Aj, aj! Det här var inte bra. Om jag följde skylten skulle omvägen bli ungefär en mil. Jag chansade och sprang på men över bron kom jag inte.

Broar är nålsögon. Broar kan också vara mycket farliga. Men värst är att råka ut för en avstängd bro vilket jag drabbades av idag.

Idag regnade det hela dagen. Ingen bra start men eftersom det var någorlunda varmt spelade det ingen större roll. Mina nya tajts visade sig dessutom vara rena "mirakelbyxan", jag höll mig torr och varm.

Inget verkade kunna stoppa mig denna dag, varken regnet eller en avstängd bro. Till skillnad från igår var jag stark, fokuserad och handlingskraftig.

Den här vackra bron över Kiskimetas River till staden North Vandergrift, PA, var dessbättre inte avstängd. Här fanns till och med gångbana på båda sidor.

Du som läst den här bloggen kanske minns problemet jag hade i Utah 2012 då en väg var avstängd på grund av snö. Då sprang jag också på trots varningar och löste saken genom att få någon att köra mig över fjället på sin snöskoter. Samma med den avstängda bron, jag struntade i skylten, jag kommer nog över på något sätt, trodde jag. Men där hade jag fel.  Det gick dock att ta sig runt hindret på småvägar och omvägen blev väsentligt kortare än om jag följt skylten.

På tal som skyltar. Den här skylten dök plötsligt upp utanför en gård. Ganska bra råd till en coast to coast-löpare, tycker jag.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

På Crossroads Motel var alla rum rökrum. Att standarden var låg kunde jag stå ut med men inte den hemska röklukten.

Mina föräldrar var rökare och det besvärade mig inte. Men när jag nu tvingas bo i ett motellrum för rökare, ja då lider jag.

Hur kan man vara så korkad att man tillåter rökning i alla rum på ett motell? Den frågan ställer jag mig efter att ha checkat in på Crossroads Motel i Leechburg, PA.

Jan hade förvarnat om att det var ett "Runemotell" (efter ultralöparen Rune Larsson som gillar sunkiga motell). Hade jag vetat att det bara fanns rökrum, ja då hade jag gladeligen sprungit en mil till för att få ett rökfritt rum. Visst, 45 dollar var billigt, men detta motell var det sämsta hittills även om jag bott på betydligt sämre under tidigare coast to coast.

Jag tycker alla motellrum borde vara rökfria, inte minst för brandrisken men också för att rökarna är i klar minoritet. Andelen rökare är visserligen högre här, 18 procent, mot 12 i Sverige. Utvecklingen  går dock mot rätt håll och idag är flera motellkedjor i USA rökfria, bl a Marriott och Comfort Suites.

Vackert men ack så jobbig terräng för en löpare.

Dagen kan beskrivas som en "skitdag". Förutom att motellet var dåligt gick löpningen tungt och backarna var knäckande. Och lunch på en bensinstation är sällan en höjdare. Det som håller mig igång är ofta just att ha något att se fram emot, t ex ett bra motell och en restaurang med lagad mat. Idag blev det inget av detta. Dessutom var bilisterna ovanligt ilskna och tutade på mig trots att jag höll mig på vägrenen. Morgondagen  blir säkert bättre, då väntar ett QuaIity Inn i staden Indiana.

Dagens distans: 37 km

Keep on running!

Handbromsen på framhjulet är oerhört viktig nu när backarna är så branta. Äntligen fungerar bromsen!

Idag fick jag handbromsen justerad på en cykelverkstad. Nu fungerar bromsen perfekt vilket kommer att minska påfrestningarna på benmuskler och knän.

Hittills har det varit nerförsbackarna som varit värst. Med en tungt lastad kärra och en dålig broms har jag fått bromsa med kroppen. Nu slipper jag det och nerförsbackarna kan bli någorlunda behagliga, kärran kan till och med vara till hjälp. Jessica Goldman tror jag inte hade någon broms på sin enkla kärra och hon lär därför ha haft det ganska besvärligt här i Appalacherna. Uppförsbackarna är tyvärr inget att göra något åt, där är det gång som gäller. Idag var några backar så branta att jag nästan tvivlade på att jag skulle nå krönet.

Dags för en bilfråga igen. Bilarna fanns i källaren på "presidenthotellet" i Canton, OH, och alla var till salu. Priserna var förvånasvärt låga, ofta 15 000-20 000 dollar för bilar i bruksskick. Jag vill veta märke, modell och årtal på dessa två gamla skönheter som kostade 27 000 respektive 83 000 dollar.

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Två av totalt 13 etapper i Pennsylvania är nu avklarade. I denna delstat kommer jag att springa cirka 60 mil, förmodligen ganska jobbiga mil eftersom det går upp och ner hela tiden i Appalacherna.

