Kommentarer på Dag 89: En onödigt kämpig dag


Higby Rd var i klass med Appalacherna. Här gäller det att ha en fungerande handbroms.

För mig är det kortaste vägen som gäller. Och kortaste vägen får man ofta genom att sätta gps:en eller google maps på funktionen ”gång”. Men hade den istället ställts in på ”bil” skulle en krävande bergsetapp undvikits.

Uttrycket genvägar är senvägar stämde bra. En ynka kilometer vann jag  på ”gång” jämfört med ”bil”. Men vad jag inte förstod var att rutten då gick över ett mindre, men jobbigt bergsmassiv. Planeringsmiss med andra ord!

Det är tusen saker att tänka på när en rutt dras upp. Egentligen är det mycket lättare att planera i de västra delstaterna än i de östra eftersom där är valmöjligheterna färre, inte så många vägar och motell. Men här i närheten av bergskedjan Appalacherna går det inte att bara att titta på kartan, man måste också ställa in den på ”terräng” så att man ser bergen. Det gjordes inte idag varför jag fick slita onödigt hårt.

Jag kommer att tänka på Sven Nordqvist barnbok Nasses taxi, som jag läste för barnen. ”Vadå, uppförsbacke eller nerförsbacke, det är väl samma backe”, tyckte den något korkade björnen. Och visst hade han rätt! Det är lika jobbigt att springa uppför som nerför med en lastad kärra. Idag fick spänna handbromsen för att inte störta hejdlöst utför.

Den snabbt ändrade rutten ställer också till en del andra problem. Motellen blir onödigt dyra och får bokas i all hast. Idag bor jag på ett dåligt men dyrt motell och betalar nära tusen kronor. Motellen vet att utnyttja helgerna då trycket är stort- rumspriserna stiger då med nära det dubbla.

I USA delas posten även ut på lördagar och ibland två gånger om dagen.

 I ärlighetens namn måste sägas: Jag skulle gärna se att löpet vore över. Löpningen går visserligen fortsatt mycket bra men hemlängtan ökar för varje dag. Dagarna blir också ganska lika, jag är inte lika nyfiken längre. Jag känner igen den där känslan från tidigare löp i slutskedet. Nåja det är bara sju dagar och cirka 40 mil kvar. Men Appalacherna, jag bävar.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Klas-Peter Suneson - 2016-07-17 08:24:56

Bit ihop! I din löpning genom Appalacherna handlar det tydligen om intervall löpning. Den skall förbättras snabbheten, styrkan och uthålligheten, har jag läst mig till. Att Du börjar bli mätt efter 86 dagar av ständigt nya intryck, är inte konstigt. Nasse hade en skottkärra som i bland var lätt att köra, i bland tung. Nostalgiska tankar på barnen, är positiva tankar. Bidrar till att målet Boston, kan känns lättare att nå. Keep on running!

#2 sverker - 2016-07-17 10:29:22

i USA är det spikrakt som gäller - även över berg? inte en dags vila - en dag utomhus, en dag i kyrka. motellägarna ligger illa till - när en svensk nalkas vattnas det i munnen? allemansrätten gäller väl inte i USA? om man tältar måste man väl fråga markägaren? i går träffade jag Ã?ke Leverin som plockar rekord i M75 - men han var efter mej och bröt på VDM 5000 meter i fjol på Sätra IP........35 mil kvar - härligt!

#3 Arnold - 2016-07-17 14:41:25

Nu ankommer det på din mentala styrka Björn den sätts på prov nu - att ge upp ingår inte i din vokabulär förstås - tänk positiv du är nästan framme - Du har alla oss här i Sverige och övriga världen som beundrar dina bedrifter och dina fina historier om vad som händer på vägen till målet - vi följer dig varje dag - Du är en av världens främste långdistanslöpare - och det du gjort nu för 5e gången är världsrekord !! så: KEEP ON RUNNING

#4 Torgny - 2016-07-17 15:13:25

Vilka mentala stadier i grova drag går man igenom under ett sådant här löp?

#5 sverker - 2016-07-17 20:43:36

natt menar jag. jag tror förstås inte att Björn lider speciellt mycket? det fanns en Hill - förnamnet har jag glömt som sprang varenda dag år ut och år in - sträckan blev rejäl.

#6 sverker - 2016-07-17 21:11:29

Ron Hill var namnet - sprungit varje dag i 48 år (2013) halvvägs till månen.....

#7 Sandra portillo - 2016-07-18 02:40:44

Just checked in on you today." Home sick" is just a tempoary place, enjoy the experience. You are an inspiration!

#8 Björn - 2016-07-18 04:18:10

#Sverker: Ja, handlar det om Interstate är vägarna ganska raka även i bergigt landskap, faktiskt också ganska vackra vägar. Men vanliga vägar och småvägar kan vara väldigt branta och slingriga. Fördelen med Interstate (som jag nu inte kan springa på längre) är att backarna har jämnats ut och är inte lika branta som en sidoväg som följer interstate. Nej, ingen allemansrätt här och veta vem markägaren är inte så lätt. Många små samhällen brukar ha en liten stadspark där man ofta kan campa men camping är inte min grej. Ja, Ronhill var det. Ifjol började jag också med att springa varenda dag (missade dock en dag).
#Arnold: Mycket vänligt sagt, Arnold. Och du ska veta att jag kände mig styrkt när jag stack iväg i morse från motellet efter att ha läst vad du skrivit. Skulle jag ha något övertag jämfört med andra löpare gissar jag att det är just det mentala. Kan gilla tråkiga och enformiga och viker sällan ner mig, vet att jag når målet bara jag fortsätter.

#Torgny: Intressant fråga. Det där är nog väldigt individuellt. Första halvan brukar för mig vara roligast och de sista 2-3 veckorna de tråkigaste. Jag är nog ganska "mentalt stark", gillar ensamheten, monotonin och "friheten", att få sköta allt själv så jag deppar aldrig ihop vilket ensamlöpare annars ibland gör. Man kunde tro att ju närmare målet jag kommer desto lyckligare skulle jag bli och att bästa dagen är målgångsdagen. Men så är det inte, löpet är bara över och livet går vidare. Men visst ska det bli roligt att bada i Atlanten och träffa barnen i Boston. Glädje och ibland tristess kommer och går under en löpdag, ungefär som livet är för alla. Men varje dag får jag en glädjekick strax innan löpning är över- väl framme vid motellet får jag min belöning; vila och mat. Det är denna glädjekick som håller igång mig.
#Sandra: You are so kind. Your prayers means much for me and I was thinking of you today. Every kind word from people along my road is important.