Vilda Västern lever. Bilar och en Baby jogger i stället för hästar utanför saloonen men annars är mycket sig likt. Haines Steakhouse är rankad som en av nationens bästa restauranger. Här smorde jag kråset med den godaste oxfilé jag ätit för 24 dollar och 75 cent.

Jag bromsar in springaren i Haines, "The Biggest Little City in Oregon". Bygatan ser inte mycket ut för världen. Har jag kommit till Vilda Västern?

I Haines bor idag cirka 400 människor. Det här är ett av många samhällen som boomade under guldruschen och järnvägarnas framdragande på 1800-talet. Stan grundades 1885 och många av de gamla husen står kvar. Jag har svängt av från Interstate och gett mig ut på landet. För första gången ser jag kor och hästar.

Plötsligt stannar en bil till och svenskättlingen Tom Isaacson vevar ner rutan på en jättelik skåpbil. Han kommer lite som en räddande ängel. Min plan för dagen var att ta mig just till Haines och där be någon köra mig och kärran till nästa stad, Baker City. Jag hade alltså planerat en sk "Steve". Nu erbjöd sig Tom bredvilligt att forsla mig till Baker City och i morgon köra mig till baka till Haines. Jag kan nog tvingas göra så där fler gånger när motellen ligger "fel". Men jag springer varenda meter.

Tom Isaacson lyfter in kärran i sin stora bil. Toms farfar, Klas Tycko Isaksson, utvandrade 1909 från Harads utanför Boden , flyttade till Ashton i Nebraska och gifte sig där med en norska. Tom är egen företagare i verktygsbranschen och bor i Haines.

Jag ber sällan om något men jag får allt. Det är det gästfria Amerika jag nu som coast to coast-löpare igen får uppleva. Jag tror inte svensken i hyrbil som korsar Amerika får samma bemötande. Jag betraktas som en helt ofarlig person, lite udda men kanske intressant. Det är bara att tacka och ta emot.

Hästarna hade drag av åsna. I bakgrunden Elk Mountains.

När vi skiljs utanför Super8 i Baker City säger Tom på oklanderlig svenska:

-Hej då!

Lyckan håller alltså i sig. Det kan ibland löna sig att ta lite risker och inte planera allt i detalj. Det jag lärt mig av dessa coast to coast-löp är just att det mesta brukar ordna sig.

Springer hellre till ekvatorn.                 Jag har kommit till ranchägarnas land.

Imorgon får det bli en ny "Steve", det är för långt till stugorna i Huntington som Kalle B tipsade om. Så jag stannar två nätter på motellet här i Baker City. Men frågan är vem som ska komma och hämta mig i bergen på söndag. Fast det ordnar sig nog . . . 

Dagens etapp från La Grande till Haines blev 54 km.

Keep on running!                

På toppen. Det regnar, snöar, blåser motvind, backarna är oändliga och jag fryser som en hund men jag nådde högsta punkten 1 278 meter i "Blue Mountains".

Jag överlevde Deadmans Pass. En olovlig inkvartering på en kall toalett i ödemarken och dan därpå en ny djävulsk stigning höll dock på att knäcka mig. Men jag nådde målet och kunde äta min Snickers i ett varmt härligt bad på motellet här i La Grande.

Löparförutsättningarna är just nu vidriga. Hade jag inte fått lite uppmuntrande tutningar från långtradarna på interstate, ja då hade jag nog stupat i Deadmans Pass eller i något annat "pass". Det har blåst/regnat hela tiden och det har varit nästan omöjligt att springa, även i nerförsbackarna.

Bra löparmat. Rastplatsen vid Deadmans Pass var stängd men "vendingmaskinerna" fungerade. Jag fick nästan tokfnatt när jag kom över en stor Pepsi för 2 dollar och en Snickers för 1 dollar.

På campingplatsen Emigrant Springs State Park låg snön djup i skogen. Inte kunde jag campa här! Som en tjuv smög jag mig runt i området, ryckte i några dörrar men allt var låst. Men inte toaletten! Jag smög in i en, rev loss en skylt på granndörren med texten "This shower cloesed for winter" och klistrade på toadörren. Därinne var det några plusgrader i alla fall men nervöst som sjutton eftersom folk ryckte i dörren lite då och då. Ingen totem-stuga alltså men en toalett!

Inget Best Western precis. Det blev en orolig natt och att äta frukost på toasitsen var inte så kul. Handtorken vågade jag inte använda som värmekälla eftersom då skulle jag bli avslöjad.

