Peg har arbetat i glassbaren sedan 1970 och hennes mamma började på 60-talet. Byggnaden är dock från 50-talet.

Det är lite av en nostalgitripp jag gör. Mina första bilder av Amerika fick jag från barndomens Kalle Anka-tidnngar. Och det är dom bilderna som nu spelas upp när jag springer längs highway 7 här i delstaten New York.

Många vackra gamla byggnader står och förfaller, ägarna pressas inte av myndighterna att riva eller städa upp. Därför ser det ofta fattigare ut än vad det kanske är. Men det finns också en ambition hos de unga att bevara det gamla. På ett kaffé i småstaden Unadilla träffar jag 26-årige Kurt som vigt sitt liv åt att renovera ett gammalt värdshus byggt 1787 (Historic Andrew Mann Inn). Han har studerat bygnasvård och jobbar extra på kaféet för att få ihop pengar till husprojektet.

-Ja, det är ett livsprojekt. Det är ett fantastiskt hus, unikt eftersom det knappt ändrats sedan det byggdes, säger han och visar bilder på det från en bilaga lokaltidningen tryckt upp.

Alla gamla bensinstationer, motell, glassbarer med mera gör mig nostalgisk. Många av dessa 50- och 60-talsskaplser finns kvar i nära ursprungsskick. Som t ex glassbaren Tastee Treat längs hwy 7 i Sydney. Där träffar jag Peg som säkert har uppemot 50 olika mjukglassar att erbjuda, jag tar ett litet rån  med jordgubb för dryga dollarn. Underbar!

-Inte många kunder idag eftersom det regnat hela dagen.

Jag kommer i samspråk med henne och hon berättar att hon arbtetat i glassbaren sedan 1970 men nu funderar på pensionen. Jag frågar om den ingår i någon kedja eftersom jag sett liknade byggnader men glaasbaren är familjeägd. "If you can dream it up, we can make it!", lyder sloganen.

Tuff kille i tufft väder. Det regnade hela tiden jag sprang och den ena bilen efter den andra stannade och erbjöd mig skjuts.

-Care for a drive? frågar föraren i en röd pickup som stannat till men jag viftar avvärjande. Lite senare händer samma sak. Nu nästan föser föraren in mig i sin lilla bil och han har inte den minsta förståelse för att varenda meter över denna kontinent ska ske till fots. Av hans ansiktsuttryck kan jag läsa hans tankar; idiot.

Det märktes att jag idag var omskriven i lokaltidningen, ovanligt många tutningar och tummen upp.

-Are you Björn from Sweden? frågar en kvinna och trycker en femdollarssedel i handen på mig.

Och när jag checkar in på hotellet och inte har jämna pengar (kortmaskinen fungerade inte, annars betalar jag alltid med kort) rundar motellkvinnan av beloppet till min fördel.

-Resspekt för sådana som du, säger hon.

Inte undra på att luffaren kommer tillbaka till Amerika år efter år.

Keep on running!

Stort och vräkigt på Clarion i Oneonta, New York.

Luffaren var nöjd med sitt hotellrum. Guldkranar, en gigantisk jacuzzi som nästan krävde stege för att komma i, soffa, fåtöljer, eldstad och en King Bed.

Ja, det svänger snabbt i hotellstandarden- igår charmigt 1800-talshotell till idag vräkigt och fult 2000-tals hotell i staden Oneonta (14 000 invånare). Visst, lyxigt i överkant  men samtidigt något sorgligt över hela skapelsen. Skrapade man lite på den fina ytan var det lätt att inse att här behövde flera slitna detaljer bytas ut.

Det här blev den kortaste dagen av alla, kanske den kortaste på hela touren, bara 33 km. Lätta dagar är annars inte alltid så lätta, man slöar till. Dagens ”stora händelse” var att dagstidningen The Daily Star ryckte ut med reporter och fotograf och intervjuade mig. Det måste ha varit Jim på Worcester Inn Hotel som tipsat tidningen. Reportern, Whitney Bashaw, tyckte jag gjorde ett proffsigt intryck, HÄR kan du läsa hennes artikel,

Jag är lite kluven till det hör med publicitet. Under de första löpen tog jag en del kontakter med tidningar men har slutat med det. Jag vet att jag kan få hur mycket press som helst (ja, nästan i alla fall om vi talar om lokalmedia). En rolig effekt är att jag plötsligt blir väldigt uppmärksammad ute på vägarna när tidningen kommit ut, bilar tutar och folk vinkar.

Jag skriver mycket om hur uppmuntrande och gästfria amerikanerna är mot mig. Ett exempel på detta var när jag idag reste mig från lunchbordet och skulle betala.

