Fullmåne, fest, fikastopp. Efter sex kilomters mörkerlöpning över stenar och rötter i Nackareservatet vankades varm blåbärssoppa, pepparkakor och saffransbulle.

Terränglöpning med pannlampa blev en ny erfarenhet för mig. Idag hängde jag med på Friskis & Svettis "Månskenslöpning".

Pröva nya saker inom löpområdet gillar jag. Och ju galnare desto bättre. Därför var det självklart att ta ett löppass med Friskis & Svettis i Skarpnäck som kallat till Månskenslöpning i Nackareservatet.

Vi var ett 80-tal som stack ut vid 19-tiden från kyrkan i Skarpnäck (F&S hyr in sig där). Fullmånen lyste över oss och efetrsom jag valt stiggruppen var det pannlampa som gällde. Terränglöpning, eller trail som det numera brukar kallas, är inte riktigt min grej. Jag behärskar inte tekniken och jag hade problem att hänga med i skogen, lättare blev det inte när lampan började lysa allt svagare. När andra sprang på i jämn takt blev det intervallöpning för mig- där det var någorlunda slätt fick jag dra på för att hinna ikapp.

Den ena efter den andre stöp på rötter och isfläckar, även jag men alla kom fram helskinnade. När halva sträckan var avklarad bytte jag till gruppen som sprang på vägar. Ett klokt val, asfalterade vägar är mitt rätta element.

Genomgång innnan vi stack iväg. Totalt var vi ett 80-tal månskenslöpare, som sprang cirka 13 km. Ett riktigt proffsigt arrangemang av F&S i Skarpnäck.

Keep on running!

En tung träningsvecka är över; totalt 17 löpta mil. Samtidigt passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet.

Jag formtoppar inför Malaga Marathon den 5 december. Från normalveckor på 10-12 mil gick jag den den här veckan upp till 17. Jag kommer att ligga kvar på en hög träningsmängd några dagar till för att sedan drastiskt minska mängden, dock inte ta några hela vilodagar men ändå vila mig i form. Det kallas superkompensation och har ibland gett bra resultat.

Målet är att försöka gå under 3.30 i Malaga. Det kan bli tufft- jag har bara sprungit en  mara i år; 3.31 under perfekta förutsättningar.  3.30 är ändå en rätt blygsam tid. Med tanke på all mängd "borde"  jag  vara minst en kvart snabbare men det är helt utsiktslöst. Ändå är det flera gubbar i min ålder, dock inte i Sverige,  som  gör maran på runt 3 timmar. I senaste Berlin Marathon var tre löpare  i M65 under tre timmar, den snabbaste, en 66-årig spanjor, sprang på otroliga 2.54.

Konstigt nog känner jag mig inte särskilt sliten efter 17-milaveckan. Ändå har jag kört några kvalitetspass (backe och snabbdistans). Totalt blev det fyra dagar med dubbelpass. Att passera 500 mil under ett icke coast to coast-år är skoj- 2015 blir det fjortonde året i följd med över 500 mil.

Imorgon måndag ska jag ut på en rolig grej-  "månskenslöpning" med Friskis & Svettis i Skarpnäck. Rapport följer.

Keep on running!

Idag gick löpturen långt ut på Ekerö, ett långpass i dimman på totalt 36 km. Lingonmarkerna såg lovande ut men på riset satt inga bär. Jag vände strax efter Slinkbacka för att ta bussen hem men när dimman lättat såg jag bären längs vägslänten, inte mycket men jag fick ihop till en burk lingonsylt. Idag hade det varit mer lönande att plocka pantflaskor och burkar, sådana fanns det många av längs Ekerövägen.

Keep on running!

Varför springa till Uppsala när det är längre till Österbybruk? Oj, vilka fina lingon jag plockade denna gråa novembermåndag.

Hur får man till ett bra långpass i trista november? Själv stack jag ut på lingonplock i Uppland.

Jo, det finns fortfarande lingon i Upplandsskogarna. Är det inte fantastiskt att kunna plocka lingon i mitten av november? Bären är dessutonm otroligt fina att göra lingondricka av. De har fått en smak av tranbär eftersom de är frostnupna.

Den här drycken klassar jag som ett fint årgångsvin. De rensade bären mixas, inget vatten sätts till, sedan silas allt och efteråt tillsätts lite socker och natriumbesonat. Flaskorna förvaras i kylskåp.

Långpass är numera liktydigt med små upptäktsresor, jag vill se nya platser och samtidigt göra något "nyttigt", inte bara ut och springa en massa kilometrar. Så den här gången blev det pendeln till Uppsala och sedan Upptåget till Vattholma. På google maps hade jag spanat in att skogarna såg ut att vara bra lingonmarker. Och visst var det så, en bit utanför Vattholma på ett kalhygge fanns massor av lingon, stora, saftiga och mörkröda. Tror aldrig jag sett så mycket bär på en så pass begränsad yta.

Två lite ovanligare vägmärken. Klicka för större bild.

