Jan på Djurgårdsbron får turisterna att haja till. Någon så konstig gubbe verkade de ha aldrig ha skådat.

Årets längsta dag blev också årets dyraste.  I Tessinsparken blev Jan "rånad". Som om det inte vore nog blev han nerslagen på Västerbron.

-Jäkla trevlig tur ändå, tyckte han efteråt.

Min bror Jan brukar varje år titta på Stockholm Marathon. Eftersom han bor i Gävle handlar det om tv-tittande. I år blev han dock så sugen att se banan i verkligheten varför han föreslog att vi skulle springa/rulla den tillsammans,

Att åka rolerblades innanför tullarna är inget jag rekommenderar. Farligt med all trafik och ganska dåligt med cykelbanor. Dessutom känns cykelbanorna inte trygga. På cykelbanan längs Skeppsbron var det en hårsmån från att han skulle krocka med en taxi som kom utkörande från Skeppsbrokajen. Och att ta sig under Slusskarusellen är rena självmordsuppdraget. Vi löpare har det lättare, vi kan tvärnita och hoppa åt sidan.

Jag insåg farorna och hade därför valt söndag morgon som en lämplig starttid. Odengatan med backen ner mot Sveavägen och farliga Valhallavägen hoppade vi över och startade från Karlaplan. Långa slingan på Stockholm Marathonbanan blev därför inte 25 km utan ca 22 fram till min port.

Efter 13 km och lunchstopp på McDonalds Slussen upptäckte vi vad som hade hänt: Jan hade glömt sin fina telefon på en parkbänk i Tessinparken där vi bytt om. Naturligtvis var telefonen förlorad. Vad har hänt med den svenska hederligheten?

Nåväl, vi var i alla fall helskinnade. Fast snart skulle Jan åka på en ny smäll och det mera bokstavligt. Under nerfarten på Västerbron i jämnhöjd med Riksarkivet vinglar han till och far med huvudet handlöst in i räcket ut mot biltrafiken. Dessbättre är hastigheten låg och hjälmen tar smällen. Han reser sig upp, är lite omtumlad men oskadd!

Vi är åter vid gott mod och är snart hemma efter vår äventyrliga tur genom stan.

Vurpan tror jag berodde på en kombination av trötthet och vätskebrist. Egentligen var Jan för varmt klädd och ryggsäcken vägde mycket men innehöll inget vatten.

En misslyckad dag? Nej, inte alls, menade Jan som fick se mycket nytt i stan. Och när du läser det här har han skaffat en ny telefon. Och snart är han nog igång med att staka ut en ny tur. Hörde jag inte något om Holland runt i höst? Vad ska vi tappa då? Springa och rulla är inget billigt nöje men förbaskat roligt!

Keep on running!

Nu kan jag även bocka av Friskis & Svettis i Norrtälje. Att gymmet saknade bastu kunde jag fördra en dag som denna, en av årets varmaste dagar.

Stekt fläsk och löksås är mat för en långlöpare. Den lunchen satt perfekt när jag idag sprang till Rimbo och Norrtäje.

I sommar gör jag ett försök att springa till alla Friskis & Svettis-anläggningar i Stockholms län, totalt 35 stycken. Idag tog jag två av de svåraste, Rimbo och Norrtälje. Till Norrtälje är det cirka 7,5 mil och till Rimbo knappt sex mil. Till Rimbo har jag tidigare sprungit  i samband med jakten på alla simhallar.  Norrtälje var däremot något helt nytt.

I sanningens namn sprang jag inte hela vägen utan "fuskade" och tog bussen från Östra Station till trafikplats Söderhall. Därifrån sprang jag över Rimbo och på idylliska småvägar och på en nedlagd järnvägsbank till Norrtälje. Det blev tillräckligt långt ändå, totalt 39 km.

Här strax norr om fd Syninge järnvägsstation trafikerade tågen mellan Rimbo och Norrtälje fram till 1969. Trafiken öppnade 1884 och sköttes av Stockholm- Roslagens Järnvägar. Idag finns knappt något som minner om järnvägstrafiken.

