Blåljus och sirener, det gillar polisen i USA. Men förtroendet för polisen bland de egna medborgarna är det lägsta på 22 år, visade en Gallup-undersökning i år.  Bilden från Lansing, Michigans huvudstad. Just denna incident var dock inte jag inblandad i.

Jag är inte ensam om att tycka illa om polisen i USA. Det gör också allt fler av de egna medborgarna. Men i den lilla gruppen coast go coast-löpare där jag ingår är förvånande nog inte missnöjet särskilt stort även om någon tycker att polisen är  "big a*holes!".

Jag gillar mycket i USA, dock inte polisen efter att under mina nu snart fem coast  plus andra långa löp i Amerika blivit stoppad cirka 200 gånger (i snitt stoppad 3 gånger per delstat x 12 delstater x 5 löp). Förutom brottslingar är de få amerikaner som haft så mycket kontakt med polisen som jag. I så gott som samtliga fall har stoppen varit omotiverade- jag har inte brutit mot några trafikregler eller varit misstänkt för något brott. I Sverige har jag under snart 40 års löpande nästan aldrig stoppats men i de få fallen har polisen hjälpt mig, här har jag aldrig haft nytta av polisen. Nej, deras sk "omsorg" om mitt välbefinnande ger jag inte mycket för, behöver jag hjälp är det jag som stoppar polisen. 

Flera enkäter visar att förtroendet för polisen i USA dalar, nu senast Gallup. "Bara" 52 procent svarade att de hade stort eller ganska stort förtroende. Reuters och Ipsos kom till liknande resultat och det är främst ungdomar, afroamerikaner och personer som röstar på demokraterna som misstror polisen mest. Även i Sverige minskar förtroendet men i båda länderna är ändå polisen den myndighet som allmänheten har störst förroende för.

Jag har gjort en egen, dock icke statiskt korrekt, undersökning bland  de som sprungit/gått över USA. Denna lilla skara har en Facebook-grupp och jag frågade om hur de blivit bemötta av polisen, hur ofta de stoppats etc. Jag fick ett 30-tal svar. Visst, alla hade blivit stoppade några gånger, några illa bemötta men på det stora hela taget var man inte särskilt missnöjd.

Förvånande? Nej, amerikanen är van vid polisens tuffa attityd, ja fastsättarmentalitet. I Sverige upplever jag att polisen är mera serviceinriktad, vill försöka hjälpa och ingriper bara när det är motiverat. Landsortspolisen i Amerika verkar ha lite att göra och ingripandena kan nog också förklaras med att de vill behålla sitt jobb. Ja, nära var tredje amerikan ger den förklaringen.

--

Löpningen går fortsatt bra. Nog är det förvånande att jag hittills inte haft en enda dag då själva löpningen mankerat? Nästan lite oroande   . . . När kommer smällen? Men just nu är det bra löparförutsättningar; inte för varmt, platt och lite trafik. Så morgondagens 65 km oroar mig inte.

Grand River, Portland, Michigan.

Här video-intervjun Muskegon Cronicle gjorde när en svensk viking landsteg i Michigan.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

För första gången under touren har jag fått sällskap under löpningen. Från vänster Naomi Nelson, Tricia Nelson och Linsae Nelson. Vi sprang ihop några kilometrar och fick en trevlig pratstund.

I Grand Rapids hör jag hejarrop från en bil. Det verkar som om jag har beundrare i stan. Det här var dagen då "alla" ville komma i kontakt med mig.

Tv- och radiokanaler i Grand Rapids, Michigans näst största stad, hade fått reda på att en svensk viking var i stan och ville intervjua mig. Tyvärr så blev det inga intervjuer, vi lyckades inte få kontakt med varandra annat än via mejl. Även en radiokanal i Sverige hörde av sig. Märkligt att allt plötsligt händer samma dag.

Löparfamiljen Nelson med mamma Tricia och barnen Linsae och Naomi lyckades däremot få stopp på mig.  Tricia har sprungit ett par maror och gjort tider strax över 3.30 och Naomi, 10 år, hade för första gången sprungit ett 10 km lopp. De hade med andra ord inga problem att hänga med en pensionär med rollator . . . Vi fick en trevlig pratstund och jag blev guidad till en kinarestaurang.

Rune Larsson tackade under sitt USA-löp nej till intervjuer. Det gör inte jag men jag ligger ändå lågt, har ännu inte tagit kontakt med några tidningar eller etermedier. Det kan bli lite väl mycket av den varan och kan sinka löpet. Jag springer ju dessutom inte för något välgörande ändamål och är inte piskad att dra in pengar.

