Jag har kritisiserat Tunnelloppet och andra lopp för att de inte tillåter namnändringar. Tunnelloppet ska dock  ha beröm för att man snabbt rättat i resultatlistan när en tävlande sprungit med en annan löpares nummerlapp.

Jag var anmäld till Tunnelloppet men ville inte springa. Jag överlät då tidtagningschipet till min son Erik eftersom det inte gick att göra namnbyte. Det var mot mina principer eftersom jag under flera år fört en hård kamp mot alla "nummerlappsfuskare" i andra lopp, främst Göteborgs Varvet och Stockholm Halvmarathon.

Erik sprang in på 42.27, en tid som jag kanske skulle kunna ha gjort, desto större anledning att rätta. När resultatlistan sedan kom med mitt felaktiga namn mejlade jag arrangören och bad att man skulle ändra och också ändra klubbtillhörighet och födelseår. Och idag, bara två dagar senare, finns Eriks namn med i resultatlistan. Föredömligt!

Annars kan sådant här ta väldigt lång tid och ibland rättas aldrig felen. Men arrangörerna verkar ha blivit mer lyhörda, kanske är det droppen som urholkat stenen. I årets Göteborgs Varv var man snabb med att rensa bort de allra mest uppenbar fuskarna, t ex män som sprungit med en kvinnas nummerlapp.  Lidingöloppet, som var en arrangörerna bakom  Tunnelloppet, tillåter namnändringar mot en avgift. Det borde Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Göteborgsvarvet med flera också göra, tycker jag.

Keep on running!

Klockan är 9 på morgonen och jag har precis klivit av tunnelbanan vid Hässelbystrand. Jag ska springa längs gröna linjen och passera 35 stationer fram till Hagsätra.

Idag sprang 34 000 löpare Stockholm Tunnel Run, en mil på Norra länken i tunnlarna mellan Värtan och Norrtull. Jag fixade mitt eget "Stockholm Tunnelbane Run" längs tunnelbanans gröna linje. Gratis, längre och i guds fria natur.

Planen var att springa ändhållplats till ändhållplats på någon av tunnelbanelinjerna. Lite slumpmässigt valdes linje 19, från Häselbystrand till Hagsätra. Här finns 36 stationer och målet var att springa fram till varje, ta en bild och skriva upp klockslag och distans. Sagt och gjort, bara att beta av- det blev  "intervalllöpning" av ovanligare slag; 34x1 km! Offta var det just ca 1 km mellan stationerna, fotandet och noteringarna blev vilan.

Klicka på bilderna för större storlek!

Hässelby Gård 1 km, Johannelund 2,2 km, Vällingby 3,3 km, Råcksta 5,6 km

Blackeberg 6,9 km, Islandstorget 7,6 km, Ängbyplan 8,6 km, Åkeshov 9,7 km

Brommaplan 10,6 km,Abrahamssberg 11,6 km, St Mossen 12,5 km, Alvik 13,3 km

Kristineberg 14,9 km, Thorhildspl 15,8 km, Fridhemsplan 16,5 km, St Erikspl 17,5

Odenplan klockan 11.25 och dags för lunchstopp på Burger King. Allt hade flutit på fantastiskt bra och jag var på spexhumör.

Snart visade det sig att det här löpet skulle bli väldigt roligt. Alla tunnelbanestationerna fanns inlagda i en gps och väganvisningarna följdes nästan till punkt och pricka. Det innebar helt nya gator för mig och jag slapp de stora, trista trafiklederna. Jag hade heller ingen större brådska och när de första "riktiga" tunnellöparna i sina gula reflexvästar började dyka upp avundades jag dem inte. Det var nog jag som hade valt "rätt" lopp,

Tur att jag inte utnyttjade min startplats utan överlät den till min son Erik, tänkte jag. Han sprang förresten in på en bra tid, låga 42 minuter. Jag har mejlat arrangören (Lidingöloppet mfl) att stryka mitt namn från resultatlistan. Egentligen är det skandal att man inte tillät namnbyten innan loppet. Såg i resultatlistan att närmare 10 000 personer aldrig kom till start. Det innebär startavgifter på cirka 3 miljoner kronor. Rena geschäftet!

