Det finns väldigt gott om cykelbanor i Tyskland, även längs ensliga landsvägar ute på landet.

Tysklandsäventyret är över. Jan och jag är hemma igen och redan är tankarna igång på en ny Tysklandsresa fast då under den varma delen av året.

Kanske är Tyskland ett av de bästa länderna för flerdagarslöpningar. Just alla cykelbanor och de billiga och bra hotellen/värdshusen talar för landet. Sverige framstår som ett uland när det gäller cykelbanorna.

Sista dagen till flygplatsen i Hannover blev den kortaste, bara drygt två mil. Turligt nog slog väderprognosen inte in, vi slapp med andra ord det eviga regnandet.

Jag hann inte mer än komma hem förrän det var dags att packa löparväskan igen, nu till halvmaran i Göteborg på lördag. Tur man har en tålmodig hustru.

Keep on running!

Uppe på brokrönet står Jan och skriker och viftar med armarna. Något har störtat ner i floden under honom. Är det en människokropp jag ser sakta flyta bort i strömmen?

Nej, det värsta kan väl ändå inte ha inträffat? tänker jag. Fast föremålet, vad det nu är, är minst 1,5 meter långt, smalt och brunt i ena ändan och verkar flyta väldigt bra men det finns inga tecken till rörelse. Då ser jag att Jan bara har en stav i handen. Det måste vara ena skidstaven han har till sina rullskridskor som han tappat!

Jo, så är det. Han hade stannat till uppe på brokrönet för att se på utsikten över floden Leine. Halvtimman innan hade handfästet till ena staven lossnat och nu hade staven ramlat ner mellan broräcket och bron, ett fall på säkert 20 meter.

Vi ser hur staven sakta flyter bort i riktning mot Bremen. Att den flyter måste bero på korken i handtaget. Där står Jan snopen med bara en stav i handen, ungefär som Gustav Vasa. Vi har ett svagt hopp om att staven ska styra in mot land så vi kan fånga upp den men den verkar trivas bäst mitt i flodfåran.

Så när du läser det här har säkert staven flutit flera mil. Vi gissar att det håller en hastighet av cirka 3 km i timman. Eftersom Leine står i förbindelse med Aller som i sin tur rinner ut i Weser bör staven, om den inte fastnar i någon vassrugge eller i slussarna, passera Bremerhaven om några dygn. Bara inte "liket i Leine" ställer till problem för flodtrafiken eller utlöser ett säkerhetspådrag.

Imorgon, torsdag, är Tysklandsäventyret över då vi når flygplatsen i Hannover. Ösregn har utlovats i prognoserna och det blir extra tungt för Jan som nu måste köra enstavigt. Han funderar på att slänga staven utanför flygplatsen, den skulle bara ställa till problem i säkerhetskontrollen. Även jag känner mig rätt mör och bävar lite inför halvmaran i Göteborg på lördag. Jag får i alla fall en vilodag efter en 12-milavecka med en mara helgen innan. Huva, inte bästa uppladdningen.

Keep on running!   

Genomblöt korsar jag bron över Aller i staden Verden. Stavarna tillhör Jan, som besvärades ännu mer av regnet.

Ingen mat, regn hela dagen och småkallt i motvinden. Dessutom luktade det koskit på landsvägarna varför vi fick vibbar om att vi befann oss i Kansas.

Ja, vår andra dag på Tysklandsäventyret blev oväntat tuff. Hade det varit en vanlig USA-etapp hade jag nog inte rubricerat dagen som tuff men nu var vi inställda på att våra 43 km inte skulle bli så kämpiga. Jag kände av maran i låren och Jan på sina rolerblades hade  problem med lövhalkan, ibland var han som Bambi på hal is.

Planen idag var att äta lunch efter drygt halva sträckan. Tyvärr fick vi rulla värdshus förbi eftersom alla tänkbara matställen, konditorier m m var stängda. Konstigt! Däremot såg vi flera cigarett- och kondomautomater i de små byarna men vårt behov av just dessa produkter var inte trängande. Först efter 35 km kunde våra behov (av mat) tillfredsställas på en pizzeria där vi också hjälpligt kunde torka upp. Men att få mat så sent är aldrig bra.

Nåväl, nu är vi på ett bra värdshus ett stenkast från Aller. Snart ska vi ner i matsalen för att smörja kråset medan hårtorkarna arbetar för full på våra rum för att torka upp våra dyblöta pinnaler. Men Jans urrivna SvD-korsord är hopplöst förlorade.

Vi tog in på Allerhof i natursköna omgivningar i Frankenfeld/Bosse. Rummen var bra och kostade bara 55 euro inklusive frukost.