-Behövs inte, kvinnan därborta har redan betalat, sa serveringspersonalen. Uppenbarligen måste hon på något sätt ha snappat upp vad jag höll på med eller annars tyckte hon bara synd om mig. Jag hade inte talat med henne.

Oneonta var en charmig stad med ett levande centrum och många affärer längs  Main Street.

Nu väntar några regniga dagar. Tror ändå att jag ska vara rätt bra rustad. Skönt också att jag idag hunnit få en hel del uträttat förutom löpningen, bl a hotellbokningar och en stortvätt. Imorgon blir det troligen ett riktigt ”loppehotell”. Det svänger som sagt snabbt.

Keep on running!

Anrika Worcester Inn Hotel. Utmärkt wifi, god mat och billiga rum.

Vad många gamla fantastiska hotell det finns i de små landsortsstäderna i Amerika! Idag tog jag in på anrika Worcester Inn Hotel.

Hotellet är från 1850 och är ett av de äldsta i regionen. Fasaden är riktigt pampig och bevarad i ursprungsskick medan det mesta av inredningen försvann vid en renovering för tio år sedan. Det är ändå så att man känner historiens vingslag.

Jag fick en lång pratstund med hotellets ägare, Jim. Han sitter och äter kycklingvingar inne på restaurangen där det finns två andra gäster när jag anländer på kvällen. Jag vill veta ”allt” om detta hotell och Jim är pratsam. Han ser ganska skröplig ut, intill står en permobil och på disken hänger hans käpp.

Jim tillsammans med traktens veteraner som varje morgon äter frukost runt den utformade bardisken i hotellets restaurang. Jag fick sitta med och höra alla historier- bland annat en där 44 brandmän 1974 skadades då  en järvägsvagn lastad med brandarlig vätska exploderade. Två av brandmäbnen fanns med vid bordet, den ene med benprotes.

-Hotellet är äldre än jag, skrattar Jim  Jag är 70 och tog över över för tio år sedan.

Hur går affärerna? frågar jag.

-Ingen vinst ännu. Fick en stroke för några år sedan men jobbar 10-12 timmar om dagen. Jag är också i mejeribranschen.

Vad är det för gäster som kommer till en så här liten stad?

-Många yngre som hälsar på sina föräldrar som sålt bostaden i New York och nu vill njuta av lugnet på en liten ort. Jag skulle gissa att hälften av befolkningen här i Worcester inte är född i stan eller har någon annan anknytning hit. Att pendla till New York tar bara 2,5 timmar och hotellpriserna här ute är inte i New York-klass.

Jim är gift och har fem barn. Frun, som bor i deras hemstad Amsterdam, också i delstaten New York, kommer på besök två dagar i veckan. Jim har haft ett bra jobb som resande i mejeribranschen men berättar att han aldrig varit utomlands. Och han är inte ensam om det.

-Många är fattiga i USA. Och många tycker att det räcker med att se vad som finns här. Men visst är det inskränkt, jag känner folk som inte sett något annat än den här stan.

Jag beställer också in kycklingvingar med B&Q-sås. Jim har roligt åt mig när jag försöker äta dem med kniv och gaffel.

-Du måste äta med fingrarna, skrattar han.

Lättare sagt än gjort, jag kan inte förmå mig att äta med fingrarna så det blir några Snickers senare på hotellrummet.

Jim berättar att han har planer på att sälja hotellet. Jag frågar vad han vill ha.

-Du kan få det nästan gratis, bara 400 000 dollar, viskar han.

Idag kom värmen till New York. Första varma dagen i år, upplyste ett äldre par som höll på att rensa i sin trädgård. Skräpet la dom på en kärra dragen av  en Husqvarna trädgårdsmaskin. Åsynen gjorde mig glad, jag pekade på svenska flaggan.

-Det är en bra maskin, sa mannen som verkade känna till att Husqvarna är ett svenskt märke.

Dagens distans blev kort, bara 46 km. Å andra sidan var backarna ingen barnlek.

Keep on running!

Idag behövdes solglasögon och jag hade turen att hitta ett par längs vägkanten. Hörlurarna fick jag dock köpa i en sportbutik och det var dom bästa lurar jag någonsin haft. Hittills har jag bara lyssnat på musik men senare ska jag pröva med ljudböcker.

Stjärnklart, grodorna kväker i ett kärr och ifjärran hörs bilarna från motorvägen. Jag är nästan framme vid mitt motell och stannar till vid Dunkin´ Donuts för att köpa den mest kalorika bageln samt några andra kaloriibomber. Jag har sprungit långt och är hungrig som en varg.

