En liten nätt pokal blev det när Bore Cup avslutades i lördags. Bilden tagen utanför Frösåkersskolan där prisutdelningen skedde.

Undrens tid är inte förbi. När fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup i dag sprangs i Österåker kom jag tvåa i sammandraget i klass M60.

Först hade jag inte tänkt ställa upp. Det hade gått så dåligt för mig i två deltävlingar och en hade jag ställt in varför jag i praktiken var chanslös att ta en pallplats. För det hade nog krävts en seger idag men min tredjeplats räckte turligt ändå till att knipa silvret i sammandraget.

Vi sprang på närmast helt snöfria vägar. Dagens distans var 7,1 km och det borde jag göra på klart under 30 minuter. Men jag är fortfarande lusig och tiden blev inte bättre än 30.16. Kjell Björk från löparklubben Hemlingby i Gävle vann som vanligt klassen(1.30 före mig) och tvåa idag blev Alf Sjökvist, mannen med det vackra löpsteget.

Helt klart måste jag lägga om träningen för att bli snabbare, mängdträningen och uthålligheten har jag redan. Det är förmodligen en del intervallträning som krävs. Därför nappade jag när Arne Lekström, en duktig löpare i min egen klass, frågade om jag var intresserad av att hänga med några kvällar när hans klubb, Valttentuna FK, tränar. Intervaller kan göra gott även för en maraton- och halvmaratonlöpare som jag men det är en träningsform som jag egentligen inte gillar.

Nästa vecka väntar något udda och kul i löpväg. Rapport om det senare.

Keep on running!

Slott 1, Haga slott. Uppfört 1802-1805 för Gustaf IV Adolf. Kung Carl XVI Gustaf och hans systrar "Hagasessorna" är alla födda på Haga slott. Sedan 1966 används slottet som gästbostad vid statsbesök.

Slott 2, Ulriksdals slott. Uppfördes 1634-1644 för fältherren Jacob De la Gardie. Blev 1684 kungligt slott. Carl Malmsten inredde på 1920-talet ett vardagsrum år kronprinsparet Gustaf VI Adolof och Louise. Namnet Ulriksdal efter Karl XII:s bror som dog 1 år gammal. Kanske skall kronprinsessan Victoria och prins Daniel bosätta sig här?

Slott 3, Edsbergs slott. Ursprungligen Edsbergs gård uppförd omkring 1630 av proviantmästaren Henrik Olofsson. Greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna (kusin till Axel Oxenstierna) övertog gården på 1630-talet. 1760 ersattes den nye ägaren, överståthållare Thure Gustaf Rudbeck, trähuset med ett stenhus. Själv tog jag paus på isen och drack varm blåbärssoppa.

Alla goda ting är tre. Så även de tre slott jag idag passerade på mitt långskubb på isarna i ett gnistrande vackert Stockholm, Solna och Sollentuna.

Det myllrade av folk på isarna denna soliga söndag. Löpturen startade från Stallmästargården vid Brunnsviken. Korvförsäljare fanns både på land och ute på isen där många långfärdsskrinnare åkte på den upplogade banan. Själv hade jag betydligt vidrae vyer- jag skulle klämma tre vikar och tre slott på min löptur.

Det var perfekta förhållanden för löpning; ett ganska tunt snötäcke och kärv is gav mig bra grepp. Efter en avstickare in till Haga slott fortsatte jag norr ut längst in i Brunnsviken. Nu fick jag en landpassage på någon kilomter innan jag nådde Ulriksdals slott som ligger vackert vid Edsviken. Här var det ännu mera folk ute på isen. Motvinden bet lite i ansiktet, jag började känna mig trött och det var skönt att ta paus ute på isen vid Edsbergs slott. Fantastsikt vad varm blåbärssoppa smakar gott.

