Föraren av trehjulingen var nykter men inte föraren av bilen, en Hummer. Här grips hon på en parkeringsplats av lokalpolisen i Lisbon, Ohio. En halvtimma innan stoppade samma polis mig men jag slapp arresten.

Berusade bilförare är ett mycket större problem i USA än i Sverige. Ändå har man här betydligt generösare promillegränser. Det är just rattfylleristerna som är mitt största hot.

Varje år arresteras 1,4 miljoner amerikanska bilförare för att de kört berusade. Idag blev jag vittne till ett sådant ingripande. Jag hade stannat till vid en liten livsmedelaffär längs vägen och medan jag var inne för att köpa en kall dricka såg jag plötsligt blinkande blåljus ute på parkeringen.

Herregud, har lokalpolisen inget annat att göra än att trakassera allmänheten, var min första tanke. Jag kände igen polismannen, han hade helt omotiverat stoppat mig en halvtimma tidigare.

Men på parkeringsplatsen var det allvar. Den cirka 40-åriga kvinnan i Hummern var riktigt i gasen. Hon gestikulerade vilt, tände och tappade den ena cigaretten efter den andra och hade svårt med balansen. Snart dök maken upp men han verkade mest intresserad av att bilen var ok.

Jag läser att cirka 18 000 personer i USA dör varje år i alkoholrelateade trafikokyckor, i Sverige handlar det om strax under 100. I förhållande till folkmängden är alltså problemet mycket större i USA med en befolkning på drygt 300 miljoner. Ändå har dödstalen sjunkit kraftigt under senare år.

Reglerna varierar något mellan delstaterna. Men promillegränsen är 0,8 mot 0,1 i Sverige. För yngre förare och yrkestrafiken är reglerna något strängare.

Att många kör rattfulla förvånar mig inte. Här vimlar det av barer, dom ligger ofta en bit utanför stan och för att ta sig dit måste man åka bil. Häromdagen satt jag på en sådan bar och pratade men en smått berusad man- utanför stod hans motorcykel!

Och så lite gladare tongångar. Mina nya tajts fungerade perfekt under dagens löpning. Ingen svett i brallorna och "infanterielden" är släkt. Dom var dessutom riktigt sköna, nästan samma lätta känsla som att springa i ett par mycket lätta träningsskor.

Jag säger grattis till Jessica Goldman, som idag avslutade sitt löp San Francisco-New York. Det blev visserligen inget världsrekord men gör hon ett nytt försök finns chansen. Hon har kapaciteten och nu också erfarenheten. Ändå tror jag att man måste ha följebil och en stor stab för att lyckas.

Dagens distans 58 km

Keep on running!

En katt bland hermelinerna. McKinley Grand Hotel i Canton, OH, hade den mest storslagna lobby jag någonsin sett. Hela hotellet var ett minnesmärke över William McKinley (president 1897-1901).

Jag anade att det kanske skulle vara ett fint hotell jag bokat. Dyrt var det i alla fall. Den storslagna lobbyn andades sekelskifte men allt visade sig vara fejk.

Jodå, McKinley Grand Hotel är säkert ett väldigt fint hotell. Kristallkronor, en jättelik lobby och mängder av porträtt över president William McKinley, en gång guvernör i Ohio men för mig en helt okänd president. Jag läser att han förde en imperalistisk utrikespolitik vilket bland annat är orsaken till att ögruppen Hawaii tillhör USA. Han omvaldes för en andra period men mördades 1901.

Detta hotell är modernt på utsidan, det är byggt 1986  och har bland annat varit Hilton och Marriott. Sedan revs hela inredningen ut och allt gjordes presidentlikt. Hotellets slogan är: Where You Receive Presidential Service. Och visst fick även en luffare som jag känna av denna förstklassiga service. Det höga rumspriset sattes ner rejält, personalen verkade imponerad över min långa vandring och tyckte väl också synd om mig.

Rummen höll hög standard och var moderna. Läggdags 00.30, ovanligt tidigt.