I Rimbo gjorde jag ett stopp på gymmet för att träna benmusklerna. Nästa stopp blev på Ica i Rimbo där jag pantade burkar och flaskor jag plockat längs vägen. Dagen var synnerligen varm och panten räckte för att köpa välbehövlig dricka.

Pricken över i var dock stoppet på golfrestaurangen En Liten Smula i Sunsta där det serverades stekt fläsk med löksås. Jäklar vad jag lassade in! Allt sköljdes ner med tre liter isvatten- persoanlen och golfarna undrade säkert vad det var för galning som anlänt med den där konstiga "golfkärran" med världens största hjul.

Nu återstår att fundera på hur jag ska nå F&S i Hallstavik. Kartstudier pågår  . . .

Keep on running!

Vi är löpare allihop.Syskonen Nils, Sigrid och Erik grattar lillasyster Anna som idag tog studenten på Södra Latin.

Det är meningslöst att tjata på barnen för att få dem att motionera. Dom gör det ändå-  chansen ökar om pappa eller mamma är löpare.

Jag tror knappt jag sagt till något av mina fem barn att de borde motionera. Ändå gör alla det. Fast yngsta dottern Anna, som idag tog studenten, får jag väl ibland puffa på så att hon lämnar datorn och beger sig ut i löparspåret. Men de övriga har utan minsta påtryckning följt pappas spår, tre av sönerna har till och med sprungit maraton. Just nu är Erik och Nils väldigt taggade och det är en liten kamp dem emellan om vem som är snabbast på långdistans.

Så tjat lönar sig inte, är min erfarenhet. Ganska givet egentligen. Det är bara att glädja sig åt att barnen valde den smala vägen framför den breda.

Keep on running!

Här på STF:s vandrarhem i Karlsborg får jag betala 705 kr för ett enkelrum (inklusive frukost, lakan och städning + 50 kr för att jag inte är medlem). Prisvärt? Nja . . .

. . .inte om jag jämför med Best Western i Askersund där jag betalar 674 kronor.

Över 23 000 cyklister är anmälda till den 50:e Vätternrundan den 12-13 juni. Själv ställer jag upp utom tävlan med en trehjuling (min babyjogger) men då handlar det inte om att avverka de 30 milen på sju timmar utan på sju dagar.

Jo, jag tänkte springa runt Vättern. Jag startar den 30 juni i Bankeryd och går i mål sju dagar senare, också i Bankeryd. Löpet läggs upp på samma sätt som tidigare långlöp ute i Europa; jag springer 4-5 mil om dagen och tar in på hotell. Den här gången är jag ensam men nu handlar det inte om något förstklassigt boende, det blir mest vandrarhem jag kommer att ta in på. Logistiken gör att vandrarhemmen ligger bäst till men vandrarhemsboende är inte längre något särskilt billigt boende i Sverige om du ska ha frukost, lakan och städning. Märkligt nog bor jag billigare och bättre på Best Western i Askersund än på vissa av vandrarhemmen.

Medlemmar i Svenska Turistföreningen erbjuds en rabatt på  50 kronor på STF:s vandrarhem. Eftersom medlemskapet kostar 295 kronor för vuxen krävs det sex nätter för att du ska tjäna in den kostnaden. STF brottas med svag ekonomi, sjunkande medlemsantal och relativt gamla medlemmar. Du behöver inte vara medlem för att bo på STF:s vandrarhem och därför är det förvånande att medlem resp icke medlem betalar i stort sett samma pris. Hade STF höjt priset för ickemedlemmarna (dom är många), ja då tror jag medlemsantalet och ekonomin stärkts.