Sedan var det ny landspassage innan jag anträdde tredje viken, Norrviken. Nu lyckades jag villa bort mig i radhusområdena och det blev också lite löpning i skogen innan jag hasade ner för de branta slänterna och något mörbultad nådde isen.

Löpningen då? Nja, idag gick det riktigt tungt. Inte ens solen och blåbärssoppan hjälpte.

Denna vecka 120 km

Keep on running!

Springer med duktiga veteranlöpare. I mitten Uhlie Evertsson, 48 år, med som bäst 2.39 på Sthlm Marathon och senast 2.55 och till höger Anders Hult, 46 år, med 2.40 som bäst i Stockholm och senast  3.14. Min bästa tid i Sthlm är 2.53 och ifjol 3.10.

Visst har Sverige många bra veteranlöpare på maraton. Men jämfört med Norge har vi inte en chans även om de svenska damerna bjuder bra motstånd.

I veckan kom den norska löpartidningen Kondis ut med ett välmatat nummer med massor av veteranstatistik. Det är bara att konstatera; Norge är klart bättre än Sverige bland veteranerna på långdistans. Så har det varit under många år.  Vad tror du det beror på? Min högst oventskapliga teori är att vi är för bekväma i Sverige.

På herrsidan slår Norge oss i samtliga klasser upp till 65 år. Bäst av alla efter att tiderna räknats om med wava är 62-årige Ragnar Mjelstad som i höstas gjorde 2.49 i Berlin. En otroligt bra prestation även om han har långt kvar till japanen Yoshihisa Hosaka som i februari satte nytt världsbästa i M60 i Oita, Japan på 2.36.30.

Sture Axén i M65, Jörgen Larsson i M70 och Gunnar i Irvegård var dock ifjol snabbare än bäste norrman. De gjorde 3.13, 3.39 respektive 5.04.

I Norge är damerna snäppet bättre än herrarna. Ändå får de stryk av svenskorna i såväl K40 (Lilian Magnusson, Spårvägen med 2.39 i K40 och Jana Jobe, Solvikingarna med 3.10 i K50).

Själv hamnar jag med ett skrik på fjärdeplats i M60 i  "Norskkampen". Men det är historia, så bra är jag inte i år. Formsvackan kändes av under dagens långpass i ett snöigt Stockholm tillsammans med två duktiga veteranlöpare från Enskedegruppen.

Vi startade från Kärrtorps IP och jag hade "värmt upp" med en mil innan genom att springa från bostaden i Birkastan.  Det hade utlovats "lugnt" tempo och det blev det också. Vi höll runt 5.10 per kilometer och milen gick på 53 minuter, jag tvingades att ta i för att hänga med.

Det är bara att konstatera- jag är inte i form. Det känns därför just nu som lång dags färd mot Stockholm Marathon. Huvudmålet är dock maratonloppet i Düsseldorf den 3 maj. Ska jag hinna få upp farten till dess?

-Du får göra som jag, med stigande ålder får du satsa på kvalitet och köra intervaller, råder Uhlie mig under löppasset.

Och visst har denne 48 årige postman rätt. Han har aldrig gjort en tid under 3 timmar i Stockholm. I år blir det dock inget Stockholm Marathon för honom eftersom han samma dag springer Postmilen.

Denna vecka 130 km

Keep on running!

PS

Min veteranstatistik hittar du på Svenska Marathonsällskapets hemsida:

www.marathonsallskapet.se

Full fart på isen. Att springa med babyjogger är perfekt- du får med dig allt du behöver. Här var isen skrovlig men inte ens på blankis var det halt-dubbarna på skorna gav bra grepp..

Det fräser som om någon steker bacon. Dubbarna greppar i den sträva isen som ger ifrån sig det säregna ljudet. Annars är det tyst frånsett att det knakar till i isen då och då där jag springer helt ensamöver isvidderna söder om Sigtuna.

