Rheinbrücke Rees-Kalkar. Broar är de värsta passagerna för oss. Denna bro byggd på 60-talet prioriterade bilisterna medan cyklisterna och fotgängarna fick hålla till godo med en smal remsa av bron, ungefär som på Essingeleden i Stockholm.
På söndag rullar vi in i Holland. Äntligen säger vi för vi har börjat tröttna på wienerschnitzlar och tyskar som inte kan någon engelska (själva skäms vi över våra dåliga tyskkunskaper).
Det går bra för oss. Vi följer vårt körschema exakt. De två senaste dagarna har varit rätt tuffa; 45 och 48 kilometer. Jämfört med ett coast to coast är det dock inte så mycket men det är inte riktigt jämförbart. I USA brukar jag ta längre pauser, nu kör vi på rätt bra och det tar på krafterna.
Helt odramtiskt är inte löpet. Det uteblivna blogginlägget i fredags har sin förklaring. Då hände det som inte får hända. Jag var slarvig, min kamera ramlade ur fickan när vi var ute och åt på kvällen i Dusseldorf. Jag som annars brukar predika att man ska vara extremt försiktig. Vi har också haft en hel del trassel med internet, det är lite si och så med wifi på de tyska hotellen. Och idag här på stadshotellet i Emmerich krävde man 5 euro för internet. Vi "hämnades" genom att inte äta middag i hotellets restaurang utan välja ett matställe ute på stan som för ovanlighetens skull inte serverade wienerschnitzel.
En liten förja förde oss över Rhen strax norr om Dusseldorf. Hör var det så strömt och båttrafiken så tät att förjan hade problem att ta sig över floden.
Vägarna i Tyskland har generellt varit bra och det platta landskapet har gjort löpningen behaglig. Jan på sina rolerblades har vait lyrisk över den fina tyska asfalten som mininimerat rullmotståndet. Träd ut med vägarna har också minskat blåsten. Helt klart tillhör Tyskland favoritländerna föräventyr som det här.
Keep on running!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg