Det kryllar av doktorer och professorer i maratonloppen. I förra veckans Frankfurt Marathon hade hela åtta procent av de svenska löparna i anmälan angett titeln Dr eller Prof.

I Tyskland är de akademiska titlarna viktiga. Att vara "herr doktor" eller "herr professor" står högt i kurs. Därför brukar man  i anmälan till de stora loppen förutom kön också kunna ange titeln; Dr. Prof. eller Prof. Dr. För oss svenskar känns det däremot förlegat, ja lite skrattretande.

Kanske är det därför så många svenskar passar på att skoja och ange någon av dessa titlar? Eller är det kanske en form av protest? Andelen svenska löpare med högre akademisk examen misstänker jag därför är något överdriven även om det är känt att  maratonlöpare generellt är ganska välutbildade (läsarundersökningar bland prenumranter på löpartidningar visar detta). Själv tycker jag det är lite  fånigt att ange titeln även om man skulle ha fog för den. Jag kollade upp en del av löparna och fann att de var läkare, däremot var det inte så säkert att de också var doktorer i akademisk mening.

Titelskojeriet kan ibland få rent komiska konsekvenser. Jag känner en löpare som anmält sig som Dr. och i mål hörde sitt namn ropas ut i högtalarna.

-Jag trodde någon blivit skadad och att man ville ha en läkare till plats. Jag är ju ingen läkare så jag skämdes . . . 

Vad kompisen inte förstod var att doktor på tyska inte betyder läkare. Hade man behövet en läkare, ja då hade man sökt en Artz.

Keep on running!

Etta Majornas IK, tvåa Solvikingarna och trea Vallentuna  FK. Jag, Alex Bonn och Arne Lekström lyckade i Uddevalla försvara fjolårets brons på Veteran SM i terräng 4 km.

Det räcker inte med att bara kunna springa. Ska jag hävda mig på de kortare distanserna måste jag också ha tävlingsinstinkten och kunna ta ut mig fullständigt. Där brister det.

Nöjd ändå. En sjätteplacering bland 16 gubbar i M65 på lördagens VSM terräng i Uddevalla var lite bättre än väntat. Tiden blev 17.51 på en tvåvarvssbana med en mördarbacke i början, alltså lite långsammare än veckan innan på terräng DM i Huddinge. Dagens behållning blev därför lagbronset till Vallentuna, spännande ända in i det sista.

Egentligen "borde" jag ha placerat mig lite bättre. Jag saknar förmågan att kunna springa taktiskt, kan mitt under loppet få idéer om att det inte spelar någon större roll hur det slutar, kan ligga i en klunga där tempot känns bekvämt men där jag istället borde rycka. Nej, jag är verkligen ingen tävlingslöpare. På halvmaror och maraton är det något lättare, där ger det sig av sig själv; ett jämnt tempo mal till sist ner motståndarna och kampen man mot man blir sällan lika påtaglig. Alex Bonn, en av Vallentunas vassaste veteranlöpare, är raka motsatsen och där har jag mycket att lära. Fast förmodligen är det försent; det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Nåväl, det är ändå lite speciellt att frångå långdistanssträckorna och springa lopp under milen. Det blir för mig mindre prestigelöst och nervositeten minskar. Dessutom är det bra träning för de längre loppen, gissar jag.

Maratonåret är förmodligen över för mig såvida jag inte får ett infall och springer Stockholm Vintermarathon 7 november. Tävlingsåret är däremot inte slut, den 5 december drar Bore Cup igång med 10 km i Sala. Fram till dess får jag slipa lite på taktiken.

Keep on running!

Tanken var att springa på Kungsholmens alla gator väster om Sankt Eriksgatan. I efterhand ser jag att jag missat några.

Idag blev det en tremilare på Kungsholmen. Enklast hade varit att springa tre varv runt ön men så blev det inte.

Tidigare har jag under en dag sprungit på Vasastans alla gator. Idag gällde det Kungsholmen men insåg snabbt att jag inte skulle orka. När Bernt Hedlund, "MarathonMia" med flera i februari 2010 sprang på Kungsholmens alla gator fick de ihop totalt 71 km. För mig fick det räcka med gatorna väster om Sankt Eriksgatan och bron över Rålambshovsparken.

Det var inte min dag, det gick tungt - att springa kringelkrok och rätt oplanerat tar dessutom på krafterna så jag var fullt nöjd med att få ihop 31 km. Löpet var kanske inte det roligaste men behållningen var att jag fick se en hel del nya platser. Vilken fantastisk utsikt  det var högst upp på Fyrverkarbacken där en bostadsrättsförening ordnat en liten utsiktsplats. Dagen avslutades på Friskis & Svettis Hagastan med styrketräning för benen.

Nu väntar en lättvecka och och på lördag  Veteran SM i terräng i Uddevalla.

Keep on running!

Dimman försvann strax före start. Den vackra terrängbanan i Visätra, Huddinge, mätte 2 km varvet och var lättsprungen trots det lite sugande gräsunderlaget.

I mål och etta i M65 där startfältet bara bestod av två löpare.

Maraton och halvmaraton är mina  distanser. Men att som omväxling springa kortare lopp är inte så dumt även om jag är chanslös.

Fast idag gick det vägen- guld på DM i terräng 4 km i Huddinge. I sanningens namn ska dock sägas att vi bara var två löpare i min klass och att de bästa från distriktet inte kom. Skulle t ex jämnårige Anders Risling från Studenterna FK deltagit, 67-årringen som sprang helt otroliga 2.13 på Lidingöloppet, ja då hade jag fått storstryk.

Nu fick jag 17.43 vilket innebär ett tempo på 4.28 min per km. Det är inget märkvärdigt- på halvmaran i Göteborg höll jag nästan exakt samma tempo trots att sträckan var cirka fem gånger längre. Varför är jag så lusig på kortloppen? Ja, det enkla svaret är väl att jag inte tränar så mycket intervaller, backlöpning och snabbdistans, kör mest långsamt och långt.

Dace Landström och Arne Lekström, båda Vallentuna FK, blev tvåa i sina klasser. Klicka för större bild.

Nästa lördag är det SM i terräng i Uddevalla.  Då lär jag få mördande konkurrens.

Keep on running!

Kameran upphittad! Jag har svenkt rekord i att glömma saker i omklädningsrum. Men igår fick jag tillbaka min kvarglömda kamera på Slottsskogsvallen. Och tro det eller ej, jag fick också med mig den hem till Stockholm.

Keep on running!

Kort efter att bilden hade tagits glömde jag kvar min kamera i oklädningsrummet på Slottsskogsvallen.

-Är det Björn?

Det var vaktmästaren på Slottsskogsvallen som ringde och han hade en mycket trevlig sak att berätta.

Jag förstod direkt vad det handlade om.  Inte ringde han för att gratulera mig till mitt halvmaratonresultatet dan innan. Nej, det handlade om något helt annat. På lördagen hade jag varit nere i Göteborg och sprungit halvmaran och (naturligtvis) glömt kvar min kamerna i omklädningsrummet.

-Vi kände igen dig på bilderna i kameran, sa vaktmästare Glenn.

Så nu ska jag åka ner på onsdag och hämta kameran och överlämna en chokladask till personalen på Vallen. Samtidigt ska jag passa på och ta ett träningspass i Slottsskogen med min gamla klubb Majornas IK.

Och hur gick det på halvmaran? Jo, den slutade också lyckligt. Årsbästa på 1.34.36 under perfekta väderförhållanden. Också ett perfekt arrangerat lopp av Solvikingarna. Nu ligger jag fyra på Årsbästalistan på halvmaraton och sedan tidigare etta på maraton i min åldersklass M65.

Keep on running!

Far och son (Erik) efter målgång i de nya Holaveden Ultra-tröjorna. Arrangören Tranås Triathlon bjöd löparna på rena gourmetmaten från kolgrillen utanför klubbstugan i Örsbäcken, Tranås. Foto: Ragnar Suneson

I de flesta lopp jagar jag en bra sluttid. Men i terrängloppet Holaveden Ultra är det naturen, den trivsamma stämningen och den goda maten som är lockelsen.

Holaveden Ultra I Tranås är en tävling jag starkt rekomenderar. Jag och sonen Erik har varit med några gånger. Att vi fick korn på det här lite udda landsortsloppet på Holavedesleden beror på att min bror Ragnar bor i Tranås. Själva valde vi halvmaratonvarianten medan hårdingarna startade i Gränna och fick hela 52 km.

Banan är ganska tuff men vacker och bjuder på såväl grus- som asfaltsvägar men mest stiglöpning, bitvis i vild natur där vi fick kliva över stengärdsgårdar,  klafsa i gyttja och hålla oss i grenarna för att inte ramla i backarna. Kolla Ragnars sju minuter långa film så förstår du vilken fantastisk bana det är:

https://youtu.be/jZGGbpB4KIg

Ska man tävla mot eller med sina barn? Vi bestämde att springa tillsammans fram till de sista två kilometrarna och sedan  var det tävling som gällde. Men Erik var snäll och höll igen så att vi kunde springa hand i hand över mållinjen. För två år sedan hade han "fräckheten" att spurtslå pappa.

Klockan stannade på 1,54 och vi kom in på en delad fjärdeplats. Hade Erik fått springa i sin egen takt, ja då hade han grejat en tredjeplats. Förhoppningsvis kommer det att gå betydligt fortare för mig nästa helg då jag springer halvmaran i Göteborg. Då slipper jag backarna, stängslen och buskarna.

Holaveden halvmaraton by bike. Ragnar cyklade banan i motsatt riktning några dagar efter loppet, en tuffare utmaning än vad  löparna fick. Utpumpad tvingades han ringa hustrun för att få en Steve tillbaka hem till Tranås.

Keep on running!

Långa tajts, långärmat, ja till och med mössa. Många av löparna på Lidingöloppet var alldeles för varmt klädda.

Varför pälsar folk på sig så mycket när det ska tävla? Om det är någon gång man ska vara så lätt klädd som möjligt är det just under en tävling.

Jag förundras över hur mycket kläder folk har på sig under löpartävlingar. Ju bättre löpare, ju mindre kläder, är min ovetenskapliga iakttagelse. Ser du en barbent löpare under en vintertävling, dessutom i ett tunt löparlinne, ja då kan du vara rätt säker på att han (jo det är allltid en man) kommer att vara bland de främsta. Så där extrem behöver man väl inte vara men ett gott råd är att klä sig lätt under tävling, däremot kan man vara rätt påpälsad under själva uppvärmningen.

Själv sprang jag inte Lidingöloppet men var ute och tittade. Redan efter åtta kilomter, strax efter Lidingövallen, var samtliga löpare genomsvettiga. De påpälsade fick ingen lätt resa i lördags. Och helt ofarligt är det inte att springa för varmt klädd. Även på kortare lopp kan man drabbas av uttorkning.

Keep on running!