I skid VM lär vi få stryk av Norge. Men på maraton är svenska löpare numera lika bra som de norska.

Jag har roat mig med att jämföra hur de svenska veteranlöparna 2014 på maraton står sig i konkurrensen mot de norska. Ganska bra, visar det sig. På herrsidan är vi bättre, på damsidan sämre och totalt blir det oavgjort.

Den norska löpartidningen Kondis presenterar i senaste numret veteranstatstik på långdistans. Jag har jämfört maratonresultaten i klasserna M40-M75 och K40-K70 med motsvarande svenska resultat. Ettan i varje åldersklass har fått tre poäng, tvåan två och trean en poäng.

De svenska männen får då totalt 27 poäng och de norska 21. Motsvaranade  för kvinnorna blir 18 respektive 23 poäng (få redovisade resultat i K70). De svenska mänenn är alltså sammanlagt bättre medan kvinnorna är sämre och totalt blir det dött lopp.

Just min klass, M65 sticker ut. Här blev jag tvåa i Sverige men tyvärr håller denna klass just nu relativt låg standard. Skillnaden i tid i M65 mellan bäste bäste svensk (3.31) och bäste norrman (3.12) är 19 minuter.  Samma på damsidan i K65 där försprånget för Norge är hela 35 minuter.

"Karin Schön- veterandrottningen". Så presenteras denna 52-åriga Kvillelöpare i senaste numret av svenska Runners World. Hon är bl a Sveriges genom tiderna snabbaste 50-åring på maraton med 2.56.55 i höstas  i New York. Bra naturligtvis men norskan Nina Wavik sprang maran samma år i Hamburg 4,5 minuter snabbare och Norge hade tre löpare i K50 under 3 timmar, Sverige "bara" en. Tur då att vi har Bibbi Lind, Solvikingarna, med åldersvärldsrekord för 70-åringar (3.36.10).

Lite överraskande tycker jag ändå det är att de svenska veteranerna nu kommit ikapp Norge. Norges försprång kan gissningsvis förklaras med att levnadstandarden tidigare varit lägre än i Sverige- mindre bilåkande och tuffare förhållanden i största allmänhet ger bättre löpare. Den utvecklingen har vi bl a sett i USA  där veteranlöparna relativt sett är sämre än i Europa.

Keep on running! 

Pigga 60-67 åringar som sprungit 10 km i Bore Cup, Hemlingby, Gävle. Från vänster Bengt Isgård, IF Linnéa (fyra i M60), Roland Jansson, Uppsala LK (sexa), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), Jörrgen Thorsell, Borlänge LK (etta), Peter Jaktlund, Källbottens IK (trea) och Björn Suneson, Vallentuna FK (femma).

Ska min klubb vinna lagtävlingen i Bore Cup? Och ska jag i sammandraget lyckas stånka mig in på en tredjeplats i M60? Spänningen är olidlig i Bore Cup . . .

Även om placering och tid är dålig kan ändå en löpare ibland känna sig nöjd efter tävling. Så var det i alla fall för mig idag efter mitt kanske sämsta millopp någonsin.

Nej, milen på knappt 47 minuter, visserligen på en backig och lite isig bana, är inte mycket att hänga i granen. För tio år sedan gick det cirka 7 minuter snabbare. Ändå är jag inte alltför besviken efter dagens 10 km i Gävle, den tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup.

Idag var det ett rent taktiklopp. Det handlade bara om att bevaka min tredjeplats i sammndraget i cupen och detgick vägen. Kände att det fanns lite krafter kvar och det bådar kanske gott inför sista deltävlingen den 7 mars på hemmaplan i Vallentuna.

Kortärmat eller långärmat, barbent eller tights, dubbat eller odubbat? Ständigt dessa frågor inför start. Idag såg jag inga barbenta löpare men flera sprang dubbat, även jag, och det var ett bra val.

Keep on running!

Lever de bästa veteranerna på långdistans från 80- och 90-talet eller är de flesta idag döda? Jag gjorde en djupdykning i statistiken, tog fram en totalundersökning och blev glatt överraskad.

Alla vet att löpning förlänger livet. Men att Sverige har så många krutgubbar förvånar mig. Två av tre veteraner på långdistans, som rent statistiskt "borde" vara döda, lever fortfarande!