För den intresserade lägger jag ut mitt körschema

17-22 juli  http://goo.gl/maps/b5zLb

23- 29 juli http://goo.gl/maps/sCwcd

Keep on running!

Janice Glover, 74 år, vid jukeboxen på Y-Inn i samhället Rogers i Ohio, inte långt från gränsen till Pennsylvania. Klicka på bilden så ser du menyn (jag åt rätten skriven med röd text- hemlagat till 100 procent).

Hon lägger i en quarter i jukeboxen och spelar ortens stolthet, countryartisten Zach Paxson. Vad tycker du? frågar hon.

-He is very good. I like him, svarar jag sanningsenligt.

Nog låter country mycket bättre i sin rätta miljö, det vill säga i USA? Och nog smakar hamburgarna mycket bättre här än hemma? Jo, så är det nog.

Jag har stannat till i det lilla samhället Rogers, någon mil från gränsen till Pennsylvania. Här finns en mack, en Dollar General och matbutiken Save-A-Lot. Och så förstås Y-Inn, vägkrogen som ligger mitt i en vägkorsning.

Y-Inn och ett vackert men förfallet trähus i Rogers, OH.

Där inne kommer jag i samspråk med krogens ägare, 74-åriga Janice Glover. Det är musiken som förenar oss. Jag nämner i förbigående att jag gillar Loretta Lynn. Då lyser hon upp, det gör hon också. Och så nämner hon en rad andra countrysångare, flera var också mina favoriter.

-Kom här, säger hon, och visar en liten porträttsamling på väggen med countryartister.

Där finns en bild på Zach Paxson, en för mig helt okänd person.

-Han bor här, han skriver själv sina låtar och tittar ibland in här. Vi är så stolta över honom!

Och så tar hon fram en liten enkel kamera och fotograferar mig. Jag ska också få hänga där på väggen. Vilken hedersbetygelse!

Janice är sexbarnsmamma, är född i Rogers och har bott här i hela sitt liv. Hon började som anställd 1974 och tog fem år senare över rörelsen. Hon säger att hon tänker arbeta så länge hon orkar, en vanlig inställning bland amerikaner. Utan att veta det, tror jag restaurangrörelsen går riktigt bra, enda riktiga matstället i området . Varje fredag invaderas dessutom Rogers av tusentals besökare till en stor auktion som funnits här sedan 50-talet. Ja, det är auktion de flesta av veckans dagar  men just fredagens är den största då det säljs loppisprylar. Tur att jag kom en onsdag så jag fick ett bord.

Jag är i Pennsylvania, min tolfte delstat. Vackert, lummigt och backigt. Imorgon korsar jag mäktiga Ohiofloden.

Jag var lite vild och busig, vek av från stora vägen och fann den här underbara vägen.

Jag råkade ramla in i en parad anordnad av ortens brandförsvar. Brandmännen är hjältar här i USA, i Sverige skulle denna parad vara otänkbar, inte kan skattepengar användas till detta.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Föraren av trehjulingen var nykter men inte föraren av bilen, en Hummer. Här grips hon på en parkeringsplats av lokalpolisen i Lisbon, Ohio. En halvtimma innan stoppade samma polis mig men jag slapp arresten.

Berusade bilförare är ett mycket större problem i USA än i Sverige. Ändå har man här betydligt generösare promillegränser. Det är just rattfylleristerna som är mitt största hot.

Varje år arresteras 1,4 miljoner amerikanska bilförare för att de kört berusade. Idag blev jag vittne till ett sådant ingripande. Jag hade stannat till vid en liten livsmedelaffär längs vägen och medan jag var inne för att köpa en kall dricka såg jag plötsligt blinkande blåljus ute på parkeringen.

Herregud, har lokalpolisen inget annat att göra än att trakassera allmänheten, var min första tanke. Jag kände igen polismannen, han hade helt omotiverat stoppat mig en halvtimma tidigare.

Men på parkeringsplatsen var det allvar. Den cirka 40-åriga kvinnan i Hummern var riktigt i gasen. Hon gestikulerade vilt, tände och tappade den ena cigaretten efter den andra och hade svårt med balansen. Snart dök maken upp men han verkade mest intresserad av att bilen var ok.

Jag läser att cirka 18 000 personer i USA dör varje år i alkoholrelateade trafikokyckor, i Sverige handlar det om strax under 100. I förhållande till folkmängden är alltså problemet mycket större i USA med en befolkning på drygt 300 miljoner. Ändå har dödstalen sjunkit kraftigt under senare år.

Reglerna varierar något mellan delstaterna. Men promillegränsen är 0,8 mot 0,1 i Sverige. För yngre förare och yrkestrafiken är reglerna något strängare.

Att många kör rattfulla förvånar mig inte. Här vimlar det av barer, dom ligger ofta en bit utanför stan och för att ta sig dit måste man åka bil. Häromdagen satt jag på en sådan bar och pratade men en smått berusad man- utanför stod hans motorcykel!