Idag passade jag äntligen på att byta däck på kärran. Jag har släpat med ett reservdäck hela tiden men eftersom jag inte fått några punkteringar på länge har bytet inte blivit av. Däcken är inte särskilt slitna varför bytet egentligen var onödigt. Men det känns bra när utrustningen är i gott skick. Det kan jag däremot inte säga om Jans ipod jag fått låna. Den la av idag och kanske har tusentals countrylåtar gått förlorade. Teknik är nog bra men den ger mig också en del bekymmer.

Thornapple River, Grand Rapids.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

'

I denna intervju berättar "Jack in the Box" om när han för första och enda gången röstade (Ronald Reagan), om sitt hemliga vapen och om sin gudstro. Se Jans andra video här.

Jan kunde ta jobb som journalist. Han har dokumenterat en udda figur på de amerikanska landsvägarna, "Jack in the Box" eller Tony Adams som han egentligen heter och jämfört honom med sin egen minst lika udda lillebror.

Tony har det nog ganska slitsamt på vägarna. Så kan det också vara för mig ibland men just nu är det bra flyt i platta Michigan. Plötsligt fick vi svensk sommar här, temperaturen sjönk från 30-35 grader till 20. Perfekt för en löpare- dagens på pappret långa distans kändes nästan "kort".

När temperaturen nära halverats har min egen vattenförbrukning också halverats.

Tidningen Muskegon Chronicle tog en massa bilder på mug när jag landsteg i Michigan. Bilderna kan du se här

Illamåendet är borta och aptiten har kommit tillbaka.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

'

Håll i hatten, här går det undan. Snabbfärjan gjorde 30-34 knop och fartvinden var stark. Lake Michigan har likheter med Vättern men allt är så mycket större.

What a day! Snabbfärjan från Milwaukee över Lake Michigan blev en av tourens absoluta höjdpunkter. Fusk att ta färja? Nej, jag är inte Jesus, kan inte gå på vattnet . . .

Det här var en dag jag sett fram emot. Att ta snabbfärjan Lake Express över Lake Michigan har styrt hur rutten lagts upp. Övriga fasta hållpunkter har varit:

• Start i San Francisco
• Besök i Gothenburg, Nebraska
• Se Niagarafallen
• Springa Boston Marathonbanan (tyvärr inte tävlingen) och kasta mig i Atlanten i Boston

Två höjdpunkter återstår alltså. Men det känns ändå som om målgången är ganska nära. Löpningen går fortsatt mycket bra och idag, den kortaste dagen av alla, återkom aptiten.

Överfarten tog 2,5 timmar och sträckan motsvarande ungefär tre dagsetapper för mig. Nu skulle man kunna tro att jag på ett fiffigt sätt kommit undan tre löpdagar men så är det inte. Hade jag istället sprungit söder om Chicago hade rutten blivit något kortare. Så mitt samvete är gott.

På färjeterminalen väckte min ankomst viss uppståndelse. Många knepiga typer har man säkert sett där men ännu ingen coast to coast löpare. Jag blev anmodad att sätta en knappnål på en liten karta som visade var resenärerna kom ifrån. Jag var i år förste svensken men det satt några nålar i Finland.

Devin Faulkner från Kalifornien hade liksom jag startat i San Fracisco men han behövde bara 24 dagar mot mina 68 för att ta sig till Milwaukee. Devin cyklar till New York för ett välgörande ändamål.

Lake Michigan låg nästan blank som en spegel, solen sken och färjan med ett 30-tal bilar och några motorcyklar och vanliga cyklar dundrade på i 30-34 knop. Ombord hade man ingen känsla av fart. Men ute på däck var fartvinden mycket stark. Jag vågade inte ställa kameran för att ta en bild med självutlösaren, löparkepsen fick jag hålla i. Lite lyxig överfart men konstigt att man inte hade wifi ombord. I Muskegon väntade pressen och kanske kan jag imorgon lägga ut en länk på intervjun Muskegon Chronicle gjorde.

Jämfört med Vättern, Sveriges näst största sjö, är Lake Michigans vattenvolym 60 gånger större. Båda sjöarna är mycket djupa (LM:s maxdjup 281 m oc Vätterns 128),  Gemensamt är också det rena, klara och kalla vattnet.