Väl framme vid Quality Inn i Schoarie (3 000 invånare) knäpper jag av klockan. Den visar på drygt 62 km. Nytt rekord, står det på urtavlan. Klockan meddelar också att jag ska ta tre vilodagar. Och när luffaren lite senare suttit stilla i soffan på det fina motellrummet surrar det till i uret, som nu meddelar att jag ska röra på mig. Lustig löparkompis den där Garmin!

Idag tre till fyra mil svagt uppför och några hiskeliga stup nerför. Appalacherna är värre än Klippiga Bergen. Mina lårmuskler har blivit ganska möra under denna första vecka. Misstänker att det är framför allt Boston Marathon jag fortfarande känner av, inte primärt den höga mildosen.

Men idag var jag stark, nästan stark som en Björn. Nu kunde jag för första gången springa i alla backar (nåja tempot var inte så mycket högre än gånghastighet). Det är fantatiskt vad kroppen kan anpassa sig men det lär säkert dröja en vecka till innan allt känns normalt och att man tycker att allt under 50 km är kort.

För sen ankomst (20.35) till hotellet, annars var dagen perfekt. Soligt, lite varmare och inte så mycket motvind. Motvinden kan annars vara lika besvärlig som backarna eftersom kärran tar mycket vind. Med en perfekt löpardag menar jag en dag där matställena kan prickas in på de rätta distanserna; lunch efter 20-25 km och eftermiddagsfika efter 35-40 km. Allt det där fick jag och jag hann också slinka in på förmiddagen på McDonalds och läsa mina mejl och dagstidningarna (McDonalds har alltid bra wifi). Allt det där avnjutes lämpligen med en kopp kaffe och kedjans utmärkta mjukglass.

Det är bland annat vid matstoppen man får kontakt med amerikanerna. Ingen missar skylten på kärran och idag var det flera som ville fotografera sig tillsamman med mig. Sådant beteende belönar jag med att skänka bort ett visitkort och ber mottagarna att följa min blogg.

Dagens distans drygt 62 km och veckans distans 357 km.

Albany är huvudstad i delstaten New York. Staden har 90 000 invånare och ligger vid Hudsonfloden. För mig var det mycket besvärligt att korsa floden.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten till New York. Skönt att backiga Massachussetts är över men NY blir också en besvärlig stat. Dagens etapp till East Greenbush blev 59 km. Backigt och motvind naturligtvis.

Keep on running! 

Jaye på det lilla postkontoret i Worthington, MA. Att stiga in på dessa kontor är som att flyttas tillbaka 20-30 år i tiden.

Nej, USA är inte så högteknologiskt och modernt som vi kanske tror. Här finns t ex postkontoren kvar, även ute på landsbygden. Samma med lördagsutdelningen.

Jag har på tidigare coast to coast försökt intervjua och ta bilder på postanställda. Prata har gått bra men så fort kameran kommit upp har det blivit nobben. Men idag på ett litet postkontor i Worthington med 1 200 invånare gick det bra. Det som förundrat mig är att det kryllar av postkontor i Amerika, ja även på betydligt mindre orter än Worthington. I små förfallna städer ute på landsbygden är ofta postkontoret det finaste huset.

I Worthington träffade jag Jaye (hon ville inte säga sitt efternamn). Jag stod länge och pratade, hon verkade gilla sitt jobb och talade varmt om postväsendet i Amerika; effektivt och inte alls i kris. Fast det där stämmer egentligen inte. Om Post Nord hemma har problem så är det sju gånger väre för posten i Amerika (USPS). Den statliga jätten med 600 000 anställda går med gigantiska förluster. Stora personalneddragningar diskuteras ständigt, brevvolymerna sjunker och lördagsutdelningen är också ifrågasatt. Men politiskt är frågorna känsliga.

Medan jag stod och pratade kom ändå en och annan kund. De lite större paketen körs inte ut utan måste hämtas på postkontoret. Kunderna morsade glatt och alla tycktes känna personalen, totalt fem med brevbärarna.

Själv fick jag en smärre chock när jag anlände till Worthington. Appalacherna hade sugit musten ur mig och jag trodde jag såg i syne. Har jag inte varit här förut? Jo, för två år sedan men då sprang jag i andra riktningen varför jag nu först inte kände igen mig. Hade alltså väldigt dålig koll på rutten.

Postkontoret låg vägg i vägg med affären. Jag mindes den goda soppan och den sunkiga soffan längst inne i butiken. Personalen i affären sa att dom kände igen mig. Medan jag satt där och åt min köttsoppa (tog påfyllning) damsög en ung man lokalen. När jobbet var klart passerade han mig med en liten infångad mus i handen.

Någon hade i en brant backe placerat ut en fåtölj, troligen för sopbilen. Jag passade på att vila lite.