Turen gick till Österbybruk, totalt cirka 26 km. Här har Jan och jag varit tidigare när vi sprungit/rullat till Tierp. På Österbygrillen i Österbybruk blev det en kokt med bröd och på Ica köpte jag bussbiljetten tillbaka till Uppsala och vidare mot Stockholm.

Keep on running!

Klart för start. Erik Froste (mitten) skötte registreringen, resultat, vätskekontroll m m och visade med halvmaran i Strängnäs att det faktiskt går att ordna en riktig löpartävling med endast en handfull funktionärer. Med ryggen mot kameran damsegrarinnan Jenny Andersson och till höger Sofia Eriksson.

Strängnäs löparklubb klarade vad nästan ingen annan idrottsklubb i Sverige klarar: att anordna en löpartävling med bara några enstaka funktionärer. Startavgiften var 50 kr och alla fick medalj.

Idag sprang jag Strängnäs Halvmarathon. Bakom stod Strängnäs Löparklubb. Här var det inga pukor och trumpeter- tävlingen gick i den lilla skalan (ca 50 tävlande) och man anmälde sig på Facebook. Klubben ställde upp med tre funktionärer (normalt brukar klubbar behöva horder av funktionärer).

Skulle det här verkligen fungera? I minnet hade jag fiaskot med halvmaran Två Broar år 1999 där bommarna fälldes mitt under tävlingen och bara några elitlöpare hann över innann klaffarna gick upp. Det var förresten andra gången detta hände och efter den pinsamheten las tävlingen ner.

Nu var det inga pinsamheter alls, allt klaffade (!) perfekt (vi sprang ju inte över några broar). Egentligen fantastiskt att det går att ordna en tävling, visserligen i det lilla formatet, med så lite funktionärer. Annars får man alltid höra hur mycket funktionärer det behövs. Jag tror många klubbar överdriver svårigheterna men Strängnäs LK visade att det går om man vill. Man då krävs det några eldsjälar, en bra och snitslad bana och löpare som inte kräver så mycket mera än att få springa. Klubben hade också lyckats fixa några lokala sponsorer.

I Danmark har man förstått det här. Varje vecka, året runt, anordnas massor av maror och halvmaror i småstäderna. Något tiotal löpare brukar delta, man betalar en symbolisk avgift, tar tiden själv och har med sig egen vätska. Arrangemangen går under benämningen Canon Ball. Varför finns inte deta i Sverige? Jag tror dock att den här typen av tävlingar ligger i tiden och även kommer att nå Sverige.

Vi fick en medalj och banan efter målgång och trots det enkla arrangemanget bjöds det på omkädningsrum och dusch inne på idrottsplatsen.

Det blev ingen märkvärdig tid i Strängnäs, 1.37.30, och tre minuter sämre än årsbästa. Ändå var jag rätt nöjd eftersom halva loppet gick på grusväg och bitvis på sugande stigar.  dessutom bjöds vi på diverse hinder i form av bommar, stenar, "kvicksand" på en kaserngård och en uppförsbacke på dryga kilometern från centrum upp till Vasavallen.

Den 5 december  springer jag Malaga Marathon och nu väntar hård träning under två veckor.

Keep on running!

Mehedeby i Uppland. Här på Riksvägen börjar min resa norrut.

Utanför Marma. Cykeln har i alla fall växel.

Landsorten i november. Tungt, grått och deprimerande men samtidgt något lockande och charmigt. Lingon i tankarna och vetskap om att jag snart kan åka hem till storstan får milen på landsvägen att kännas lätta.

En och annan timmerbil svischar förbi, annars är trafiken här på Riksvägen från Mehedeby i Nordupppland gles. Jag har stigit av Upptåget i Mehedeby för att springa de cirka två milen norrut till Älvkarleby och sedan ta tåget hem till Stockholm. Jag är igen ute på lingonjakt men ska jag hitta några bär så här sent på året, vi skriver ändå 6 november?

Det är varmt, jag har lätt medvind och löparjackan åker av efter någon kilometer. Gran och tallskog, några hus och ett och annat kalhygge ligger framför mig. I ögonvrån ser jag hur det lyser rött i lingonriset. Herregud, här är ju massor av bär; stora, fina, mörkröda och i jättelika klasar!

Ur Lidlpåsen åker bärplockaren fram och snabbt har jag fått ihop några liter. Bären växer långt ner i vitmossan, ibland djupt inne i ljungriset och utan bärplockare hade det blivit svårt. Plockaren fylls också av en massa barr och löv och hemma väntar ett digert rensningsarbete.

Mörkröda, frostnupna bär som ska bli lingondricka. Jag mixar lingonen, silar och tillsätter sparsamt med socker och lite askorbinsyra och får världens bästa måltidsdryck. Sent skördade bär har en lätt smak av tranbär.

Efter sju kilometer viker jag vänster in på vägen Ambrica för att ta mig över Fortums kraftverk vid Dalälven. Min gps säger att det ska gå att korsa här. Nu är jag ute i rena obygden, på skogsbilvägar och inte ett hus i sikte, däremot igen massor av lingon. Här ute möter jag en kvinna, känner mig lite fånig när jag kommer springande med vagnen, hejar dock men frågar dumt nog inte om vägen.

