Higby Rd var i klass med Appalacherna. Här gäller det att ha en fungerande handbroms.

För mig är det kortaste vägen som gäller. Och kortaste vägen får man ofta genom att sätta gps:en eller google maps på funktionen ”gång”. Men hade den istället ställts in på ”bil” skulle en krävande bergsetapp undvikits.

Uttrycket genvägar är senvägar stämde bra. En ynka kilometer vann jag  på ”gång” jämfört med ”bil”. Men vad jag inte förstod var att rutten då gick över ett mindre, men jobbigt bergsmassiv. Planeringsmiss med andra ord!

Det är tusen saker att tänka på när en rutt dras upp. Egentligen är det mycket lättare att planera i de västra delstaterna än i de östra eftersom där är valmöjligheterna färre, inte så många vägar och motell. Men här i närheten av bergskedjan Appalacherna går det inte att bara att titta på kartan, man måste också ställa in den på ”terräng” så att man ser bergen. Det gjordes inte idag varför jag fick slita onödigt hårt.

Jag kommer att tänka på Sven Nordqvist barnbok Nasses taxi, som jag läste för barnen. ”Vadå, uppförsbacke eller nerförsbacke, det är väl samma backe”, tyckte den något korkade björnen. Och visst hade han rätt! Det är lika jobbigt att springa uppför som nerför med en lastad kärra. Idag fick spänna handbromsen för att inte störta hejdlöst utför.

Den snabbt ändrade rutten ställer också till en del andra problem. Motellen blir onödigt dyra och får bokas i all hast. Idag bor jag på ett dåligt men dyrt motell och betalar nära tusen kronor. Motellen vet att utnyttja helgerna då trycket är stort- rumspriserna stiger då med nära det dubbla.

I USA delas posten även ut på lördagar och ibland två gånger om dagen.

 I ärlighetens namn måste sägas: Jag skulle gärna se att löpet vore över. Löpningen går visserligen fortsatt mycket bra men hemlängtan ökar för varje dag. Dagarna blir också ganska lika, jag är inte lika nyfiken längre. Jag känner igen den där känslan från tidigare löp i slutskedet. Nåja det är bara sju dagar och cirka 40 mil kvar. Men Appalacherna, jag bävar.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!

En bild från dagens löpning- ofta milsvid utsikt, vackert men jobbigt att ta sig upp för den ena backen efter den andra.

Är det så intressant med en 68-årig gubbe som springer tvärsöver USA? Ja, uppebarligen för bloggen är kanske Sveriges mest besökta löparblogg med tusentals läsare varje dag.

För några veckor sedan rankade Cicision AB bloggen som en av de populäraste löparbloggarna i Sverige. På deras ”Bloggtoppen” intog jag plats nummer sex, i topp kom förre SvD-medarbetaren Petra Månström, som av Cicision beskrivs som ett ”löparess”.  Jag har legat lågt med den där ”nyheten” eftersom jag är rätt skeptisk till undersökningen.

”Bloggarnas placering på topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans , hur ofta bloggen uppdateas, antal läsarkommentarer samt aktivitet och delning i sociala medier” skriver Cicision. Samtliga parametrar väger lika tungt.

Jag blev lite nyfiken på hur företaget gått till väga och frågade hur många besökare de tio bloggarna hade. För mig är just besöksantalet det viktiga, ungefär som upplagan för en tidning. Cicion vägrade dock att lämna ut några siffror. Jag höll på och lirka en vecka och till sist fick jag ett någorlunda besked om de andra bloggarnas besöksantal.

-Bloggarna i den här uträkningen  sträcker sig upp till 45 000 besökare per månad. Men de flesta ligger under 10 000 per månad, svarade Jonathan Sjöström.

Eftersom min blogg haft över 50 000 besökare de senaste månaderna och ofta 3 000- 4 000 dagliga besökare är den störst på bloggtoppen. Men är den också den mest besökta löparbloggen i Sverige? Kanske, men jag vet inte eftersom besöksantal på bloggar inte är offentliga. Någon som har tips på hur man kan kolla besökssiffror?

Nåväl, roligt i alla fall att min blogg som har journalistiska principer, är reklamfri och utan sponsorer har så många läsare. Dessutom skriver jag ju bara om löpning. Och någon tävling i bloggandets ädla konst är det ju inte . . .

---

Just nu springer jag i ganska kuperat landskap och det blir värre framöver. Var ändå stark idag men nådde inte Super8 i Onedia före solnedgång. Kan nog blåsa faran över vad gäller loppbetten- de är borta! Jag är också glad över att jag igår inte sprang till Eldbridge- motellet hade bommat igen. Märkligt att man ändå har på telefonsvararen och skylt utanför som visar att det är öppet.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Solen skiner igen över detta löp. Idag första gången jag såg fält med solrosor.