Dagens löpning till Econo Lodge i Pittsfield blev 62 km. Klart tuffaste etappen hittills.

Keep on running!

Jag samlade ihop ett tiotaal miniatyrflaskor i plast på en kort vägsträcka ute på landsbygden. Populära spritsorter bland förarna är Smirnoff och Fireball.

Aldrig har jag sett så många spritflaskor längs vägarna. Förarna i Massachussetts måste supa en hel del.

I USA är det i största allmänhet ganska skräpigt längs vägarna. Jag har sett det mesta i den vägen men ett nytt fenomen är alla utkastade små spritflaskor. Ibland kraschar det under kärrans hjul, tur att flaskorna är i plast.

Rattfylleriet är ett stort problem men de ska ha minskat något. Ökar gör däremot bruket av marijuana bland förarna. Reglerna är något strängare här än i Sverige och nolltolerans gäller för ungdomar under 21 år. Säkert bra eftersom körkortsåldern är 14-17 år, vanligen 16. Statistiken säger att varje dag dör ca 30 personer  i alkoholrelaterade olyckor ute på vägarna.

Det är naturligtvis en risk att ständigt vara ute i trafiken. Igår var det t ex nära att en bil backade på mig. Annars tycker jag nog att trafikrytmen är lugnare än i Sverige och under alla dessa löpningar har det aldrig varit riktigt nära.

Jag brukar ibland skoja om att jag springer med en rollator, en lättviktare i racingklass med stora smala hjul. Därför hajade jag till när jag på ett köpcentrum i Northampton såg en skylt om "ultralight rollator  på 11 lbs (ca 8,5 kg). Kanske någit för nästa coast to coast?

Kunde inte motstå frestelsen och klev in i affären. Jodå, jag fick fotograafera ekipaget och känna på vikten. Men jag blev inte imponerad- alldels för små hjul och rollatorn var inte mycket lättare än min racingkärra.

-Återkommer kanske när jag 100 år, sa jag och steg ut ur butiken. När dörren gled igen hörde jag butiksbiträdet skrocka.

Dagens etapp blev kort, bara 28 km till ett enkelt motell utanför Northamton. Det var också första dagen jag sprang ensam, Bernt åkte hem på morgonen.

Keep on running!

På väggen hängde en myntautomat för luften.

Gratis påfyllning i glasen, free refill,  är man ju van vid på snabbmarskedjorna. Men att bensinstationerna tar betalt för att pumpa däcken var en överraskning.

Kärran rullade tungt i dag och bakhjulen behövde pumpas. Jag rullade in på en Gulfmack (jo kedjan finns kvar här). Skulle jag få någon luft var jag tvungen att lägga i 1,5 dollar i en myntautomat. Dessutom hade jag bara några minuter till mitt förfogande. In på macken där ortens alla gamla gubbar tycktes ha samlats, alla var klädda i flanellskjortor och bar keps.

-Är det vanligt att man tar betalt för luften i USA? frågade jag.

Gubbarna flinade och tyckte jag var en konstig filur. Många mackar tar betalt, fick jag förklarat. Senare kollade jag på ett antal stationer och det stämde.

Flinade gjorde man däremot inte när jag och Bernt klev in på en annan mack för att dricka kaffe och Bernt sitt te.

-Det är inte var dag man har celibriteter i stan, sa en äldre man när han sett skylten på kärran och fått höra att en ”världsmästare” i coast to coast löpning svängt in på macken. Det där med världsmästare brukar gå hem, nu uppstod en liten kö för att få mina skrytsamma visitkort. Även ortens polis fick ett kort och tycktes mäkta imponerad. Och efter någon kvart återkom den äldre mannen och bad lite generat om ett nytt visitkort, han hade tappat det första när han tvättade bilen.

-Hade du inte varit kvar hade jag kört efter dig för att få ett nytt kort, sa han och gav mig och Bernt varsin banan.

Hur ska det här sluta? Jag har ju bara tryckt upp 100 kort. Får kanske bli en ny upplaga.

Dagen var som du förstår ganska trivsam, men ändå jobbig. Mina och Bernts 55 km kändes - backarna var många, långa och riktigt branta. När jag låg och väntade på Bernt och försökte ta en slummer vid sidan av vägen stannade den ena bilen efter den andra till och fönsterrutorna vevades ner.

-Do you need any help? Is everything ok?

Något som däremot inte var okej var min dator. Vid framkomsten till hotellet i West Springfield dök texten upp ”Web page blocked” när jag försökte logga in på min blogg. Webmaster är kontaktad. Lite läskigt att skriva något jag inte själv kan se. Ett annat missöde var en felplanering av morgondagens rutt som nu fått korrigeras. Annars allt väl.

Keep on running!