Sover jag för lite? Under mina coast to coast sover jag 1-2 timmar mindre än normalt, 6 timmars sömn är ofta det normala. Ändå känner jag mig utvilad. Hur kan det hänga ihop? Jag trodde annars att hårt kroppsarbete krävde mera sömn. Eller är det mina korta sovpauser efter lunchen som gör underverk?

"Infanterielden" i brallan börjar klinga av. Idag försökte jag hålla undan svetten och lyckades riktigt bra varför såren nästan är läkta. Jag köpte också ett par korta löpartajts som ska testas imorgon. Förresten, ska man ha kalsonger under tajtsen eller köra utan? Jag börjar med kalsonger.

Dagens distans: 49 km (och nu över 400 mil sprungna)

Keep on running!

Backarna har börjat och idag dök första varningsskylten upp. Värst är faktiskt nerförsbackarna, uppför går jag. Måste snart få bromsen justerad på kärran.

Många coast to coast löpare tror att de är i hamn när 50-100 mil återstår. Då har det glömt Appalacherna, den tuffaste utmaningen av alla.

Nej, det här löpet är defintivt inte i hamn förrän jag tagit mig över Appalacherna, en bergskedja betydligt jobbigare än Klippiga Bergen. I Appalacherna går det upp och ner hela tiden, man kan under en dag ha ett tiotal flera kilometer långa upp- och nerförsbackar. Lastbilarna måste stanna och kolla bromsarna och det gäller även mig. En fungerande handbroms på kärran är absolut nödvändigt, kan inte justera den själv utan får snart besöka en cykelverkstad.

Hittills har jag bara fått en liten förvarning om vad som väntar. Det är först i Pennsylvania bergsklättringen börjar. Tyvärr är det mycket svårt att på Google Maps få en uppfattning om hur det ser ut men enligt Jan ska Applacherna vara något lättare än under det första löpet då jag korsade bergskedjan i West Virginia.

Skavsåren under löparbyxorn fortsätter att plåga mig. Egentligen är inte skavsåren så svåra men när svett rinner ner i byxorna irriteras huden och det svider som eld, inte hela tiden men alltför ofta. På morgonen är det mesta läkt igen. Idag bytte jag och kramade ur svett hela tiden från löpartröjan, la svettarmband mellan byxa och mage och visst kunde jag hålla mig någorlunda torr. Jag har också smort in mig med massvis med vaselin och haft coritson på utsatta ställen. Ändå problem. Jag längtar efter att luftfuktigheten ska minska men det är en from förhoppning, det kan mycket väl bli etter värre.

Jessica meddelar att hon väntas gå i mål nu på tisdag. Följ henne på Facebook:

https://www.facebook.com/JessicaGoldmanForwardMotion

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Tystnaden på bloggen berodde på att motellet i Mansfield, OH hade dåligt wifi. Nu har jag stannat till på en golfrestaurang utanför Mansfield och styr mot Wooster. Återkommer ikväll.

Gåradgens distans 63 km

Keep on running!

Jag bad Jan kolla upp hur jag ligger till i jämförelse med Jessica Goldman, som försöker slå hastighetsrekordet för kvinnor över den amerikanska kontinenten. Jan presenterarer också en idé över hur en riktig tävling skulle kunna gå till. Så här skriver han:

Nu i juli är det två superlöpare som närmare sig New York efter att ha startat på amerikanska västkusten i våras. Det är naturligtvis vår Björn som går i mål på Long Beach den 1 augusti. Den andra är Jessica Goldman, som når New York på måndag eller tisdag. Jessica har gått på en något nordligare rutt än Björn och kommer också in nordligare även om deras vägar korsas i PA.

För några veckor sedan närmade sig Björn Jessica, som hade haft värre problem i Klippiga Bergen än Björn. Björn är, som alla vet ingen tävlingsmänniska under ett coast to coast, men en tanke grodde att han skulle kunna springa i mål på samma antal dagar som Jessica. Nu blir det inte så utan Jessica ”klår” Björn med 5-6 dagar.

