. Jag kom på bluffen när han också försökte muta mig.

Du litar väl inte på vad hotellgäster skriver på bokningssajterna? Jag tar omdömena med en stor nypa salt. Ofta är de väldigt överdrivna, allt för positiva eller allt för negativa. Eller annars är de fejkade, skrivna av motellägaren själv eller dennes kompisar.

Jag fick en inblick i denna skumma värld för några dagar sedan efter en vistelse på ett litet familjeägt motell i Iowa.

-Du behöver inte betala för rummet. Det enda jag vill är att du skriver en recension på TripAdviser, sa motellägaren.

Jag blev paff. Varför skull jag bo gratis, jag hade ju inte ens bett om det? Men erbjuder mig någon gratis boende tackar jag inte nej. Hittills har jag dock betalat varenda motellnatt.

Sedan berättade han om en gäst från Australien, som vandrat över USA.

-Han fick också bo gratis. Trevlig kille. Han skrev en bra recension och så läste han upp vad mannen skrivit.

Jag lämnade ockå ett omdöme på TripAdviser. Jag skrev sanningsenligt vad jag tyckte, gav motellet tre stjärnor av sex möjliga. Jag framhöll några positiva saker, något negativt, dock inget om gratis boende men gav högsta betyg för servicen eftersom jag också blivit bjuden på två "Stevar". Motellet var alltså varken bra eller dåligt. Efter över 400 motellnätter i USA har jag sett det mesta, från toppen till botten, och tror mig därför ha hygglig inblick i motellstandarden.

När min recension publicerades kollade jag upp vad andra gäster skrivit på TripAdviser om just detta motell. Sp gott som alla hade gett högsta betyg! Skumt, motellet var ju enligt mitt förmenande inget märkvärdigt alls.

När sedan en ursinnig ägare mejlade mig efter att ha läst omdömet förstod jag hur det låg till. Han skrev att han förlorat 66 dollar på rummet, 20 dollar på bensinen samt offrat tid på Stevarna. Då kunde han förvänta sig viss tacksamhet, underförstått ett toppbetyg. Han erkände alltså öppet mutförsöket!

Hade jag varit lokaltidningsjournalist i den staden hade jag grävt djupare i saken. Helt klart en skandal. Motellägaren var inte mottaglig för mina argument om att hans motell knappast blev bättre för att just jag bott gratis. Dessutom var han ofördkämd och kallade mig för både det ena och det andra.

Vad var de då för hemskheter jag skrivit? Så här skrev jag:

"Clean, good wifi, free guest laundry, helpful frontdesk, McDonalds and other restaurants close to the motel but no breakfast. Not modern decor but everything works fine anyway. Refrigerator and microwave in the rooms. I have stayed here before and will come back".

Jag står för allt, dock inte att jag kommer tillbaka.

Löpningen går fortsatt mycket bra trots värme, hög luftfuktighet och ett backigt Missouri. Jag känner mig stark som en Björn!

Dagens distans 51 km

Keep on running!

PS

Har nu plockat bort bilden på den "hjälpsamme" motellägaren från ett tidigare inlägg.

 "Amish buggy" i West Growe, Iowa. Det är som att förflyttas över 100 år tillbaka i tiden när man ser dessa hästdragna kärror.

Likheterna mellan mig och Amishfolket är inte slående. Men ett har vi gemensamt: vi far fram med våra kärror- jag med hjälp av muskelkraft, de med hästkraft!

Jag är i staden Bloomfield, en av de största Amishkommunerna i Iowa. Det är först i Iowa jag stöter på på denna religiösa grupp, som lever på ett ålderdomligt sätt och skyr moderna påfund som t ex el och motorfordon. Klädseln (ålderdomlig), språket (gammaldags tyska) och de hästdragna kärrorna är omistkännliga tecken.

Iowa är annars inte någon utpräglad Amishstat, här ska finnas 7 000 och i hela Nordamerika 300 000 varav de flesta finns i Pennsylvania, Ohio och Indiana, stater jag senare kommer att rulla i.