Keep on running!

Vi tar in på trevliga små Gasthaus längs vägen. Du får rätt mycket för pengarna i Tyskland, bra hotell där frukost ingår kostar 400-600 kronor.

Ett långpass dan efter en mara, det kan väl inte vara något? Jodå, allt går bara man vill.

I söndags en mara i Bremen, idag på rull mot Hannover. Jans och mitt miniäventyr i Nordtyskland har startat. Vi ska följa floderna Weser och Aller för att fyra dagar senare ta planet hem mot Stockholm. Det blir totalt tolv mil, alltså ganska beskedliga dagsetapper.

Här är vår rutt: http://goo.gl/maps/1m9ua

Landskapet är platt, samhällena ligger tätt, hotellen är billiga men håller hög klass, det är gott om cykelbanor och ganska lite trafik- med andra ord idealiska förhållanden. Ja, Tyskland är ett mycket bra land för flerdagarslöpningar, fullt i klass med USA och i vissa avseenden "bättre" än Sverige.

Normalt brukar jag inte springa dagen efter en mara men nu gick det ganska bra ändå. Morgondagen blir vår längsta etapp, 44 km. Tyvärr riskerar vi att få det rätt blåsigt och regnigt men vi har kul hela tiden och det lär inte gå någon nöd på oss. Eftersom maran inte verkar ha sugit musten ur mig passade jag idag på att anmäla mig till Göteborgs Marathon nästa helg. Men någon måtta får det vara- det blev halvmaran och inte maran.

Keep on running!

I mål efter Bremen Marathon. Sluttid 3.33.41, en liten besvikelse.

Nej, jag är inte bättre än så här. Bremen Marathon, min andra mara i år, har jag ingen anledning att yvas över. Jag hade hoppats göra under 3.30 men stapplar in på 3.33.41.

Jag trodde annars att formen var bra, att jag nu fått upp farten efter 100 dagars slölunk i USA.  Visst har jag blivit snabbare och har inga problem med artrosen  men jag kroknar efter 30 km. Liksom i Barcelona, där jag var knappt en minut långsammare, tvingades jag också den här gången ta några korta gångpauser.

Barcelonloppet i januari genomfördes otaktiskt. Då sprang jag för snabbt första halvan och tappade när 20 minuter på andra. Därför gick jag idag ut mycket långsammare och nu blev tappet "bara" fem minuter.

Visst, jag är besviken men det finns ett och annat att glädjas över; jag blev 3:a i M65 (segraren fyra minuter före mig), totalplacering 288 av cirka 1 200 löpare,  ådrog mig inga skador eller skavsår och de nya  skorna funkade perfekt. Och så var det ju ändå en liten, liten förbättring av tiden jämfört med Barcelona.

Vi hade också tur med vädret; sol, lite vind och behagliga 15 grader. Till detta ska läggas en i stort sett helt platt bana. Ändå var banan inte toppen- massor av 90-gradare och andra konstigheter även om det inte direkt påverkar oss motionärer.

Detta var min femte mara i Tyskland och jag har också sprungit tre halvmaror här. Tyskarna är mycket bra arrangörer men Bremen Marathon hade flera missar. Den lite knixiga banan kan jag stå ut med men inte att det bara serverades vatten i de flesta vätskekontroller. Tidsmattor saknades också så man fick inga mellantider och resultaten kom först flera timmar efter att loppet var över. Även den tryckta informatioen inför loppet (bara på tyska) var dålig. Nej, Bremen Marathon med nuvarande bana och arrangörer kommer inte att bli något storlopp. Bremen är annars en otroligt vacker stad men skippa maran om du åker hit.

Imorgon börjar Jan och jag rulla/springa mot Hannover, en sträcka på cirka tolv mil. Det blir dagliga rapporter här på bloggen.

Keep on running!  

Nej, det blir inget världsrekord för den nyss fyllda 60-årige nyazeeländaren Perry Newburn. Han sackar alldeles för mycket för att klara hastighetsrekordet på 46 dagar.

Just nu befinner sig Perry nära gränsen till Texas och har drygt 200 mil kvar att springa för att nå stadshuset i Los Angeles. Ska han slå rekordet över USA måste han nu göra 12-13 mil per dag, en omöjlighet. Nu är siktet istället inställt på att att slå rekordet for "Masters" (40 år eller äldre) på 52 dagar.

Löpet är dock fortfarande lika intressant. Perry har ingalunda gett upp och gubben är klart sevärd. Videosnuttar varenda dag!

https://www.facebook.com/perrysrunamericain50days

Keep on running!