Krisen är undanröjd (tror jag). Det känns som om jag har kontroll över löpet igen. Det enda problemet, och det är litet, är att jag blivit biten av vägglöss (bed bugs). . .

Bara två kommentarer på gårdagens rapport om ”värsta krisen hittills”.  Det kan tyda  på att läsarna uppfattar saken som ett lyxproblem. ”Bara en planeringsmiss”, skriver min kusin Klas-Peter, och visst är det så. Att sträckan blivit 11 mil längre och att jag blir ”försenad” med en dag spelar ju egentligen ingen roll när det handlar om ett megalöp på cirka hundra dagar och femhundra mil.

Men att springa över USA är mera en mental än en fysisk utmaning. Körschemat har varit tryggheten i en ibland rätt kaosartad tillvaro. När schemat plötsligt inte stämmer blir jag osäker, stressad och glädjen försvinner. Dessutom medför det en mängd praktiska problem; motell måste avbokas, nya bokas om, avtalade möten blir inte av etc etc. Och allt det där tar tid och tid är det jag har minst av.

Tänk dig att du du springer i mål i ett maratonlopp och funktionären säger:

-Sorry, vi har mätt banan fel, du måste fortsätta två kilometer till.

Ja, ungefär så där har det känts. Men nu vet jag hur lång banan är, jag har fått ordning på motellbokningarna och att det nu är sex och ibland sju mil som gäller varje dag ska nog inte behöva bli några problem.

Nej, det blev varken camping eller arresten för mig idag. Jag checkade istället in på Rodeway Inn i Weedport, tolv km innan Eldbridge, motellet som inte svarade när jag ringde. Motsvarande sträcka sprang jag istället på kvällen och imorgon får jag en Steve till Eldbridge. Tänk vad allt blir mycket lättare när både kropp och knopp fungerar! Och vad lätt det gick att springa utan vagn.

 Vägglösen då? Ingen tvekan om bed bugs! Med så många hotellnätter inget konstigt alls men det är första gången. Jag har ett 20-tal små bett på vänster sida av bålen. Först trodde jag det var mygg- eller fästingbett men så många får man ju inte, dessutom inte på samma ställe. De kliar inte men flammar upp efter duschning. Säkert borta om några dagar.

En föraning till Appalacherna? Landskapet har helt ändrat karaktär och det är ganska kuperat. Eftersom det dessutom är varmt och fuktigt är backarna nästan lika jobbiga som i Wyoming.

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

Kära Bloggläsare

Björn närmar sig med stormsteg Boston men tycker ni inte att det har gått alltför lätt för honom den här gången? Inga egentliga kriser som förra gången när vårfloden i Colorado höll på att spola bort både Björn och kärran. Okey det har varit en mindre tornado i Nebraska (det är det alltid). Vätske- saltbristen i Idaho har nog oroat mig mest, men kan inte jämföras med brun urin i Georgia. Vi läsare har med åren invaggas i trygghet – det här klarar Björn och tyvärr ett spänningsmoment mindre.

I går fick jag ett mail från Björn där han bad mig att kolla upp en lämplig plats och tidpunkt för en intervju i P4 extra på måldagen fredagen den 22 juli. Programmet sänds mellan 13 och 15 i Sverige och då är det tidig morgon i Boston. Alltså intervjun måste göras på morgon från det sista motellet. Jag gick in i Björns körschema för att kolla namnet på motellet. Jag såg då att något inte stämde. Motellet var visserligen ett Econo Lodge motell men inte rätt. Min puls ökade. Det tog minst en timme innan jag insåg att Björn hade hoppat över två etapper dag 92 och dag 93 eller ”vunnit” 113 km.

Phileas Fogg vann en dag på sin jorden runt resa. Två dagar sent till Boston är ju ingen katastrof men ställer till stora problem för väntande barn och press m.m. En dag sent är inte bra men bättre. Efter några timmars kartarbete insåg jag att jag inte skulle lyckas att minimera olyckan till en dag. Näst sista etappen skulle bli 80 km och sista dagen runt 70 km. Efter midnatt skickade jag iväg det tråkiga budskapet till Björn, att han inte skulle komma till Boston förrän på söndag. Jag la mig ganska missnöjd och hade svårt att somna och tankarna malde.

Både Björns och mina tankar måste ha arbetat i samma banor. Kanske kunde man vinna en dag på etapperna 14 juli – 20 juli. Det är ett hästarbete och man måste ha lite tur med motellen. Normalt ritar man 2 till 3 etapper på en dag nu var det sju dagar som skulle bli sex och fyra ”nya” motell skulle hittas och fem avbokas. Ingen etapp fick bli längre än 70 km.