Du undrar kanske vad som får någon att utsätta sig för allt det här. Svaret är enkelt: det är värt mödan, jag får så enormt mycket igen när jag till sist når målet. Jag kan fantisera om ett varmt bad, en middag och en skön motellsäng därute på vägarna. Jag får belöning 100 dagar under den här trippen- fast sova ute är en belöning jag helst slipper.

Poverty Flat RD inget för kärran.        Snö på campingen. Ingen toalettaxa?

Morgondagen är skriven i stjärnorna. Några närbelägna motell är fullbokade så jag tvingas nog "göra en Steve". På Chamber of Commerce här i La Grande gjorde man sitt yttersta för att ordna boeende åt luffaren. Och på restaurangen intill gav man mig en extra stor portion. Där gick två visitkort!

Onsdagens distans 40 km och torsdagens 44.

Keep on running!

Satsa allt på rött? Nej, någon gambler är jag inte så indiankasinot undvek jag men på McDonalds dök jag in.

McDonalds och ett jättestort casino är civilisationens sista utpost  innan vildmarken och bergen tar vid. För att klara klättringen upp till 1 300 meter blev det en Big Mac-meny, kaffe och en fruit&walnut.

Det här är ju nästan liverapportering. Ett blogginlägg mitt under pågående löpning hör till ovanligehterna. Men bredbandet på McDonalds vlill man ju inte missa. Jag har nu sprungit 7 km från Pendleton och passar också på att ladda upp min väg-gps. Kvar är att löpa 32 km. Camping i snön eller totem-stuga? Vi hörs från La Grande där jag har bokat motell.

Keep on running!

En hägring eller är detta verkligen Super8 i Pendleton, OR? Med en livlös GPS irrade jag runt i hela stan.

Att ordinarie batterie och två fulladdade reservbatterier ska bli strömlösa samtidgt är närmast osannolikt. Men plötsligt var min GPS död och jag gjorde den ena felspringningen efter den andra i sökandet efter mitt motell.

Igår en Ferrari, idag en trött gammal rishög. Vinden hade kantrat 360 grader och motvinden var nu stark. Solen var borta och det regnade. Backarna tyckte jag mest gick upp och inte ner som igår. Och avståndet från Borderman till Pendleton kändes ohyggligt långt. Det var bara att bita ihop, en fot framför den andra och man når målet.

Ett sk truckstop utanför Hemiston, OR.Observera den vackra bilen längst bort, en Volvo. Andelen Volvolastbilar ligger på cirka 20 procent, visar mina trafikräkningar.

Visst kom jag fram. När Pendleton äntligen dök upp långt där nere i dalen försvann tröttheten. Det hade börjat skymma och nu var det bråttom- mörkerlöpning är det värsta jag vet. Nu återstod bara lite finlir med gps:en för att hitta motellet. "Insert battery" var beskedet från min Garmin. Samma meddelande med batteri nummer två och tre. Men en Super8 skylt syns ju tydligt i mörkret? Jag såg i alla fall ingen och fick nu försöka börja fråga mig fram. Problemet är bara att i USA finns det ingen att fråga, folk är inte ute och går utan sitter i sina bilar och stannar inte om någon viftar med armarna.

En äldre man "hjälpte" mig dock men hans beskrivning resulterade bara i en massa fellöpningar uppför den ena kullen efter den andra och till sist var jag smått desperat. Att avvika från motorvägen och börja springa på smågator var en dumhet. Men till sist kom jag ändå fram. Tänk vad man är beroend av tekniken!

Nu verkar det som om baterierna går att ladda upp, men det går lusigt. Något lurt är det.

Morgondagen med Deadman Pass och en stigning upp på 1 100 meter i rena vildmartken kan bli en rysare. På motellet varnade man dessutom för svartbjörn. Sätter mitt hopp till "Kalle B" tips om en totem cabin. Bilderna från en webkamera visar på snö. Lite ruggigt, men jag får chansa. En sak är i alla fall säker: det blir inget på bloggen i morgon för totemstugan har inget internet.

Dagens löpning blev totalt 66 km.

Keep on running!

Mr Suneson

I am recieipt of your complaint that was forward by Lt Macmaniman. ! need to get some clarification to detrimine the nature av yor complaint and who woukld be the proper agency to adress your concerns,
 
Where you driving a vehicle or were you on foot?
 
Were you contacted by the oregon State Police or where youcontacted by Sheriffs office? 
What time were you contacted?
Where you running on the shouldeer of the freeway facing traffic?
Where you running eastbound or westbound?

If you could provide me with some clarification on these points as well as exactly happend I will be happyto review your complaint.
 
Patrick W Shortt
---

Shortt ska få utförliga svar från mig. Får jag ingen bra förklaring till varför jag stoppades och uppmanades att springa på fel sida av vägen och därmed begå ett lagbrott, ja då bussar jag Carl Bild eller Beatrice Ask på honom!