Rådmansgatan 18,9 km, Hötorget 19,7 km, T-centralen 21,9 km, Gamla Stan 22,6 km

Slussen, Medborgarplatsen  23,2 km,Skanstull 23,9 km, Gullmarsplan 25  km

Globen 25,9 km, Enskede gård 26,5 km, Sockenplan 27,3 km, Svedmyra 28 km

Stureby 28,9 km, Bandhagen 29,6 km, Högdalen 30,4 km, Rågsved 31,9 km

Framme i Hagsätra klockan 14! Jag var ute i fem timmar och sprang totalt 34 km. Efteråt tog jag tunnelbanan tillbaka och  passade på att slinka in på Friskis & Svettis, knäna behövde också den dagliga träningen.

Keep on running!

Idag tilldelades jag Bragdguldet. Nej, inte Svenska Dagbladets bragdguld utan ett strå vassare- Vallentuna FK:s bragdguld 2014.

Helt överraskande fick jag mottaga medaljen under klubbens årsmöte, jag hade inte fått den minsta vink om att något var på gång. Det var för mitt fjärde coast to coast denna hederbetygelse gavs. Efteråt fick jag massor av frågor från medlemmarna. Kul och hedrande!

Tävlingsåret 2014 går mot sitt slut. Men ännu är det inte riktigt slut; den 6 december drar Bore Cup igång med första deltävlingen i Uppsala. Där ska jag naturligtvis vara med trots att distansen bara är 10 km. Och kanske blir det också start i Nyårsloppet i Valletuna den 31 december, en trevlig tävling som min egen klubb anordnar för 33:e året i följd.

Nu på lördag var det meningen att jag skulle springa Tunnelloppet i Stockholm, förlåt "Stockholm Tunnel Run". Men detta jippo med över 40 000 anmälda blev betydligt större än jag trott varför jag bestämt att inte springa.

Tidtagningschipet har därför överlåtits till en av mina söner. Det är emot mina principer men jag har försökt att ändra namnet i startlistan i motionsklassen men arrangören (Lidingöloppet) tillåter inte detta. Det borde man göra, anser jag. Men tyvärr verkar det vara pengarna som är det viktigaste.

-Det är ok att låta någon annan springa med ditt chip. Jag skulle heller inte springa med så mycket folk omkring mig. Fast du kan ju njuta av all konst i tunnlarna, tröstade kassabiträdet i Intersport-butiken där jag hämtade ut chipet.

Nja, som icke bilägare får jag se konsten från bussfönstret om det nu dras någon busslinje genom denna jättetunnel. Hursomhelst, ser du mitt namn i resultatlistan på lördag så är det garanterat inte jag som sprungit.

Keep on running!

Tack, tack, jag fick en helt ny gps-klocka eftersom Tom Tom inte lyckades laga min gamla.

Gäller garantin i Sverige för elektronikprylar man köpt utanför EU? Svaret är ja.

I januari i år var jag och sprang i Florida för att träna inför ett stundande coast to coast. Jag passade då på att köpa en enkel gps-klocka (Tom Tom Runner), som var lite billigare än i Sverige. Jag har varit mycket nöjd med klockan men för ett par veckor sedan gick den sönder, en av knapparna hade låst sig. Säkert ett garantiärende men skulle garantin gälla i Sverige eller skulle jag behöva skicka tillbaka den till USA?

Jag fruktade det värsta. Turligt nog hade jag sparat kvittot men första beskedet från Tom Tom i Sverige var något dunkelt:

"En klocka kan skickas på reparation oberoende var du köpte den, garantiperioden gäller dock för det landet du köpte klockan i. För en klocka köpt i USA är garantiperioden 1 år, en klocka köpt i Sverige har 2 års garanti".

Allt löste sig dock på bästa sätt. Tom Toms suportavdelning i Sverige gav först instruktioner via mejl om hur jag kanske skulle kunna få igång klockan. När inte detta gick fick jag skicka in den i ett portofritt kuvert och idag fick jag alltså tillbaka den. Ja inte samma klocka utan en helt ny. Man hade (turligt nog) inte kunnat laga den i deras verkstad i Holland.