Jag är ute på minäventyr, springer Vikingarännet och har gett mig upp i ottan. Jag älskar de här lite småtokiga löpningrna. Strax innan 06.30 anländer jag med buss till ett helt kolsvart Sigtuna, inte en kotte

ser jag när jag letar mig ner i gränderna mot Mälaren. Faktiskt lite kusligt, där ute ligger ödsliga isar och väntar på mig. Vågar jag mig ut, jag har ingen isvana men israpporten som jag läst på morgonen lät betryggande och jag har ju ändå isdubbar. Om drygt en timma smäller startskottet i Uppsala för eliten, de ska åka 8 mil, själv ska jag bara springa 35 km till målet i Hässelby.

Jag ser den skottade banan 50 meter ut från land. Inte en människa i sikte och där står jag vilsen med min kompass i handen. Jag börjar springa men inser efter någon kilomter att jag är på väg norrut- motUppsala. . .

Det ljusnar snabbt och när jag når 33-kilomtersskylten råder ingen tevkan om att jag är på rätt spår. Jag får upp värmen och passar på att bytatill dubbat. Det är en hel del snö på isen och det fräser om dubben. Jag skulle mycket väl kunna springa odubbat men jag misstänker att det blir mindre snö och halare söderut.

Löpningen flyter på bra, jag har lätt medvind men att springa på is är egentligen ingen höjdare. Det känns hårdare och tyngre än asfalt. Och mina 35 kilomter kommer att kännas som en mara. Jag hör senare att flera skridskoåkare stupat i sprickorna men dessa har jag som löpare inga problem med. Springer du med vagn är det dessutom omöjligt att snubbla.

Här vid Roparudden måste jag ta till vänster och springa upp på land- i det smala sundet till höger på bild är det öppet vatten. Fortafarnde möter jag inga människor, det börjar kännas lite enhanda och solen vill inte bryta igenom.

Efter två timmars maklig löpning tar jag paus. Den varma blåbärssoppan smakar underbart där ute mitt på isen. Forfarande inte en människa i sikte. Jag hör planen från Arlanda och västerut skott från regementet i Kungsängen. Konstigt, kan inte militären ta ledigt en söndag? Längs stranden sitter gula plakat fastspikade på träden och varnar besökarnaför farligheter på marken.

Vid Kungsängen passerar jag andra landspassagen. Ännu så länge har inga tävlingsåkare hunnit ikapp mig. En sysslolös funktionär ropar att jag ska hålla mig på min kant eftersom skrinnarna snart kommer. Det hela känns lite fåningt, isbanan är bred som en motorväg och hela Stockholm skulle få plats här.

Neråt Jakobsberg börjar det dyka upp lite motionsskrinnnare som inte är med i tävlingen. Och plötsligt korsar en isjakt banan. Men jag väntar fortfarande på de första tävlingsåkarna. Kanske ska jag hinna före dem i mål ändå? Isen blir dessto bättre ju närmare Stockholm jag kommer. Fem kilomter från mål, när jag varit ute i cirka 3.30 kommer två tävlingsåkare. De ligger tätt tätt intill varandra och jag får sedan höra att det skiljde 1 sekund i mål mellan dem. Ytterligare några åkare passerar men sedan är det dött igen. När första i motionseliten passerar strax före mål är det ett helt annat tempo.

Själv gör jag mina 35 kilometer på cirka 4 timmar. Då har jag tagit det riktigt lugnt med flera mat- och fotostopp men är ändå ganska trött. Eliten går i mål på cirka 2.33 -fantastiskt att skrinna 8 mil på den tiden, nästan dubbelt så snabbt som en maratonlöpare springer.

När det återstår några kilometer dyker två skorstenar upp i fjärran. Värmeverket i Hässelby får mig att associera till till någon öststat. Tänk vad fint Hässelby skulle vara utan detta hemska kraftverk som är placerat mitt i bebyggelsen ett stenkast från Mälaren där också målet för Vikiningarännet förlagts.

