Äntligen Holland! Vi passerar gränsen mellan Tyskland och Holland utanför Babberich på charmiga väg B8. Någon riktig skylt markerade dock inte grönsen. Själv försöker jag mig på ett glädjehopp men blir kvar med båda fötterna på jorden,

Efter 26 mils löpning genom Tyskland befinner vi oss nu i storstaden Arnhem i Holland. Det är fint i Tyskland men det känns ändå som om vi bytt upp oss från andra till första klass.

Det var länge sedan jag sprang så här mycket på en vecka. Och för Jan känns det ännu mera ovant. Dagsetapperna är ändå rätt beskedliga men idag var jag riktigt trött trots att det bara var lite drygt tre mil till Arnhem. Morgondagen blir nära fem mil. Förhoppningsvis ska en god natts sömn på fina Best Western Plus och kedjans erkänt förnämliga frukost ge oss nya krafter (jag är inte sponsrad av BW men kedjan tillhör mina favoriter).

Två elcyklar parkerade utanför en italiensk glassbar i Westervoort, Holland. De billigare modellerna kostar 1 500 euro och de lyxigare dubbla priset. Jan kastar lystna blickar på dyrgriparna.

Vi har kommit till elcyklarnas förlovade land. Ja även i Tyskland vimlar det av elcyklar. Konstigt att man knappt ser några i Stockholm. Men dom kommer säkert även till oss för det verkar vara ett väldigt praktiskt fortskaffningsmedel.

Vi slår oss i slang med två lyckliga cykelägare, pensionärer naturligtvis. Mannen berättar att cyklarna gör cirka 25 km/tim (dom tyska modellerna går dubbelt så fort), att man kan vara ut 2-3 timmar på en laddning och att cyklarna sällan krånglar trots all teknik. Man kan ställa in hur mycket pedalkraft man själv vill ge. Men vad vi förstår är elmotorn mer än en hjälpmotor. Vi ser nämligen inga svettiga och flåsiga elcyklister, de flesta har jackorna på medan det är mera lättklätt på de vanliga hojarna.

Pensionärer verkar vara en stor kundgrupp. Det får oss att undra om kanske kommunerna subventionerar elcyklarna, ungefär som man gör med  invalidfordon. Nä, så är det inte, får vi veta.

Vad händer om din cykel blir stulen?

-Är cykeln yngre än tre år får jag en ny av försäkringsbolaget, säger mannen.

Har du reservbatterier med dig?

-Nej, men det brukar gå bra att få gratisladda på cafeer och restauranger om man beställer in en kopp kaffe.

Uppenbarligen är elcyklarna mycket stöldbegärliga. För vi ser inga parkerade i vanliga cykelställ ute på stan. Själv är jag lika rädd om min joggingvagn och släpar alltid in den på hotellrummet. Men senaste natten fick den inte plats på rummet utan fick stå i ett olåst garge på hotellgården. Den natten fick jag ingen ro.

Keep on running!

Rheinbrücke Rees-Kalkar. Broar är de värsta passagerna för oss. Denna bro byggd på 60-talet prioriterade bilisterna medan cyklisterna och fotgängarna fick hålla till godo med en smal remsa av bron, ungefär som på Essingeleden i Stockholm.

På söndag rullar vi in i Holland. Äntligen säger vi för vi har börjat tröttna på wienerschnitzlar och tyskar som inte kan någon engelska (själva skäms vi över våra dåliga tyskkunskaper).

Det går bra för oss. Vi följer vårt körschema exakt. De två senaste dagarna har varit rätt tuffa; 45 och 48 kilometer. Jämfört med ett coast to coast är det dock inte så mycket men det är inte riktigt jämförbart. I USA brukar jag ta längre pauser, nu kör vi på rätt bra och det tar på krafterna.

Helt odramtiskt är inte löpet. Det uteblivna blogginlägget i fredags har sin förklaring. Då hände det som inte får hända. Jag var slarvig, min kamera ramlade ur fickan när vi var ute och åt på kvällen i Dusseldorf. Jag som annars brukar predika att man ska vara extremt försiktig. Vi har också haft en hel del trassel med internet, det är lite si och så med wifi på de tyska hotellen. Och idag här på stadshotellet i Emmerich krävde man 5 euro för internet. Vi "hämnades" genom att inte äta middag i hotellets restaurang utan välja ett matställe ute på stan som för ovanlighetens skull inte serverade wienerschnitzel.

En liten förja förde oss över Rhen strax norr om Dusseldorf. Hör var det så strömt och båttrafiken så tät att förjan hade problem att ta sig över floden.

Vägarna i Tyskland har generellt varit bra och det platta landskapet har gjort löpningen behaglig. Jan på sina rolerblades har vait lyrisk över den fina tyska asfalten som mininimerat rullmotståndet. Träd ut med vägarna har också minskat blåsten. Helt klart tillhör Tyskland favoritländerna föräventyr som det här.