Och så lite gladare tongångar. Mina nya tajts fungerade perfekt under dagens löpning. Ingen svett i brallorna och "infanterielden" är släkt. Dom var dessutom riktigt sköna, nästan samma lätta känsla som att springa i ett par mycket lätta träningsskor.

Jag säger grattis till Jessica Goldman, som idag avslutade sitt löp San Francisco-New York. Det blev visserligen inget världsrekord men gör hon ett nytt försök finns chansen. Hon har kapaciteten och nu också erfarenheten. Ändå tror jag att man måste ha följebil och en stor stab för att lyckas.

Dagens distans 58 km

Keep on running!

En katt bland hermelinerna. McKinley Grand Hotel i Canton, OH, hade den mest storslagna lobby jag någonsin sett. Hela hotellet var ett minnesmärke över William McKinley (president 1897-1901).

Jag anade att det kanske skulle vara ett fint hotell jag bokat. Dyrt var det i alla fall. Den storslagna lobbyn andades sekelskifte men allt visade sig vara fejk.

Jodå, McKinley Grand Hotel är säkert ett väldigt fint hotell. Kristallkronor, en jättelik lobby och mängder av porträtt över president William McKinley, en gång guvernör i Ohio men för mig en helt okänd president. Jag läser att han förde en imperalistisk utrikespolitik vilket bland annat är orsaken till att ögruppen Hawaii tillhör USA. Han omvaldes för en andra period men mördades 1901.

Detta hotell är modernt på utsidan, det är byggt 1986  och har bland annat varit Hilton och Marriott. Sedan revs hela inredningen ut och allt gjordes presidentlikt. Hotellets slogan är: Where You Receive Presidential Service. Och visst fick även en luffare som jag känna av denna förstklassiga service. Det höga rumspriset sattes ner rejält, personalen verkade imponerad över min långa vandring och tyckte väl också synd om mig.

Rummen höll hög standard och var moderna. Läggdags 00.30, ovanligt tidigt.

Sover jag för lite? Under mina coast to coast sover jag 1-2 timmar mindre än normalt, 6 timmars sömn är ofta det normala. Ändå känner jag mig utvilad. Hur kan det hänga ihop? Jag trodde annars att hårt kroppsarbete krävde mera sömn. Eller är det mina korta sovpauser efter lunchen som gör underverk?

"Infanterielden" i brallan börjar klinga av. Idag försökte jag hålla undan svetten och lyckades riktigt bra varför såren nästan är läkta. Jag köpte också ett par korta löpartajts som ska testas imorgon. Förresten, ska man ha kalsonger under tajtsen eller köra utan? Jag börjar med kalsonger.

Dagens distans: 49 km (och nu över 400 mil sprungna)

Keep on running!

Backarna har börjat och idag dök första varningsskylten upp. Värst är faktiskt nerförsbackarna, uppför går jag. Måste snart få bromsen justerad på kärran.

Många coast to coast löpare tror att de är i hamn när 50-100 mil återstår. Då har det glömt Appalacherna, den tuffaste utmaningen av alla.

Nej, det här löpet är defintivt inte i hamn förrän jag tagit mig över Appalacherna, en bergskedja betydligt jobbigare än Klippiga Bergen. I Appalacherna går det upp och ner hela tiden, man kan under en dag ha ett tiotal flera kilometer långa upp- och nerförsbackar. Lastbilarna måste stanna och kolla bromsarna och det gäller även mig. En fungerande handbroms på kärran är absolut nödvändigt, kan inte justera den själv utan får snart besöka en cykelverkstad.

Hittills har jag bara fått en liten förvarning om vad som väntar. Det är först i Pennsylvania bergsklättringen börjar. Tyvärr är det mycket svårt att på Google Maps få en uppfattning om hur det ser ut men enligt Jan ska Applacherna vara något lättare än under det första löpet då jag korsade bergskedjan i West Virginia.

Skavsåren under löparbyxorn fortsätter att plåga mig. Egentligen är inte skavsåren så svåra men när svett rinner ner i byxorna irriteras huden och det svider som eld, inte hela tiden men alltför ofta. På morgonen är det mesta läkt igen. Idag bytte jag och kramade ur svett hela tiden från löpartröjan, la svettarmband mellan byxa och mage och visst kunde jag hålla mig någorlunda torr. Jag har också smort in mig med massvis med vaselin och haft coritson på utsatta ställen. Ändå problem. Jag längtar efter att luftfuktigheten ska minska men det är en from förhoppning, det kan mycket väl bli etter värre.

Jessica meddelar att hon väntas gå i mål nu på tisdag. Följ henne på Facebook:

https://www.facebook.com/JessicaGoldmanForwardMotion

Dagens distans: 55 km

Keep on running!