I förra veckan kom en dansk undersökning om livslängden för joggare. Den visade att hård träning som utförs under årtionden kan innebära risker, speciellt för hjärtat.
-Om ditt mål är att minska risken att dö i förtid och öka den förväntande livslängden, så är det en bra strategi att jogga några få gånger i veckan i måttlig fart, hävdade hjärtforskaren Peter Schnoh.

Lite oroande slutsatser kan tyckas för oss veteraner som satsar hårt på löpningen. Ska vi dö i förtid? Är det rent av livsfarligt att som jag springa en herrans massa mil? Och dom som under alla åren tränat snabba intervaller, pumpat ut sig i backar etc, har dom ovetande gjort det med livet som insats?

Nej, jag tror inte det. Även om det säkert ligger mycket sanning i undersökningen (han har gjort flera liknande) tror jag inte att slutsatserna går att överföra rakt av på eliten och veteraneliten. Tvivlet i mig gnagde ändå så jag beslöt att kolla upp saken på mitt eget sätt. Och jag tror att jag har lika mycket på fötterna som forskaren.

Min undersökning är- till skillnad från den danska- en totalundersökning. Det innebär att hela populationen ingår vilket gör det möjligt att dra säkrare slutsatser. Jag utgick från sju  pensionsbolags livslängdsantaganden, det vill säga hur länge dagens pensionärer förväntas leva. Bolagen gör lite olika beräkningar;  83-87 år för en man vilket innebär ett genomsnitt på 86 år medan kvinnorna förväntas leva till 86-92 år, i snitt tre år längre än männen.

Erik Östbye, Solvikingarna, avled 2011 och blev 90 år. Han var en av de största inom svensk långdistanslöpning och gjorde som 56-åring 2.27 på maran. Han innehar en mängd SM-medaljer och nio individduella världsmästartecken i veteranklass. Erik var vegetarian. Bilden är tagen 2005 på Slottskogsvallen där Erik var prisutdelare och jag själv en av de tävlande. Till höger hans sonson Klas Östbye, också duktig maratonlöpare. Foto: Stefan Litzén 

Rent statistiskt borde  de flesta män som är födda 1929-1932, alltså som i år skulle fylla 83-87 år vara döda. Hade de dessutom tränat hårt skulle de inte ens bli så gamla om man får tro den danska studien. Men hur ligger det till med den saken?

Svar: De flesta lever! Två av tre män i gruppen 83-87 år lever idag. Och detta trots att de högt upp i åren tillhört de allra bästa inom långdistans under 80- och 90-talet. Hur kan jag vara så säker på detta?

Jo det var ganska enkelt men lite tidsödande att ta reda på detta. Jag utgick från publikationen "Svensk Veteran Fridrott 1999" utgiven av Svenska Friidrottsförbundets veterankommitté. Här listas de hundra bästa löpresultaten i varje åldersklass och distans fram till och med 1999. Turligt nog är löparna också angivna med ett personnummer, dock inte fullständigt. Sedan var det bara att kolla upp löparna födda 1929-1932 och stämma av med folkbokföringsregistret.

På Ratsit (www.ratsit.se) fick jag svart på vitt om mina 80-åriga gubbar är i livet. Jag knappade in samtliga, totalt cirka 100 personer, som kvalificerat sig på listorna för 10 000 meter, halvmaraton och maraton. Här kan man tala om verkligt hårt satsande idrottsmän, man tränade betydligt mera och hårdare på 80- och 90-talet jämfört med idag.

Det var ett roligt "detektivarbete". Varje gång jag fick "napp", det vill säga att personen levde, blev jag glad. De flesta gubbarna är för mig okända storheter, några har jag dock hört talas, andra har jag tränat med eller tävlat mot.

Jag gjorde en egen lista i ett excel-ark med fyra kolumner;  namn, födelseår, lever, död.  I kolumnen lever bockade jag av 69 personer och 31 i kolumnen död. Två av tre av löparna är alltså forfarande i livet, troligen ännu fler eftersom några kan ha flyttat utomlands, andra kan ha fått felaktigt personnummer.

Resultatet tycker jag är mycket glädjande men kanske inte så överraskande. Andra undersökningar har visat att löpare brukar leva 3-4 år längre. Resultatet styrker däremot inte tesen i den danska undersökningen att hårt satsande löpare skulle dö i förtid.