Keep on running!

Här korsar jag Rhen för första gången. Bron heter Fleher Brücke och är Tysklands största hängbro med ett spann på 368 meter och en pylon på 146 meter. Dagligen passerar på autobahn 76 000 bilar. Tur att det då fanns en cykelbana men den var svår att hitta, vi var kusligt nära att komma ut på motorvägen. Dagens etrapp Köln-Düsseldorf blev 40 km.

Keep on running!

En utslagen tiggare utanför Kölnerdomen. Här såg vi en del tiggare men annars finns det inte så många på de tyska gatorna.

Koblenz, Bonn, Köln . . .  Tiggarna lyser med sin frånvaro i de stora tyska städerna. Varför kan man undra eftersom tiggeri inte är förbjudet i Tyskland.

De stora och eleganta utflyktsbåtarna ligger tätt längs kajerna utmed Rhen i Köln. Det är ett myller av turister och skolklasser. Pensionärerna dominerar och det vilar ett lugn och välstånd över allt.  Men var finns tiggarna? undrar Jan och jag när vi rullar in i Tysklands fjärde största stad. Här borde vara rena paradiset för dem.

Vi fortsätter in i centrum- Kölns affärscentrum är enormt, flera gånger större än Stockholms. Hemma är vi vana vid att det sitter tiggare över allt men här finns knappt några. Varför? Och dom få vi ser verkar mestadels vara "vanliga" tyskar, inga romer. Inga har handtextade skyltar, sitter bara tysta bakom sina pappmuggar.

Inne på McDonalds tvärsöver gatan vid centralstationen går en tiggare runt bland matborden. Han verkar smått aggressiv, går på varenda kund och några ungdomar intill oss gräver djupt i fickorna efter mynt. Är det verkligen tillåtet i Tyskland att tigga inne på restaurangerna? Tydligen inte, en polis stormar in men brådskan visar sig bero på att det var toaletten som pockade. Men efter ett tag motas tiggaren ut av personalen. Nej, den typen av tiggeri är tydligen förbjuden.

Debatten i Tyskland om att förbjuda tiggeri är den samma som Sverige. Vissa vill ha ett totalförbud men tiggeri på offentlig plats är tillåtet i hela Tyskland. Vad vi har förstått är reglerna i stort sett de samma som i Sverige med några undantag; har du en skylt måste du kunna bevisa att allt som står på den är sant, att bluffa till sig pengar är brottsligt.

Återstår då frågan; varför ratar romerna Tyskland? Landet ligger ju närmare Rumänien, har ett behagligare klimat och en rikare befolkning. Kanske finns det ändå vissa restriktioner? Eller kan det vara så att svenskarna är givmildare än tyskarna? Vi hoppas få svar på frågorna innan vi lämnar Tyskland och rullar in i Holland.

Dagens korta (29 km) och platta etapp avslutades i Köln. För att få lite "backträning" sprang jag upp de 553 trapporna och 98 höjdmetrarna i Kölnerdomens södra torn. Artosknät protesterade inte. Jans frustande hördes dock ända till Duisburg men nerför behärskade han carvingtekniken till fulländning. Klokt nog lämnade vi joggingvagnen och rullskridskorna på hotellrummet.

Keep on running!

Perfekta  löpförhållanden längs Rhen; medvind, ingen trafik, naturskönt och en osynlig nerförsbacke på flera mil. Det bidrog till att dagens etapp på 32 km till Bonn avverkades snabbt och enkelt. Enda missödet var att Jan råkade bryta sönder spetsen på sin stav. I morgon intar vi Köln!

Keep on running!

En paus längs Rhen. Trots att vi följer floden var vi idag sällan särskilt nära den.

Sol och medvind. Vi fick en kanonstart på äventyret.

Nu har vi börjat rulla längs Rhen fast så mycket av floden har vi faktiskt inte sett idag. Samma sak hände i Värmland då vi rullade på Klarälvsbanan, då såg vi inte så mycket av Klarälven på grund av allt sly. Nu var problemet snarare att vägarna inte löpte längs floden eller att hus och industrier skymde utsikten. Idag passerade vi t ex ett nedlagt kärnkraftverk.

Men när cykelbanorna gick alldeles intill Rehn öppnades fantastsika vyer; vingårdar över allt i branterna, här och var en gammal borg eller slott och livlig pråmtrafik på floden. Don må flyta stilla men det är strömt i Rhen. Det märks; prämarna krypkör motströms och har dubbla hastigheten medströms. Även vi drar nytta av höjdskillnanden, fallhöjden från Koblenz till slutmålet i Amsterdam är cirka 100 meter.

Vi tar många pauser och här har vi stannat till utanför rådhuset i Bruhl-Lùtzing.