Jag har varit medlem i cirka 25 år men gick i år ur i ren protest. Generellt sämre standard än hotellen, usla in- och utcheckningstider, "städkrav" (hur bra städat blir det när gästerna gör det?), våningssängar, nerlegad bäddutrustning, delad dusch och toalett i korridoren, kök där gästerna lagar sin egen mat- nä vandrarhemmen är inte längre min melodi även om jag bott på många väldigt fina. Kort sagt; vandrarhemmen har svårt att konkurrera med hotellen, i alla fall sommartid då hotellen tvingas sänka sina priser.

Vättern är inte helt obekant för mig. Under mitt  första riktigt långa ensamlöp, Stockholm-Göteborg 2004, sprang jag på västsidan av sjön. Där är det inte särskilt backigt men på östsidan i trakterna av Gränna är det mycket kuperat. Gränna, ja -stan med omgivningar verkar vara rena turistfällan med helt galna hotellpriser.

Keep on running!

Framme vid Friskis & Svettis i Roslags Näsby. Detta är en av många F&S jag aldrig besökt och målet är nu att springa till samtliga i länet.

För tog man sig till fots eller cyklade till vandrarhemmen. Samma något ålderdomliga inställning har jag till gymmen- jag springer till dem!

Jag springer varje dag (inte en vilodag sen årsskiftet) och är i stort sett varje dag på gymmet. Självklart springer jag också till gymmet och har i regel joggingvagnen med. Som medlem i Friskis & Svettis har jag besökt föreningens samtliga anläggningar i Stockholm. En särskild lockelse har de som ligger ligger längst bort från centrum, till Orminge och Farsta är det cirka två mil.

När du besöker ett F&S-gym som inte ingår i den egna föreningen måste du betala 50 kronor extra. Men nu i sommar kom Stockholmsföreningen med ett fantastiskt erbjudande: du får träna på alla anläggningar i länet och slipper avgiften. Ett erbjudande jag inte kan motstå!

Sagt och gjort, idag tog jag och kutade upp till Roslags Näsby och testade gymmet där. Lite slitet men ändå bra och den största bastu jag skådat. Planen är nu att springa till samtliga F&S i länet. 34 stycken ska det visst vara och jag har många kvar. Svettigt värre blir det att klara Norrtälje, Södertälje och Nynäshamn. Kanske får jag ändå fuska och åka pendel en bit.

Keep on running!   

Passerar bron vid Djurgårdsbrunn. Jag såg inga andra löpare som provsprang banan.

Nu har det hänt; pappa är inte längre snabbast i familjen på maran. På Stockholm Marathon gick äldste sonen, Nils 32, om mig.

Jag sparade nästan tusen kronor och fick ett bra träningspass. Tre timmar före start provsprang jag Stockholm Marathon-banan. Löparna får det besvärligt i motvinden på Norr Mälarstrand, kunde jag konstatera.

In i det sista hade jag tänkt efetranmäla mig till Stockholm Marathon. Jag är  bra mängdtränad men långsam så det blev ingen start. Målet är att placera mig bra  i åldersgruppen (M65), inte bara att ta mig runt.

Beslutet visade sig riktigt. Min joggingtur längs banan gick ganska tungt. Jag försökte mig ändå på ett snabbdistanspass på totalt 25 km. Halvmarapasseringen gick på 1.51 och 25 km på 2.14 vilket innebär ett tempo på 5.23 min/km. Tävling är tävling men det är tveksamt om jag skulle ha sprungit så mycket fortare om det varit allvar.

Mina två äldsta sönder, Nils och Erik, tävlade däremot. I år hände det som jag trodde först skulle inträffa om något år: en av dem sprang maran snabbare än pappa! Båda persade i ösregnet och blåsten, Nils på 3.32 och Erik på 3.41. Min bästa maratontid ifjol var 3.33 så nu har jag plötsligt fått en tid att jaga . . .

Erik passerar Dalagatan på andra varvet. Motvinden och regnet satte ner farten men det blev ändå ett pers. Nils var så snabb så jag missade bilden på honom.

Pojkarna har varit väldigt jämna men Nils hade i år fler träningsmil än Erik. Mängd ger resultat, det har alltid varit min filosofi.

