Den 1 augusti vid 5-6 tiden på kvällen amerikansk tid kastar jag mig i Atlanten vid Long Beach, Long Island, New York. Råkar du befinna dig i New York är du välkommen att närvara vid målgången.

Jag kommer att springa från mitt motell, kanske med några av mina barn, ner till stranden och där ta det "traditionella" coast go coast-doppet. Då har jag satt punkt för ett 100 dagar och nära 500 mil långt löp över den amerikanska kontinenten.

Här kan du se exakt hur jag springer sista dagen:

http://goo.gl/maps/BFgV8

Eftersom allt ska klaffa med barnens ankomst till Newark samma dag är tidsplanen något osäker. Du kan därför ringa mig innan jag lämnar motellet för att få ett mera exakt besked. Min mobil:+1 7606943909

Keep on running!

Jag är i New Jersey. På grund av av dåligt fungerande wifi på "fina motellet" (Days Inn, Bridgewater) blir dagens blogginlägg kort. Tre dagar kvar!

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Det jobbiga med Pennsylvania var att backarna var så många och att det man vunnit i höjd snabbt förlorades i nästa nerförsbacke. Annars har jag sprungit i brantare och längre backar.

Bergsetapperna är knäckta! Pennsylvania var kanske inte så hemskt ändå.

Jag är nere på ynka 25 meters höjd. Imorgon korsar jag Delawarefloden och är i New Jersey. Bara fyra löpdagar kvar, herregud det här går ju som en dans!

Jag vill minnas att Appalacherna var betydligt värre under mitt första coast to coast då jag korsade bergskedjan i West Virginia. Denna gång har bättre löpteknik och en fungerande handbroms underlättat.

Rune Larsson lärde mig att en ultralöpare går i uppförsbackar. Men eftersom jag inte vill betrakta mig som en ultralöpare lyder jag inte alltid det rådet. Jag har märkt att om man lägger sig på exakt rätt tempo kan ganska långa och branta backar klaras. Rätt tempo innebär ofta strax över gångtempo, kanske 7 km i timman mot 4. Under en dag kan man vinna rätt mycket i distans på den taktiken. Och man behöver ju inte springa i hela backen, är man lite smart kan många metrar vinnas på gå-löpa-gå-tekniken. Värst tycker jag nog är de långa "osynliga" uppförbackarna, där är det risk att man springer för fort och bränner sitt krut.

Man blir lite galen under ett coast go coast. Det händer att jag pratar med mig själv (det gör jag aldrig annars). Ofta är det när det flyter på bra och jag kan höra mig säga: "Björn, nu springer du vägvinnande". Och när det går tungt tröstar jag mig med att varje steg ändå är ett steg närmare Atlanten.

Jag märker hur allt fler bilister tutar och gör tummen upp. Det verkar som om de först nu förstår vad skylten med "Coast To Coast" innebär.

Jag brukar säga att amerikanen i gemen är väldigt uppmuntrande. Det stämmer men jag märker också en attityd där man inte ser mig som idrottsman/löpare utan mera som en kuf/luffare och vill vara småtaskig.

-Where do you sleep? är en väldigt vanlig fråga.

Den tolkar jag som att jag ser ut som om jag skulle sova på parkbänkar eller under en pressening i skogen.

-Good for you! är också en kommentar jag ofta får när man frågat vad jag sysslar med. Den tolkar jag som att man är fullständigt ointresserad men ändå vill säga något "snällt".

Och när någon säger:

-May I ask you a personal question . . . förstår jag vad man undrar över. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans 46 km

Keep on running!

Jakten på Björn, etapp 2014, har påbörjats!

Nu börjar det dra ihop sig. Pappa är snart i mål och på fredag flyger vi till New York för att ta emot vår hjälte. För oss barn har det både varit spännande och lite oroligt att följa Björn. Mycket kan ju hända längs vägen men med hans erfarenhet har vi aldrig tvivlat på att han kommer klara av detta.

Vi beräknas landa ett par timmar innan planerad målgång och kommer förhoppningsvis kunna få möjlighet att springa delar av sista etappen. Även om pappa har varit ute i snart 100 dagar kommer vi få det svårt att hänga med i hans tempo.

Vi som åker är från vänster:

Sigrid - 26 - Veterinärstudent (vägrar springa maraton)

Erik - 28 - Jobbar på bank (maratonlöpare, pers 3:46)

Nils - 31 -  Jobbar med "IT" och är webmaster här. (maratonlöpare, pers 3:58)

Olof - 23 - Revision (maratonlöpare, pers 4:40 +)

Vi håller tummarna för att allt går fortsatt bra dom sista dagarna och snart ses vi.

/Nils, Erik, Sigrid och Olof.

---

Dagens distans: 40 km

Veckans distans: 332 km

Keep on running!

Twila Wright på Shear Design Hair Salon i det lilla samhället Nescopeck, PA, klipper mig för 10 dollar (12 inklusive dricks). Nu är pappa presentabel inför målgången den 1 augusti.

Träffa familjen, äta hemlagad makaronipudding, läsa svenska dagstidningar, köpa träningskort på Friskis & Svettis, träna med gubbsen i Vallentuna FK, handla på Lidl, träna så jag gör under 3.30 på en sen höstmara ute i Europa . . .

Ni hör, jag har hemlängtan. 100 dagar ensam i främmande land är lång tid. Numera är få borta så länge, jag är nästan som sjömannen förr i tiden som lämnade hustrun och återvände hem till ett nyfött barn. Ändå har jag dåligt samvete för att hemlängtann inte är starkare. Jag trivs också med ensamlivet men drygt 100 dagar får räcka.

Ibland känns det som om dagarna upprepar sig, motellrummen ser likadana ut, jag gör samma rutiner dag ut och dag in. Fast det är kanske så för oss alla? Det är visst det som kallas livet.

"Ja det är dagarna som går
dagarna som går
som är livet. . .", sjunger Carola i min hörlurar där jag kämpar i backarna här i Pennsylvania.

Jag brukar säga att det är lika mycket en fysisk som en mental utmaning att springa ett coast to coast helt ensam. Fast  nu är jag är beredd att ändra mig- det är mer en mental grej, tror jag. Massvis med löpare skulle enkelt klara att springa fem mil om dagen utan några vilodagar men skulle dom stå ut så många dagar? Kanske inte, jag har lätt för att utföra monotona och tråkiga saker om jag vet att resultatet kan bli bra. Och jag gissar att jag lever mycket på erfarenheten. För en bättre löpare, rent fysiskt, är jag inte jämfört med första coast to coast 2007.

Dagens distans 31 km

Keep on running!

Vackert men detta var fel bro polisen rådde mig att springa över. I bakgrunden bergen jag tvingades besegra.

Idag gick jag in på en polisstation för att fråga om vägen till mitt motell. Det var ett stort misstag. Först blev jag illa bemött, sedan fick jag ett helt galet råd.

När jag sprang in i staden  Bloomsburg, PA, tvekade jag om hur jag på bästa sätt skulle korsa Susquehana River. Det fanns olika broalternativ och min gps gav lite olika besked. Så därför steg jag in på polisstationen för att få en råd. Poliskvinnan i luckan ville knappt lyssna på mig, betraktade mig som något katten släpat in och sedan gav hon ett tvärsäkert besked.

-Are you absolute sure? frågade jag.

-Yes!

Den manliga kollegan i luckan intill var lika tvärsäker och precis lika ointresserad. Jag t o m visade min gps, pekade på de olika broarna och förklarade att jag var en svensk långdistanslöpare som nu sprang tvärs över USA och att jag sökte den bästa vägen till motellet ca 15 km längre bort. Skulle jag ta den södra bron eller någon annan? Den södra blev beskedet eftersom det var förbjudet att springa på Interstatebron. Att det fanns ytterligare en bro intill som var öppen för cyklister och gångare upplyste han däremot inte om.

Kanske inte mycket att bråka om men tipset om att ta södra bron orsakade mig en försening på minst en timma och sög musten ur mig. Vägen visade sig vara enormt backig, hade jag däremot sprungit på andra sidan floden hade jag inte fått några backar alls.

Var det medvetet polisen lotsade mig fel? Ja, det är nästan så man undrar. Eller var det bara ren okunskap?

Mitt förtroende för polisen i USA är lågt- till skillnad från den svenska är den inte så serviceinriktad. Småstadspoliserna verkar heller inte ha mycket att göra vilket riskerar leda till en fastsättarmentalitet. Eftersom många poliser dessutom är tjocka tror jag man ser ner på joggarna.

Dagens distans: 57 km.

Keep on running!