Strax före målskynket viker jag av till vänster. En fotograf knäpper en bild och folk undrar nog vad det var för galning som kom springande. Det känns underbart att tappa upp termos nummer två och hugga in på mackorna. Snabbt lämnar jag området medan skorstenarna sprider ut sin rök över Mälaren.

Göra om det här? Nej, varför springa på is när det finns vägar?

Denna vecka 144 km.

Keep on running!

En del av färdkosten inför söndagens löp på isarna. Eftersom jag springer med vagn  har jag obegränsat packutrymme för mat, kläder med mera.

Nu på söndag startar den 8 mil långa skridskotävlingen Vikingarännet mellan Uppsala och Stockholm. Jag tänkte springa banan.

Jag springer utom tävlan, dock inte hela sträckan. Exakt var jag kliver på har jag inte bestämt och fortfarande är det lite öppet om det blir start för mig. Jag vill inte ha för mycket snö på isarna. Jag har fått klartecken från arrangörerna men jag ska inte vara ivägen för er åkare.

Bildextra utlovas från trippen nu på söndag här på bloggen. Du skridskoåkare som läser det här, vinka när du svischar förbi mig på isen.

Keep on running!

Loppet är över och mackorna, kaffet och varmkorven väntar för de tävlande. Det är det här som är det bästa med Bore Cup, gemenskapen och enkelheten.

Det rådde vinterväglag idag i Bore Cup. Löparna  föll som käglor men jag stod pall med dubbat under. Fast det hjälpte inte, gubbarna var mig övermäktiga.

Idag lördag sprangs tredje deltävlingen i Bore Cup, 10 km i Bälinge utanför Uppsala. Det var nu jag hade chansen, det är på de lite längre distanserna jag har en viss fördel även om en mil är aningen kort. Vi i 60-årsklassen springer inte längre än milen. Sista och fjärde tävlingen i cupen går om en månad i Östhammar och är ett "sprintlopp" på 7,5 km.

Oddsen var emot mig. Idag var det vinna eller försvinna. Jag hade rätt bra koll på formen efter ett teslopp på en mil dagarna innan. Då gjorrgde jag 2 minuter sämre än normalt. Men skulle det ändå räcka?

Nej, det höll inte. Kjell Björk från Hemlingby LK blir bara bättre och bättre och med dagens seger kan ingen hota honom i M60. Han var nära 3 minuter före mig idag. Ändå  var min tredjeplats och  44.02 ingen katastrof med tanke på underlaget. Två löpare såg jag falla men själv hade jag järngrepp med mina Spiky.

Keep on running!

Snabbt fram med bussbiljetten. Buss 401 är på ingång för att plocka upp en trött och frusen löpare i Älta för vidare transport till Slussen.

Ibland går det inte alls. Som idag när jag planerade ett långpass på drygt tre mil ner till Handen. Då fanns räddningen i ryggan.

Jag har alltid med mig pengar, SL-remsa och mobiltelefon i ryggsäcken när jag är ute och springer. Det är en ren säkerhetsåtgärd. Idag behövdes bussbiljetten för jag tog helt slut.

Planen var att kuta ner tilll Handen över Slussen, Hellasgården, Älta och Trollbäcken. Det var rackarns kallt när jag stack iväg 07.30 från Birkastan. Jag hade inte mer än kommit till Norra Bantorget förrän jag förstod att det skulle bli problem; benen kändes sega och magen krånglade.

Det blev alltså bussen hem från Älta, löpet avkortat med drygt en mil. Och kanske lika bra det. Visst, jag hade kunnat pina mig hela vägen men i nästa vecka väntar Bore Cup igen.

Denna vecka 135 km

Keep on running!

Gata upp och gata ner. Söndagens långpass på 33 kilomter sprangs i Sundbyberg. Genom att hålla sig inom ett väldigt begränsat område känns inte avstånden så långa, ett knep att ta till när man inte är i toppform. Bilden från Sturegatan.