Keep on running!

Bensinpriset sniffar på rekordnivåer i USA. Sylvia på Shell i Boardman, OR, får skylta om hela tiden. Idag höjdes priset med 4 cent.

På motorvägen var Ferrarin idag uppe i den svindlande hastigheten av 12 km i timman.  Men jag slapp såväl fartböterna som bensinprishöjningen.

Att jag buskörde på motorvägen mellan Arlington och Boardman berodde inte på kärrans motorstyrka utan snarare på den kraftiga medvinden. Det blåste så mycket att det gick vita gäss på Columbia River. Och det var full fart på vindnurrorna uppe i bergen. Vindenergi verkar vara något man börjat satsa på i USA, jag såg  den ena lastbilen efter den andra med skylten "oversized" med stora rotorblad lastade på släpen. Framför och bakom ekipagen körde bilar med varningsflaggor och blinkande ljus. Trots att jag höll mig långt ut på vägrenen gick konvojerna ofta ut i vänsterfil.

Dagens etappmål var Boardman, en "stad" med 3 000 invånare men som egentligen bara är en vägkorsning med några motell vid motorvägen. Varför någon stannar till här är svårt att förstå. Själv hade jag dock inget annat val eftersom det var väl långt till nästa stad. Jag checkade in på Rodeway Inn och betalade 53 dollar och 38 cent för ett riktigt hyggligt rum.

Och så gjorde en listig manöver. Efter några smörgåsar och en kopp kaffe bestämde jag mig för att fortsätta en bit till. En sådan fantastisk medvind vill man ju inte missa, den kan vara borta imorgon. Totalt blev nu distansen 59 km och därmed sparar jag en hel dag eftrsom jag slipper ta in på motell i Hermiston och kan nu springa direkt till Pendleton.

Detta var en sk "Steve-lösning", som Jan och jag brukar säga. Steve är en motellägare i Montana, som jag på förra coast to coast fick att köra ut och hämta mig efter arbetsdagens slut och morgonen därpå skjutsa mig till samma ställe där jag slutade. Den här metoden kommer att få användas fler gånger om jag ska slippa uteövernattningar. Gillar egentligen inte den även om det inte finnas några regler för hur ett cost to coast ska löpas. De flesta har ju följebil och då är det ideliga transporter både hit och dit. Det bäddar ockå för fusk, tyvärr.

Bensinpriset är det stora samtalsämnet. En gallon (3,785 liter) regular kostade på Shellmacken i Boardman nära 4 dollar vilket motsvarar ett literpris på cirka 7,40  kronor, alltså ungefår halva priset jämfört med i Sverige. Men med tanke på hur viktig bilen är här svider det naturligtvis. Som högst har bensinen kostat 4,11 dollar och det var 2008. Själv är jag mera intresserad av priserna på Cola och Gathorade.

Keep on running!

Är gubben död? Nej, bara lite lunchvila vid sidan av motorvägen. I bakgrunden Columbia River. Vilan piggade faktiskt upp men skrämde slag på några i en bil.

Hemma "förbjuder" hustrun mig att ta en tupplur efter maten. Och inte skulle jag komma på idén att sova under ett löppass i Stockholm. Men här gör jag det, dels för att jag behöver vilan men också för att jag älskar luffarlivet.

Luffaren och jag har likheter. Men jag är nog friare än dåtidens luffare som gick från gård till gård. Jag behöver inte tigga och kan lyxa till det om jag vill. Att vara så obroende, det är friheten för mig. Ändå är man beroende av andra människor, och väl är väl det, för eremitlivet vill jag inte leva. Stödet jag får, inte minst på bloggen, betyder väldigt mycket- jag är så liten och sårbar i detta jättestora land.

En vecka har nu gått och totalt kan jag summera 368 km. Löpningen är problemfri, jag har inga skadekänningar och allt går enligt plan, ja kanske till och med lite bättre. Jag är dessutom vid gott mod. Men det är för tidigt att ropa faran över. De första veckorna är alltid kritiska.

Ett godståg passerar över bron där John Day River flyter ut i Columbia River. Någon båttrafik finns inte på den här delen av floden där vattenkraftverken ligger tätt. Idag spanade jag om det ändå inte skulle finnas slussar vid sidan av men jag såg inga.

Wrong way är Right way för mig.        I Sverige försvinner de vackra gamla skyltarna men här lever de kvar.