Jag hade tur (läs är ganska skicklig på kartplanering) då jag har skött den delen på Björns tidigare turer. I år ville Björn försöka själv och jag gjorde bara planeringen till Salt Lake City. I början kollade jag lite i smyg men eftersom allt gick riktigt bra så slutade jag när Björn kom till Nebraska. Jag har visserligen ”sprungit” vissa sträckor med ”gulla gubben” men inte som tidigare år. Jag hade nog kunnat ha gjort samma misstag som Björn (ett klassiskt men svårupptäckt fel).  

Nu springer i alla fall Björn i mål lördagen den 23 juli någon gång runt 15. Jag kan tyvärr inte vara där men han kommer att applåderas av barnen Erik och Sigrid och säkert av all lördags shoppande på Boylston Street.

Efter en uppvärmning på 16 km springer Björn exakt Boston maran. Varför inte själv springa de sista 42,195 kilometerna?

https://goo.gl/maps/rJiRojikdY42

Vilken tur att du upptäckte detta! skrev Björn i sitt senaste mail. Men hade det inte varit mer spännande om jag inte hade upptäckt det?

Jan Suneson

Bror och tillförordnad kartritare

Ps
En dag efter Björns målgång rullar cyklisterna i Tour de France in på Champs-Élysées. Den enda idrottsprestation som kan jämföras med ett Coast to Coast

________

Regnet gjorde mig inte blötare- den höga luftfuktigheten gjorde att jag var dyblöt av svett hela dagen så regnet var bara skönt.

Ja, det här är nog värsta krisen under detta coast to coast. Jag har inte koll på läget, känner mig stressad och motellbokningarna är ett sammelsurium.

Nu gäller det verkligen att bita ihop. Jag har anat att allt inte stod rätt till eftersom jag ofta sprungit längre än vad körschemat angett. Men att det handlade om 11 mil jag "hoppat över" är en kalldussch.

Men jag ska fixa det. Allt har hittills ordnat sig så det gör det säkert nu med. Snacka om äventyrslöpning- imorgon har jag dessutom inget motell. Blir det camping, kyrka eller polisarrest?

Downtown Rochester, NY (210 000 invånare)

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Eriekanalen vid Holley, NY.

Ungdomar i Brockport, NY, som spelar det nya innespelet Pokémon Go som lanserades i USA denna vecka. Gatorna var fulla med folk som intensivt tittade ner i sina mobiler och letade varelser ute på stan. "Bra, nu har jag som aldrig rör på mig gått ett par miles", tyckte en av ungomarna.

Familjen Baker med Nancy, Mark och Richard hade satt upp en vattentank med is utanför sin villa utmed kanalen vid Spannerport, NY. Där stannade jag naturligtvis till för en pratstund och lite vatten.

Dagens distans 49 km

Keep on running!

I staden Lockport börjar jag min resa längs lummiga och vackra Eriekanalen. Tyvärr har kanalen, som har många likheter med vår Göta Kanal, spelat ut sin roll. Inte ens fritidsbåtar går här- under hela dagen såg jag bara några stycken. Byggnaden till höger är kanalmuséet.

"Eriekanalen är en av de viktigaste och mest trafikerade i världen", skriver svenska Wikipedia. Men här i slutet av kanalen uppe vid Lake Ontario ser jag knappt en båt. Fraktfartygen försvann redan på 70-talet.

Eriekanalen har spelat ut sin roll, i alla fall den del där jag nu befinner mig. Något dödare har jag inte sett. Och knappt heller något vackrare i kanalväg. Ett vackert lik skulle man kunna säga.

-Två båtar hittills idag, suckar slussvakten vid en av de sista slussarna i Lockport.

Tomt på båtar i näst sista slussen, nummer 35 i Lockport. Här finns två slussar och fallhöjden  är ca 15 meter, totalt för hela kanalen är höjdskillnaden 172 meter. Vår Göta kanal har 58 slussar och en höjdskillnad på 91 meter.

Att springa längs floder och kanaler är bland det bästa som finns. Höjdskillnaden är försumbar, dessutom är det i regel mycket vackert. Därför gillar Jan och jag Tyskland och Holland. Kanske tar vi en tur framåt hösten där.

Eriekanalen gick heller inte av för hackor. En cykel och promenadväg gick på bägge sidor, vägen var grusad varför jag efter några mil valde vanlig asfalterad bilväg. Jag mötte inte många cyklister här men pratade länge med ett tyskt par från Kiel, som cyklade från New York till Ohio och mannen skulle sedan vika av till delstaten Washington, alltså ett coast to coast. Kul att få prata lite tyska! Den måste jag förresten "bruscha upp" nu när jag blivit farfar och fått ett tvåspråkigt flickebarn vid namn Ebba.

