Kommentarer på Vilse i blåbärsskogen


Gott om små grodor i naturreservatet Lännaskogen men ont om blåbär och lingon.

Alla säger att det är så gott om blåbär i år. Jag har gjort massvis med expeditioner i alla väderstreck men kommit hem ganska tomhänt. Idag sprang jag dessutom vilse med kärran i oländig terräng.

Vårdslöst? Ja, jag tog nog för stora risker i dag. Det var lite som ett coast to coast- jag bara sprang på. Stigen blev allt smalare, fick lyfta kärran över nedfallna träd, var ute i ett kärr och plötsligt fanns ingen stig längre. Jag fortsatte ändå, nu i obanad terräng- jag kommer alltid fram på något sätt, resonerade jag djupt försjunken i bärplockandet. Jag har ju dessutom en telefon, en gps, ett SL-kort och en femhundring i väskan . . .

Sedan satte regnet in. Slog på gps:en men blev inte så mycket klokare. Att det var långt till närmaste väg, förstod jag däremot. Det var nu jag borde leta mig tillbaka men jag fortsatte och hade inte en susning om var jag var. Hörde jag inte bilar? Nej, det var suset från granarna.

Stockholm är ju så tättbebyggt, man kommer till sist fram till en väg, hörde jag mig säga. Vid det här laget borde jag vara riktigt orolig, skulle vara hemma om två timmar och laga mat till yngsta barnet. Klädseln var kanske heller inte den bästa; bara en tunn tröja, en löparjacka och bara ben. Kände mig dock inte det minsta orolig. Det är i alla fall ljust, jag fryser inte och jag har ju telefonen.

Då kom jag att tänka på friluftsmänniskan och långlöparen Bernt Hedlund jag träffade härom veckan. Hade frågat honom om vad man gör när man kommer bort från leden, exempelvis Sörmlandsleden.

-Inga problem. Det är bara att vända tillbaka och snart hittar du nästa orange markering på trädet, hade han sagt.

Här fanns visserligen inga markeringar på träden. Men jag vände tillbaka, kände igen mig här och där och såg också hjulspåren från vagnen. Efter en halvtimma var jag ute på skogsbilvägen jag lämnat. Räddad!

Två äldre kvinnor med lösspringande hundar kom vandrande och jag beklagade mig för dem.

-Jag har bott här i tjugo år och det var först efter tio år jag slutade att gå vilse, skrattade hon och undrade lite försynt om farbrorn nu visste var han var.

Jo, det visste han. Jag var inte långt ifrån Ågestaverket, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk som bommade igen 1974 och idag är ett övningsfält för Stockholms brandförsvar. Det stora skogsområdet intill är naturreservatet Lännaskogen i Huddinge kommun. I broschyren jag tog vid utpasseringen läste jag i reservatreglerna:

# " . . . inte störa djurlivet genom att fånga eller döda däggdjur, fåglar, kräl och groddjur . . "

Den lilla grodan jag tagit upp i min hand släppte jag försiktigt ner i diket igen. Men hur var det med de gamla damerna- stod det inte i reglerna att det också var förbjudet att medföra okopplad hund?

Dagsverket gav en ynka liter blåbär och 1,5 liter inte helt mogna lingon. Fördåligt- senare i veckan planeras ett nytt långskubb till säkrare och för mig mer kända jaktmarker-  Vallentuna.

Keep on running!

 

PS

Äntligen mycket blåbär! I en skogsdunge längs Såstavägen  i Täby plockade jag på fredagen snabbt över tio liter bär, stora och fina.




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Pelle - 2016-08-18 10:39:19

Det är en liten padda du håller i handen.

#2 Björn - 2016-08-18 11:00:47

Ja, jag misstänkte nästan det.

#3 bureborn - 2016-08-18 20:36:27

Bär - för att inte tala om svamp i mitt fall - kan lätt förleda sinnet. Bara en till, bara en till, och vips tittar man upp och känner inte igen sig i terrängen. Sån tur att "farbrorn" kom till rätta utan att Missing people behövde göra en insats.

#4 sverker - 2016-08-22 11:05:30

om Du känner för orientering rekommenderar jag luffarligan - går att googla upp -
olika svåra banor på olika spännande områden - ofta fika efteråt....dagtid och äldre (roliga personer)....regeln är att vända tillbaka - man går i cirkel - jordens rotation? fast Du hade ju GPS?