Skulle man kunna tävla i Coast to Coast? Kanske inte då förutsättningarna är så olika mellan en 30 årig man och en 70 årig kvinna. Däremot skulle kanske en rutt planerare + löpare kunna tävla mot andra lag.
 
Tre löpare startar samtidigt på tre valfria stränder i California Deras mål är en strand på östkusten som skall nås tidigas efter 90 dagar och senast 95 dagar efter starten. Ingen etapp får vara längre än 75 km eller kortare än 30 km och en läkare skall godkänna eventuella ”vilodagar”.

Vid varje dagsetapps slut får löparen ett körschema för sju dagar fram i tiden som innehåller förslag på vägar, övernattningar, matställen eventuella ”Stevar”, väder och höjduppgifter med mera från planeraren.
Löparen ordnar själv alla praktiska bestyr som motell bokningar. Han skall föra loggbok och hans förehavande på vägen skall dokumenteras med GPS.
En tävlingsledning bestående av några erfarna Coast to Coast löpare granskar kontinuerligt all dokumentation från löparen, hans planerare, GPS log och annan dokumentation. Efter varje startpassering bestämmer tävlingsledningen hur väl löparen och planeraren har utfört sin uppgift efter gällande regler och förutsättningar och ger laget plus eller minus dagar. På så sätt ändras planeringsförutsättningarna hela tiden.
Det är inte säkert att Stålmannen slår Stålmormor eller att laget som väljer den kortaste vägen från San Diego till Florida står som segrare. Dålig planering har tidigare grusat många Coast to Coast drömmar.  
 
Det här är naturligtvis en utopi och en skrivbordsprodukt. Men medge att för oss i soffan skulle 90 dagars löpande få en extra krydda om ett tävlingsmoment tillkom. Tänder sedan ett tv-bolag på idén skulle alla amerikanare lära sig vad uttrycket "I´m jogging coast to coast" betyder. Det finns idag knasigare sporter och sämre såpor.
Jan

Kommentar från Björn:
Tävlingar i coast to coast har förekommit i alla tider. Den mest spektakulära var The Great American Footrace 1928. Förstapriset på 25 000 dollar lockade 199 löpare/lycksökare att ställa upp och 55 tog sig i mål, vinnaren på 84 dagar. Även under senare år har tävlingar ordnats men  startavgifterna har varit så höga att mest japaner haft råd att ställa upp. Ditt upplägg är säkert genomförbart men det verkar lite komplicerat.
 

Jessica Goldman gick ut med ambitionen att bli världens snabbaste kvinna över den amerikanska kontinenten. Då skulle hon behöva springa snabbare än 69 dagar. Nu har hon varit ute i 87 dagar, i så motto ett misslyckande. Men Jessica har haft otur med vädret och slog säkert av på takten när hon insåg att det var kört.

--

Dagens distans: 42 km

Keep on running!
 

Kl 8.56: fyller is i min termos för sportdryck. Kl  9.08: Tränar på motellets gym.

Kl 12.09: Springer på vallen till Metzger Reservoir utanför Lima.

En bloggläsare bad mig skildra en typisklöpdag. Alla dagar är olika men dagens var ändå ganska typisk. Jag låter bilderna tala för sig själv. Klicka på dem för större storlek!

Kl 12.29: Drickastopp Kl 13.13: Lunch i Harrod, tröjan får torka på kärran.

Kl 15.42: En Cola på macken i Alger Kl 17.33: Skobyte  till Nike Free, en mil kvar.

Kl 19.57: Framme vid motellet i Kenton. Kl 23: Detta blogginlägg skrivs på motellet.

Bilfråga. Tom Ansley, Kenton, Ohio. Han är ägare till denna amerikansktillverkade elbil, som tillverkats i några tusen exemplar. Nu vill han sälja den för 1 500 dollar. Men vad är det för bil? Jag vill veta tillverkare, modell och årtal.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Svettigt värre. Jag tvingades krama ur löpartröjan och reflexvästen hela tiden men fick ändå ner svett i byxorna. Vätan sved som eld på skavsåren och vaselinet hjälpte inte mycket. Att häromdagen köra kalsonglöst var rena vansinnet, det orsakade skavsåren.