Oj vad smutsig jag blev efter kanalspringningen. Rev upp en massa damm men att ta en simtur i den trafikfria kanalen gick inte. Vid en paus vid bron i Gasport kom brovakten fram och undrade vad det var för konstig figur vid hans bro.

-Akta dig för fästingarna, dom är farliga här, sa han.

Trots den lättlöpta och vackra sträckan fick jag ändå en ny kämpig dag. Jag har haft trassel med en massa motellbokningar, fått ändra rutten något. Allt stjäl mycket tid, idag blev starten från Lockport tre timmar försenad och jag hann knappt fram till motellet i Albion innan det blivit mörkt. Det adminstrativa är jobbigt, jag skulle behöva en sekreterare. Och när saker snabbt ska ordnas blir det ofta dyrt. Förresten vad motellen är dyra här i delstaten New York.

"Sportaffär" i Middleport längs Eriekanalen. Grannen till vänster var en bar och där svepte jag sju stycken glas Coke till min hamburgare.

Dagens distans: 50 km

Dagar kvar att springa: 11

Keep on running!

Niagarafallen från Kanadasidan.

Det storslagna, dånet från forsande vatten som störtar drygt 50 meter ner och de tusentals turisterna. Besöket vid Niagarafallen infriade alla förväntningar.

Det här var kanske höjdpunkten på mitt femte coast to coast. Normalt är jag inte så förtjust i turistattraktioner men Niagarafallen måste jag bara se. Niagara och snabbfärjan över Lake Michigan var orsaken till att rutten gick genom Kanada.

Många fina- och dyra- hotell alldeles intill fallen. Här ligger priserna på ca 2 500 kronor /natten om det är en helg. Själv låg jag en bit utanför stan men dyrt även där.

Veckan i Kanada har varit tuff på grund av rekordvärmen och den höga luftfuktigheten. Hwy 30, som jag sprungit mycket på, har varit ganska trist- oändliga raksträckor, inget att se och få städer. Däremot har det varit intressant att prata  med lokalbefolkningen. Svenska flaggan fram på kärran känner många igen (det gör man inte i USA). Redan första dagen noterade jag att likheten mellan svenskar och kanadensare är större än mellan svenskar och amerikaner. Det har känts som om det nästan bara är språket som skiljer oss åt.

Gränspasseringen vid Rainbow Bridge i Niagara Falls gick smidigt. På USA-sidan fick jag visa passet och genomgå rena korsförhöret. Nej, man var jnte misstänksam mot mig- tjänstemännen gjorde vågen och ville veta allt om löpet.

Nu återsår bara två veckor innan jag är i mål i Boston. Men finalen kan bli tuff, Appalacherna återstår.

Passerade Eirekanalen. Kommer under flera dagar att följa denna 58 mil långa vattenväg, som förbinder de stora sjöarna med Atlanten.

Dagens distans 47 km

Keep on running!

Som svensk blir man lite nostalgisk när man ser att flera av de bensinmärken som försvunnit i Sverige fortfarande finns kvar i Kanada. Norska Statoil köpte Svenska Esso 1986 och då försvann varumärket.

Kommer du ihåg Essos reklamslogan från 60-talet: "in med en tiger i tanken"? Jag kommer tänka på den när jag springer  i Kanada, här lever bensinbolagens klassiska varumärken kvar. Fast själv hade jag ingen tiger i min tank, jag var snarare soppatorsk.

Jo, jag hade visserligen Gatorade i tanken under kärran men vad vad hjälpte det när den andra tanken, magen, var tom? Ett tänkt lunchstopp efter 23 km vid en lanthandel blev inte av, affären hade bommat igen. Jag sprang och jag sprang och jag sprang med det dök inte upp någon restaurang. Jag hörde att det skulle finnas en järnaffär längs min färdväg och där kunde jag få en Coke och en Snickers. Ingen vidare lunch . . .

Jag nobbade chokladen men tog en Coke och sprang vidare på tom tank. Först efter 42 km kunde jag stanna till i Pelham vid restaurangen The broken Gavel. Den brutna klubban visade sig vara en finrestaurang och med spagetti och köttbullar kändes det som om jag fått in en tiger i tanken. Återstående två mil in till Niagara Falls gick relativt lätt.

Passerar bron över Wellandkanalen. Den här viktiga vattenvägen förbinder Lake Ontario med Lake Eire. Kanalen är 43 km och stod klar 1829.

Imorgon ska jag se NIagara Fallen. Spännande!

Dagens distans 62 km

Keep on running!