Är det då löpningen i sig som gör att löparna lever längre? Det ger min undersökning inga belägg för. Det kan ju också vara så att löpare i största allmänhet lever ett hälsomsammare liv än ickelöparna. Det finns mycket att forska på kring på det här området och veteranstatistiken borde vara en guldgruva att ösa ur. Man får till skänks en väldefinerad grupp, borde vara bättre än drygt tusen Köpenhamnsbor som själva fått ange hur de tränar och lever. I en sådan undersökning kan det vimla av felkällor.

Nåväl, jag fortsätter med min löpning. Och jag springer inte för att leva längre. Fast nog är det en trevlig bieffekt?

Keep on running!

Genom att följa sina egna forskningsresultat lyckades Niklas Psilander pressa tiden på halvmaran från 1.24 till 1.19.

Som uthållighetsidrottare ska du inte bara äta rätt mat, du ska också äta vid rätt tidpunkt för att uppnå bästa träningseffekt. Så lyder de senaste forskningsresultaten från Gymnastik- och Idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Jag har intervjuat Niklas Psilander, Dr i idrottsfysologi, som i december kom med sin avhandling "The effect of different exercise regimens on mitochondrial biogenesis and performance",  http://gih.diva-portal.org/smash/get/diva2:766681/FULLTEXT01.pdf

I avhandlingen jämförs olika typer av träning för att kunna se vilken träningsform som är mest effektiv för att stimulera tillväxten av mitokondrier. Mitokondrier är musklernas "kraftverk"  där kosten förbränns och alstrar energi. Vältränade och uthålliga personer kan ha 3-4 gånger så många mitokondrier i sina muskler som otränade. Det gäller alltså öka antalet mitokondrier och det kan man göra genom att äta och träna på ett smart sätt, enligt Niklas Psilander.

Har dina forskningsresultat påverkat din egen träning?

- Ja, jag  experimenterar mycket på mig själv och testar ofta nya resultat från min egen forskning. Det senaste året har jag använt en modell jag kallar high/low-träning. Den går ut på att kombinera det bästa från två världar; effektiva intervaller för att träna hjärta, blod och snabba muskelfibrer samt distanslöpning med tomma glykogenlaget för att maximera musklernas förmåga att arbeta med fett.

- Jag tränar en kombination av långa intervaller och sprintintervaller på eftermiddagen och äter därefter begränsat med kolhydrater till middag. Till frukost dagen efter äter jag ett kokt ägg med kaviar och tar en kopp kaffe. Efter frukosten löper jag ca 15 km i ett relativt lugnt tempo och äter inget före lunch förutom en skopa essentiella aminosyror.

Och vad blev resultatet?

- Jag sänkte min tid på Stockholm halvmaraton från 1.24 till 1.19 med hjälp av denna träningsmodell.

Tester på vältränade cyklister har visat att träning med lågt musskelglykogen har stor effekt och ger en större ökning av den viktigaste genen för mikondriell tillväxt än träning med normalt glykogen. GIH-resultaten förkastar alltså den klassiska "sanningen" att uthållighetsträning alltid ska utföras med välfyllda glykogenlager. Under träning behöver man ingen sportdryck men under tävling är det viktigt att man laddar upp med kolhydrater, menar han.

Tror du att avhanddlingen får någon påverkan på hur t ex långdistanslöpning bedrivs i framtiden, t ex mer kvalitet framför kvantitet?

-  Ja, jag hoppas att den resulterar i mer forskning om hur träning med låga kolhydratnivåer påverkar muskulaturen och prestationen. Jag tror att denna forskning kommer att påvisa att kolhydratstatusen i muskulaturen har en betydligt viktigare roll än man tidigare trott för att reglera tillväxten av mitokondrier. Detta kommer att resultera i att både intervall- och distanspass utformas så att de effektivt tömmer muskelns olika fibertyper på kolhydrater (glykogen).

Kan man dra följande slutsat av ditt arbete: Det är bättre att starta löprundan före frukost än efter, träningseffekten blir större på tom mage?

- Ja, före eller efter en frukost utan kolhydrater. Men man bör då även ha kört ett hårt pass dagen före.

Snabba korta intervaller framför långa och inte så intensiva eller en mix av båda för att uppnå bästa effekt för en långdistanslöpare?

- Helt klart en mix av båda. Börja t.ex. med 3x7 min (med 3 min vila) och kör därefter en gäng med 15-30 s sprintintervaller. Tänk dock på att vila ca 1:1 så att farten inte bli för hög under sprinterna. Skaderisken är nämligen stor.