På frågan vad jag håller på med svarar jag numera aldrig: "I´m running across America". Då tror folk bara att jag gör ett coast to coast med bil. Säger jag "I´m jogging coast to coast" förstår dom heller inte.

Uppenbarligen gör jag något helt ofattbart för de flesta amerikaner. Trots att dom ser kärran, skylten och en svettig löpare har dom svårt att förstå. Ibland  kan det bli riktigt dråpligt.

-Oh, you are walking?

-No, I´m running! I´m a long distance runner.

-Biking?

Kärran verkar förvirra. Många tror att den är en cykel, ja det finns folk som till och med  tror att den är motordriven. Här åker ju alla bil, få cyklar, ännu färre går och "ingen" springer. Att USA skulle vara ett stort löparland är svårt för mig att förstå- det är inte många joggare jag sett och då är jag ändå ute hela dagar och rör mig i princip i alla slags miljöer. Var finns joggarna? undrar jag. Det är väl inte bara i universitetsstäderna man springer (inte överdrivet många joggare där heller)?

Det är alltid roligt när någon vill springa tillsammans med mig. Hittills har jag egentligen inte gjort reklam för detta, det har mest varit folk som dykt upp från ingen stans.

Därför föreslog jag att Jan skulle hjälpa mig att värva "medlöpare" genom att kontakta löparklubbar längs vägen.

-Omöjlig uppgift. Det blir bara skit av hela projektet, konstaterade Jan direkt.

Och han har fog för vad han säger. Löparklubbarna finns i storstäderna (som jag inte passerar) och skulle det finnas en klubb i en mindre stad finns det i regel ingen epostadress eller gästbok att skicka inbjudan till. Jag hade det på känn; löparklubbar på landsorten verkar föra en tynande tillvaro, raka motsatsen till hur vi har det hemma.

Skavsåren får väl rubriceras som den första "löparskadan" under detta coast to coast. Under mitt andra löp till Georgia plågades jag också av skavsår, då på fötterna när svett rann ner i skorna. Då var det dock mycket värre och jag tror att mina problem snart försvinner efter kortisonsalva på den irriterade huden.

Löpningen går annars väldigt bra- jag känner mig stark, motiverad och tvivlar inte på att jag kommer att nå målet.

Förr var färgteve en lockelse. Bilden från Lincoln hwy mellan Van Wert och Lima, Ohio.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Ohio blev min elfte delstat och här kommer jag att springa 40 mil under åtta dagar. Rutten genom Ohio: http://goo.gl/maps/AvbG8

En stor påse chips, sportdryck och en Snickers. Det blev dagens "middag".

Nä, inte precis någon hälsokost. Men den enda restaurangen utanför motellet i Van Wert stängde precis när jag kom och då återstod bara mackens utbud. Ofta har restaurangerna inga bestämda öppettider och kan stänga lite när som helst om det inte finns kunder.

I motellets frukostrum fick jag dock fatt på två påsar havregryn (Quaker) så middagen blev lite nyttigare. Många av er tror nog att jag äter väldigt onyttigt, mest snabbmat, men så är det inte. Flera av snabbmatskedjorna har salladstallrikar och det brukar bli en sådan om dagen. Favoriten är Wendy´s med jordgubbar. Och idag blev det Kinamat till lunch.

Jag besväras fortfarande lite av nackspärren. Och skavsåren på låren svider men att smörja in med vaselin var en god idé.

Igår skrev jag att lätta dagar sällan är lätta. Men dagens 35 km från Decatur, Indiana till Van Wert, Ohio gick hur lätt som helst. Turen håller i sig; stark medvind, regn på natten men soligt på dagen.

Mainstreet och det ståtliga rådhuset (court house) i Van Wert, en stad i Ohio med 11 000 invånare. 

Dagens distans: 35 km.

Keep on running!