Jan och jag framme i Söderfors efter dagens mycket lyckade långpass Tierp-Söderfors. Längs vägen plockade jag massvis med lingon och i Söderfors blev det pizza i den gamla järnvägsstationen.

-Svisch, swosch!

Bärplockaren sveper genom riset och lingonen rasslar mot plåten. Bären är mörkröda och stora och snabbt fylls plockaren.

Vilken utdelning! På mindre än 30 minuter har jag fått ihop 1,5 liter. Vidare till nästa ställe och storfångst igen. Ringer upphetsad hustrun och sjunger "På lingonröda tuvor. . . ".

Ja, idag blev det verkligen napp i storskogen. Men jag fick ge mig långt bort från Stockholm för att finna skogens röda guld. Det blev SL och Upptåget till Tierp och det var längs vägen mot Mehedeby det lyste rött. Jag kunde ha plockat många liter men nöjde mig med tre.

Det egentliga uppdraget var dock inte bärplockning utan att få till ett bra långpass inför maran nästa helg i Bremen. Även bra utdelning på löpningen; jag verkar vara i hygglig form och kunde hålla ett ganska högt tempo under en längre period. De nya tävlingsskorna Saucony Kinvara kändes också bra, möjligen aningen för svampiga. Det är första gången jag provar det märket, det har varit Brooks till 95 procent under alla åren.

- Jag kunde knappt hänga med i det tempot. Snygga skor förresten, tyckte brorsan Jan som var ute och luftade sina rolerblades och också ville ha ett formbesked inför Tyskland. Efter maran ska han och jag rulla/springa från Bremen till Hannover (12 mil). Lätt som en plätt, i alla fall för Jan.

Vi styrde vår färd mot Söderfors, 23 km för mig och 29 för Jan som tog en omväg över Mehedeby. Eftersom det var lördag var tyvärr herrgården stängd så det blev pizza istället för herrgårdsmenyn. Men den smakade också gott och på söndag blir det hemma lingon med mjölk till efterrätt, ett barndomsminne gott som något.

En svart huggorm på vägen, troligen en hanne eftersom den var liten, gav mig en enordfinkick. Plötsligt kändes löpningen lättare.

Keep on running!

Löparbanorna är lappade och lagade och vid just det här partiet sticker tartanen upp något varför snubbelrisk föreligger.

Löparbanorna på Kristinebergs Idrottsplats är i dåligt skick. Upprustning är på gång men ingen vet riktigt när.

Det är lite sorgligt att se hur Kristinebergs IP sakta förfaller. Löparbanorna har lappats i olika omgångar och är i ganska dåligt.skick. Är det inte dags för en upprustning snart?

- Jo, löparbanorna är i väldigt dåligt skick men eftersom man sagt att IP ska renoveras har man väntat med att göra enstaka renoveringar. Tyvärr vet jag inte när en upprustning ska ske, svarar Åke Lagergren, arbetsledare på Stockholms stad Idrottsförvaltningen, Kungsholmen.

Idrottsplatsen ligger bara 1,5 km från min bostad och förr var jag ofta här och tränade intervaller. Krillans IP, som den kallas i folkmun, är en charmig idrottsplats på Kungsholmen och uppfördes 1930-1933. På platsen låg tidigare Horsnbergsvelodromen. Hela området stöps nu om och en ny stadsdel med sammanhängande parkstråk växer upp. Det är klart utsagt att idrottsplatsen ska finnas kvar, däremot kommer  SL:s intilliggande  bussdepå med verkstäder att försvinna, troligen till Postens lokaler i Tomteboda. Planerna på att gräva ner depån under idrottsplatsen är inte aktuella.

Nej, detta är inte den riktiga vattengraven men de nertrampade löparbanorna gör att vatten samlas i groparna.

Idrottsplatsen är öppen för allmänheten så det är bara att springa in och ta några varv på löparbanorna eller jogga runt i det 700 meter långa terränspåret på insidan av staketet. Annars är omklädningsrum och toaletter stängda. Däremot är Krillans lunchrestaurang/cafe under läktaren öppet dagtid fram till klockan 13.30. Där kostar dagens rätt 75 kronor och idag serverades ärtsoppa och pannkakor alternativt kalops.

Den gamla bilden till vänster är från 1923 då Horsbergsvelodromen var nybyggd. Den hade plats för 10 000 åskådare och ovalen mätte 333 1/3 meter. Ekonomiska problem och att banan inte godkändes för tävlingar orsakade stängning 1927. På exakt samma plats byggdes Kristinebergs IP. Bilden till höger är från 1932 då både IP och bussgaraget stod klara. Observera benmjölsfabriken i Minneberg i bakgrunden och Stora Bryggeriet med den rykande skorstenen.

Keep on running!

.