Det finns gott om små privatägda lokaltidningar i USA. Här i Arlington heter den The Times-Journal och utkommer torsdagar med sex sidor. Tidningen startade 1886 och är ålderdomligt redigerad, något som generellt kännetecknar de minsta lokaltidningarna. Jag läser i The Times att skolbarnen imorgon har en veckas vårlov. En annons från Fatland´s Tire Factory talar om att deadline för att köra på vinterdäck är 1 april. Och förstasidan toppas av att en restaurang och skönhetssalong öppnat i den nedlagda macken på Locus Street. Däremot inte en rad om att en coast till coast-löpare skulle anlända till stan.

Dagens löpning från Rufus till Arlington blev 47 km. Jag har checkat in på Village Inn Motel, som drivs av en indisk familj. Många indier äger motell här i USA och det är lite av en kvalitetsstämpel- billigt men bra, 57 dollar och 24 cent. Morgondagens etapp till Boardman blir 43 km, egentligen för kort. Jag har plan på hur jag kan förlänga den något och samtidigt korta nästa dags mördaretapp till Pendleton. Men då måste jag ha tumme med lokalbefolkningen. Återkommer om detta.

Keep on running!

Inget Best Western precis. Tyee Motel i Rufus har nog sett sina bästa dagar.

Livet som coast to coast-löpare är omväxlande. Ena dagen motell med pool och fittnesavdelning, nästa dag ett boende knappt värdigt en luffare.

Du måste ha goda skäl för att stanna över natten i Rufus, ett samhälle längs Columbia River och Interstae 84 i Oregon. Rufus hyser 275 själar, stoltserar med två motell, en husvagnscamping, en liten mataffär, ett café, en Shellmack och en företagspark utan företag. Som så många andra småsamhällen i USA ser det rätt ruffigt ut här.

Jag hade goda skäl att stanna i Rufus. Det var inte mataffären som drog- där inne fanns knappt några matvaror att köpa, än mindre färskvaror, men sortimentet av öl och läsk höll hög klass. Efter att ha handlat en stor Cola önskade kvinnan bakom disken mig en "great day".

Nej, skälet till att jag höjde Rufus invånarantal till 276 personer berodde enbart på att det var över fyra mil till nästa motell, ett i Arlington. Åtta mil på en dag blir för mycket.

Infarten till Rufus. Samhället håller sig med egen hemsida där man kallar sig för City of Rufus. Caféskylten för Bob´s Texas T-Bone syns på långt håll, matstället öppnade i slutet på 60-talet.

Jag tog in på Tyee Motel, hotellrecensionerna var de bästa även om någon gäst varnade. Det såg ut som ett skrotupplag utanför men jag föll för ägaren Larry Cones charm, hustrun Laurrie Grants hjälpsamhet och skylten med wifi på väggen. Jag kände mig som utvald, jag skulle få det bästa rummet, Nr 19.

Laurie Grant skriver ut motellkvittot på 54 dollar. Kontoret såg ut som en blandning av ett privat hem och en loppmarknad och Laurie ursäktade för röran.

Jag anade vad som väntade. Visst, jag har sett värre motellrum. Men då har priset varit ungefär det halva. Gilla läget, tänkte jag. Du har tak över huvudet, en säng och ett badkar. Det här var ju ändå mycket bättre än att sova utomhus! Att sedan varken teven eller internet fungerade var inte hela världen. Men någon som såg ut som son i huset pillade på min dator och efter mycket tryckande hit och dit och test av olika koder kom jag ut i cyberrymden.

-Du har betalt för ett rum med teve så den ska vi också fixa, sa Laurie. Hon verkade mer nöjd än jag när appraten efter mycket knapptryckande gick igång.

Jag ger nog Tyee Motel 5 joggingskor av 5 möjliga för servicen. Men bara en (sliten) joggingsko för prisvärdheten.

Dagens löpning blev kort, bara en mara, 42 km. Morgondagen är höljd i dunkel, troligen stopp på motellet i Arlington eller någon extra mil och uteövernattning, alternativt att någon kommer och hämtar mig längs motorvägen, kör mig till motellet och dan därpå kör ut mig där jag slutade löpningen. Det brukar lösa sig och jag får säkert en great dag också i morgon.

Gårdagens polisstopp var snudd på skandal. Sheriffen hade fel, jag sprang ju på rätt sida av vägen! Det var jag nästan övertygad om redan igår men efter att ha läst länkarna från signaturen "ed" i kommentarfältet råder det ingen tvekan. Polisen var ute och cyklade. Det var nog just det han gjorde, han trodde kanske att min babyjogger var en cykel och en cyklist ska färdas på höger sida.

Jag försökte idag protestera mot "felbehandlingen" men polishuset i The Dalles var stängt på en lördag. Och någon mejladress gick inte att leta upp på nätet. I USA är det ofta fax och telefon som gäller. Bra nätuppkoppling men mossigt med faxen.

Keep on running!