På Rodeway Inn utanför Muskegon hade jag en jättestor jacuzzi på rummet. Kanske bra för trötta löparmuskler? Lyxigt kändes det i alla fall.

Äntligen Michigan! Det fanns ingen delstatsskylt så hoppet fick göras vid färjeterminalen i Muskegon.

Dagens distans: 19 km (exklusive båtfärd)

Keep on running!

 

Här mitt i Eagle i skydd under en paviljong slog jag nattläger. Nattsömnen blev dålig- utanför pågick ett festande långt in på småtimmarna, det åskade och regnade och klockan 03 blev jag väckt av polisens strålkastare i ögonen. I bakgrunden motellet jag skulle ha bott på men det var fullbelagt.

Första campingnatten blev en mardröm. Jag råkade ut för allt elände men slapp i alla fall myggen . . .

Jag var visserligen mentalt förberedd på att det nog skulle bli camping i Eagle (2 000 invånare). Det fanns ju en stor park och vädret var vackert. Men väl framme i Eagle efter en synnerligen svettig löpning började problemen torna upp sig:

* Det pågick en stor festival i stan, 54:e Kettle Moraine Days. Tusentals personer var ute och roade sig just där jag skulle campa. Först klockan 02 skulle allt vara över.

* Jag fick höra att ett åskoväder skulle dra in klockan 02. Den väderrapporten stämde på pricken!

* Hade ingen aptit och fick lämna nästan all mat jag beställt på en restaurang. En vänlig ung kvinna tyckte synd om mjg och betalade notan.

Natten blev precis så illa som jag befarat. Festivalområdet gick ju inte att vara på så en sommarpaviljong mitt i centrum fick bli mitt lilla krypin. På restaurangen blev jag erbjuden att sova i deras källare fram till stängningsdags klockan 02 men sedan skulle jag ut.

Fuktigt och varmt var det i min sovpåse, jag svettades kopiöst, eldflugor surrade runt mig, det sköts raketer och brändes av smällare och på restaurangerna var det ett hiskeligt liv. Mitt fiffiga liggunderlag som knappt väger något gav inget skydd mot plankorna. Sedan kom regnet- och kylan. Jag frös som en hund, blev blöt och fick klä på mig bättre. En sömntablett blev räddningen.

Klockan 03 väcktes jag av ett skarpt ljussken i ögonen.

-Is it the police? Jo, det var polisen.

Jag drog min historia om "I´m a Swedish long distance runner and I´m jogging coast to coast . . .

Poliserna måste snabbt ha insett att det hade att göra med en ofarlig stolle. Jag hann inte ens berätta att jag gjort över 70 procent av distansen. . .

-Godnight sir, sa dom och jag kunde fortsätta min sömn.

På morgonen var mycket i packningen fuktigt. Så det fick bli tvätt av samtliga kläder på Super8 i Milwaukee. Jag säger: aldrig mera camping!

En av veteranbilarna på väg till söndagens parad i Eagle.

Det där med att aptiten försämrats oroar lite. Jag försöker få i mig så mycket som möjligt men det är svårt när det är så varmt och fuktigt. Däremot dricker jag oerhörda mängder cöla och sportdryck.

Politiska diskussioner försöker jag undvika. Men när folk hör att jag är från Sverige kommer ofta vårt sjukvårdssystem upp, Bernie Sanders framhåller ju Sverige som ett föredöme i det avseendet. På en bar längs vägen frågade en knutte mig:

- Brexit?

Jag sa något om att att jag inte gillade beslutet, att alla vinner på samarbete och nationalism har vi bara dåliga exempel på från Eüropas historia. Det var som att trycka på en knapp. Knutten och hans spätta var nämligen Trump-anhängare. Muslimer, mexikanare, ja allt pack skulle ut, gränserna stängas och "Make America Great Again!". Och när han frågade vad jag tyckte om Barack Obama sa jag att han är populär i Europa, samma med Hillary Clinton. Då gick också spättan igång på alla cylindrar. Men dom bjöd mig ändå på colan!

Dagens distans 52 km

Keep on running!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Troligvis blir det camping för mig  idag, lördag. Hotellen är fullbokade och de som möjligtvis finns har galna priser. En musikfestival pågår i området och the sky is the limit för rumspriserna.

Planen nu sen eftermiddag är att springa till Eagle, WI Just nu befinner jag mig i Whitewater. Tyst på bloggen alltså ett tag.