Jag får kryssa mellan all hästspillning på vägrenen.

Jag rullar fram i Amishland. Den ena hästdragna kärran efter den andra passerar. Amishfolket vinkar glatt och verkar lite nyfikna på min modernare fotdrivna kärra.

Pennsylvania hyser en stor del av de cirka 280 000 människor som tillhör den kristna gruppen Amish. Centrum är Lancaster, en stad cirka 15 mil söder om där jag befinner mig.

Hästarna kan lätt skrämmas så vid varje möte stannar jag till. Det verkar uppskattas av Amishfolket.

De små gårdarna jag passerar längs State hwy 46 mellan Millheim och Lewisburg ägs till stor del av Amish. Jag stannar till vid en gård för att köpa tomater. På gårdssplanen står några barfotabarn i ålderdomliga kläder, ingen kommer fram så jag lägger mina pengar på bordet och rullar vidare. Jag hade annars velat prata med dem men det verkar undvika sådana möten.

Löpningen går lätt idag och det är inte särskilt backigt. Efter 25 kilometer gör jag lunchuppehåll vid en "skjulrestaurang" Jan föreslagit. Han har spanat in nästan alla tänkbara matställen genom att gå med gula gubben på Google Maps.

"Skjulrestaurangen" bjöd inte på någon särskilt god hamburgare men flipperspelet var bra.

I en cykelaffär i Lewisburg  fick jag handbromsen justerad och däcken pumpade. Tyvärr exploderade en slang så nu har jag bara en reservslang kvar. Men nu är det endast en vecka kvar så jag lär väl klara mig.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Gretchen Engelbretzen Schafft (längst till höger) berättade att hon hade svenska släktingar, bl a familjen Ernst Carp från Tranås. Kolla hennes joggingskor- Brooks Adrenaline dam, samma modell som jag nött ut här i USA.

Varje onsdagseftermiddag står en grupp pensionärer och viftar med sina fredsplakat på Mainstreet i Millheim, Pennsylvania. Det har de gjort sedan Irakkriget bröt ut 2003.

Det är lite absurt att stöta på en fredsdemonstration i en så liten stad som Millheim med 900 invånare. Men här finns en kärntrupp fredsaktivister, alla pensionärer.

-Ja, tyvärr är vi bara pensionärer som står här, säger en av demonstranterna. Ungdomen verkar inte intresserad.

Har ni haft någon framgång? frågar jag.

-Ja, nu är det fler bilister som gör tummen upp än ner.

Main Street, Millheim, PA.

Milheim kan på ytan verka vara en småstadshåla med mest pensionärer. Men så är det inte, här vimlar det av ungdomar, mycket studenter från grannstaden State College. Så jag frågar servetrisen på populära Elk Creek Café tvärs över gatan varför ungdomarna inte engagerar sig.

-Vi kanske sympatiserar men vi bryr oss egentligen inte. Dom har stått här så länge så vi tänker knappt på att dom finns, svarar hon.

USA förknippar jag inte med fred och fredsaktivister. Många parker i småstäderna har smyckats med krigssymboler från de många krigen landet självförvållat varit indraget i. Jag ser pansarvagnar, kanoner, krigsflygplan etc. Och minnesmärkena över stupade hjältar i krigen finns i varenda stad. Den "oficiella saningen" är att amerikanen ska tacka sina soldater för den frihet de idag åtnjuter. "Vets", oavsett om de varit tvingade eller frivilligt deltagit i krigen, betraktas allmänt som hjältar. För en svensk är det svårt att förstå.

På väg till Millheim stannar jag till vid ett litet apotek för att köpa en coke. Utanför träffar jag en 84-årig man, tidigare biolog och idag biodlare. När han får höra att jag är från Sverige utbrister han:

-Det är mitt drömland! Här blir allt galnare och galnare. Varför ska vi dras in i alla dessa krig? Och varför använder vi så mycket gifter i jordbruket?

När han hastigt fösvinner undrar jag: Är det bara pensionärerna som bryr sig i USA? Nej, så illa kan det väl inte vara?

Totalsträckan är nu beräknad till 4 860 km. Det innebär att räkneverket ställts om och att procentsiffran sjunkit något. Jag har alltså sprungit längre än vad som var tänkt, delvis beroende pp felspringnungar och små avstickare till köpcentrum och annat.

Dagens distans. 39 km

Keep on running!