För egen del kommer jag att göra maratondebut på veteranSM i Kristianopel, Blekinge, den 27 juni. Målet då är att gå under 3.30 och återställa ordningen i familjen. . . .  Men att klå sönerna på halvmaran blir svårare.

Bäste svensk i M65 på Stockholm Marathon sprang på 3.34. Men vad sägs om 2.54 för en 69-årig holländare eller 3.18 för 71-årige Anders Hansson, Vilsta SK? Än kan vi äldre knäppa nötter!

Keep on running

Tillbaka i Stockholm. Joggingvagnen packas upp på Arlanda flygplats.

36  mil på nio löpdagar. Vårt Tyskland/Holland-äventyr är över.

Allt gick faktiskt som planerat. Inga missöden förutom en borttappad kamera. Vi slapp också grova felspringningar, distansen stämde nästan på kilometern.

På hemresan från Amsterdam stoppades jag i bagagekontrollen, uppenbarligen var man på jakt efter narkotika. Strax innan hade vi varit i samspråk med några svenska ynglingar som öppet berättat att de köpt hash och skulle smuggla in det inlindat i hundralappar! Själv hade jag stoppat mitt "pulver" i en plastpåse, som  lagts i en strumpa och tryckts in i ena joggingskon. Det blev stort pådrag och högsta chefen för bagegkontrollen sniffade i påsen när man upptäckte "smuggelförsöket". Han trodde mig dock när jag sa:

- Jag är långdistanslöpare. Påsen innehåller bara sportdryckspulver.

Hur det gick för hashsmugglarna vet jag inte. Hoppas dock att dom åkte fast i svenska tullen.

Keep on running!

Pensionärer ute på sina elcyklar. Observera att de inte bär cykelhjälm. Det verkar inga göra i Holland förutom tävlingscyklister. Observera också den fiffiga papperskorgen för cyklister.

"Holländarna tar bättre hand om sina höns än sina barn". Den drastiska liknelsen gjorde Jan idag.

Som Stockholmare är det lätt att hålla med. Hemma bär en majoritet cykelhjälm, här i Holland, Europas cykelland Nr 1, inga. Vansinne?

Vi gläds åt att hönsen i Holland får gå ute och picka. På dagens 5-milsetapp från Arnhem  till Amersfoort såg vi många gårdar med frigående utomhushöns. Alla cyklister vi mötte levde också ett fritt och sorglöst liv. Ingen hade cykelhjälm, inte ens barnen. Ungarna satt fram på föräldrarnas cyklar, ja ibland även någon där bak, och höll i ett eget litet styre. Det såg livsfarligt ut. Är Holländarna korkade?

Naturligtvis inte. Holland är ett av Europas cykeltätaste länder och också ett av det minst olycksdrabbade. Visserligen omkommer varje år cirka 200 cyklister, sex av tio är över 60 år, får jag veta av olycksstatistiken. Men det är relativt låga tal. Ett hjälmtvång skulle rent av kunna vara kontraproduktivt eftersom fler kanske skulle välja bilen framför cykeln.

Varför kan holländarna ändå visa upp så "bra" olyckstal? Ja, förklaringen får vi när vi springer på deras vägar: här cyklar man långsamt och det är cykelbanor över allt. Nä, det är nog snarare så att vi har mycket att lära från Holland. Den svenska cykelmiljön är inte bra.

Jan och jag är lite förvånade över hur bra det faktiskt rullar på. Löpningen och rolerbladeåkande går problemfritt och vi har roligt för det mesta. Däremot har vi lite problem med navigerandet, det är svårt att hitta trots gps. Jämfört med USA är navigeringen mycket svårare, främst på grund av att det finns så mycket fler vägar här och därmed fler möjliga vägval. Ibland kommer vi ifrån varandra och då sms;ar eller ringer vi till varandra. I det avseendet vore det något enklare att vara ensam.

Keep on running!