På måndag händer grejer- då tar jg snabbfärjan över Lake Michigan. Resan ingen billig historia; 95 dollar och det är ändå pensionärspriset. Här rullar inte bara kärran, även pengarna.

Dagens distans: 54 km (osäker uppgift)

Keep on running!
 

Efter att ha löpt cirka en mara tog jag eftermiddagsfika med jordgubbar. Även långt ut på landet kan vägslänterna se ut som rena parker. I bakgrunden ett majsfält.

Ingen sill, ingen nubbe men gubbe, det vill säga jordgubbar. Midsommarfirandet missar ogärna en svensk coast to coast-löpare. Men jordgubbarna fick sköljas ner med sportdryck!

Midsommar är en allmän helgdag i Sverige. Det är då vi (fast kanske inte just jag) dansar kring lövad stång, har blomsterkrans i håret och dricker mer starkvaror än vanligt. Alla dom där traditionerna lät jag bli idag på midsommaraftonen. Hur skulle det se ut om löparkepsen byttes ut mot blomsterkrans? Garanterat hade jag suttit i jailet och du hade aldrig fått läsa den här texten. Men mattraditionerna höll jag på, i alla fall jordgubbarna. Men nog smakar svensk gubbe bättre än Kalifornisk?

I Amerika är midsommarafton vilken arbetsdag som helst. Så här hade den stora matbutiken i Monroe, Wisconsin, inte bullat upp med lax, sill, jordgubbar etc. En tradition verkar amerikanen i alla fall hålla på- fylleriet. Jag har noterat att praktiskt taget alla kvällar då jag gått från motellet till en restaurang åker ungdomar runt i sina bilar, har fönstren öppna och fyllskriker. En gångare som jag får en massa glåpord. Gapigast av alla är unga flickor. Sorgligt att se och höra. Dagtid får jag aldrig några glåpord.

Badger State Trail, Monrore, WI.

Dagens löpning gick på nästan helt trafikfria småvägar ute på landet, i början på en vacker ”trail”. Att hitta rätt, det vill säga finna den kortaste och bästa vägen, är inte så lätt även om jag studerat kartan innan, dessutom har jag en gps där jag växlar mellan gång- och bilfunktion. I praktiken blir sträckan lite längre än tänkt. Det gör att jag snart måste kallibrera räkneverket här på bloggen. Det visar just nu att jag avverkat 70,97 procent av totalsträckan, troligen lite för högt.

Dagens sträcka var egentligen för lång men det är motellen som styr. Tur då att jag var i bra form så jag kunde tackla alla backar, dom var nämligen många. Det går dock inte så fort, jag håller runt 9 km/tim men sista fem kilometrarna ökade jag till 10 km/tim, det vill säga 6-minuterstempo. Det måste ha varit jordgubbarnas förtjänst!

Sugar River, Albany, WI.

Rock River, Janesville, WI.

Härlig midsommar även här, som ni hör. Men midsommardagen kan bli en rysare för mig. Jag har nämligen inget motell. Mitt andrahandsalternativ var också fullbokat liksom övriga motell i området. Kanske tvingas jag i morgon bitti springa på måfå och hoppas att någon vänlig privatperson öppnar sitt hem för luffaren. Känns inte alls bra. Och att ta ett dubbelpass på cirka 12 mil för att nå nästa bokade motell gör jag inte. Jag har sett andra coast to coast-löpare göra sådana dumheter och resultatet har blivit att de senare tvingats bryta på grund av skada. Jag säger som tidigare: det ordnar sig säkert  . . .

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Mycket träd och väldigt frodigt i Wisconsin, ibland får man känslan av att springa i Sverige.

Shullsburg med 1 200 invånare var en gång en gammal gruvstad (bly och kol). Trots att gruvdriften upphört och folkmängden minskat kraftigt gav staden ett välmående intryck.

Dagens rapport blir kort på grund av tidsbrist. Hela kvällen har ägnats åt att göra smärre korrigeringar av  rutten eftersom ett motell visade sig vara fullbokat. Jag skulle behöva en sekreterare men har tyvärr ingen.

Just motellbokningarna tar mycket tid. Med kedjemotellen är det sällan några problem, värre med de små motellen som sällan går att boka på nätet utan måste kontaktas på telefon. Och är de fullbokade uppstår stora problem eftersom det ofta inte finnas några andra motell på orten. Det var precis det som hände idag men jag tror jag fixat allt nu.

Väderrapporten lovar sol en vecka framöver. Härliga tider!

Dagens distans 53 km

Keep on running!