Inom långdistanslöpning anses långpasset (över ca 20 km) som nyckelpasset, något alla maratonlöpare bör springa minst en gång i veckan. Din uppfattning? Och hur ofta bör en satsande motionär springa intervaller?

- Långpassen är mycket viktiga. Genom att köra high/low kan man dock reducera dessa till 2-4 i månaden (om man inte tränar på väldigt hög nivå). Intervaller bör man köra 1-2 ggr/veckan. Dessa kan man med fördel löpa på band men bör succesivt bytas ut mot löpning ute ju närmare ett maraton man kommer.

Keep on running!

Med undantag för USA-löpen har jag aldrig sprungit varenda dag under en hel månad. Men i januari skedde det för första gången

Det var ingen slump att det blev så här, det var noga planerat. Och planen är att jag ska fortsätta några månader till, gärna året ut. Det var dock inga märkvärdiga mängder som löptes i januari, totalt 475 kilometer eller i snitt cirka 15 km per dag.

För att "godkänna" en dag som löpdag har jag som minimikrav att springa minst 2 km per dag, alltså väldigt lågt ställda krav. Idén har jag hämtat från USA där man har rankinglistor på "streakers", personer som sprungit minst 1 mile (1,6 km) per dag. Toppar denna lista http://www.runeveryday.com/lists/USRSA-Active-List.html gör en 64-åring från Kalifornien som sprungit varje dag i snart 46 år.

Vansinne? Ja, på sätt och vis men samtidigt en kul grej. På denna lista har jag en löparkompis från Seattle, John Wallace. Han har sprungit 25 år och gjort en massa galna löpningar. Bland annat planerade han in ett löp under bröloppsdagen, sprang kort efter en blindtarmsoperation och vid en ögonskada då han inte kunde se sprang han tillsammans med sin pappa och höll i hans slips. Så tokig ska jag inte bli.

Keep on running! 

Cyklist på Studernas IP i Uppsala? Ja, men ingen cyklist. Jag sprang naturligtvis med cykeln.

Du har sett bilder här på bloggen när jag springer med en julgran i joggingvagnen. Eller med en back dricka, med ved, med en massa matkassar eller med skidor i vagnen etc. Jo, jag är en "nyttolöpare"- träningsrundan ska innehålla mer än bara löpning.

Idag var jag i Uppsala och tränade och passade på att utföra andra diverse "nyttigheter".

-Varför springer du med cykeln? ropar en kille på cykel uppe vid Ultuna.

Uppenbarligen hade han noterat att jag inte hade punka och att cykeln verkade helt okej. Jag blev svarslös och fick bara fram:

-Jag måste få ihop mina kilometrar . . .

Han skakade på huvudet och slirade vidare i snömodden. Jo, man framstår nog som en knäppskalle i mångas ögon.

Kvällen innan hade min dotter, som pluggar till veterinär i Uppsala, ringt. Hon verkade uppjagad och berättade att trampan på hennes cykel hoppat av och att hon var helt beroende av cykeln för ta sig till hundgården och under lunchen rasta sina två hundar. Campusområdet i Ultuna är stort och här har alla cykel.

Plötsligt hade jag fått en idé. Detta var ett utmärkt tillfälle för nyttolöpning. Sagt och gjort, jag tog med mig en fungerande cykel på pendeln, sprang med cykeln från Uppsala centralstation till Ultuna och sprang tillbaka med den trasiga cykeln till en cykelrepartör inne i stan. Under tiden cykeln lagades sprang jag vidare till Friskis & Svettis där det förutom de sedvanliga benövningarna också blev några kilometrar på band. Jag hade nu fått ihop mina dagsdos och kände mig rätt nöjd. Så därför lyxade jag till det med att cykla till Ultuna, inte springa med den nylagade cykeln.

Ja, så där är det. Så fort hustrun andas om att hon behöver uträtta några ärenden erbjuder jag mig att utföra dem på springande fot. Jag vet inte hur många låneböcker jag lämnat tillbaka på biblioteket. Och i veckan hade jag köpt ett långt skohorn på Clas Ohlson (jo, man börjar få problem med att böja sig). Dessbättre var det ett felköp så jag kunde springa tillbaka och byta, nu till ett inte fullt så långt skohorn. Men för att få ihop lite kilometrar sprang jag naturligtvis till ett annat Clas Ohlson, längre bort från hemmet. Och på hemvägen lassade jag kärran full med ved från en byggsäck. Nyttolöp igen!