Alla löpare blir någon gång i karriären skadade. Men det finns knep för att minska riskerna.

Hur tränar du för att unvika skador? frågade Oliver Sture i förra inlägget. Oliver är som jag 60+ men att äldre skulle vara mera skadedrabbade än yngre tror jag inte på. Kanske hjälper vår erfarenhet oss, jag vet inte.

Däremot vet jag att jag själv nästan aldrig råkat ut för skador trots höga träningsmängder. Eller är det kanske tack vare de höga doserna jag fått vara frisk?Jag kan räkna skadorna på ena handens fingrar.

Tur? Ja, säkert.  Stark kropp? Kanske. Men mest tror jag det beror på hur jag tränar. Jag är nämligen en latmask- tar aldrig i till 100-procent. Skulle jag plötsligt  börja springa hårda intervaller, backlöpning, nerförslöpning  eller börja springa på doserade innomhusbanor, ja då hade skadorna kommit. Det är min erfarenhet.

Nej, LSD är min medicin. Long slow distance har visserligen inte gett mig några toppresultat. Men det eviga milnötandet strax under 5-minuterstempo har ändå gett hygglig utdelning och jag har fått vara skadefri. Viktigt också att jag aldrig snabbt ökat träningen eller tagit vilouppehåll längre än någon vecka.

Mitt råd: öka träningsmängderna väldigt långsamt och var sparsam med intervaller m m, då är det skonsammre och nästan lika effektivt att istället köra snabbdistanspass för att få upp farten.

Hur kan du springa 10-15 mil i veckan år ut och år in utan att bli skadad? Ja, "hemligheten" är att jag springer 2, oftast 3 pass om dagen. Några lite längre, andra korta och snabba. Jag har fått upp en bra rutin genom att varje dag springa till och från jobbet och också i regel hem på lunchen. Skulle jag däremot springa drygt 2 mil sex dagar i veckan (jag har alltid en vilodag), ja då hade jag blivit skadad.

Mitt råd: Försök ibland att springa två pass om dagen men variera passen.

Jag skiljer mig från de flesta genom att jag tränar i mängder av olika skor. Redan för 20 år sedan använde jag tre par i veckan. I dag har jag sju olika joggingskor igång och totalt nio om tävlings- och terrängskona räknas in. Och jag har ganska bra koll på hur skorna används. Jag skriver bak på klacken när de köptes. Sedan alternerar jag mellan de olika modellerna i ett sinnrikt system- jag har aldrig samma sko två gånger om dan och eftersom jag i regel tränar tre pass om dagen används tre olika par.

Vad är det för bra med detta? Jo, genom att använda olika skor och modeller blir belastningen lite annorlunda. Därmed blir du inte lika lätt skadad. I tre av paren har jag dessutom fotbädd och det är en väsenlig skillnad att springa i sådana skor jämfört med exakt samma sko utan fotbädd.

Jag byter inte lika ofta skor som butikerna och expertisen råder. Mina skor får gå uppåt 300 mil innnan jag kastar dem, alltså dubbla distansen.

Mitt råd: Springer du mycket ,skaffa minst tre par skor av olika modell.

Skador kommer ändå att inträffa. Vid 2-3 tillfällen, om jag minns rätt , har jag tvingats till totalt löparuppehåll. Annars har jag "sprungit igenom" skadorna och skadekänningarna. Så t ex vid ett tillfälle under mitt coast to coast-löp. Jag har alltså joggat försiktigt, man känner ofta om det är farligt eller inte att fortsätta. Jag tror många bryter för tidigt och därmed förlänger läkningen. Totalvila är sällan bästa medicinen.

Mitt råd: Spring försiktigt även om det gör lite ont. Vid kraftig värk, avbryt, men börja i stället gå, cykla, simma etc.

Denna vecka 14 mil.

Keep on running!