Dagens 34 km till Rheinhotel Vier Jahreszeiten i Bad Breisig gick ganska tungt. Visst kände jag av gårdagens tävling. Och svårnavigerat var det också, utan gps förstår jag inte hur vi skulle ha hittat. Morgondagen till Bonn blir förmodligen mycket lättare och cykelbanan slickar Rhen nästan hela vägen.

Keep on running!

Ett stort glas öl (alkoholfritt) smakade gott efter målgång. Tyskarna kan det här med att arrangera löpartävlingar.

Tyskland är favoritlandet när det gäller långlopp i Europa. Här har jag sprungit åtta gånger och idag hade jag turen att för första gången vinna min åldersklass.

Europas bästa långlöpare på veteransidan finns i Tyskland. Tyskarna är också mycket bra på att arrangera löpartävlingar. Hög materiell standard i största allmänhet, rimliga hotell- och restaurangpriser, cykelbanor över allt och en vacker natur gör Tyskland oemotståndligt för en svensk långlöpare. Det är väl nästan bara USA som kan konkurrera fast när det gäller cykelbanorna och löparna, ja då hamnar USA långt ner.

Min bror Jan och jag är just nu i Tyskland för att från staden Koblenz ta oss upp till Amsterdam, cirka 40 mil längs Rhen. Vi gör det på var sitt sätt; Jan åker rolerblades och jag springer med en baby jogger där vi har vår packning. Vi bor på hotell och lever lite lyxliv.

Jag laddade upp med att idag söndag springa en halvmara i Koblenz. Tyskarna är viserligen bra på att arrangera lopp men en klar miss var att man förlagt nummerlappsutdelningen till ett köpcentrum en mil utanför stan, ungefär som om Stockholm Marathon skulle ha nummerlappsutdelningen i Kungens Kurva. Skandal! Vad göra när man inte har bil och måste ha en nummerlapp? Springa dit naturligtvis men det blev bussen tillbaka.

Halvmaran gick längs Rhen och omgivningarna var fantastiskt vackra med borgar och slott på höjderna. Vi "fuskade" med att springa medströms så det här var en snabb halvmara trots några motlut.

Jag ställde mig långt bak i det cirka 800 personer starka startfältet. Det resulterade i att jag första halvtimman fick kryssa och springa om folk hela tiden. Jag tror det här var första loppet då knappt någon löpare sprang om mig, det var jag som plockade folk hela tiden. Jag blev etta i min åldersklass, M65 och vann en startplats till en annan löpartävling i Koblenz.

Av detta skulle man kunna tro att jag gjort ett storlopp. Men icke, mina 1.39.20 var en av de långsammaste halvmaror jag sprungit och tiden lär knappast räcka för att hamna på den svenska tiobästalistan i åldersklassen när året är till ända. Jag är dåligt snabbhetstränad, har nyligen kommit tillbaka efter skadeproblem (piriformis syndrom). Det här var årets första långlopp för mig så förhoppningsvis ska det gå bättre framåt höstkanten.

Överst på pallen, första gången någonsin i Tyskland.

Nu ska vi njuta av LSD i Tyskland och Holland, det vill säga long slow distance. Följ oss här på bloggen, du fårdagliga rapporter.

Keep on running!

Jag får se mycket på mina långlöpningar, här backsippor längs Lundavägen norr om Vallentuna. Joggingvagnen är med på de flesta löpningar. Klicka på bilden så ser du sipporna.

En härlig mängdvecka är över. Jag fick ihop 17 mil ganska lätt. Så är det när man är skadefri och fått löpglädjen tillbaka.

Jag har ägnat mig åt formtoppning inför Jans och mitt Tysklandsäventyr om en vecka. Då ska vi under nio dagar springa/rulla cirka 36 mil längs Rehn, från Koblentz till Amsterdam. Nu väntar en lätt träningsvecka och förhoppningsvis inträffar superkompensation efter hårdsatsningen.

Ska du göra en sådan här satsning gäller det att lägga upp träningen lite smart. 17 mil på sju dagar innebär i snitt 24 km per dag. Det skulle både vara tungt och farligt att springa så mycket bara på ett löppass, bättre då att dela upp det på flera. De flesta av veckans dagar har jag kört dubbelpass och ibland trippelpass. Där har du fördelen med att vara pensionär! Vi har det som de flesta andra inte har; tid.

Så gott som all träning har varit lugn distanslöpning utomhus, ibland lite terränglöpning i Karlbergsparken. Men jag har också sprungit på löpband, mestadels långsamt. Fast idag "tävlade" jag mot en annan pensionär på bandet intill- så fort han ökade hastigheten ökade jag lite till. Till sist gav han upp. Fånigt, javisst men träningseffekten ska kanske inte underskattas.

Keep on running!