Och är det inte rena ärendelöpningar eller badhus/gymbesök så är det ofta sighseeing. Jag springer t ex och kollar nya bostadsområden och då kan det bli ganska långa utflykter. Jag tror att jag sett mer av Stockholm än de flesta bilburna.

Nä, att pliktigskyldigt ge sig ut på samma runda, dag ut och dag in, passar inte. Mitt träningsupplägg med nyttolöpningar är kanske inte så effektivt men förbaskat roligt. Finns det något bättre än att förena nytta med nöje?

Tisdagslöpning med "Gubbskubbarna" i Vallentuna FK (flera mycket duktiga kvinnor är numera också med). Lilla bilden th och stora under tar jag mig till och från detta nästan obligatoriska träningspass. Någon enstaka gång springer jag till träningen (27 km till Vallentuna).

Keep on running!

Ska du springa 10-15 mil i veckan är det ganska tufft att bara springa ett pass per dag. Jag tänker därför återgå till att köra ett eller ett par dubbelpass i veckan men ligga kvar på ungefär samma mängd.

Jag skrev att löpningen går rätt tungt just nu. Ändå har jag inte sprungit mer än vanligt, de två senaste veckorna har snittet legat på 12 mil. Men ändå tvingas jag till flera kortare gångpauser när jag är ute på mina tvåmilare eller längre. Uppenbarligen är jag inne i en formsvacka. Sedan får jag väl skylla lite på underlaget, is och snö underlättar ju inte precis.

Jag tänker därför återgå lite till den ordning som rådde då jag arbetade. Då sprang jag varje dag till tidningen, hem på lunch och tillbaka till jobbet och sedan hem igen efter arbetsdagens slut, alltså 3-4 löppass per dag fem dagar i veckan samt ett långpass på helgen. Det var inte det minsta jobbigt när man väl fått upp rutinen, varje pass var ju ganska kort. Dessutom var metoden tids- och penningbesparande, jag slapp de allmänna kommunikationerna.

Många tror (felaktigt) att när man är pensionär får man en massa tid över till att springa. Ja, teoretiskt stämmer det men samtidigt blir man lat. Att ge sig ut 3-4 gånger per dag känns omöjligt. Men dubbelpass någon eller några dagar i veckan borde inte vara så svårt. Så jag ska nu pröva att lägga om rutinerna lite; köra ett pass före frukost någon eller några gånger i veckan och sedan ett på eftermiddagen. Dagar med dubbelpass kommer jag troligen att springa på löpband. Jag är på gymmet och tränar knäna i stort sett varje dag så det ska gå enkelt.

Målet är att sakta, sakta börja närma mig 14-15 mil i veckan. Jag är en "mängdgubbe" och gillar att springa långt och långsamt. Men förmodligen skulle jag nå samma eller bättre träningseffekt om mängden minskades och inensiteten i vissa pass ökade. Vissa experter hävdar det och jag återkommer snart med en intervju i detta ämne.

Keep on running!

Att tillhöra topp tre i Sverige i min åldersklass på maraton och halvmaraton. Det är ett ett av mina mål löparåret 2015. Annars ligger jag lågt eftersom löpningen just nu går tungt.

Jag tar inte så allvarligt på de mål jag ibland sätter upp inför ett årsskifte. En grovplanering brukar jag dock alltid göra. Ifjol var målet det samma; topp tre i båda disciplinerna (jag blev 2:a på maraton och 8:a på halvmaran). Ett annat mål var att springa mitt fjärde coast to coast och det gick ju över förväntan.

Här några av planerna och målen 2015:

* Springa minst 500 mil.

* Springa varje dag (har aldrig skett)

* Delta i Veteran SM i halvmaraton och maraton

* Springa 1-3 maraton respektive halvmaraton

* Göra ett längre ensamlöp i Sverige, typ Stockholm-Göteborg och något liknande i utlandet. Min bror Jan och jag planerar till våren att rulla/springa längs Rehn i Tyskland.

* Tillhöra topp tre i M65 i Sverige på maraton och halvmaraton

* Träna 4-7 dagar i veckan på gym för att hålla knäartrosen i schack

Keep on running!