Stopp. Ett staket och en låst grind vid kraftverket hindrade vidare framfart.

Vid kraftverket blir det stopp och det hjälper inte hur mycket min gps än visar att det ska vara fri passage. Grinden är låst och staketet går ända ner till älvfåran och omöjliggör all passage. Irritiationen bryts dock snabbt, på återvägen och längs nya skogsbilvägar hittar jag ännu mer lingon.

Nu kurrar det i magen och jag skyndar mig upp till Älvkarleby och restaurang Kungsådran på Laxön där en stor och mycket prisvärd buffé väntar. På hemväg mot stationen i Älvkarleby hör jag någon ropa:

-Är det inte storlöparn som är på besök men var har du brorsan?

Det är Jörgen Krentze, storlöpare om någon, som känt igen mig. 73-åringen, som bor i Älvkarleby och följer min blogg, har gjort 26 Öppet Spår, nio Vasaloppet, 23 Stockholm Marathon och var 2012 och 2013 Sveriges snabbaste 70-åring på maran, i år nummer åtta i M70. Jörgen följer mig på cykel till stationen och vi får en trevlig pratstund.

Keep on running!

Friskispressen Stockholm nr 6-2015. Klicka på bilden för att kunna läsa texten.

Rubriken är skriven i eldskrift: 15 mil i veckan. Då fick det bli en 15-milavecka, man vill ju inte svika läsarna

Hur mycket springer du? brukar folk ibland fråga.

- 10-15 mil i veckan, blir svaret.

Det frågade också reportern när hon intervjuade mig för ett reportage i Friskis & Svettis medlemstidning Friskispressen. Reportern hade tänt på idén att jag i sommar sprungit till i stort sett alla F&S-anläggningar i länet.

Hm. men var det sant det där med 15 mil i veckan? Plötsligt kändes det som om det var rätt länge sedan jag var uppe i dom volymerna. Kanske bäst att på stört fixa en 15.milavecka så jag inte behöver skämmas på gymmet när frågorna kommer.

Jodå, jag hade nog fog för påståendet, visade en snabbkoll. Hitills i år har det blivit cirka tio veckor med 15 mil eller mera. Ändå kände jag pressen när Friskispressen låg ute i ställen och gick därför till handling direkt.

Så dagens vecka slutade på 152 km. Under tre dagar körde jag dubbelpass, egentligen nödvändigt om man vill upp i mängd, tvåmilare varje dag blir för tungt. Dessutom sprang jag lite på löpband efter långpassen. Det hela gick förvånasvärt lätt.

Det blev dessutom en riktigt rolig vecka. Jag gjorde flera löparutflykter, bl a till Tierp där jag plockade 7-8 liter lingon, som jag gjorde lingondricka och sylt av (nej, jag sprang inte till Tierp utan tog tåget. Fantastiskt att det går att plocka lingon vid den här tiden på året, bären var dessutom av toppkvalitet.

Varför då denna mängdexcess? Ja, tanken var att formtoppa inför Vintermarathon nästa vecka. Men jag tror ändå att jag struntar i det loppet- banan med alla sina småbackar lockar inte.

--

Hur fort måste jag springa maran eller halvmaran på för att i år tillhöra de tio snabbaste i Sverige i min åldersklass? Svaret hittar du under länken statistik i högermenyn. Efter New York Marathon nu i helgen  har flera ändringar gjorts i tabellerna.

Keep on running!

Drygt 16 0000 mil eller nästan exakt fyra varv runt jorden har det hittills blivit. 

Snurrigt värre. Sedan jag blev löpare för 34 år sedan har jag nu hunnit springa  fyra varv runt jorden.

Fram till idag handlar det om en sträcka på sammanlagt 16 163 mil eller nästan exakt fyra varv runt ekvatorn. Utslaget på de 34 åren motsvarar det ett snitt på 91 km i veckan.

Jag har haft rätt bra koll på hur långt det blivit, varenda löprunda är noterad. Det som ändå överraskar är veckosnittet, det är jag nöjd med. Men med den mängden "borde" man ha gjort bättre tider på maraton och halvmaraton. Men förr var jag inte så intresserad av tiderna. Riktigt glädjande däremot är att jag fått vara skadefri under större delen av dessa 34 år.

Förvisso har det blivit många mil men jag är inte unik. Flera gamla elitlöpare på 70- och 80-talet har sprungit mera. Rune Larsson t ex rapporterade häromveckan att han nu kommit upp i sex varv runt jorden. Det kommer jag aldrig upp i men jag gissar att jag börjat ta in på honom.

2015 ser ut att bli det 14:e året i följd med minst 500 löpta mil. Rekordet är från 2007, mitt första coast to coast-år, med 948 mil.  Det är alltså först efter fyllda 50 jag ökat mängden rejält. Att jag höll igen i början kan kanske ha bidragit till att kroppen hållit. Har jag tur kan det bli ytterligare ett jordevarv innan skorna ställs på hyllan.

Keep on running!