Jag har pratat med många vanliga amerikaner om Amish och hör aldrig något nedsättande. De är respekterade i det amerikanska samhället trots att de i stora stycken lever utanför men här i Bloomfield såg jag en Amishfamilj med fem barn äta på Pizza Hut. De tre flickorna hade liksom mamman huvudbonat och pappan ett yvigt skägg. Barnen satt som tända ljus och ingen tittade på tv-skärmarna uppe i taket.

Jag vill gärna intervjua någon ur Amish men har hört att det kan bli svårt, särskilt att ta en bild. Nu skäms jag när smygfotograferar. Kanske dyker det senare upp ett naturligt tillfälle, Amish säljer ofta frukt och grönsaker på sina gårdar.

Minns du polisen i Colorado som hotade mig på motorvägen med orden; "Don´t argue, I´ll put you in jail"? Efter incidenten anmälde jag honom för olämpligt uppträdande och nu är ärendet "utrett". Resultatet blev som väntat; ingen åtgärd, polisen säger sig inte veta vem som stoppat mig trots att de fått exakt tidsangivelse och plats, dessutom en bild på polisbilen. Ärendet har bollats mellan ett antal olika polisdistrikt och polisgrupperingar och mejlväxlingen har varit intensiv.

Jag misstänker att polisen vet vilket rötägg som stoppade mig och att denne agerat på egen hand, helt utanför lagens råmärken men att man vill skydda personen. Mitt förtroende för polisen i USA i största allmänhet är lågt. Jag har aldrig blivit hjälpt och de flesta "ingripanden" har varit omotiverade. I Nebraska och Iowa har jag dessbättre knappt sett en polis.

Jan frågade igår vad som kommer att hända mig i morgon men ingen nappade. Jag gör ett nytt försök: vad händer imorgon?

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

 Bob Smith är 88 år och tycker om att sitta på sin veranda. Han behöver ingen hjälp och kör en gång i veckan med sin pickup två mil in till stan för att handla.

-Hey there! Någon ropar på mig när jag springer in i det lilla samhället Promise City i Iowa (100 invånare). Det är Bob Smith, 88 år.

Först tror jag att han skojar när han berättar hur gammal han är. Men snart förstår jag att jag träffat samhällets ålderman. I början är han lite avvaktande men efter ett tag berättar han sitt livs historia.

Bob är född i Promise City och har bott här i hela sitt liv. Förr fanns här fyra kyrkor, skola, livsmedelsaffär, hotell med mera men nu är allt borta frånsett en kyrka och ett litet postkontor som dock snart lär försvinna. När jag var i Promise City för två år sedan försökte jag intervjua postmannen men han var fåordig och vägrade ställa upp på bild. Han gick i år i pension (statsanställda kan gå redan vid 55) och nu jobbar en kvinna på kontoret, säkert inget stressigt jobb.

Bob jobbade de 25 första åren som bonde och fortsatte sedan som byggnadsarbetare. Han insåg tidigt att pensionen inte skulle bli fet.

-Jag började lägga undan pengar och har nu 100 000 (dollar) på banken. Så jag lär klara mig, säger han och verkar riktigt nöjd.

Och visst klarar han sig riktigt bra. En gång i veckan tar han pickupen och åker in till stan (Centerville) och handlar. Var tredje månad besöker han läkaren och han är frisk som en nötkärna. På handleden ser jag dock att han har ett trygghetslarm. Gräsmattan och snöskottningen brukar han också klara själv.

-Jag trivs med livet trots att jag sedan 1999 har bott ensam. Med min hustry Betty fick jag tre barn varav två söner, 61 och 59 år, är i livet.

Vad händer om du inte längre klarar dig på egen hand? frågar jag.

- Då blir det något äldreboende i Centerville. Det skulle inte vara någon katastrof. Jag tar en dag i sänder. Du verkar också vara en krutgubbe, säger han och plirar med ögonen.

Idag var troligen den varmaste dagen av alla med mycket hög luftfuktighet. För första gången blev jag blöt i skorna av all svett. Sedan blev det åskväder och då blev jag närmast dränkt. Bilar stannade hela tiden men jag skrek:

-I´m okey!

Dagens distans 38 km.

Veckans distans: 315 km

Keep on running!