Så nu har jag en helt ny klocka. Nästan samma sak hände för två år sedan med med min handhållna Garmin-gps, en mycket dyr sak för motorcykelbruk och som varit min ledsagare under tre coast to coast. Den hade jag köpt över nätet i en butik i Spanien. Inte heller den lyckades man laga så jag fick en helt ny från Garmin i Sverige.

Sämre lycka hade jag däremot med en trasig mp3-spelare jag köpt i USA för över tio år sedan. Jag skickade tillbaka den till den amerikanska tillverkaren men hörde sedan inte ett pip. Jag borde nog ha skickat den till butiken, misstänker jag.

Någon som haft problem med garantin vid utlandsköp?

Keep on running!

Framme! Det var en kamp mot klockan och jag nådde stationen i Flen 30 minuter innan tåget skulle gå.

Tvådagarslöpet till Flen (124 km) gick alldeles utmärkt. Men särskilt roligt var det inte.

Det här gör jag inte om. Ultralöp i Sverige ska genomföras under den varma årstiden, inte i november. Att det skulle bli så trist och besvärligt hade jag inte kunnat förställa mig. Tur att jag lyssnade på hustrun, jag hade nämligen först tänkt springa till Göteborg, men sådana galenskaper kunde hon inte acceptera.

Jag är ändå glad att jag klarade det. Och framför allt att det är över. Det regnade hela tiden, var jag inte blöt av regnet så var jag blöt av svetten. Jag småfrös vid varenda stopp och inte ens matstoppen var särskilt angenäma. Och det fanns egentligen inget att se, alla eventuella sevärdheter doldes i ett grått töcken. Annars var landskapet vackert med mängder av sjöar, jag har varit här förr men då var det sommar. Några gravhögar från tidig järnålder blev behållningen och den vackra konferensanläggningen Bommersvik.

 På småvägarna mellan Bommersvik och Flen passerade jag många sjöar och vattendrag. Navigeringen gick perfekt och jag var aldrig vilse.

Jämfört med en vanlig dag under ett coast to coast var det här tuffare. Nu handlade det enbart om löpning, inga små trevliga pratstunder med människor längs vägen eller en slummer i dikesrenen. Turligt nog var jag fysiskt stark och det behövdes verkligen. Slutetappen blev 66 km och alla långbackar och sugande grusvägar gjorde det extra kämpigt. Dessutom var jag stressad, de sista 26 km från Stjärnhov till Flen fick jag ligga på hela tiden för att inte missa tåget. Det var först strax utanför Flen jag kände mig säker och kunde lyxa till det med att gå i uppförsbackarna.

Det här lät ju väldigt negativt. Ändå vill jag inte ha löpet ogjort. Jag klarade ju det!

Keep on running!

Tvetavägen klockan 15.30. Om en halvtimma är det becksvart . . .

. . . och då åkte pannlampan på. Ljusstrålen fick bilisterna att bromsa in. Eller var det Spiderman som skrämde dem?

Bastu, dopp i sjön Yngern och en julmust efteråt. Perfekt avslutning efter 58 km löpning i regn och mörker.

Min tur till kursgården Bommersvik utanför Nykvarn blev lite besvärligare än väntat. Det var nederbörden som ställde till det. Hela tiden föll ett fint, fint regn och hade det varit några grader kallare, ja då hade jag fått stora problem. Klädbyte och ett skrovmål på Mac Donalds i Södertälje gjorde dock susen och de sista 18 km gick relativt lätt.

Nej, att ge sig ut på vägarna i november är kanske inte världens bästa idé. Allt är bara grått och trist.  Nu längtar man lite väl mycket efter att löpningen ska vara över, ja den där längtan är betydligt starkare än under ett coast to coast. Idag var det suget efter ett bastubad och julmust från Lidl i Södertälje som höll mig igång.

Kursgården Bommersvik blev en glad överraskning. Jag hade tilldelats Sjövillan, tyvärr inte Erlandervillan, men standarden var högre än väntat. Ja, det var en liten lägenhet till det facila priset av 550 kronor inklusive frukost. Däremot var det dyrt i restaurangen, 450 kronor för en trerätters meny, så jag nöjde mig med julmusten och medhavd mat. Den jättelika bastun nere vid sjön blev pricken över i.

Morgondagen till Flen kan också bli besvärlig. Först distansen, 64 km, men också navigeringssvårigheter ute på rena bonnvischan. Dessutom har jag en tågtid att passa. Ska pizzerian i Stjärnhof bli räddningen? Här rutten imorgon: http://goo.gl/maps/7LeUA

Keep on running!   

 

 

Från Flen tar jag tåget tillbaka till Stockholm. Här min löprutt Stockholm-Södertälje-Bommersvik-Flen http://goo.gl/maps/q7J02

Nästa Flen. Imorgon fredag springer jag till Flen, tolv mil på två dagar och med övernattning på konferensgården Bommersvik.

Gråväder, öde grusvägar, backigt och några plusgrader. Det är vad som väntar mig när jag imorgon drar iväg på ett miniskubb till Flen. Kanske inte världens bästa tid på året men vad gör man inte när det är spring i benen?

Jag kommer att vara under tidspress, har en tågtid att passa i Flen. Tyvärr kommer badhuset att ha stängt när jag kommer fram på lördag så någon dusch blir det inte där, kanske däremot på bowlinghallen. Tyvärr kommer också Vallinska bokhandeln att vara stängd, det var där Violen från Flen arbetade i Ulf Peder Olrogs kända visa. Violen hette Carin Schennings och det var henne Olrog mötte på tåget mellan Flen och Strängnäs. Violen dog i somras men bokhandeln finns kvar, nu på Kungsgatan och den måste jag se. Kvar finns också Violloppet, en löpartävling jag sprang på 80-talet.

Keep on running!

 

Ett relativt färskt coast to coast i bagaget är ingen fördel, inte ens i långdistansloppen. Men de mörka molnen som hängt över mig lättade i Blekinge. Bilden från Karlskronavarvet togs dan före loppet.

Maratonåret 2014 blir inte så dåligt som jag befarat. Med dagens halvmara i Jämjö, Blekinge, är jag nu inne på årsbästalistan på såväl maraton som halvmaraton.

Jag åkte ner till Jämjö bara för att försöka ta mig in på tiobästalistan i M65. För det skulle krävas en putsning med ett par minuter av halvmaratontiden från Göteborg för ett par veckor sedan. Det skulle visa sig bli tuffare än väntat.

Det var järnet som gällde redan från start. Jag visste att banan skulle vara ganska snabb, inga branta backar och med fyra varv skulle jag ha bra koll. Strax innan start började ett lätt regn. Temperaturen låg på 10-11 grader men det fick bli barbent och tunn långärmad tröja och klubblinne. De flesta brukar klä sig för varmt, även jag och tröjan kunde jag ha låtit bli.

Första tanken efter någon kilometer var att bryta. Dom där tankarna har jag numera rätt ofta. Idiotiskt, särskilt som det kändes lätt. Fast passagerna på blöt grusväg kändes tunga, så fort man kom ut på asfalten gick det lätt igen.

Min löparklocka är på reparation så någon koll på tiden hade jag inte. En vanlig armbandsklocka och förvirrade uträkningar vid varvning gjorde mig osäker. Skulle det här hålla?

I mål efter ett bra disponerat lopp. Men fortfarande var jag osäker på om tiden skulle räcka.

Jo, det höll! Jag tog mig i mål på 1.36.38 vilket räcker till en åttondeplats i M65 på årets Sverigelista. Ingen lysande tid precis med tanke på att ettan i klassen, 68-årige Börje Hammarstedt, i september gjorde 1.30.25 på Veberödsrundan. Men jag är inte snabbare, 1.30 verkar omöjligt. Jag får istället vara extra nöjd med min tredjeplats på maratonlistan i år (3.33). Maratontiden tror jag är lättare att putsa eftersom senaste loppet i Bremen var långt ifrån perfekt.

Både före och efter loppet bjöd arrangören, Team Blekinge, alla tävlande på gratisfika.

Perfekt däremot var hela arrangemanget. Hatten av för löparklubben Team Blekinge! Ja, ett bättre arrangerat lopp har jag knappast varit med om. Tidsprogrammet hölls, klokt nog startade man med halvmaran så att det hela inte drog ut i evigheter, resultaten kom snabbt och prisutdelningen blev också en snabb historia. Hit kommer jag gärna igen, slipper vi det eviga regnandet (tredje året i följd), ja då kan den trevliga banan också bli riktigt snabb.

Keep on running!